lördag, januari 05, 2008
Efter festen
"Well he was an ugly guy
With an ugly face
An also-ran in the human race
Even God got sad just looking at him
At his funeral all his friends stood around looking sad
But they were really thinking of all the ham and cheese sandwiches
In the next room"
- Laurie Anderson
Det finns två typer av krogar i Jämmerdalen. Krogar för de unga och hoppfulla som omedvetet gör allt för att hålla sig kvar i the human race. Det är de tråkigaste. Sen finns det krogarna för de som gett upp. Här på Hornsgatan finns båda kategorierna representerade. Så det finns egentligen ingenstans att gå. Barnen är ju meningen med livet som Gulletussan säger. Och om man inte finner sannolikheten att de ska dyka upp om man går hemifrån tillräckligt övertygande kan man lika gärna stanna hemma och "njuta". Njutningskällorna ökar med åldern men förmågan till njutning minskar i takt med att man habitueras till den alltmer välbekanta känslan av välbehag. Till slut är den lika tom som bilden av paradiset. "Ge mig ett bedövningsmedel!" som syster Alma säger i Persona. Fast jag skulle hellre vilja ha en förmåga till fullkomlig hängivenhet åt en mission utanför mig själv. Det känns som om den hänger ihop med förmågan att till exempel sova i tält. Förmågan att nå utanför sig själv, lämna sig själv i fred och fokusera på nånting bortom nervändarna. Jag tänkte anmäla mig till Läkare utan gränser. Till och med mitt suspekta yrke inkluderas i deras ambitiösa projekt. Men en förutsättning tycks vara att nån hämtar upp mej och bär iväg med mig trots mina protester och att jag får bo femstjärnigt. Hur ska man kunna hoppas på att kunna tycka om sig själv i en sådan disposition? Ibland i mina mörka stunder försöker jag strukturera upp den diffusa oron genom att räkna ut hur mycket pengar jag hittills har skänkt till unicef i egenskap av "världsförälder". Aldrig blir det en summa tillräckligt stor för att jag ska kunna lura mig själv. Jag finner i så fall en större tröst i att jag ännu inte förfallit till att tejpa upp en bild av ett fadderbarn på kylskåpsdörren. Kanske finns det ändå gott gry i mej nånstans.
onsdag, november 28, 2007
Hemlängtan
"Feel like a prisoner in a world of mystery" som Dylan sjunger i Highlands. Man tror att vetskap är befriande. Men det är väl nånting mer dovt och ogripbart som befriar. Lägga sig på mage och titta rakt ner i djupet med öppna ögon. Man ska inte förakta missbruk av olika slag och människans behov av att känna sig lullig. Whatever gets you through the night, it's alright. Kristina Lugn har skrivit en ny pjäs som går på Brunnsgatan just nu. Den heter "Hoppas jag hinner hem" och handlar om en kvinna som blir vräkt av bostadsrättsföreningen. I programbladet skriver Lugn: "Förr eller senare kommer vi alla att bli vräkta från den kroppshydda som härbärgerar vår själ. Ingen har någonstans att ta vägen, egentligen."
Vi får hoppas att vi hinner hem till oss själva innan dess. Samhället försöker skydda oss från den fruktansvärda insikten. Den försöker få oss att sköta vår mentalhygien. God kosthållning, regelbunden motion, fungerande relationer, arbete, fritid och vila samt lagom doser av artificiell lycka. Kalla det omtanke om vi vill. Men vi måste ha en viss respekt för människors olika metoder. Lill-Babs kallar till exempel barnbarnen för "livets efterrätt". Som sagt, whatever gets you to the light.
It's alright, it's alright
Do it wrong or do it right
It's alright, it's alright
söndag, november 18, 2007
INLAND EMPIRE 2
Här kommer några fritt hängande tankar om filmen:
1. Min förra beskrivning av filmen var helt uppåt väggarna. Jag var för påverkad av Mulholland Drive. Önskedrömsteorin var fel. Däremot tror jag på den feministiska vinkeln, och på ljusets betydelse. Men ljuset är kanske så banalt som en symbol för vetskapen? Och den som vet något är mannen med glödlampan, Krimp.
