What's next?

Insåg till min lycka när jag läste Andres Lokkos krönika i SvD att jag inte var den enda som gråtskrattade åt den stora och viktiga händelsen att E-type, och då tyvärr inte bilen, blivit invald i Skönhetsrådet. Som om det inte räckte med att han är Kulturambassadör för Luleå. Man kan bara konstatera, med The Beautiful Souths ord: The world has gone Disney and there's nothing you can do.

Rädsla urholkar själen

Telenor ringde min telefon- svarare. "Det verkar som om (sic!) jag fått tag i en mobil åt dej." Sen kryper det fram att den inte finns i butiken förrän "i morgon." Och det är norska för "aldrig". Men vi får väl se. I morgon. Har blivit lite fäst vid den där lilla manicken. Apparaterna besjälas. Det känns ibland som om min mobil har mer innehåll än min hjärna. Alla bra låtar, foton, lustiga ljudinspelningar. Laurie Anderson säger att vi lär oss av våra maskiner. T ex hur vi samtalar. Tänkte på det på posten idag. Kvinnan talade som en maskin: "Det-blir-hundra-tio-kronor-önskas-kvitto." Rassel i apparaten. "Var-så-god-tack." De där datoriserade telefonsvararna låter mer levande, även om deras intonation är lite underlig. Kommer ihåg en talsvarskvinna (vad heter de? Och är de kvinnor? Jag menar, även om de är konstgjorda?) som sa siffran noll på ett så ödesmättat sätt. Det kändes slut, finito. Inte bara saldot, utan hoppet.

På väg från posten gick jag omedvetet gatan fram och gjorde av nån anledning bokslut och funderade över alla bra saker med 2006. Kom fram till att det var sånt som jag missade som var bäst. Bounces version av Gökboet på Dansens hus t ex. Och Galeasens uppsättning "Rädsla äter själen". Den missade jag också. Bygger på en film av Fassbinder som hade den svenska titeln "Rädsla urholkar själen". Det är en av Fassbinders bästa filmer. En kvinna och en man blir kära och får det skitsvårt. Hon är äldre än han, han är invandrare. Och han spelas f ö av Fassbinders pojkvän Salem från Marocko. I min videobutik finns det så himla många filmer men ingen fassbinderfilm. Det är som om man bodde på Grönland.

forts försvunnen mobil

Telenor ringer. Kors i taket.
- Din telefon har kommit bort verkar det som.
- Jaha.
- Allt är kvar utom din mobil.
- Jaha.
- Vad var det för färg på den?
- Färg? Den kanske var svart. Eller mörkgrå. Mörk var den i alla fall. En orange knapp på vänster sida.
- OK. Finns det nån annan mobil du vill ha?
- Vadå ni har inga svarta?
- Nej de är slut verkar det som.

Detta "verkar det som". Telenors expediter sitter i en grotta och tittar på skuggorna på bergväggen och försöker tolka vad det är som rör sig därute i verkligheten. "Det verkar vara en mobiltelefon. Oj nu försvann den!"

Trevligt att de ringde i alla fall.

