Vad som hänt

Läser om Stalins uppväxt. Visste ni att han var en populär bröllopssångare i sin ungdom? Det är nåt speciellt med att kunna säga "och så var det Stalin som sjöng" när man berättar om sitt bröllop. Eller hur?
Att lyssna på Leonard Cohen brukar vara ett dåligt tecken för min del. Men jag vet inte på vilket sätt. Nånting med ett släpigt indolent vemod utan riktning. Hans bästa skiva är kanske Various Positions. Jag var 19 år och bodde i ett krypin på Gärdet som gradvis blev en geggarkvart pga en kompis som experimenterade med artificiell lycka och inte hade nån annanstans att hålla till. Jag svävade i ett gränsland mellan litt.vet.inst på Stockholms universitet och den intensivt mönstrade syntetfilt som utgjorde överkastet till den säng där jag låg och läste det ena efter det andra. På grammofonen spelade Cohen sina visor som för att ytterligare låta mig lossna från mina slarvigt svetsade fästen vid "verkligheten". När jag hade feber trodde jag att jag var - Raskolnikov.
Vad har hänt sedan dess? Hur väl man än vet att man inte har förändrats kan det vara omöjligt att avgöra vem man är. Men om jag fick spola tillbaka skulle jag ha gått med i en förening.
Idag sa en kollega: "Man måste ha gott om tid för att vara så pretto som du är."
Jag svarade inte att det handlar mer om graden av självcentrering än om mängden tid. Jag blev svarslös. Visste inte att det handlade om tid. Jag trodde att det snarare var ett tecken på en brist än ett överskott.
"Enslighetens kropp i samhällets kropp" skriver Willy Granqvist.
Redan på den tiden gjorde jag en god café au lait.
Vad har hänt sen dess?
Häromdan blev jag lagd på en brits i Björkhagen och ur mig skar de en godartad tumör som levt under min hud i ungefär 15 år. Nyförlöst låg den i kirurgens hand och såg ut som jag tänkt mej att allt under huden ser ut. Ett hopkok av rosa celler och en hinna som markerar dess entitet i relation till alla andra hopkok. Som en liten varelse men dödfödd. Det fanns inga tecken på att klumpen var min outvecklade tvillingbror. Inte som mannen i "Nedstörtad ängel" som har sin syster i pannan sjungandes en outhärdlig sång av smärta över sin ofullgångenhet. Eller som de där människorna man hittar i avlägsna byar i Anderna som till slut söker hjälp och man i den enorma tumören gräver fram hår, naglar, ett svagt bultande hjärta och några tänder.
De hamnar i världspressen men vad händer sen? Är lättnaden över att slippa den onödiga klumpen blandad med sorg?
All melankoli härrör ur det omöjliga och oförmågan att acceptera att det var omöjligt. Melankolin är således en vägran att inse faktum och en strävan att hålla kvar vid fantasin. Ungefär så har jag förstått oidipuskomplexets komplexitet.
Liksom ångest saknar melankoli riktning. Den är en sorg som inte fått bli sorg av vägran att inse att objektet är förlorat. Att man förlorat den oidipala kampen.

You win a while, and then it’s done –
Your little winning streak.
And summoned now to deal
With your invincible defeat,
You live your life as if it’s real,
A Thousand Kisses Deep.
- Cohen

Verkligt

Varför är fantasyböcker och människor som läser dem så tråkiga?
Det är som en litterär form av karnevalbeteende. Och finns det nåt tråkigare än karneval? För att inte tala om filmerna. Ta t ex den ändlöst ointressanta sagan-om-ringen-trilogin. Den är på ytan fantastisk och till innehållet banal. Datoranimerat trams som fick tiden att stå stilla som när man väntar på nästa droppe. Tolkiens böcker tvingades vi genomlida som högläsning i grundskolan. Det var som ett helt projektarbete att halvsovande försöka hålla reda på alla figurerna. Och till vilken nytta? Eller glädje?
Den realistiska romanen är tvärtom. Balzac, liksom alla stora författare, använde vad Roland Barthes kallade effets de réels. Beskrivningen av till exempel ett stolsben skapar den trovärdiga inramningen till nånting fantastiskt. Tack vare det förledande verkliga stolsbenet tror vi att kusinen Bette verkligen existerar och vi måste få veta hur illa det kommer att gå för henne. Patrick Whites målande beskrivningar av någons armhåla likaså. Det realistiska är en illusion.
Motsvarigheten i filmens värld är väl t ex Michael Haneke. I Dolt hot (Caché) skruvar han till det realistiska så det blir en parabel-parabel. Filmen börjar med att man får se en gata, en vanlig parisgata med bilar som far förbi och ljud från motorer och människor. Man sitter där och tittar på gatan och ingenting särskilt händer. Men så börjar bilden snabbspola. Det visar sej vara en videoinspelning. Någon filmar gatan och skickar filmen till huvudpersonen som råkar bo på den gatan. Nästa gång samma gata dyker upp i bild är det inte en videoinspelning utan på riktigt. Tror man. Men det är ju en film. Men det har man glömt. För det är bara filmen i filmen som är en film. Den film man tittar på är "verklig". Men eftersom filmen i filmen helt och hållet efterliknar det "verkliga" så tror man på filmen i filmen också. Vilket gör att man blir rädd för filmen i filmen. För den har ett dolt syfte, till skillnad från den "verkliga" filmen som man i illusionens namn föreställer sig som ett allseende öga utan nåt särskilt syfte. Huvudpersonen lyckas ta reda på vem som smygfilmar hans gata och konfronterar honom. Sen får han ytterligare en film på posten som visar just den konfrontationen. Man ser dem samtala, man ser huvudpersonen gå därifrån och sen händer nåt fruktansvärt. I filmen i filmen. Som man då inser händer "på riktigt". Fast inte i realtid för då man ser det har det ju redan hänt. Vilket av någon anledning är ännu värre.
Realtid är ett sånt där ord som förutsätter en upplösning av tid och rum. Det innebär ett lite desperat sätt att försöka fånga tiden och verkligheten. Som om nånting skulle kunna vara i realtid. Att ordet uppfunnits beskriver väl snarare hur omöjligt det är.
På grund av upplösningen av tid och rum är vi besatta av verklighet. Men den som omger oss går oss förbi. Den måste gestaltas mimetiskt för att uppfattas. Jag skulle vilja begripa varför.