2. Jag tror filmen handlar om det här: En tragisk händelse i Polen får nytt liv när en film ska sättas upp i Hollywood. Skådespelarna drabbas av den förbannelse som vilat över historien sedan urminnes tider. De dras in i historien som tar över deras identiteter. Nikki (Dern) lyckas dock hålla en fot utanför identitetsförvirringen. Hon försöker få sin motspelare att förstå att någoning pågår som är utanför deras kontroll men han förstår det inte. Hon försöker ta sig tillbaka till sig själv som Nikki men förs längre och längre in i sin påtvingade identitet som Sue och in i berättelsen. Berättelsen verkar handla om en kvinna som farit illa (eller gjort illa) i Polen och vars förtvivlan håller henne instängd. Sue/Nikki tvingas färdas igenom den andra (polska) kvinnans tragedi för att kunna befria henne. Först när hon dött (som Sue) klarnar allt för henne och hon går iväg och möter den onde Krimp (som på sätt och vis är hon själv i en förvriden/förljugen version) som hon skjuter. Därmed bryts förbannelsen och den polska kvinnan befrias med en kyss. En stor lättnad infinnner sig som gestaltas av en underbar helt lycklig dans till en sång av Nina Simone, Sinner Man.
3. Det talas om en obetald skuld. Nikki blir genom sin medverkan i filmen utsedd till att betala den skulden, vilket hon verkar lyckas med. Men vad är den polska kvinnan egentligen skyldig till? Är det i själva verket hon som är mördaren? För att besvara den frågan måste jag se om filmen eller konsultera panelen, dvs ni som läser det här. Men den polska kvinnan som hålls fången i rum 47 är väl samma kvinna som är ute och promenerar i Lodz mitt i natten just när mordet på skådespelarna begåtts? Och som stoppas på gatan av Krimp som påpekar hennes koppling till den mördade kvinnan.
4. Den polska kvinnan tycks vara samma person som i äldre version dyker upp som sierska hemma hos Nikki. Är det hon som behöver bli befriad, genom att Nikki löser henne från skulden. Är det hon som styr hela handlingen?
lördag, november 10, 2007
Lost Highway Mystery Man at party
På tal om scenen som nämndes i förra bloginlägget. "It is not my custom to go where I'm not wanted."
lördag, november 03, 2007
Inland Empire

Inland Empire är en väldigt ovanlig film. Den har till exempel flera parallella intriger. Att man inte skulle vilja begripa är obegripligt (på tal om föregående inlägg om den göteborgska Filmkrönikans idiotrecension). I andra länder har filmen tydligen fått väldigt bra kritik och faktiskt analyserats. När hände det senast i Jämmerdalens massmedia att man tog ett konstverk på allvar eh? Här är vi fullt upptagna med att ta reda på vem som haft svart städhjälp. Ja ja sluta kverulera nu lille Mikko. Några synpunkter på filmen:
Freud: Kanske har Lynch skapat en trilogi med filmerna Lost Highway, Mulholland Drive och Inland Empire. De (freudianska) idéer han framförallt verkar vilja gestalta är idén om drömmen som en censurerad önskan och idén om drömmens förtätning. Det förstnämnda var tydligare i Mulholland Drive där första halvan av filmen är en nattdröm där huvudpersonen återupprättar sig själv från sin djupaste förnedring och tar hämnd på alla som bidragit till kränkningarna. Det senare, drömmens förtätning, innebär att karaktärerna i filmerna representerar till exempel delobjekt och delpersonligheter inom huvudpersonen. Eller "värdpersonen". De oönskade sidorna/drifterna/affekterna och de hemliga önskningarna framträder som karaktärer. I Lost Highway tar svartsjukan fysisk gestalt i en ganska läbbig man med vitsminkat ansikte som säger till den svartsjuke mannen: "Jag är hemma hos dig just nu." Den svartsjuke mannen blir ganska förvånad och ringer hem till sej själv och någon svarar. I luren hör han rösten från den lille mannen med vitt ansikte som står framför honom: "I told you I was here". I inland Empire säger någon: "Welcome to Hollywood, where stars make dreams and dreams make stars." Framförallt det sista påståendet stämmer. I dag- och nattdrömmarna får stjärnan/projektionen/önskedrömmen, men också skräcken, fysisk gestalt .