Jag har inget gemensamt med mej

Jag har inte kunnat logga in i min hjärna sen nån gång innan jul. Nån kanske har snott lösenordet och lämnat ut det till vem som helst. Förutom jobbet en fientlig ockupation av skitsaker. Som att mobilen går sönder och jag inser att jag aldrig borde ha slutit ett avtal med norrmännen. Fucking Telenor har haft den på reparation i tre veckor nu. När jag går dit och frågar efter den säger de att den är klar "i morgon". Så står jag där nästa dag som en idiot. I den där butiken utan nummerlappssystem, denna välsignat civiliserade grej som norrmännen tydligen inte har fått nys om. Men "imorgon" betyder förmodligen nåt annat på norska. Typ aldrig. Idag var det i alla fall fjärde gången jag stod i Telenors butik samma vecka. När det äntligen verkar vara min tur står samma tjej där igen. Hon borde känna igen mej vid det här laget men hennes ansikte är nollställt och sådär livlöst välvilligt. Hon säger att min mobil inte verkar ha kommit än och att det är konstigt.
-Nu är det fjärde gången jag är här.
-Jaha.
-Kan ni inte ge mej en annan mobil?
-Nej vi har inga på lager. Men kom på måndag, då är den här.
-Nej jag kommer inte hit på måndag. Vill aldrig mer komma hit. Kan ni skicka hem den?
-Nej den servicen har vi tyvärr inte.
-Vilken service har ni?
-Jag är inte här nästa vecka.
-?
-Men jag skriver en lapp.
Så tar bimbobruden fram en post-it lapp. Trots all bländande teknik som omger henne.
-Vad hade du för telefonnummer?
-Men herregud du skrev ju just in det i datorn!
Fan helvetes skit! Och så blodsockerfall. Hann inte käka lunch och nu är det middagstid. Jag tar stora steg ut ur skitbutiken och svär för mig själv, tänder en cigg, blåser ut en del aggression och använder resten till att armbåga mej ner till tunnelbanan. Bestämmer mej för att skriva ett brev till VD:n för Telenor och formulerar det i skallen tills jag får en aning om hur löjligt det vore. Och varför slösa energi på ingenting. Jag behöver inte ens en mobil. Blir bara stressad när det ringer i den. Åt helvete med Telenor! Hellre en kurs i anger management. När man är konflikträdd blir man så himla arg ibland. Bättre att alltid vara lite på hugget. Inte gå runt och tro att allt är ordnat till det bästa. Alltid förvänta sej att det inte kommer att funka. Att skitsakerna som bara måste funka inte gör det. Att man måste stå och svettas i en telenorbutik och undra över livets mening. Utgå från att expediten är en idiot som man måste hålla kort. Att man måste få allting skriftligt. Bli unbehagen. Finns det nån sån kurs? "Så blir du en riktig pain in the ass och slutar känna dej besviken på hela mänskligheten." Eller typ "Lär dej älska allt onödigt krångel." Det finns ju "mindfulness" förstås. "Stanna i känslan, sjunk in i din hopplöshet, notera hur den känns. Vilken färg har den? Hur luktar den? Ta den nu och lägg den i en väska. Släng väskan åt helvete. Känn hur lättad du blir. Hur du liksom svävar."
Istället går jag på systemet och köper en sexpack. Kommer hem, sätter på Bebo Valdes och el Cigala, Lagrimas negras, börjar sjunga med på låtsasspanska, blir varm och glad. Går runt lite och nästan garvar inombords.

To me you are a work of art

To me you are
A work of art
And I would give you my heart
That's if I have one

var bara tvungen att citera Morrissey så här i den dunkla januariskymningen.

Jag har återigen drabbats av någon lömsk sjukdom. Sover minst 9 timmar per natt. Vaknar vanligtvis utmattad och torr i munnen, i förmiddags av att M ringer. Hon frågar om jag är deprimerad. Jag vet inte säger jag, jag känner mig ju glad. Googlar på ökat sömnbehov och muntorrhet. Förutom depression och manodepressivitet finns leukemi som tänkbart alternativ. Men jag känner mig ju både frisk och glad. Det är väl det som är det lömska.

stjärnor forts igen

Man kan googla på Davidsstjärnan och bli lite förvirrad. Först var det väl bara en stjärna, avbildad på en gravsten i Italien, sen började den tona fram i olika betydelsebärande sammanhang. Från stjärna till tecken, en syntes av det betecknade och den betecknande. Semiotiken är så snårig så man blir inte klokare. Men den har varit både femuddig och sexuddig. Den sexuddiga stjärnan kan symbolisera hur Gud skyddar Israel från alla håll. Davids sköld när han besegrade Goliat var sexkantig. Men det är mytologi. Davidsstjärnan har också kallats Salomons sigill och bars då av kristna på 500-talet. Den har dessutom i alla tider förekommit i arabvärlden. Den judisk-kristna dichotomin gjorde att man delade upp i judar/stjärnor och kristna/kors. Kort sagt, den verkar ha betytt allt möjligt och ibland nästan ingenting. Och sen har den laddats till symbol, blivit glödhet. En vördad symbol, men påtvingad under nazitiden, en svärtad symbol och sen återuppstånden på Israels flagga. Svastikan är väl också från himlarymden, sol/stjärna. Palestinaälskare/Israelhatare har burit plakat med Davidsstjärnan omgjord till svastika. En sorts symbolvåldtäkt. Vi fyller de stumma stjärnorna med vårt eget innehåll. Tänker jag. Hela rymden är ett projektionsfält. Ska vi inte ta och leta efter en stjärna som kan beteckna icke-fundamentalism? Den röda stjärnan funkar inte. Såg en ung kille gå omkring med en bild på Stalin i en röd stjärna. My God.