Två Bengt etc

Folk dör. Till exempel Bengt Lindström.
Frånsett det läser jag om en död poet, Majakovskij. Förut läste jag en biografi om Axel Munthe. Båda är skrivna av Bengt Jangfeldt. Han skriver sympatiskt. Språket är noggrannt. Han lever sig in i det han skildrar och verkar ryckas med i fascinationen. Han verkar vara en korrekt och lite pryd person med ett hett inre liv. Undertecknad har faktiskt träffat honom i ett pinsamt sammanhang. Det var på 80-talet och Joseph Brodsky hade just fått nobelpriset. Jangfeldt var Brodskys svenska översättare och därtill hans tolk. De framträdde tillsammans i olika sammanhang. Den allvarlige Brodsky mullrade fram sina långa nästan faktiskt ändlösa diktharanger vägandes från fot till fot i ett till synes hypnotiskt tillstånd. Då och då tog Jangfeldt över och tolkade till svenska. Han tog ett steg fram och ställde sig med bister uppsyn bredvid Brodsky och drog harangerna på svenska i samma tranceliknande tillstånd. De var coola som ett svårmodigt ryskt pet shop boys. Synd att Brodsky dog, annars hade de säkert fortsatt i evighet från den ena foten till den andra. I samband med en sån föreställning blev jag och några andra satta vid ett bord mittemot Brodsky och Jangfeldt. Meningen var nog att vi skulle få veta hur man gör för att bli en bra poet. Vi stirrade på varandra och ingen hade nånting att säga. Brodsky och Jangfeldt började viska och sen säger Brodsky: "It takes hard work." Jag minns att Jangfeldt nickade. Vi på andra sidan bordet nickade också - skenbart begrundande- och jag minns känslan av matthet. Sen sas det inte mer.
Majakovskij levde i en osannolikt intressant tid. Revolutionen i Ryssland. Lenin som kallade rysk kultur "skit". Hur kunde den antiintellektuelle mördaren bli en hjälte bland svenska intellektuella på 60-talet? Var det en smittsam psykos? Majakovskij framstår som en komplex person som hyllade revolutionen men som föraktades av bolsjevikerna. Han levde i ett ménage à trois med den vackra erotomanen Lili och hennes otroligt förstående man Osip. Majakovskij kunde aldrig sluta älska Lili men hon tröttnade på honom. Ett tag bodde de i Berlin. Majakovskij satt mest och spelade poker med en annan exilryss. Hans vänner var fascinerade av hans ointresse för allt som Berlin hade att erbjuda. Det här var ju under det glada 20-talet, Wiemarrepubliken, cabaret. Majakovskijj gick knappt ut ur sitt rum. Glömde Brodsky nämna att man bör hålla sej på sitt rum om man ska bli en bra poet?
Lili måste ha vetat hur hon skulle göra Majakovskij tillräckligt förtvivlad för att han skulle sluta skriva slagord åt revolutionen och börja formulera mellanrummet mellan begär och desperation. Bristens innerlighet. Hon gav honom nya tänder och borgerliga vanor, sen tröttnade hon och lät hans barnsliga utopi ånga bort i hennes frånvaro. Då blev han en bra poet.
Har för mig att Jangfeldt fick Augustpriset för biografin om Axel Munthe. Han borde få ett för den här boken också. Han borde få ett Augustpris i veckan.

Sjukt

Ibland ställer livet upp. Det är det som är så underbart.
Min nuvarande förkylning bär alla tecken på en Influensa!
Jag hade sån feber häromnatten att jag trodde mej vara på en kick-off där jag skulle presentera nya sätt att effektivisera verksamheten. Jag letade efter ett speciellt slags löv från ett speciellt slags träd, ett löv i formen av en färdriktning. En pil framåt. Jag satt på huk och strök med händerna över marken. Ibland vaknade jag och tänkte: men vad heter lövhelvetet?! Jag gick t o m omkring i lägenheten och skulle effektivisera. Snubblade omkring. Hög på ipren och cocillana etyfin. Vad drömmen egentligen handlade om är ju uppenbart.
Förutom nattliga kick-offs har förkylningen även erbjudit möjligheter till filmtittande. Olyckligtvis hyrde jag häromdan filmen "Little children" med Kate Winslet i huvudrollen. Det var en avskyvärd soppa. Den gick i samma genre som Magnolia, en film som också använde högstämd stråkmusik för att dölja den inre tomheten. Kanske görs den här typen av filmer för att försöka visa oss européer att: "titta, vi amerikaner har också ett inre liv!" Men tyvärr, vi går inte på det. Det är tomt och meningslöst och egentligen käkar ni levande möss.
På tal om det hittade jag gamla klipp med Ruby Wax på youtube. Har alltid gillat henne trots att hon är så jobbigt american. Åtta klipp från en dokumentärfilm om när hon turnerar i forna Sovjet. "East meets Wax". Hon tilldelas vid ankomsten en rysk kvinnlig tolk vars deprimerade och irritabla tillstånd bara förvärras av Rubys pladdriga stil. Till slut är de helt och hållet osams och en terrorbalans uppstår på den personliga nivån. Rubys styrka är att hon har en konstig förmåga att få folk att prata. Det blir liksom en himla bra dokumentär, den bästa jag sett om Sovjet. Dessutom är det en styrka som intervjuare att inte måna om att bli omtyckt, och att kunna hålla käften när det gäller.

Andras drömmar

När man förekommer i andras nattdrömmar. Lever man då ett liv som man inte är medveten om?
"Du är också med. Du sitter i en bil. Det är du som kör."
Jag inser att jag varit ute på nånting. Lever jag där? Också eller egentligen? Jag ser mej själv sitta där i bilen. Men det förekommer i en annan persons hjärna. Parallellt med att jag själv försöker hålla på med nånting. Förmodligen miltals från den kondenserade scen där jag samtidigt befinner mej. Där jag kanske egentligen borde befinna mej. Eller till och med i själva verket befinner mej.
Det är i alla fall kusligt att man går isär på det sättet och uppstår i sammanhang där man inte vet att man befinner sig, i andras drömmar eller fantasier. Man äger inte sej själv. Och samtidigt är det trösterikt. Även när man dör och försvinner kommer man nån gång att återuppstå i någons nattdröm. Fast man kanske snarare återuppstår som ett irriterande minne. Nånting man viftar bort som en fluga. En lat sommardag i en solstol. Nånting som stör när man skulle ha det så skönt. Kanske kan man, om man varit onödigt god och självuppoffrande, återuppstå som ett dåligt samvete. Eller som en obetald skuld. Det är en ambitionsnivå så god som någon.

