Nevereverland

För mig var Michael Jackson en modern människa. En tragisk människa som längtar efter sig själv. Det har stått en massa om hans förlorade barndom. Som om det räckte som förklaring. Vad var det Arthur Miller sa om Marilyn Monroe? Nånting om det ödesdigra i kombinationen psykisk störning och kommersialism? Härifrån Sverige ser det nästan ut som om den amerikanska kulturens kärna består av grundantagandet att det går att konsumera bort alla negativa affekter. Det är förföriskt. Vem vill lida? Inte jag. Jackson försökte inte sörja sin förlorade barndom. Han verkar ha vägrat göra det. Det är väl det som kännetecknar den tragiska människan. Hon vägrar sörja och agerar istället. Agerandet underlättas av att ha gott om pengar och en massa rådgivare. Det är så ironiskt att hans nöjespark heter Neverland. Insteget i Neverland leder till Ingenting. Agerandet måste ständigt intensifieras för att täcka det ständigt vidgande hålet i själen som uppstår i flykten från sorgen. Och det funkar ju inte så det är liksom följdriktigt att det sen krävdes lugnande tabletter i allt större omfattning. Kanske är det därför hans musik är så ytlig. Den verkar inte ha haft nån annan källa än själva flykten. Det är det som är så modernt. Nån borde ha tagit honom om axlarna och lett honom till en stadig och moderlig terapeut. Inte Elisabeth Taylor. I en intervju för länge sen råkade MJ undslippa sej nåt negativt om sin pappa. Det uppstår då ett ögonblicks panik i hans ansikte. Han vänder sej till kameran och säger med en vädjande nästan tårfylld blick: "Sorry dad!" Det är det mest berörande jag upplevt i relation till Michael Jackson. Synd att han inte själv förstod hur sorgligt det var. Eller det kanske han gjorde egentligen innerst inne. Vem vet, inte jag.

Midsommartraum(a)

Nu skimrar lägenheten av rengöringsmedel. Och Lagaplan blänker i solen. Jag lyssnar på Kate Bush, Sunset.
Därtill hyser jag medkänsla med de irakiska grönsakshandlarna på torget. Varje morgon kl halv sju börjar de bygga upp sitt grönsaksstånd och varje kväll vid nio börjar de montera ner alltsammans. Och så samma sak nästa morgon. Den senaste tiden i isande ösregn. Alla dessa stänger som ska passa ihop och hamras fast i sina fästen. Det är ljudet jag vaknar av. Kan inte nån stadsdelsförvaltarperson ordna ett permanent grönsaksstånd åt dem? De bidrar betydligt mer till trivseln och livet på Lagaplan än till exempel den svenska kyrkans outhärdliga trivselaktiviteter på andra sidan torget. När svenska kyrkan ska ordna trivselaktivitet på Lagaplan ställer de upp ett bord och säljer läsk och kokosbollar. Tänk om Jesus kunde dyka upp med ett schysst järnrör.
Fast jag hade tänkt att det här inlägget skulle handla om debatten som uppstått på grund av "humanisternas" annonskampanj. Jag håller som vanligt med båda sidor. För att undkomma religiöst förtryck är det en fördel att vara en medelålders heterosexuell man. Det samma gäller väl kommunism. Det sant profana är till för att skydda oss andra. Så jag sympatiserar med "humanisterna". Men håller samtidigt med Göran Rosenberg som ifrågasätter kampanjen. En gul stjärna kan inte användas i en kampanj mot judendom. Det är osmakligt och aningslöst. Det är en typisk svensk form av aningslöshet. Dessutom finns det väl en hel del annan blind tro som kan kritiseras. Religionen kan ju i bästa fall innebära ett sökande. Den svenska kyrkans läskförsäljning innebär mer av en uppgivenhet. Det finns inget mysterium men det finns läsk som piggar upp. De har även ett pingisbord och ballonger. Är det svaret på de stora frågorna?
Fast egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om att det återigen är midsommar i Jämmerdalen. Jag känner mig som Olle Ångest när jag går omkring bland jordgubbarna. Det kommer som vanligt att äga rum ett firande lite här och var. Det kommer att försäljas läsk och finnas tombola och fiskdamm precis som vid alla andra högtider. Gud så härligt.
Jag måste nog börja i terapi igen. Jag vaknar i gryningen och är skitförbannad på allt möjligt. Men nånting som är väldigt positivt är att jag köpte Maret Koskinens bok "I begynnelsen var ordet". Den handlar om Ingmar Bergmans tidiga författarskap. Fascinerande. Hon visar till exempel hur dikt och verklighet flyter ihop. Bergman klagar över att han alltid har en iskallt betraktande blick, även i känslomässigt nära och laddade situationer. Koskinen visar hur han använder scener ur sina filmer för att skapa sin självbiografi. Dikt blir liv alltså. Tydligen blev Bergman själv "chockad" av boken. Det kan man förstå. Koskinen har också en skarp blick. Hon skriver dessutom njutbart. Enkelt, ledigt, effektivt. Ni kanske redan har läst boken, den kom ju för några år sen.