Stjärnor forts

Var tvungen att försöka fatta hur morgonstjärnan kunde bli en symbol för djävulen. Och nånstans hittade jag en förklaring som bygger på en störtad babylonisk kung, alltså inte en nedstörtad ängel. Det var en ond härskare, stjärnglansen låg i statusen och de yttre attiraljerna ungefär som med solkungen Ludvig XIV. I romerska översättningar av de gamla hebreiska texterna blev den fallne kungen en fallen ängel med namnet Lucifer, lucem ferre, bärare av ljus. Från kung till ängel i onåd. Det tycks inte ha funnits en idé om djävulen i de tidiga hebreiska texterna. Kung, stjärna, ängel, djävul, och dichotomin ont-gott uppstod som en himmelsk lag. Ungefär så fattade jag det. Men det återstår ju ganska många frågetecken. Staden av svart kristall som Boye skrev om är ju en intressant bild, ljus som förtätats, som tjock is, svarta hål i rymden eller mer mänskliga varianter utifrån själva fallandet, den störtade kungens förmörkade sinne när han fallit i onåd och inte förmår reflektera något ljus längre. Eller är jag helt ute och cyklar?

Baby the stars shine bright

Går in i olika tillstånd och ut ur dem, julefrid å julångest, huvet i molnen å fötterna i skorna. Ut på balkongen och in i värmen. Vaknade i ett akvarium med en lysande sjöstjärna. Diskodans i går som om jag var 18.

The saddest of them all
Mirror mirrorball

Det var tur att de tre vise männen befann sig i ödemarken i dåtiden och inte på Hornsgatan i nutiden. För nu strålar det stjärnor i varje fönster och satelliter glider över himlahavets yta. Ingen är på väg mot Jesus. Inte jag heller. Julen är en rysning av meningslöshet. En sprittning i den leda själen. Put out the light, then put out the Light. Fuglesang såg fram emot att fira jul med sin familj. Det måste väl ändå kännas lite trivialt efter en sån resa? Han har väl inte snickrat julklappsrim medan han bökat omkring bland stjärnorna?

Och på tal om stjärnor följer här en dikt av Karin Boye. Hur Djävulen, Jesus och Morgonstjärnan respektive Ljusbringaren hänger ihop får nån med teologisk insikt gärna förklara för mej. God jul mina vänner.

"Fall", sade Herren, "fall,
trotsiga morgonstjärna!
Mörker jag unnar dig gärna.
Du är mig kärast i världen all."

"Fall", sade Herren, "fall,
brinnande blåa låga!
Glimma i djupens plåga,
res dig en stad av svart kristall!"

"Fall", sade Herren, "fall!
Du som allt ont skall smaka,
kommer du snart tillbaka?
Du är mig närmast i världen all."

Söndag i den gyllene buren

Bloggberoende kan med ett finare ord benämnas uttrycksbehov. Men trots ett uppdämt dito företog jag istället en mildare form av urban exploration. Utan pannlampa men med en sojalatte i famnen. Solen strålade över Hornsgatan och den iskalla luften nafsade vänligt i kinden. Människorna irrade omkring i ett uppdrivet förväntansmys. Allting var så fint och härligt att jag nästan höll på att köpa en julgran.

Såg den nya romantiska julkomedin The Holiday som visade sig vara en av årets mest kräkkänsloframkallande filmer. Inget för en romantik- och spyfobiker. Men jag var glad ändå.