Detta skrivet under inflytande av sången My blue wave av Lambchop.

Efter festen

Julhelvetet och det avskyvärda nyåret har gått över för den här gången. Jag har ägnat tiden åt att lida och åt att fundera över varför vi människor håller på så mycket hela dagarna och kvällarna. Denna otroliga strävan. Var och en av oss börjar och slutar med ett citationstecken. Det finns ingen början och inget slut. Och inget mittemellan som skulle kunna kallas för ett "innehåll" eller en "kärna". Vi har alla blivit lite tjockare och aningen mer indolenta. Livslängden är inget självändamål. Även om den blir alltmer intressant som fråga ju äldre man blir. Hur lång blir min livslängd? Även om den frågan kan ta rent fysisk gestalt i vargtimmen så finns det ju mer omedelbara frågor. Pengar t ex. Man kan anta att de som mår bra kostar samhället mindre pengar och kanske t o m genererar några slantar. De orkar t ex följa GI-metoden vars attraktionskraft kanske mer ligger i en föreställd framtida ökad egen attraktionskraft än i en föreställd ökad livslängd. Eller ens en föreställd risk för en framtida för samhället kostsam magsäcksoperation. Eller en föreställd risk för en framtida desperat sista utväg som allmänt åtlöje i en tjockis-dokusåpa. Vem var det som skrev om narcisissmens kalla stjärna som vi alla lever under? Är inte den egna attraktionskraften bara ett verktyg för att förverkliga den urgamla idén om släktets fortlevnad som ju kräver en helst ömsesidigt överenskommen fortplantning? Narcissismen kanske kommer in som ett mellanled i föreställningen om vikten av att känna sig älskad. Tillräckligt älskad för att bli inbjuden till fortplantning. Eller i föreställningen om vikten av att njuta. Till exempel om man får gå hem lottlös från krogen. Då kan man njuta av ensamheten och en flaska kall veteöl. Man kanske tar ett bad och en ipren och försöker gå till sängs med sig själv och somna så fort och smidigt att man inte hinner fastna i nån negativ tankefälla.

"Well he was an ugly guy
With an ugly face
An also-ran in the human race
Even God got sad just looking at him
At his funeral all his friends stood around looking sad
But they were really thinking of all the ham and cheese sandwiches
In the next room"
- Laurie Anderson

Det finns två typer av krogar i Jämmerdalen. Krogar för de unga och hoppfulla som omedvetet gör allt för att hålla sig kvar i the human race. Det är de tråkigaste. Sen finns det krogarna för de som gett upp. Här på Hornsgatan finns båda kategorierna representerade. Så det finns egentligen ingenstans att gå. Barnen är ju meningen med livet som Gulletussan säger. Och om man inte finner sannolikheten att de ska dyka upp om man går hemifrån tillräckligt övertygande kan man lika gärna stanna hemma och "njuta". Njutningskällorna ökar med åldern men förmågan till njutning minskar i takt med att man habitueras till den alltmer välbekanta känslan av välbehag. Till slut är den lika tom som bilden av paradiset. "Ge mig ett bedövningsmedel!" som syster Alma säger i Persona. Fast jag skulle hellre vilja ha en förmåga till fullkomlig hängivenhet åt en mission utanför mig själv. Det känns som om den hänger ihop med förmågan att till exempel sova i tält. Förmågan att nå utanför sig själv, lämna sig själv i fred och fokusera på nånting bortom nervändarna. Jag tänkte anmäla mig till Läkare utan gränser. Till och med mitt suspekta yrke inkluderas i deras ambitiösa projekt. Men en förutsättning tycks vara att nån hämtar upp mej och bär iväg med mig trots mina protester och att jag får bo femstjärnigt. Hur ska man kunna hoppas på att kunna tycka om sig själv i en sådan disposition? Ibland i mina mörka stunder försöker jag strukturera upp den diffusa oron genom att räkna ut hur mycket pengar jag hittills har skänkt till unicef i egenskap av "världsförälder". Aldrig blir det en summa tillräckligt stor för att jag ska kunna lura mig själv. Jag finner i så fall en större tröst i att jag ännu inte förfallit till att tejpa upp en bild av ett fadderbarn på kylskåpsdörren. Kanske finns det ändå gott gry i mej nånstans.

Hemlängtan

Avtagande upprymdhet, tilltagande nedstämdhet. Sömnstörningar i form av fördröjd insomning och för tidigt uppvaknande. Ospecifika grubblerier. Desorienterad i tid och rum. Dysmorfofoba tendenser. Bristfälligt socialt nätverk, drar mig undan. Amos Oz skriver att psyket är kroppens förbannelse. Utan psyket skulle kroppen sova gott om nätterna och leva mycket längre. Han berättar också om när han var barn och en kvinnlig släkting som var psykolog tvingade på honom sina tankar om hans känslor. Han skriver att det var som att bita i rutten frukt. Det tycker jag är en så himla bra liknelse. Äckelkänslan i att bli invaderad. Det är absurt och lite komiskt att kalla sig psykolog. Man försöker uppnå ett existensberättigande på lösa grunder. Som att försöka ställa sig upp på en luftmadrass mitt ute i sjön. Med åren lär man sig att hålla käften. Eller kör över patienten med nån Evidensbaserad Metod.

"Feel like a prisoner in a world of mystery" som Dylan sjunger i Highlands. Man tror att vetskap är befriande. Men det är väl nånting mer dovt och ogripbart som befriar. Lägga sig på mage och titta rakt ner i djupet med öppna ögon. Man ska inte förakta missbruk av olika slag och människans behov av att känna sig lullig. Whatever gets you through the night, it's alright. Kristina Lugn har skrivit en ny pjäs som går på Brunnsgatan just nu. Den heter "Hoppas jag hinner hem" och handlar om en kvinna som blir vräkt av bostadsrättsföreningen. I programbladet skriver Lugn: "Förr eller senare kommer vi alla att bli vräkta från den kroppshydda som härbärgerar vår själ. Ingen har någonstans att ta vägen, egentligen."

Vi får hoppas att vi hinner hem till oss själva innan dess. Samhället försöker skydda oss från den fruktansvärda insikten. Den försöker få oss att sköta vår mentalhygien. God kosthållning, regelbunden motion, fungerande relationer, arbete, fritid och vila samt lagom doser av artificiell lycka. Kalla det omtanke om vi vill. Men vi måste ha en viss respekt för människors olika metoder. Lill-Babs kallar till exempel barnbarnen för "livets efterrätt". Som sagt, whatever gets you to the light.