Springsteen, Bolaño, Björck, Kandre & äggröra

Inspirerad av Magnus (Rymdskeppet, se länken) som påminde om Atlantic City, har jag återigen hamnat i en Springsteenfas. Varför ska man utsätta sej för all skit när det finns nåt så bra som The River. På spotify fanns en liveversion. Men den bästa Springsteenlåten är för mej Youngstown.
Comment?
Idag stod det ännu en hyllningsartikel om Roberto Bolaño i DN. Jag ska skaffa och köpa in hans sista roman 2666. I artiklarna om honom står det ofta att man inte vet så mycket om honom. Satt han verkligen i fängelse i Pinochets Chile? Var han verkligen heroinist? Vem bryr sej. Man tror sej i alla fall veta att han föddes i Chile, växte upp i Mexiko och levde sina sista år i Blanes norr om Barcelona. Jag läste De vilda detektiverna i vintras och kände nästan samma lycka som när jag var ung och läste Beckett eller Proust eller Patrick White. Jag fattar inte vad det är med den där boken. När man betraktar den liksom utifrån, texten och vad det står i texten, verkar den så obetydlig. Enkel. Det är väl det som är konst.
En annan positiv sak var filmen H:r Landshövding. Den bevisar att man kan göra konst av vad som helst. All Is Pretty. Om man bara tillåter sej att titta. Verkligen titta. Som Måns Månsson gjorde på Anders Björck. Jag tycker filmen visar hur totalt meningslöst allt är. Eller åtminstone allt som tas på allvar och är högstämt och tradtionsenligt. Anna-Maria Lenngrens Pojkarne i filmformat med Landshövdingen i rollen som sig själv. Meningen uppstår i gliporna. De rörande mellanrummen. Vår belägenhet i universum. Eller i Uppsala. Filmen fick mej att tänka på John Houstons sista film The Dead. Baserad på en novell av James Joyce. Det är kusligt livet.
Sen såg jag filmen om Mare Kandre. Speakerrösten inledde med att Kandres första bok Ett annat land var den första bok han köpte. Som vuxen. Sen intervjuas Jonas Thente (som f ö skrev Bolaño-recensionen i dag - allt verkar hänga ihop här) och säger då exakt samma sak. Ett annat land var den första bok han köpte som vuxen. "Jag med!" säger speakerrösten. Och jag tänker: "Jag med".
Vad betyder det?
Sen intervjuas paret Engdahl-Witt-Brattström och det är en gullig intervju. Jag undrar hur de talar med varandra när de äter frukost. Om de äter frukost. Min ideala frukost (som nästan aldrig tycks mödan värd när jag väl står där i köket) är scones med grädde och sylt och så äggröra till det. Eller tvärtom. Det är ett jävla pyssel. Grädden till sconesen måste vara hårt vispad men inte så att den blir till smör. Äggröran måste vara krämig, inte torr. Latten måste ha krämig mjölk, inte löddrig. Löddrig latte är bland det värsta som finns.
Fast det var kanske en överdrift.
Man kan ju helt enkelt bita ihop och dricka upp. Och sen är det glömt efter några minuter.
Det verkar som om "krämig" som konsistens medför en mer positiv upplevelse än "löddrig" eller "torr". Mer tilltalande. Det kanske är biologiskt.