Och så på bussen två damer bakom mig. En svennetant och en blattetant. De kände inte varann men började apropå nån akut incident att samtala. Jag spetsade som vanligt öronen. Till viss del för att jag tar varje chans att spionera. Men även för att jag irriterade mej på svennetantens tonfall. Hon lät så där välvilligt pedagogisk som vi svenskar ofta gör när vi snackar med utlänningar. Blattetanten försökte sticka in några ord på bruten svenska i svennetantens föreläsning. Så småningom framkommer det att blattetanten inte motsvarar svennetantens förväntningar. Blattetanten visar sig vara läkare, bosatt i Bromma med sommarhus på Öland och hade därtill just börjat ställa ut sina egna tavlor. I takt med att svennetanten såg sitt kulturkapital devalveras blev hon allt tystare och började humma. Lite försmått lät det. När bussen nått Odenplan var rollerna ombytta. När jag klev av så tänkte jag att vi svenskar kanske inte är främlingsfientliga utan snarare främlingsföraktfulla. Vilket är värre eftersom fientlighet åtminstone bygger på nåt slags respekt. Sossarna (here we go) har ju lärt oss att vi är världsbästa och att det är synd om praktiskt taget alla människor som inte kommmer härifrån (är inte ordet "nysvensk" ett exempel på det?). Och så dyker det upp blattar som har egen villa i Bromma och inte städar svart i nån annans. The world is upsidedown. Vi sitter här uppe i ödsligheten och till och med vår självgodhet är på väg att tas ifrån oss.

Sen på kvällen ytterligare en film: Vargens tid av Michael Haneke. Om hans förra film Pianisten var en riktig feel-bad-film så var den här feel-even-worse. Den fick ganska dålig kritik när den kom. Tro dem inte, se den. Men feel-absolute-worst-filmen är fortfarande Funny Games av samme regissör. Vid sidan av Pasolinis Salò förstås.

Julstress

Det är torsdag kväll och storm över Hornsgatan. Det är ofta storm här. Jag undrar om gatan är felbyggd. Jag borde gå och lägga mej men det lider mot jul och jag har drabbats av julstress. Jag som inte ens firar jul. Man smittas av den ändå. Människorna på gatorna som springer omkull en. Man befinner sig i en förväntan. Under tiden kan man alltid klaga på Filmkrönikan. Helena von Tjohejberg är så fantastiskt irriterande i sin tillkämpat antiintellektuella framtoning. Som kvinnlig programledare har man förmodligen inte tillstånd att ta sig själv på allvar. Eller också kan man vänta på att Fuglesang äntligen ska lyfta. Jag hoppas att det inte blir ett antiklimax för honom efter alla dessa år av väntan. "Jaha, så det här är rymden. Och där ser man jorden ja." Som den där sången med Peggy Lee: Is that all there is? If that's all there is my friend, then lets keep dancing and drink up the booze. Eller också kan man fundera över avdragsmöjligheter nu när året snart är slut. Jag gick till Svanströms och köpte en kalender. Den ska jag dra av. Det var årets skatteplanering. Måste komma på nåt roligare att fylla fritiden med. Det verkar som om jag saknar hobbies. Kan man önska sig det i julklapp?