Feminism: I Inland Empire framträder en sierska, en helt underbar gestalt som kanske alluderar på oraklet i Delfi som ju också tydligen var ganska snurrig och sluddrade fram sina svårtolkade förutsägelser. Denna sierska presenterar sig för Nikki (Laura Dern) som en nyinflyttad granne. Nikki frågar henne vilket hus hon flyttat in i. Hon svarar: "Just down the road. In the brickhouse. Tucked away in the small woods". Nikki säger att hon tror hon vet vilket hus det är. Kvinnan svarar då att det inte går att se huset från vägen. Här kommer en anspelning om att Nikki vet mer än hon är medveten om. Grannfrun/sierskan berättar plötsligt en historia: Det var en pojke som gick ut för att leka. Han skapade en spegelbild av sig själv och ondskan föddes. Det var en flicka som gick vilse på marknadsplatsen. Eller också hamnade hon i gränden, den gränd som leder till slottet. Denna historia, som ju är ganska obegriplig men kan bli mer begriplig med ett feministiskt perspektiv, känns som filmens kärna och idéinnehåll. Pojken leker (och den som leker regerar genom sin omnipotenta spegelbild). Flickan hamnar i bästa fall på marknadsplatsen (Hollywood) men kan om hon har otur hamna i gränden (prosititution). De båda kvinnorna Nikki och Sue (båda spelade av Laura Dern) hålls på olika sätt fångna av männen/samhället.
Ljuset: Laura Dern spelar minst två kvinnor. Fast egentligen är nog den ena, Nikki, en projektion av den andra kvinnan, Sue. Det känns som om Sue är den "verkliga". Den som hamnat i gränden. Det är typiskt Lynch att lura åskådaren att tror att Nikki är huvudperson eftersom hon är med i de mer realistiska scenerna. Samma knep använde han i Mulholland Drive där första halvan av filmen verkar realistisk men i själva verket är huvudpersonens nattdröm/önskedröm. Sue har i alla fall förlorat sin man och sitt barn. Hon är prostituerad och raglar drogad och skitig omkring på gatorna. Eventuellt är filmens olika scener delar av hennes hallucinatoriska och paranoida tankar i dödsögonblicket. Den film som Nikki spelar in heter "On high in blue tomorrows". När Sue dör på gatan försöker en hemlös kvinna trösta genom att säga: "No more blue tomorrows. You'll fly high now little baby." Den hemlösa håller upp en tändare och visar henne Ljuset. Sue tittar hypnotiserat in i lågan medan livet rinner ur henne. David Lynch började sin konstnärsbana som målare. Bilderna har alltså inte bara en funktion utan är något i sig. En filmare målar ju med ljus. Ljuset verkar ha många betydelser i filmen. Hollywoods selektiva och artificiella belysning, en vacker art deco-lampa som står på en byrå i ett anonymt sovrum, de gåtfulla initialerna skrivna på Sues hand, LB, som (tack J för det uppslaget) kanske står för lightbulb. Det artificiella ljuset och sen lågan från en tändare som huvudpersonen fokuserar på i dödsögonblicket. Den mystiske "fantomen" (spegelbilden/ondskan) liknar i slutscenen en glödlampa som, när Sue/Nikki skjuter på honom, förvandlas till en förvrängd bild av henne själv. Det är i så fall sin egen "fantom" eller demon hon till slut lyckas ta kål på. Ljuset som väl i allmän mening ses som livgivande blir i Lynchs hollywoodskildring dödsbringande. Fast inte enbart. Så enkelt är det ju inte.
lördag, oktober 27, 2007
lynch-stämning
lördag, oktober 13, 2007
När jag var gammal.