It's alright, it's alright

Do it wrong or do it right

It's alright, it's alright

INLAND EMPIRE 2

Har sett om filmen. Man blir strukturerat förbryllad. Eller ostrukturerat insiktsfull. Den känns som såna där fragment av drömmar man har kvar i huvudet och som plötsligt dyker upp mitt på blanka eftermiddan och som ger en känsla av att det finns nånting mer. Det säger förresten Laura Dern i filmen. "There is something more!" Hon vet inte vad, men nånting är det. Ingen omkring henne fattar nånting. Kusligt. Lynch har i alla fall gjort ett mästerverk.

Här kommer några fritt hängande tankar om filmen:

1. Min förra beskrivning av filmen var helt uppåt väggarna. Jag var för påverkad av Mulholland Drive. Önskedrömsteorin var fel. Däremot tror jag på den feministiska vinkeln, och på ljusets betydelse. Men ljuset är kanske så banalt som en symbol för vetskapen? Och den som vet något är mannen med glödlampan, Krimp.

2. Jag tror filmen handlar om det här: En tragisk händelse i Polen får nytt liv när en film ska sättas upp i Hollywood. Skådespelarna drabbas av den förbannelse som vilat över historien sedan urminnes tider. De dras in i historien som tar över deras identiteter. Nikki (Dern) lyckas dock hålla en fot utanför identitetsförvirringen. Hon försöker få sin motspelare att förstå att någoning pågår som är utanför deras kontroll men han förstår det inte. Hon försöker ta sig tillbaka till sig själv som Nikki men förs längre och längre in i sin påtvingade identitet som Sue och in i berättelsen. Berättelsen verkar handla om en kvinna som farit illa (eller gjort illa) i Polen och vars förtvivlan håller henne instängd. Sue/Nikki tvingas färdas igenom den andra (polska) kvinnans tragedi för att kunna befria henne. Först när hon dött (som Sue) klarnar allt för henne och hon går iväg och möter den onde Krimp (som på sätt och vis är hon själv i en förvriden/förljugen version) som hon skjuter. Därmed bryts förbannelsen och den polska kvinnan befrias med en kyss. En stor lättnad infinnner sig som gestaltas av en underbar helt lycklig dans till en sång av Nina Simone, Sinner Man.

3. Det talas om en obetald skuld. Nikki blir genom sin medverkan i filmen utsedd till att betala den skulden, vilket hon verkar lyckas med. Men vad är den polska kvinnan egentligen skyldig till? Är det i själva verket hon som är mördaren? För att besvara den frågan måste jag se om filmen eller konsultera panelen, dvs ni som läser det här. Men den polska kvinnan som hålls fången i rum 47 är väl samma kvinna som är ute och promenerar i Lodz mitt i natten just när mordet på skådespelarna begåtts? Och som stoppas på gatan av Krimp som påpekar hennes koppling till den mördade kvinnan.

4. Den polska kvinnan tycks vara samma person som i äldre version dyker upp som sierska hemma hos Nikki. Är det hon som behöver bli befriad, genom att Nikki löser henne från skulden. Är det hon som styr hela handlingen?

Lost Highway Mystery Man at party

På tal om scenen som nämndes i förra bloginlägget. "It is not my custom to go where I'm not wanted."

Inland Empire

Inland Empire är en väldigt ovanlig film. Den har till exempel flera parallella intriger. Att man inte skulle vilja begripa är obegripligt (på tal om föregående inlägg om den göteborgska Filmkrönikans idiotrecension). I andra länder har filmen tydligen fått väldigt bra kritik och faktiskt analyserats. När hände det senast i Jämmerdalens massmedia att man tog ett konstverk på allvar eh? Här är vi fullt upptagna med att ta reda på vem som haft svart städhjälp. Ja ja sluta kverulera nu lille Mikko. Några synpunkter på filmen:

Freud: Kanske har Lynch skapat en trilogi med filmerna Lost Highway, Mulholland Drive och Inland Empire. De (freudianska) idéer han framförallt verkar vilja gestalta är idén om drömmen som en censurerad önskan och idén om drömmens förtätning. Det förstnämnda var tydligare i Mulholland Drive där första halvan av filmen är en nattdröm där huvudpersonen återupprättar sig själv från sin djupaste förnedring och tar hämnd på alla som bidragit till kränkningarna. Det senare, drömmens förtätning, innebär att karaktärerna i filmerna representerar till exempel delobjekt och delpersonligheter inom huvudpersonen. Eller "värdpersonen". De oönskade sidorna/drifterna/affekterna och de hemliga önskningarna framträder som karaktärer. I Lost Highway tar svartsjukan fysisk gestalt i en ganska läbbig man med vitsminkat ansikte som säger till den svartsjuke mannen: "Jag är hemma hos dig just nu." Den svartsjuke mannen blir ganska förvånad och ringer hem till sej själv och någon svarar. I luren hör han rösten från den lille mannen med vitt ansikte som står framför honom: "I told you I was here". I inland Empire säger någon: "Welcome to Hollywood, where stars make dreams and dreams make stars." Framförallt det sista påståendet stämmer. I dag- och nattdrömmarna får stjärnan/projektionen/önskedrömmen, men också skräcken, fysisk gestalt .

Feminism: I Inland Empire framträder en sierska, en helt underbar gestalt som kanske alluderar på oraklet i Delfi som ju också tydligen var ganska snurrig och sluddrade fram sina svårtolkade förutsägelser. Denna sierska presenterar sig för Nikki (Laura Dern) som en nyinflyttad granne. Nikki frågar henne vilket hus hon flyttat in i. Hon svarar: "Just down the road. In the brickhouse. Tucked away in the small woods". Nikki säger att hon tror hon vet vilket hus det är. Kvinnan svarar då att det inte går att se huset från vägen. Här kommer en anspelning om att Nikki vet mer än hon är medveten om. Grannfrun/sierskan berättar plötsligt en historia: Det var en pojke som gick ut för att leka. Han skapade en spegelbild av sig själv och ondskan föddes. Det var en flicka som gick vilse på marknadsplatsen. Eller också hamnade hon i gränden, den gränd som leder till slottet. Denna historia, som ju är ganska obegriplig men kan bli mer begriplig med ett feministiskt perspektiv, känns som filmens kärna och idéinnehåll. Pojken leker (och den som leker regerar genom sin omnipotenta spegelbild). Flickan hamnar i bästa fall på marknadsplatsen (Hollywood) men kan om hon har otur hamna i gränden (prosititution). De båda kvinnorna Nikki och Sue (båda spelade av Laura Dern) hålls på olika sätt fångna av männen/samhället.