bl a bl a måndag kväll

Inte visste jag att Strindbergs Intima teater är samma teater som när det begav sig. Där hade han uruppförande av de flesta av sina enaktare. Jag var där ikväll på "strindbergsafton" eller nåt sånt. När jag anlände hade kulturbärarna redan samlats. De som genom att vara besökare upprätthåller Sveriges kulturliv. De har blivit lite till åren. Jag trodde först PRO hade möte för sina äldre medlemmar. Jag var helt klart yngst. Det var fullsatt och dålig luft. Gamlingarna stånkade och hostade och jag började bli orolig att någon av dem skulle kollapsa därinne och att jag skulle vara den ende i stånd att ingripa. Började fundera på om jag lärt mig nåt av alla kurser i hjärt- och lungräddning. Hade det nåt med framstupa sidoläge att göra? Jag mindes inte. Konstigt att livräddning är så lätt att glömma. Det gick bra i alla fall. Strindberg hatade julen. Även på anda sätt är han en människa man känner sig befryndad med. En levande människa på nåt sätt. Fortfarande. Eller mer nu. Han var hatad när han levde. Eller ignorerad eftersom han ansågs obegriplig. Fem besökare till urpremiären av Pelikanen. Och då var han ändå värlsberömd. Och nu som hans texter är så kristallklara. De flesta i alla fall. Det är inte konsten som är konstig. Det vilar som ett raster över samtiden, det är den som är obegriplig. Vi begriper ingenting av det vi ser. Vi är blinda. Sen gick jag förbi Bonniers konsthall som är snygg och lite trist på utsidan. Lite så där lagom snygg som det ska vara i Stockholm. Inget som förargar, ingenting farligt. Och så kom jag på att tänka på Putin, att han naturligtvis har mördat den där ex-spionen. Historien skrivs just nu. En ny Stalin? Har utrensningarna börjat? Borde vi vara rädda? Det kändes så när jag var med brodern och fadern i St Petersburg i maj. Ett riktigt obehagligt samhälle. Liksom ett hopkok av diktatur och anarki. Man traskar omkring på de ändlösa gatorna och undrar om man ska bli mördad för en dollar eller skickad till Sibirien för att nån stämpel fattas i nåt av alla de dokument man måste bära omkring på och som man betalat dyrt för på den korrupta ryska visumavdelningen i Stockholm. Så jag tänkte på St Petersburg och var glad att jag gick över Västerbron och inte över Neva.

Ytflyt eller ej

Till stor sorg för alla som känt sig för muntra under veckan har jag inte haft nåt att bloggklaga på. Månens dragningskraft tycks dock ha släppt. I morse kunde jag andas ut. Men den kommer och går som ebb och flod. Insomnia och hypokondri ingår ibland en djävulsk pakt och allt är månens fel. Tro nu inte att jag är gränspsykotisk. Eller ens självcentrerad. Idag var jag knappt inom gränserna för min fattningsförmåga. Återigen i lärdomsstaden Uppsala. Föreläsaren hade a way with words. "Ytflyt men berövad sitt djup" hann jag skriva i mitt block. Skulle kunna gälla allt möjligt men idag gällde det något som benämns normotisk. En normotisk person är överdrivet normal. Har alltså inte lyckats skaffa sej en norm att avvika ifrån. Det är ju annars inte så svårt. Jag köpte en flaska Ajax och kände mig helt normal. Men när jag skulle bespruta badrummet trilskades flaskjäveln. Jag pressade "avtryckaren" men ingen rengörande vätska kom fram. Men när jag storögt konfunderad (eh) kikade in i flaskans mynning kom det plötsligt en rejäl dusch i ögat. Det kändes inte skönt men ögat blev skinande rent. Fördelen med att bo ensam är att ingen står bredvid och frågar: hur tänkte du? Det finns säkert fler fördelar men jag kan inte komma på dem just i detta ögonblick.

yesterday's news

Förra veckan råkade jag läsa en krönika som handlar om min arbetsplats. Det var nedslående. Att man aldrig lär sig att man inte ska läsa kvällstidningarna. Jag har sett Hakelius stryka omkring i kvarteret och undrat om inte hans förakt för än det ena än det andra till slut kommer att smeta av sig även på mitt jobb. Här är iaf länken till krönikan för den som känner sig hugad: www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,939984,00.html Efter krönikan vidtog en mailkorrespondens som tyvärr inte var mindre nedslående. Hakelius är upprörd över att ungdomar "pippar runt" och över den allmänna normlösheten, framförallt "den sexuella radikalismen", var han nu sett den. Han skrev också att den sexuella revolutionen fört med sig "mycket skit". Menade han sig själv? Jag valde att inte fråga. Men det värsta är att han tycker att hans åsikter är "inopportuna". Jo det är hans eget ord. Det bekräftar det där som vi alla vet: när man säger "det här får man ju egentligen inte säga men..." så följs det ofta av nån unken gammal åsikt som hängt med sen 30-talet. Det man skulle kalla för "folkets röst". Finns det nåt mer skrämmande än "folket" och dess "röst"? Jag lät honom få sista ordet för jag blev liksom likgiltig. Så gick jag på teater på Brunnsgatan 4 och såg "Jag har ett flygfotografi av kärleken". En sån vacker och sorgsen men ändå på nåt sätt hoppingivande titel. In i den trånga foajén struttade förstås Hakelius. Min likgiltighet övergick i debattlust som sen tyvärr övergick i blyghet så jag lämnade Hacke och hans fru ifred. I pjäsen förekom tyvärr en, visserligen påklädd och tafatt, men ändå sexscen mellan två ogifta personer. Jag hoppas att inte Hacke tog illa vid sig.