I natt drömde jag att jag och Jan Myrdal registrerade partnerskap. Jag gjorde det för hans skull för jag tyckte synd om honom. Nånting måste ha hänt med mej efter hans inlägg på Brännnpunkt i SvD. Jag minns att jag tänkte (och varför skulle jag inte få psykoanalysera honom när han lägger sig i andras privatliv?) att han skrev det där inlägget samtidigt som hans livskamrat sedan 51 år låg för döden. Känslor och tankar kring relationers varaktighet måste ha fyllt honom. Det kanske skrämde honom att andra människor (i hans ögon med all sannolikhet lägre stående) kunde få göra anspråk på det heliga äktenskapet och därmed besudla det? Myrdal är ett politiskt och intellektuellt djur. Hans privata smärta har tidigare omvandlats till intellektuella processer, t ex hans inre övergivna och psykiskt misshandlade barn. Svåra förluster brukar väcka ambivalenta känslor, t ex sorg som liksom koaguleras av förbjudet hat. Kanske behövde Myrdal vässa pennan och rikta sin ambivalens åt annat håll när hans älskade Gun skulle lämna honom för alltid? Om han hade haft tillgång till andra försvar än intellektualisering och isolering hade han kanske i sin sorg istället kunnat se med ömsinthet på andras strävan efter "lycka".
Jag var faktiskt lite lättad när jag vaknade och insåg att det bara var en dröm. Jag vet inte, men jag tror inte jag och Myrdal skulle ha funkat tillsammans. Han är alldeles för röd och rund för min smak.
Va fan. När jag var gammal förföll jag inte till såna där billiga personangrepp. När jag var gammal var jag en mild och blid människa. Som en allergitestad tvål ungefär. Nu däremot. Värre. Sämre.
Apropå våldet
torsdag, oktober 11, 2007
Doris!
Apropå politik säger Doris i en intervju i DN från 2003: - Man kan förändra saker i smått, men inte i stort. Jag gillar inte kapitalism, och om det gör mig till vänstersinnad, så är jag fortfarande det, men jag tror tyvärr att vi är hjälplösa. Det enda vi kan göra är att anpassa oss till nya omständigheter.
Vi är hjälplösa. Så är det.
torsdag, oktober 04, 2007
Folkhälsan
Vad jag egentligen försöker säga är att vi tror att vi behöver hjälp när vi egentligen kanske behöver nånting som kan lätta på skuldbördan, typ en örfil. Var kan man få det?
lördag, september 22, 2007
Nina Simone
Jag har en mac. Den tycker inte om mej. Den skriver ofta fel och jag måste radera och skriva om. Ofta blir det typ ffffyra konsonanter efter varannnn. Den jävlas. Den skrattar åt mej. Kanske är den sur för att jag inte använder dess fiffiga funktioner. Men jag har försökt, believe me. Det kan gå flera timmar medan jag försöker förstå hur den tänker. Den dreglar av förtjusning men hjälper inte till, sitter bara och glor på mej som nåt debilt husdjur och väntar på att jag ska göra rätt. Jag kan höra hur den andas. Överhuvudtaget gillar inte prylar mej. Och jag gillar inte dem. Ändå kan jag ibland projicera all min längtan på saker. Som till exempel att ha ett hem med bara möbler i plast med hjul på. Genomskinlig plast. Jag tycker att det verkar praktiskt men de rullar iväg när man närmar sej. De är alltid lite utom räckhåll. Sakernas utopi. Då börjar man längta efter en stadig kommod som man kan stöta ihop med i mörkret när man minst anar det. Jag kanske har flyttat för många gånger. Jag vill ha lätta hjulförsedda och helst hopfällbara möbler. Helst skulle allt gå att fällas ihop i en koffert på hjul som sen rullar sej själv till det nya stället. Nånstans i allt flyttande har själva idén med att bo gått förlorad. Jag vet inte längre varför man bor. Det är så mysigt hemma hos andra. Jag skulle kunna flytta in hos vem som helst. Min mac säger att jag inte har nånting gemensamt med mej och att det är därför jag aldrig hittar hem. Macen säger att bakom min skenbara anspråkslöshet döljer sej ett omättligt regressivt utagerande. Vilket får mej att minnas en anekdot om Nina Simone när hon skulle uppträda på jazzfestivalen i Stockholm. En viss miss B skulle hämta henne på flygplatsen men det visade sej att Nina Simones trummis satt fast i passkontrollen utan visum. Nina Simone sa iskallt till B: - Fix it! B svarade att hon verkligen skulle försöka. Nina Simone sa: - Fix it or I'll kill you.