Ljuset: Laura Dern spelar minst två kvinnor. Fast egentligen är nog den ena, Nikki, en projektion av den andra kvinnan, Sue. Det känns som om Sue är den "verkliga". Den som hamnat i gränden. Det är typiskt Lynch att lura åskådaren att tror att Nikki är huvudperson eftersom hon är med i de mer realistiska scenerna. Samma knep använde han i Mulholland Drive där första halvan av filmen verkar realistisk men i själva verket är huvudpersonens nattdröm/önskedröm. Sue har i alla fall förlorat sin man och sitt barn. Hon är prostituerad och raglar drogad och skitig omkring på gatorna. Eventuellt är filmens olika scener delar av hennes hallucinatoriska och paranoida tankar i dödsögonblicket. Den film som Nikki spelar in heter "On high in blue tomorrows". När Sue dör på gatan försöker en hemlös kvinna trösta genom att säga: "No more blue tomorrows. You'll fly high now little baby." Den hemlösa håller upp en tändare och visar henne Ljuset. Sue tittar hypnotiserat in i lågan medan livet rinner ur henne. David Lynch började sin konstnärsbana som målare. Bilderna har alltså inte bara en funktion utan är något i sig. En filmare målar ju med ljus. Ljuset verkar ha många betydelser i filmen. Hollywoods selektiva och artificiella belysning, en vacker art deco-lampa som står på en byrå i ett anonymt sovrum, de gåtfulla initialerna skrivna på Sues hand, LB, som (tack J för det uppslaget) kanske står för lightbulb. Det artificiella ljuset och sen lågan från en tändare som huvudpersonen fokuserar på i dödsögonblicket. Den mystiske "fantomen" (spegelbilden/ondskan) liknar i slutscenen en glödlampa som, när Sue/Nikki skjuter på honom, förvandlas till en förvrängd bild av henne själv. Det är i så fall sin egen "fantom" eller demon hon till slut lyckas ta kål på. Ljuset som väl i allmän mening ses som livgivande blir i Lynchs hollywoodskildring dödsbringande. Fast inte enbart. Så enkelt är det ju inte.

lynch-stämning

För mig känns David Lynchs film Inland Empire som Årets Kulturhändelse. Ändå har jag inte sett den. Det är ju egentligen fjolårets kulturhändelse, men vi lever ju i utkanten av världen. I synnerhet sen skräpfilmsbolaget SF har fått monopol på utbudet. Förmodligen kommer Filmkrönikans recension av Inland Empire också gå till historien, ungefär som Olof Lagercrantz när han kallade Bergmans Sommarnattens leende för "regissörens senaste uppkastning". Den poppiga göteborgskillen i Filmkrönikan tyckte att IE var "konstig" och gav den två "stolar". "Den börjar normalt men sen blir den konstig" som han uttryckte det. Om man ser nåt som är konstigt, vill man inte förstå mer då? Kulturbevakningen i Sverige, i synnerhet av film och musik, är som en matpatrull som har McDonalds som smakideal. Om det inte smakar bigmac och glider ner lätt, då är det konstigt. SvD gav filmen högt betyg men tyckte också att den var konstig och rekommenderade att man bara skulle slappna av och låta bilderna liksom komma. Det är väl ganska svagsint tänkt. Som om man utgår ifrån att filmen är en slumpmässig samling av bilder och man själv som åskådare har rollen av en aningslös idiot. Tänk om man skulle ha samma kriterium på t ex 1900-talsromanen. Ja tänk.

När jag var gammal.

Min brorson som är 4 år brukar berätta om när han var gammal. Då bodde han på ett annat ställe och gjorde helt andra saker. Han är ganska hemlighetsfull om vad vi andra gjorde när han var gammal. Kanske är han bunden av nån sorts sekretess. En gång undslapp han sig i alla fall att vi, till skillnad från honom, bodde i Spanien på den tiden. Det kan förklara ett och annat.

I natt drömde jag att jag och Jan Myrdal registrerade partnerskap. Jag gjorde det för hans skull för jag tyckte synd om honom. Nånting måste ha hänt med mej efter hans inlägg på Brännnpunkt i SvD. Jag minns att jag tänkte (och varför skulle jag inte få psykoanalysera honom när han lägger sig i andras privatliv?) att han skrev det där inlägget samtidigt som hans livskamrat sedan 51 år låg för döden. Känslor och tankar kring relationers varaktighet måste ha fyllt honom. Det kanske skrämde honom att andra människor (i hans ögon med all sannolikhet lägre stående) kunde få göra anspråk på det heliga äktenskapet och därmed besudla det? Myrdal är ett politiskt och intellektuellt djur. Hans privata smärta har tidigare omvandlats till intellektuella processer, t ex hans inre övergivna och psykiskt misshandlade barn. Svåra förluster brukar väcka ambivalenta känslor, t ex sorg som liksom koaguleras av förbjudet hat. Kanske behövde Myrdal vässa pennan och rikta sin ambivalens åt annat håll när hans älskade Gun skulle lämna honom för alltid? Om han hade haft tillgång till andra försvar än intellektualisering och isolering hade han kanske i sin sorg istället kunnat se med ömsinthet på andras strävan efter "lycka".

Jag var faktiskt lite lättad när jag vaknade och insåg att det bara var en dröm. Jag vet inte, men jag tror inte jag och Myrdal skulle ha funkat tillsammans. Han är alldeles för röd och rund för min smak.

Va fan. När jag var gammal förföll jag inte till såna där billiga personangrepp. När jag var gammal var jag en mild och blid människa. Som en allergitestad tvål ungefär. Nu däremot. Värre. Sämre.

Apropå våldet

En manifestation mot våldet får oss att må bra. Men borde vi inte få en örfil? En kollektiv örfil för allt vi inte ser och vågar och fattar. Vi har en karta som inte stämmer med terrängen.

Doris!

Nu blev jag glad. Hoppas hon kommer i pocket.

Apropå politik säger Doris i en intervju i DN från 2003: - Man kan förändra saker i smått, men inte i stort. Jag gillar inte kapitalism, och om det gör mig till vänstersinnad, så är jag fortfarande det, men jag tror tyvärr att vi är hjälplösa. Det enda vi kan göra är att anpassa oss till nya omständigheter.