Bubbla

Här sitter jag på min snålt beskärda studietid och tänker på Irak. Det är underligt hur parallella skeenden kan ha så lite med varandra att göra. Kanske är allt parallellt och inte sådär magiskt förknippat med allt annat som man tror ibland och som new-ageprofeterna vill få oss att tro. Vad ska man ta sig till? När jag satt i biosalongen och såg Djävulen bär Prada och log åt Meryl Streeps elakheter fanns det folk som planerade ett bombattentat som skulle döda så många som det bara var möjligt i Bagdads fattigaste stadsdel. De packade väl sina bomber när jag satt där i godan ro, lite pinknödig och sugen på en öl. I min bubbla. Det hade varit trovärdigare om Meryl hade klivit ut ur duken med en AK 5:a och mejat ner oss. Vad det är meningslöst. Man kan bli som i Ingmar Bergmans Persona, alldeles tyst, vägra tala för vad är det för mening. Men även om man är tyst sipprar det in livsyttringar. Man börjar hoppas, man tränger bort, man gläds. Vardagslivet är en enda stor bortträngning. Tack och lov för försvarsmekanismerma. Men om de inte fanns, skulle vi bli förlamade av skräck eller fruktansvärt handlingskraftiga?
Svara på det.

Svart galla

För att må bra behöver man inte bara äta tre mål mat om dagen, springa på löpbandet tills man får blodsmak och i exakt rätt sekund binda räntan på det rörliga bolånet, man måste kunna vara mogen också. Man måste kunna uppnå den depressiva positionen, som trots namnet är något eftersträvansvärt. Att kunna sörja, kunna inte bestämma sig och ändå till slut göra det, kunna stanna kvar, kunna stå ut med det onda och det goda samtidigt och stå ut med glappet, mellanrummet, kunna artikulera det. ”Bristens ömkliga sekvens, likt två trädgrenar som vidrör varann i blåsten.” Kunna se subjektet i objektet. Vad det är mycket vi måste klara. Och ändå trivs vi inte. Även om vi ibland lyckas inbilla oss det. Har lagt märke till en anmärkningsvärd förmåga hos mig själv att tvinga mig. Vareviga dag. I novembermörkret. Det har regnat i tre veckor, det är drivis i Kvarken, snart kommer det gråsvarta snöslasket som ligger kvar så länge månaderna innehåller R. Och inte blir man gladare av att läsa om Libanon. Men från en pålitlig källa har jag fått veta att man inte blir lyckligare för att man har social trygghet och bor i ett i-land. Inte om i-landet har ett klimat som påminner om Bladerunner. I regnet i London gick nog psykoanalytikern Melanie Klein omkring och utformade sin teori om den depressiva positionen. Kanske skulle inte en kuban eller thailändare låtit sig nöja med ett sådant dystopisk mognadsideal. Det krävs rätt klimat för att hävda det inre bristtillståndet som ideal, för att se det som en styrka att alltid skjuta upp behovstillfredsställelsen. Vi som bor här i Jämmerdalen skulle aldrig synda omedvetet, skulle aldrig hänge oss utan en viss betänketid. Så det gör oss mogna. Eller projicerar jag nu?

