Inland Empire

Inland Empire är en väldigt ovanlig film. Den har till exempel flera parallella intriger. Att man inte skulle vilja begripa är obegripligt (på tal om föregående inlägg om den göteborgska Filmkrönikans idiotrecension). I andra länder har filmen tydligen fått väldigt bra kritik och faktiskt analyserats. När hände det senast i Jämmerdalens massmedia att man tog ett konstverk på allvar eh? Här är vi fullt upptagna med att ta reda på vem som haft svart städhjälp. Ja ja sluta kverulera nu lille Mikko. Några synpunkter på filmen:

Freud: Kanske har Lynch skapat en trilogi med filmerna Lost Highway, Mulholland Drive och Inland Empire. De (freudianska) idéer han framförallt verkar vilja gestalta är idén om drömmen som en censurerad önskan och idén om drömmens förtätning. Det förstnämnda var tydligare i Mulholland Drive där första halvan av filmen är en nattdröm där huvudpersonen återupprättar sig själv från sin djupaste förnedring och tar hämnd på alla som bidragit till kränkningarna. Det senare, drömmens förtätning, innebär att karaktärerna i filmerna representerar till exempel delobjekt och delpersonligheter inom huvudpersonen. Eller "värdpersonen". De oönskade sidorna/drifterna/affekterna och de hemliga önskningarna framträder som karaktärer. I Lost Highway tar svartsjukan fysisk gestalt i en ganska läbbig man med vitsminkat ansikte som säger till den svartsjuke mannen: "Jag är hemma hos dig just nu." Den svartsjuke mannen blir ganska förvånad och ringer hem till sej själv och någon svarar. I luren hör han rösten från den lille mannen med vitt ansikte som står framför honom: "I told you I was here". I inland Empire säger någon: "Welcome to Hollywood, where stars make dreams and dreams make stars." Framförallt det sista påståendet stämmer. I dag- och nattdrömmarna får stjärnan/projektionen/önskedrömmen, men också skräcken, fysisk gestalt .

Feminism: I Inland Empire framträder en sierska, en helt underbar gestalt som kanske alluderar på oraklet i Delfi som ju också tydligen var ganska snurrig och sluddrade fram sina svårtolkade förutsägelser. Denna sierska presenterar sig för Nikki (Laura Dern) som en nyinflyttad granne. Nikki frågar henne vilket hus hon flyttat in i. Hon svarar: "Just down the road. In the brickhouse. Tucked away in the small woods". Nikki säger att hon tror hon vet vilket hus det är. Kvinnan svarar då att det inte går att se huset från vägen. Här kommer en anspelning om att Nikki vet mer än hon är medveten om. Grannfrun/sierskan berättar plötsligt en historia: Det var en pojke som gick ut för att leka. Han skapade en spegelbild av sig själv och ondskan föddes. Det var en flicka som gick vilse på marknadsplatsen. Eller också hamnade hon i gränden, den gränd som leder till slottet. Denna historia, som ju är ganska obegriplig men kan bli mer begriplig med ett feministiskt perspektiv, känns som filmens kärna och idéinnehåll. Pojken leker (och den som leker regerar genom sin omnipotenta spegelbild). Flickan hamnar i bästa fall på marknadsplatsen (Hollywood) men kan om hon har otur hamna i gränden (prosititution). De båda kvinnorna Nikki och Sue (båda spelade av Laura Dern) hålls på olika sätt fångna av männen/samhället.

Ljuset: Laura Dern spelar minst två kvinnor. Fast egentligen är nog den ena, Nikki, en projektion av den andra kvinnan, Sue. Det känns som om Sue är den "verkliga". Den som hamnat i gränden. Det är typiskt Lynch att lura åskådaren att tror att Nikki är huvudperson eftersom hon är med i de mer realistiska scenerna. Samma knep använde han i Mulholland Drive där första halvan av filmen verkar realistisk men i själva verket är huvudpersonens nattdröm/önskedröm. Sue har i alla fall förlorat sin man och sitt barn. Hon är prostituerad och raglar drogad och skitig omkring på gatorna. Eventuellt är filmens olika scener delar av hennes hallucinatoriska och paranoida tankar i dödsögonblicket. Den film som Nikki spelar in heter "On high in blue tomorrows". När Sue dör på gatan försöker en hemlös kvinna trösta genom att säga: "No more blue tomorrows. You'll fly high now little baby." Den hemlösa håller upp en tändare och visar henne Ljuset. Sue tittar hypnotiserat in i lågan medan livet rinner ur henne. David Lynch började sin konstnärsbana som målare. Bilderna har alltså inte bara en funktion utan är något i sig. En filmare målar ju med ljus. Ljuset verkar ha många betydelser i filmen. Hollywoods selektiva och artificiella belysning, en vacker art deco-lampa som står på en byrå i ett anonymt sovrum, de gåtfulla initialerna skrivna på Sues hand, LB, som (tack J för det uppslaget) kanske står för lightbulb. Det artificiella ljuset och sen lågan från en tändare som huvudpersonen fokuserar på i dödsögonblicket. Den mystiske "fantomen" (spegelbilden/ondskan) liknar i slutscenen en glödlampa som, när Sue/Nikki skjuter på honom, förvandlas till en förvrängd bild av henne själv. Det är i så fall sin egen "fantom" eller demon hon till slut lyckas ta kål på. Ljuset som väl i allmän mening ses som livgivande blir i Lynchs hollywoodskildring dödsbringande. Fast inte enbart. Så enkelt är det ju inte.