Vi är hjälplösa. Så är det.

Folkhälsan

När jag blev så här gammal trodde jag att jag skulle upphöra med att vara ett levande frågetecken. Men jag fattar bara mindre och mindre. Samtidigt som jag har en känsla av att det finns nånting annat att begripa. Nåt ogripbart. Just nu undrar jag vad man menar med folkhälsan. Det står om den i tidningarna. Att man måste skydda den. Det verkar inte vara precis samma sak som hälsa i allmänhet. En folkhälsa låter ju större. Det får mej att tänka att det inte är just min hälsa som avses. Jag har en känsla av att det som jag mår bra av inte alls ökar min folkhälsa. Kanske till och med tvärtom. Jag vill inte ha nån hälsocoach. Och så länge skönlitteratur inte är avdragsgill tänker jag inte utnyttja min friskvårdstimme heller. Jag tycker hela samhället är en mardröm. Ibland känns det som om steget är väldigt kort mellan att ta en sojalatte på Götgatan och att bli ihjälsparkad på Kungsholms hamnplan. Men det finns inte ord för det. Jag vet inte hur man säger det. I Jämmerdalen är de existentiella betingelserna avskaffade. De ansågs kanske vara en borgerlig kvarleva. Numera anses de kanske vara en patriarkalisk kvarleva. Den djupaste förtivlan är avskaffad och ersatt med en diffus vantrivsel som är svårbehandlad men ganska lätt att bedöva. Om man är harmonisk bidrar man till tillväxten och tjänar som föredöme för andra. Man går där med sin latte i höstsolen och myser samtidigt som man känner nåt iskallt mot ryggen. Det är inte direkt ångest men det är nåt diffust som inte släpper. Man kanske köper en muffin och hyr en trevlig svensk relationskomedi på dvd. När man kommer hem drar man ner persiennerna och försöker hålla sig innanför huden. Det är fruktansvärt. Men samtidigt mysigt.

Vad jag egentligen försöker säga är att vi tror att vi behöver hjälp när vi egentligen kanske behöver nånting som kan lätta på skuldbördan, typ en örfil. Var kan man få det?

Nina Simone

Jag har en mac. Den tycker inte om mej. Den skriver ofta fel och jag måste radera och skriva om. Ofta blir det typ ffffyra konsonanter efter varannnn. Den jävlas. Den skrattar åt mej. Kanske är den sur för att jag inte använder dess fiffiga funktioner. Men jag har försökt, believe me. Det kan gå flera timmar medan jag försöker förstå hur den tänker. Den dreglar av förtjusning men hjälper inte till, sitter bara och glor på mej som nåt debilt husdjur och väntar på att jag ska göra rätt. Jag kan höra hur den andas. Överhuvudtaget gillar inte prylar mej. Och jag gillar inte dem. Ändå kan jag ibland projicera all min längtan på saker. Som till exempel att ha ett hem med bara möbler i plast med hjul på. Genomskinlig plast. Jag tycker att det verkar praktiskt men de rullar iväg när man närmar sej. De är alltid lite utom räckhåll. Sakernas utopi. Då börjar man längta efter en stadig kommod som man kan stöta ihop med i mörkret när man minst anar det. Jag kanske har flyttat för många gånger. Jag vill ha lätta hjulförsedda och helst hopfällbara möbler. Helst skulle allt gå att fällas ihop i en koffert på hjul som sen rullar sej själv till det nya stället. Nånstans i allt flyttande har själva idén med att bo gått förlorad. Jag vet inte längre varför man bor. Det är så mysigt hemma hos andra. Jag skulle kunna flytta in hos vem som helst. Min mac säger att jag inte har nånting gemensamt med mej och att det är därför jag aldrig hittar hem. Macen säger att bakom min skenbara anspråkslöshet döljer sej ett omättligt regressivt utagerande. Vilket får mej att minnas en anekdot om Nina Simone när hon skulle uppträda på jazzfestivalen i Stockholm. En viss miss B skulle hämta henne på flygplatsen men det visade sej att Nina Simones trummis satt fast i passkontrollen utan visum. Nina Simone sa iskallt till B: - Fix it! B svarade att hon verkligen skulle försöka. Nina Simone sa: - Fix it or I'll kill you.
Och den frasen, Fix it or I'll kill you, har blivit som symbolen för hur livet vanligtvis försöker levas. Fix it or I'll kill you. Det är egentligen det som spädbarnet säger när det ligger och skriker. Enligt somliga anlytiker blir det så skrämt av sin egen mordiskhet att det projicerar den på sina välmenande och ständigt otillräckliga föräldrar som då framstår som "förföljande objekt". Psykoanalysen kan vara väldigt suggestiv. Och ibland blir den glasklar. De krafter vi har inom oss, de får aldrig riktigt plats och det är därför vi vantrivs i kulturen. Vi måste ha folk omkring oss som kan härbärgera denna kraft. Vårdnadshavare. Tyvärr är det ingen som haver vårdnad om mig längre. Inte ens macen stryer mej över pannan och säger att det kommer att bli bra. Den tycker ju inte ens om mej.

psyko-osteoporos

Blir mörkrädd av Joyce Carol Oates bok Brudgummen. I natt såg jag tydligt hur nån mörk figur sneddade genom rummet och lämnade efter sig spindelväv och hur bokhyllan hade bytts ut mot en gammal typ kvarn av ruttet trä. Men när jag klev upp och skulle protestera blev allt som vanligt igen. Jag stängde fönstret i badrummet och tänkte att det är tur att jag bara är galen i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Om dessa syner kom på blanka eftermiddan skulle jag vid det här laget vara tungt medicinerad och hasa fram i haldoltofflor, helt utlämnad åt psykiatrikernas mer systematiska vansinne. Tog bussen till jobbet. Som vanligt knökfull trots att den går var tredje minut. Så många människor som behöver forslas hit och dit. Var det Einstein som förstod sambandet mellan tid och rymd? Man kan svårligen föreställa sig den ena utan den andra. Hela universum liksom tickar. Tiden och rummet färdas, men vart?