Och den frasen, Fix it or I'll kill you, har blivit som symbolen för hur livet vanligtvis försöker levas. Fix it or I'll kill you. Det är egentligen det som spädbarnet säger när det ligger och skriker. Enligt somliga anlytiker blir det så skrämt av sin egen mordiskhet att det projicerar den på sina välmenande och ständigt otillräckliga föräldrar som då framstår som "förföljande objekt". Psykoanalysen kan vara väldigt suggestiv. Och ibland blir den glasklar. De krafter vi har inom oss, de får aldrig riktigt plats och det är därför vi vantrivs i kulturen. Vi måste ha folk omkring oss som kan härbärgera denna kraft. Vårdnadshavare. Tyvärr är det ingen som haver vårdnad om mig längre. Inte ens macen stryer mej över pannan och säger att det kommer att bli bra. Den tycker ju inte ens om mej.
måndag, september 10, 2007
psyko-osteoporos
Av läkaren på mitt jobb har jag fått veta att tätheten i människans skelett byggs upp under tonåren. Sen går det bara utför och skelettet luckras upp mer och mer. Jag tror att samma sak gäller själen. Dess täthet byggs upp under tonåren, sen ska man leva med den resten av livet. Jag är rädd att den ska luckras upp. Eller att det redan händer utan att jag märker det. Jag kanske lider av själslig benskörhet. Alla smidiga vägar mellan hjärnbarken, minnescentrum och amygdala som löddes ihop i en överhettad tonårsspleen. De börjar lossna från sina allt klenare fästen. Kvar blir kanske till slut bara en tom fårskalle som förstrött flinar åt mobbningen i Idol 2007 i ett tillstånd av aningslös förnöjsamhet. Eller som Winnie i Happy Days, nedkilad i en grushög. Babblandes om hur underbart allting är.
Det finns en ny populär bok som heter "Sluta grubbla, börja leva". Den frågar sig egentligen inte vad vare sig grubbla eller leva egentligen betyder. Men den vill att vi ska sluta med det ena och börja med det andra. Innebörden är bortsorterad. Det är den nya Acceptance and Commitment Therapy som lanseras. En lite mer buddhistisk variant av KBT. En ny lyckokalkyl bland alla andra. Att leta livshållning är som att handla på Ikea. Man kommer att bli besviken när man väl bestämt sej. Det verkar enkelt men sen sitter man ändå där osunt grubblande över bruksanvisningen. Jag förstår inte hur nån kan ha mage att sätta sej ner och skriva en bok om hur andra ska leva sina liv. Vilken total hybris. Vår grundläggande otillräcklighet är lättexploaterad. Den enda bok i människoförbättrargenren jag gillar är "Låt Proust förändra ditt liv" av Alain de Botton. Prousts livsåskådning är ju ganska besk. Sånt säljer inte. Lycka säljer.
torsdag, september 06, 2007
Insomnia etc
Det är patetiskt att ha sömnproblem när man inte har spädbarn. I vilket fall brukar sömnigheten komma till slut. Typ på väg till jobbet. Den sipprar innanför kläderna och torkar fast i hudvecken. Det blir för varmt och för kallt och för grått. Det är inte sunt med stillasittande arbeten. Den indolenta stillasittande kroppen talar om för hjärnan att nu kan du passa på att ta en tupplur. När det i själva verket är enda tiden på dygnet då man verkligen måste vara alert. Och vill vara det. Jag känner mig bestulen.