Dimmigt

Dimman tätnar över förorten
Och döden har en röd rosett
I sin lilla pannlugg

Och jag har ischias eller nåt allvarligt för resten av livet handikappande njurproblem. Ligga i dialys och ligga där och bli matad. Sjunka ner i regressionen, regressionsmat, fadd, ofarlig. Kanske är det aggressioner som inte fått utlopp? Att tycka synd om mig själv kan vara ett sätt att slippa tycka synd om Jan Myrdal. Han är åter på tapeten, kränkt av en artikel där han utmålas som en girig bedragare. Alva bröt med Jan, eller Jan med Alva. Enligt Jan kunde Alva inte fortsätta äta söndagsmiddag med en kommunist, om det så var hennes son. För hon ville bli utrikesminister. Vad skulle Säpo säga om kommunistsamröret med sonen? Och enligt Jan sa hans fru till sin ömma svärmor: ”Då får du fortsättningsvis äta middag med säkerhetspolisen istället.” Repliker värdiga Lars Norén. Varför har ingen skrivit pjäsen om den söndagsmiddagen? Alla ingredienser i samhällsfamiljsdramat förtätade, den ärelystna modern, på-nåder-sonen, det paranoida samhället utanför den gemytliga av Markelius ritade brommavillan där Alva bland alla praktiska lösningar t ex låtit sätta upp en skjutbar vägg mitt i dubbelsängen. Man hisnar inför hennes frejdiga lösningsfokusering. Snarkning - vägg fram, älskog - vägg bort. Barnpsykolog – son fram, utrikesminister – son bort. Man blir fascinerad. Känns som om Alvas ande svävar i dimman över Södermalm. Hon skulle ha gillat kognitiv beteendeterapi. Gillat de kurser man nu ger föräldrar på Södermalm, i konsten att vara tonårsförälder. En tonårspappa som går kursen berättar i Södermalmsnytt att han nu håller på att upprätta ett skriftligt avtal med sin tonårsson. Avtalsbrott innebär förmodligen sanktioner. Även om de positivt tänkande kbt:arna hellre talar om ”positiv förstärkning”. Kärleken är kärv Alexander, som biskopen sa. Och supernannyn har en skamvrå i sin verktygslåda. Barnen är en del av vårt ambitiösa jagprojekt. Kanske en besvärjelse mot det borgerliga samhällets upplösning? Eller är det inte aktuellt längre? Kognitiv beteendeterapi passar i alla fall perfekt som besvärjelse mot det mesta. Bevare de stackars barnen. Och mig som inte fattar nånting.

Måndag

November, denna månad från helvetet, som C beskrev den. Och på jobbet ligger vi i konflikt med landstinget, denna abnorma koloss som skriven av Orwell. På dyrbar mötestid får vi ägna energi åt dess esoteriska utfall. Och alla högar av glassiga inbjudningar till olika verksamheter med "råd och stöd till unga tjejer". Verksamheter som man öser skattepengar över. Att vara "ung tjej" har blivit en sjukdom i Sverige. Hon behöver tas om hand på alla sätt, varnas för farorna där ute i livet och erbjudas "råd och stöd", vad i helvete det nu är. Uppfostran låter det som. Det låter som en moralens och rädslans diskurs. Offerrollen reproducerad. Någon tjänar på det. Kvällstidningsanalyser som tuggas i diverse sekreta utskott. För oss att svälja. Ack ständigt undflyende arbetsro. Och imorgon blir det regn. Hallå!

Man-machine

Läser just nu Yvonne Hirdmans biografi om Alva Myrdal. Vad den familjen är fascinerande. Hela svenska 1900-talet förkroppsligas i Alva, Gunnar och Jan. Alva framstår som aggressivt ambitiös, känslig och highly intelligent. Men på 20-talet var hustruidealet en hushållerska och hon fick mest skala potatis åt Gunnar trots alla sina examina. Och ställa upp på natten: "Dennna simpla köttslighet, denna liderlighet som i varje kvinna ser ett redskap", skriver hon i dagboken. Ett tag hatar hon Gunnar och äktenskapet och vill skiljas. Hon står vid det öppna fönstret på vintern och hoppas bli sjuk och dö. Men hennes lösning är att med hjälp av sin egen narcissism ingjuta storhetsdrömmar i sin man. Det är en ganska genial men desperat lösning. Om han blir furste slipper hon vara piga. Hon lyckas på nåt sätt. Hon blir barnpsykolog. Det förtjänar ett sånt där "sic". Med tanke på hur hon behandlar sin son. Observationer, mätningar, skattningar. Myrdalarna hade hela socialdemokratin runt köksbordet. Den nya människan ritades upp, husen de skulle bo i, maten de skulle äta och barnens leksaker. Allting planlagt för att förverkliga den sunda friska människan med en god mental hygien. Deras ande svävar fortfarande över oss. Den svenska sundheten, samhällsindividen som sköter sin hälsa, tillber den, för att tjäna ett högre syfte, samhället. Ett samhälle som lider av en isande dödsskräck. Men Alva var mer komplicerad och mer kluven än hon vågade visa. Om hon hade visat det så hade nog Jan fått lite mer kontakt med morsan sin. Och hon med honom. Bra bok i alla fall. Läs den.