Av läkaren på mitt jobb har jag fått veta att tätheten i människans skelett byggs upp under tonåren. Sen går det bara utför och skelettet luckras upp mer och mer. Jag tror att samma sak gäller själen. Dess täthet byggs upp under tonåren, sen ska man leva med den resten av livet. Jag är rädd att den ska luckras upp. Eller att det redan händer utan att jag märker det. Jag kanske lider av själslig benskörhet. Alla smidiga vägar mellan hjärnbarken, minnescentrum och amygdala som löddes ihop i en överhettad tonårsspleen. De börjar lossna från sina allt klenare fästen. Kvar blir kanske till slut bara en tom fårskalle som förstrött flinar åt mobbningen i Idol 2007 i ett tillstånd av aningslös förnöjsamhet. Eller som Winnie i Happy Days, nedkilad i en grushög. Babblandes om hur underbart allting är.

Det finns en ny populär bok som heter "Sluta grubbla, börja leva". Den frågar sig egentligen inte vad vare sig grubbla eller leva egentligen betyder. Men den vill att vi ska sluta med det ena och börja med det andra. Innebörden är bortsorterad. Det är den nya Acceptance and Commitment Therapy som lanseras. En lite mer buddhistisk variant av KBT. En ny lyckokalkyl bland alla andra. Att leta livshållning är som att handla på Ikea. Man kommer att bli besviken när man väl bestämt sej. Det verkar enkelt men sen sitter man ändå där osunt grubblande över bruksanvisningen. Jag förstår inte hur nån kan ha mage att sätta sej ner och skriva en bok om hur andra ska leva sina liv. Vilken total hybris. Vår grundläggande otillräcklighet är lättexploaterad. Den enda bok i människoförbättrargenren jag gillar är "Låt Proust förändra ditt liv" av Alain de Botton. Prousts livsåskådning är ju ganska besk. Sånt säljer inte. Lycka säljer.

Insomnia etc

Skillnaden mellan vad som sägs och vad som känns. Det sägs att livet börjar efter 40. Men det känns som om det slutar. Men jag är i alla fall ett levande bevis på att man kan leva utan sömn. Man längtar efter att dagen ska ta slut och sen längtar man efter att natten ska ta slut. Och när dagen gryr tänds hoppet. Det är så fruktansvärt fint i gryningen. Jag gillar inte när folk klagar över sömnproblem. "Jag har bara sovit fem timmar i natt!" My ass. Thatcher startade Falklandskriget på mindre. Eller ja kanske därför. Min mor skulle bli Förenta Staternas President om hon sov normalt. Och jag. På åtta timmars sömn. Då skulle jag cykla till Himalaya, bestiga Mount Everest och skriva en romantrilogi samtidigt.
Det är patetiskt att ha sömnproblem när man inte har spädbarn. I vilket fall brukar sömnigheten komma till slut. Typ på väg till jobbet. Den sipprar innanför kläderna och torkar fast i hudvecken. Det blir för varmt och för kallt och för grått. Det är inte sunt med stillasittande arbeten. Den indolenta stillasittande kroppen talar om för hjärnan att nu kan du passa på att ta en tupplur. När det i själva verket är enda tiden på dygnet då man verkligen måste vara alert. Och vill vara det. Jag känner mig bestulen.
Humor och musik är två saker jag uppskattar men inte kan utöva. I sociala sammanhang är jag tråkig som en punktering. Eller som en ändlös vägsträcka fram till Tönnebro värdshus där man ändå inte vill stanna och fika. Men när jag är ensam är jag otroligt spirituell och intressant. Om man kunde kliva ur sitt jag och fladdra omkring fritt. Istället för att sitta inlåst i sin identitet (den bästa titeln på en självbiografi är "Memoirs of Many in One" av Patrick White). Om man kunde bajsa ur sig alla själsliga slaggprodukter och stå där renad och förundrad mitt i verklighetens vågsvall. Men med åren verkar förstoppningen tillta. Trots att livet blir alltmer fiberrikt och svårsmält. De här intestinala metaforerna kom osökt. Jag menar egentligen tvärtom. Mer kontakt, mer kompakt, mer svårfångat, mångbottnat, input inte output. En lustig sak som jag, i mitt måttlösa åldrande, har märkt är att jag tycker människor både har blivit mer tråkiga och mer intressanta. Det får inte vara nån skit, inget as if, bara face off. Det är så ont om tid och så himla mycket som är meningslöst. Som i kön till lunchrestaurangen då kvinnan framför mej står och velar vid disken. "Hmm, vilken är godast, bulgur- eller dinkelsalladen?" Kvinnan bakom disken svarar: "Dinkel är populärast." Och hon fortsätter fråga: "Men vilken är liksom krääämigast?" Och jag säger med den sömnlöses irritation: "Men herregud är det ett livsavgörande val?" Bulgur eller dinkel, vem fan bryr sej, det är lika trist och nyttigt. Please låt mej lyfta blicken och se bortom. Psykoanalytikern Heinz Kohut skrev nån gång på 70-talet om den nya människotypen. Han menade att den tragiska människan ersätter den skuldtyngda människan. Den gamla neurotikern som lider av skuldkänslor för att hennes handlingar inte stämmer med hennes (och samhällets) ideal har försvunnit. Den nya människan lider inte av skuld utan av tomhet. Hon längtar efter sig själv. Därför är autenticitet samtidens affärsidé. Hemlängtan. Hemvirkat å hembakt. Sommartorpet. Men den tragiska människan läcker som ett såll och måste hela tiden ha påfyllning. När skulden försvinner har vi ingenting gemensamt med oss själva. Och det är ju tragiskt.
Har just läst ut Bergsprängardottern som exploderade. Jag läste snabbt eftersom den inte var värd den tid den tog, men den var ändå bra. Ett tidsfenomen. Huvudpersonen är den tragiska symbolen. När hon känner sig ledsen måste hon antingen knarka, kräkas eller ringa jourhavande präst. Det är intressant. "You can't handle the truth" som Jack Nicholson säger.