Humor och musik är två saker jag uppskattar men inte kan utöva. I sociala sammanhang är jag tråkig som en punktering. Eller som en ändlös vägsträcka fram till Tönnebro värdshus där man ändå inte vill stanna och fika. Men när jag är ensam är jag otroligt spirituell och intressant. Om man kunde kliva ur sitt jag och fladdra omkring fritt. Istället för att sitta inlåst i sin identitet (den bästa titeln på en självbiografi är "Memoirs of Many in One" av Patrick White). Om man kunde bajsa ur sig alla själsliga slaggprodukter och stå där renad och förundrad mitt i verklighetens vågsvall. Men med åren verkar förstoppningen tillta. Trots att livet blir alltmer fiberrikt och svårsmält. De här intestinala metaforerna kom osökt. Jag menar egentligen tvärtom. Mer kontakt, mer kompakt, mer svårfångat, mångbottnat, input inte output. En lustig sak som jag, i mitt måttlösa åldrande, har märkt är att jag tycker människor både har blivit mer tråkiga och mer intressanta. Det får inte vara nån skit, inget as if, bara face off. Det är så ont om tid och så himla mycket som är meningslöst. Som i kön till lunchrestaurangen då kvinnan framför mej står och velar vid disken. "Hmm, vilken är godast, bulgur- eller dinkelsalladen?" Kvinnan bakom disken svarar: "Dinkel är populärast." Och hon fortsätter fråga: "Men vilken är liksom krääämigast?" Och jag säger med den sömnlöses irritation: "Men herregud är det ett livsavgörande val?" Bulgur eller dinkel, vem fan bryr sej, det är lika trist och nyttigt. Please låt mej lyfta blicken och se bortom. Psykoanalytikern Heinz Kohut skrev nån gång på 70-talet om den nya människotypen. Han menade att den tragiska människan ersätter den skuldtyngda människan. Den gamla neurotikern som lider av skuldkänslor för att hennes handlingar inte stämmer med hennes (och samhällets) ideal har försvunnit. Den nya människan lider inte av skuld utan av tomhet. Hon längtar efter sig själv. Därför är autenticitet samtidens affärsidé. Hemlängtan. Hemvirkat å hembakt. Sommartorpet. Men den tragiska människan läcker som ett såll och måste hela tiden ha påfyllning. När skulden försvinner har vi ingenting gemensamt med oss själva. Och det är ju tragiskt.
Har just läst ut Bergsprängardottern som exploderade. Jag läste snabbt eftersom den inte var värd den tid den tog, men den var ändå bra. Ett tidsfenomen. Huvudpersonen är den tragiska symbolen. När hon känner sig ledsen måste hon antingen knarka, kräkas eller ringa jourhavande präst. Det är intressant. "You can't handle the truth" som Jack Nicholson säger.
fredag, augusti 31, 2007
Den svenska flaggan
Fast A förklarde för mej att om man typ står och röker i Irak och nån händelsevis säger "Här får du inte röka" så kan man inte bara släcka cigaretten och säga förlåt, en sån mes är det fritt fram att mobba. Man måste säga typ ganska ilsket: "Det har du inte med att göra, jag röker var jag vill!" Och så tar man ett ordentligt bloss. Då blir det debatt och gräl och till slut så säger man till varandra: "Ja rök på du det är ok" och "nej du har rätt, här ska man nog inte röka". Debatt alltså, nån sorts försoning, kommunikation, mänsklig samvaro. Kanske är det vår ovana vi det som gör oss lite ängsligt upprörda över flaggbrännandet. Förresten känns det på nåt sätt komiskt att man bränner den svenska flaggan. Att nån kan bli arg på lilla harmlösa välmenande Sverige. Bara det är ju stor konst.