Att sjuda i sin egen avsky

Ted Haggard upptog mina tankar. Ända tills en gullig liten gråsparv eller nåt liknande flög in i köket och flaxade omkring. Den lugnade ned sig till slut och promenerade omkring i lägenheten och slutligen ut genom balkongdörren. Den tvekade lite på tröskeln eftersom det snöade men till slut flög den iväg. Välkommen tillbaka nån annan gång! ropade jag. När du har mer tid!
Åter till Ted Haggard. Han är alltså president för NAE, National Association of Evangelicals. Trettio miljoner anhängare i USA. En präktig representant för den kristna högern, gift, fem barn, vän till George Bush. Han säger i en intervju att det enda han och Bush inte är överens om är val av bilmärke! Så nu har han blivit anklagad för att under tre års tid köpt sex och metaamfetamin av en "massör" som heter Mike Jones. Mike Jones gick ut i media och berättade med anledning av att Mr Haggard alltmer högljutt börjat förfasa sig över samkönade äktenskap. Det är lite Brokeback Mountain eller Far from Heaven över det hela. Nu blir Ted Haggard fördömd av vissa som en hycklare. Men jag hoppas att hans anhängare kan se lite kristet ömsint på honom, lite så där jesuslikt förlåtande. För det är väl samhället man ska fördöma? Som tvingar människor att leva dubbelliv. Å andra sidan har han varit en stor maktfaktor. Hans självförakt måste ha varit en enorm drivkraft. Han har även skrivit böcker, bl a "The Jerusalem Diet" om hur man håller sig i form med en särskild diet av grapefruktjuice och bröd! Och en bok som med tanke på det som framkommit har en underbar titel: "The Pursiut of the Good Life".
Vi står på stranden, eller i öknen på natten, eller hur en existentialist skulle beskriva det. Det är kallt, vi söker skydd i vad som helst mot ovisshetens mörkerkyla. Om man är en främling för sig själv blir det ännu kallare. Tack och lov finns det då religioner och ideologier. Men man får nog tacka dubbelmoralen för att den också finns till hands. Allt är ordnat till det bästa. Pangloss rules. Undrar vad Haggards nästa bok kommer heta.

http://www.youtube.com/watch?v=gmNjfpoRZpE

Se filmerna om Haggard. Lite creepy.
(tyvärr tillåter inte den fantastiska webläsaren Safari att jag lägger in länkar i bloggen. Man måste kopiera och klistra in.)

På bussen

Buss nr 4 är underbar. Idag körde den på en bil bakifrån. Sen skällde busschauffören ut bilisten. Men innan det hände utspann sig följande samtal. Jag stod upp med en Metro i handen och immiga glasögon. En kvinna satt ner framför mig.
Hon: Kan jag få din tidning?
Jag: Ja varsågod.
Hon: Jag blev så sugen på att läsa... nyheter.
Jag: Ja.
Paus.
Hon: Den är alldeles ny. Du har inte läst den.
Jag: Näe. Jag hade inte lust.
Hon: Du var inte så sugen på nyheter.
Jag: Näe. Jag läste den igår.
Hon: Det står ju inte exakt samma sak varje dag.
Jag: Nej det är sant.
Hon: Ja tack i alla fall.