Den svenska flaggan

Nu bränner de svenska flaggan i Pakistan. Jag är både för och emot och förvirrad. Varför gjorde konstnären bilder av Muhammed som hund? Kanske besvaras frågan av att den ställs. Om man till exempel tar anstöt av att se Muhammed med hundkropp så inser man nånting om sej själv. Om man inte bryr sej så är ju det också nåt slags vetskap. I de snäva cirklar där jag rör mej är det inte accepterat med antisemitism och inte så himla accepterat med homofobi heller. Men islamofobi är ganska ok. (Vi kallar det fobi men det är förakt vi menar). Vi i fina kloka Sverige. Vi ska visa hur man gör med sån där gammal religion. Det verkar finnas åtminstone tre förhållningssätt: man blir arg på de där barbarerna som inte förstår sej på yttrandefrihet och konst och allt som hör civilisationen till, de primitiva idioterna. Eller också förstår man deras reaktion och blir ödmjuk eftersom de inte vet bättre de stackarna som ju har det svårt eftersom de inte är svenskar och inte är så upplysta och därför inte har det så bra som vi har det i Sverige. Det sistnämnda är det värsta eftersom ödmjukhet är den värsta formen av hybris. Man är bara ödmjuk mot nån man anser mindre värd. Ödmjukhet förutsätter att det inte föreliger något hot mot ens egen känsla av förträfflighet. Eller också tycker man det är kul att konst fortfarande kan väcka så starka reaktioner. Men egentligen är väl allt bara teater. Den där galningen i Iran vet hur man använder massmedia. Hans ambition tycks vara att bli talesman för världens muslimer. Åtminstone de arga och "förtryckta". Och massmedia tackar för hans galenskap som gör så bra rubriker och t o m kan få Nerikes Allehanda att förefalla ha en viss betydelse, nästan ett existensberättigande. Men om det nu är konst alltsammans, i så fall är det genialt. Först en liten teckning, sen publicering, sen fördömanden från självaste presidenten i Iran, sen bränns svenska flaggan. Och allt sker liksom i realtid och liksom på riktigt. Fast bara nästan. Ingen bryr sej egentligen, vi spelar bara med, vi lever oss in i våra roller. Lars Vilks skriver om "den teheranska teatern". Men alla spelar väl med. Och massmedia regisserar. En sprittning i den leda post-cold-war-själen.

Fast A förklarde för mej att om man typ står och röker i Irak och nån händelsevis säger "Här får du inte röka" så kan man inte bara släcka cigaretten och säga förlåt, en sån mes är det fritt fram att mobba. Man måste säga typ ganska ilsket: "Det har du inte med att göra, jag röker var jag vill!" Och så tar man ett ordentligt bloss. Då blir det debatt och gräl och till slut så säger man till varandra: "Ja rök på du det är ok" och "nej du har rätt, här ska man nog inte röka". Debatt alltså, nån sorts försoning, kommunikation, mänsklig samvaro. Kanske är det vår ovana vi det som gör oss lite ängsligt upprörda över flaggbrännandet. Förresten känns det på nåt sätt komiskt att man bränner den svenska flaggan. Att nån kan bli arg på lilla harmlösa välmenande Sverige. Bara det är ju stor konst.

Alberta Hunter bl a bl a

Jag känner en stor respekt för musiker. Och människor som kan måla. Jag berättade för Ola att jag tog pianolektioner i fem år och att det var helt bortslösat. Ola är en bekant som är klassisk pianist. Han spelar lite här och var och undervisar plus att han klinkade lite på Levelius (nuvarande Berlin) när det begav sig. Dvs när herr Levelius eller nån av gästerna fick för sig att brista ut i en kuplett eller nåt. En kväll var det en snygg blond operasångerska som hoppade upp på bardisken och sjöng en aria ur Carmen. Ola var alltid med på noterna uppe på en liten mezzanin där han satt vid pianot. Levelius har ju tyvärr stängt. I vilket fall är det synd om mig för det är fruktansvärt att tycka så mycket om musik och inte kunna uttrycka det annat än i patetiska ord. Vi hade jazzkväll hemma hos honom och han sa till mej att jag kanske skulle ha satsat på sång istället för piano. Jaha, och nu är jag medelålders och det går inte en sömnlös natt utan att jag kommer på nånting som är för sent. Det är också fruktansvärt. Men nu har jag bestämt att den här bloggen ska handla om bra musik. Det var i lördags, vi lyssnade igenom en bråkdel av hans skivsamling, det ena gav det andra, det var julafton för mig. Ju längre tillbaka i tiden vi gick, desto bättre blev musiken. Det förvånade mig. Jag tror ju att allting blir bättre och bättre med tiden, utom jag. Till slut, framåt natten, när jag började minnas Leif ”smoke rings” Andersson (jag och brollan var ensamma hemma nån gång på 70-talet och för att lindra en hastigt uppkommen mörkerrädsla –låter kanske konstigt för vi var väldigt tuffa men så var det- satte vi på radion och blev vettskrämda när Leif ”smoke rings” Anderssons bråddjupa sönderrökta röst fick hela villan att skallra. Vi trodde kanske att det var en röst från andra sidan) var vi nere på 20-talet. Det var Roberta Hunter, Ida Cox och Bessie Smith. Roberta låter helt fantastisk. Och låtarna heter sånt som ”Copulatin’ Blues” vilket säger nånting om hur underground det var. Hon var i alla fall en av de första svarta artisterna som lyckades ta sig från förtappad vaudeville till scener över hela världen. Sen valde hon att följa sitt kall och bli sjuksköterska. Men hon gjorde comeback i slutet av 70-talet när hon var i 80-årsåldern. I videon är hon 84. Innan hon blev sjuksköterska jobbade hon ihop med Eartha Kitt på Broadway en kort period. Jag fattade aldrig vitsen med Eartha Kitt på 80-talet men det kanske berodde på att hon hade tvingats börja parodiera sig själv. Tack vare filmklipp från 60-talet kan man dock uppleva hur bra och originell hon var. Så berättade modern att när hon och fadern gifte sig blev de av nån anledning filmade av Eartha Kitt när de -unga, vackra och säkert helt aningslösa- gick ut ur kyrkan. Hon var ju i Sverige ibland och uppträdde, i synnerhet under de år då hon var svartlistad i USA efter att ha kritiserat vietnamkriget. Nu undrar jag: tittade hon nånsin på filmen? Sen föddes jag och sen blev jag tonåring och då tror jag ”Smoke rings” las ner. Och nu har både Monika Zetterlund och Ingmar Bergman dött och det är sorgligt. Men jag gick hem i natten och nynnade på Amtrack Blues. Har inte haft en lika genomgripande konstupplevelse (det låter pretto jag vet men ni förstår vad jag menar typ som ett draperi som dras bort och nånting helt nytt och samtidigt välbekant och efterlängtat visar sej vagt i dunklet) sen jag var i Bilbao och såg tavlor av Oskar Kokoschka. Jag håller med Marcel Proust om att det bara är konsten som kan rädda oss. Och kommer att tänka på ett citat från jag minns inte var: ”Livet är en ren plåga och vi lever tack vare en osynlig Sol inom oss.”