lördag, augusti 25, 2007
Alberta Hunter bl a bl a
Jag känner en stor respekt för musiker. Och människor som kan måla. Jag berättade för Ola att jag tog pianolektioner i fem år och att det var helt bortslösat. Ola är en bekant som är klassisk pianist. Han spelar lite här och var och undervisar plus att han klinkade lite på Levelius (nuvarande Berlin) när det begav sig. Dvs när herr Levelius eller nån av gästerna fick för sig att brista ut i en kuplett eller nåt. En kväll var det en snygg blond operasångerska som hoppade upp på bardisken och sjöng en aria ur Carmen. Ola var alltid med på noterna uppe på en liten mezzanin där han satt vid pianot. Levelius har ju tyvärr stängt. I vilket fall är det synd om mig för det är fruktansvärt att tycka så mycket om musik och inte kunna uttrycka det annat än i patetiska ord. Vi hade jazzkväll hemma hos honom och han sa till mej att jag kanske skulle ha satsat på sång istället för piano. Jaha, och nu är jag medelålders och det går inte en sömnlös natt utan att jag kommer på nånting som är för sent. Det är också fruktansvärt. Men nu har jag bestämt att den här bloggen ska handla om bra musik. Det var i lördags, vi lyssnade igenom en bråkdel av hans skivsamling, det ena gav det andra, det var julafton för mig. Ju längre tillbaka i tiden vi gick, desto bättre blev musiken. Det förvånade mig. Jag tror ju att allting blir bättre och bättre med tiden, utom jag. Till slut, framåt natten, när jag började minnas Leif ”smoke rings” Andersson (jag och brollan var ensamma hemma nån gång på 70-talet och för att lindra en hastigt uppkommen mörkerrädsla –låter kanske konstigt för vi var väldigt tuffa men så var det- satte vi på radion och blev vettskrämda när Leif ”smoke rings” Anderssons bråddjupa sönderrökta röst fick hela villan att skallra. Vi trodde kanske att det var en röst från andra sidan) var vi nere på 20-talet. Det var Roberta Hunter, Ida Cox och Bessie Smith. Roberta låter helt fantastisk. Och låtarna heter sånt som ”Copulatin’ Blues” vilket säger nånting om hur underground det var. Hon var i alla fall en av de första svarta artisterna som lyckades ta sig från förtappad vaudeville till scener över hela världen. Sen valde hon att följa sitt kall och bli sjuksköterska. Men hon gjorde comeback i slutet av 70-talet när hon var i 80-årsåldern. I videon är hon 84. Innan hon blev sjuksköterska jobbade hon ihop med Eartha Kitt på Broadway en kort period. Jag fattade aldrig vitsen med Eartha Kitt på 80-talet men det kanske berodde på att hon hade tvingats börja parodiera sig själv. Tack vare filmklipp från 60-talet kan man dock uppleva hur bra och originell hon var. Så berättade modern att när hon och fadern gifte sig blev de av nån anledning filmade av Eartha Kitt när de -unga, vackra och säkert helt aningslösa- gick ut ur kyrkan. Hon var ju i Sverige ibland och uppträdde, i synnerhet under de år då hon var svartlistad i USA efter att ha kritiserat vietnamkriget. Nu undrar jag: tittade hon nånsin på filmen? Sen föddes jag och sen blev jag tonåring och då tror jag ”Smoke rings” las ner. Och nu har både Monika Zetterlund och Ingmar Bergman dött och det är sorgligt. Men jag gick hem i natten och nynnade på Amtrack Blues. Har inte haft en lika genomgripande konstupplevelse (det låter pretto jag vet men ni förstår vad jag menar typ som ett draperi som dras bort och nånting helt nytt och samtidigt välbekant och efterlängtat visar sej vagt i dunklet) sen jag var i Bilbao och såg tavlor av Oskar Kokoschka. Jag håller med Marcel Proust om att det bara är konsten som kan rädda oss. Och kommer att tänka på ett citat från jag minns inte var: ”Livet är en ren plåga och vi lever tack vare en osynlig Sol inom oss.”
lördag, augusti 11, 2007
Istanbul 5
onsdag, augusti 08, 2007
Istanbul 4
Sultanernas palats förmedlar en känsla för stil och joie de vivre. Yta och djup förenat. Islam är ju en väldigt estetisk religion. Sufismen och hurufismen, finns det några motsvarigheter i kristendomen? Och de solitärt dansande dervicherna? Transcendensen? Det är inte konstigt att vi är så sekulära här i Jämmerdalen med tanke på hur tråkig, kall och nykter protestantismen är.
Ovanstående skrevs i ett svettigt internetcafé strax innan flygbussen skulle avgå. Plötsligt damp jag ner på Arlanda igen. Numera är det alltid förenat med obehag. Inte minst pga de debila affischer föreställande "kända svenskar" som "hälsar välkommen till Sverige". Så i den ödsliga bagagehallen ler Peter Jöback mot mej. Jag ryser.
Välkommen hem min idiot.
tisdag, augusti 07, 2007
Istanbul 3
På ön är motorfordon förbjudna. Istället finns hästdroskor. Det låter idylliskt men orsakar samma trafikkaos. Minus avgaser plus hästskit. Tog en droska tıll en strand nån kilometer bort. Det var himla behagligt att sitta där och vaggas fram under soltaket medan jag betraktade de förnäma villorna och trädgårdarna. I ett av husen bodde Leo Trotskij några år under sin flykt från Stalin. Ett passande ställe för en extremt borgerlig kommunist. Stranden var en besvikelse. Hundra spänn i inträde. Antar att turkar i allmänhet inte söker en naturupplevelse när de är lediga. Tätt ihoppackade, socialiserandes, ätandes, hög musik med en basgång som fick solstolarna att vibrera. Folk badade ı en grönbrun sörja. Jag tog några steg ner i vattnet och kände hur allt möjligt klibbade fast på benen. Ställde mej sen i den ändlösa kön tıll duscharna där man av naturliga skäl tvagade sej omsorgsfullt. På kvällen i skymningen i hamnen tittade jag på färjorna som kom och gick, eller föreföll göra det medan jag bara var allmänt försjunken. Ljumma sköna vindar. Men när jag vaknade nästa morgon kände jag mej riktigt nedstämd. Kanske drabbad av den där hüzün som Pamuk skriver om, Istanbuls speciella melankoli. Vid frukosten lyckades jag nätt och jämnt låta bli att kliva rakt ner i poolen med kläderna på och bara flyta omkring där. Tog istället färjan tillbaka till stan. Hüzün lättade lite när jag satt på övre däck och drack starkt te och njöt av mın egen pånyttfödelse mitt i Marmarasjöns turkosblå böljor. Ja ungefär så. Igår.
måndag, augusti 06, 2007
Istanbul 2
Samma gamla mardröm. Kackerlackor, underjorden, havets botten, ivägsvept av dunkla ansiktslösa krafter. Man kan inte fly ifrån sej själv sa han som gått en kvällskurs i självkännedom. Nu har solen gått ned och Gyllene hornets vatten blivit dunkelblått. Den enorma staden skimrar som en julgran och den turkiska dansmusiken har satt ıgång igen i baren där nere. Jag ser en liten flicka dansa omkring på trottoaren i nåt som liknar en trasig gammal brudklänning, alldeles för stor för henne. Jag gıllar Istanbul.
lördag, augusti 04, 2007
Istanbul
Hotellet: Att gå på denna heltäckningsmatta är som att klafsa omkring på en dyig sjöbotten. Guiden i Beylerbeyipalatset förklarade att det fiffiga med tjocka mattor är att de drar åt sej fukt vilket sänker rumstemperaturen. Det fanns alltså en tanke bakom. Jag har kanske den fuktiga mattan att tacka för att jag lyckades sova utan aircondition. Vanan är den bästa heminredaren sa Proust. Det var väl därför jag inte rusade ut från hotellet. Man vänjer sej snabbt. Som med livet. Egentligen hade man tänkt sej nånting helt annat men man har vant sej och glömt vad man egentligen ville. Det är väl ok, varken mer eller mindre. Livet alltså, eller menade jag hotellet? När jag lyckats famla mej igenom alla sammetsdraperier på jakt efter n å n t i n g, jag visste ınte vad, hittade jag till slut ett fönster. Bakom det lite flottiga glaset framträdde en oslagbar utsikt. Mitt emot, på andra sidan gatan, står USA:s övergivna konsulat. Det var tydlıgen inte bombsäkert vilket gjorde att jänkarna lämnade det och byggde ett fort utanför stan istället. Nu står det gamla stenpalatset öde och liksom hänger läpp. Det verkar ha börjat ruttna inifrån. I den vildvuxna trädgården sitter vakter och snurrar i varsin kontorsstol och röker.
Men bortom det ledsna huset ser jag ut över Istanbul och Gyllene hornet. Vattnet är flytande guld i solnedgången. Jaha därav namnet. Så vackert att det nästan blir löjligt. Och med den massiva trafiken, den turkiska dansmusiken från baren nedanför, böneutroparnas konkurrerande melankoliska stämmor blir det kondenserat liv, en bedövande flod som jag kliver ned i, åtminstone med ena foten.