April bla

Hade så gärna velat gilla fever ray. Men det är trist som ikea. Snyggt och rätt.
Är fortfarande liksom irriterad på den där Ray Kuun som skrev boken som varnades för i förra inlägget. Boken borde ha en varningstext faktiskt. Den patologiska narcissisten använder sig av andras empatiska förmåga för att driva igenom sina egna planer. Karaktären i boken använder sig av sin förstående fru. Han ger sig inte förrän hon blir ett vackert lik. Och sen skriver han dessutom böcker om henne för att dränera henne ytterligare. Och boken är ju så skitdåligt skriven dessutom. Nä jag är fortfarande så jävla irriterad. Så går det när man ska försöka hänga med i samtiden istället för att sitta under sin högstämt immiga kupa. I splendid isolation.

Intryck doppas i amygdala för att bevaras som minnen. Undrar om inte språket, detta mystiska undflyende neurologiska system, som liksom Makten finns lite här och där, också måste doppas i amygdala för att bli begripligt. Om jag nån gång lyckas formulera nånting så visar det sej alltid vara ett minne. Minnenas trivialitet dunstar när man pillar ut några jästa fragment. De får sitt värde i att vara dåtid. Precis som surströmming. Här och nu har inget språk. Det är för banalt. Det finns nåt lockande i det förflutnas förtätning. Så många skuggor och vrår, en tät dimma där ansikten och repliker dyker upp. Minnet är som sobril.

Vi tog en cykeltur till Årsta och käkade på Palmyra kebab. A fick för första gången sen han kom till Sverige smaka schyssta kikärtsbollar. Sen cyklade vi över Årstabron i blåsten. Svettig och kall samtidigt och ljudet av grus och dofter från den skira grönskan. Ömtåligt hårt ljust och kallt, det är vårkänslor för mej. Hoppas de går över snabbt och att det blir så inihelvete hett inombords.

Bokvarning & pjästips

Får inte längre några tips om hur jag ska göra bloggen läsvärd. Läsbar. Folk har gett upp. Jag med.

Istället för att ge boktips kan man ge bokvarningar. Läs till exempel inte "En sorts kärlek" av Ray Kluun. Den handlar om en man som är ute och super och knullar runt medan hans fru ligger och dör i cancer. Det finns tydligen en fortsättning som handlar om att frun är död och han är ute och super och knullar runt. Det finns citat på framsidorna som tyder på att recensenterna har blivit berörda. Någon har gråtit "massor". Det är lika ofattbart som att någon tycker att Sex and the city är kul.

Boken är oavsiktligt - tror jag- intressant. Den gestaltar nämligen en total tomhet. Mannen (och den stackars frun) tillhör den nya medie- (över/under?) klassen. Det handlar mycket om vad folk har på sej. Inget fel i det. Men på ett tomt vis. Och lite ängsligt. Märkena ska kanske symbolisera huvudpersonernas ekonomiska framgång men lyser bara upp deras andliga katastrof. Till slut bestämmer sig frun för att ha en blå replay-klänning på sig när hon begravs. Och en diesel-jacka. Mannen tycker att hon ser så fin ut i sin replay och sin diesel. Kanske är det ändå inte oavsiktligt det där tomma?

Designermärken kan vara som smycken eller som "nånting i sig". Som en tag. De blir vackrast om de saknar representativitet. Då förlorar de sin unkna ängslighet, sina pretentioner. I pjäsen Full galopp som går just nu på Fria teatern på Kungsholmen (de ger även Höst och vinter i sin andra lokal i Högdalen, skynda och se sista föreställningen på torsdag för den är så stabilt bra) droppar huvudpersonen märken och namn till höger och vänster. Men inte på ett tomt onanistiskt-narcissistiskt vis utan som metonymiska effekter. Det är en tragisk historia. Det verkar som om det äldre par som leder fria teatern har en förkärlek för svart humor. Full galopp handlar om en åldrad nyss avsatt chefredakör för amerikanska Vogue, Diana Vreeland. I hennes monolog (framförd av en Håkan Jonsson som spelar pappan i Höst och vinter) klamras det fast vid märken och namn som om det var räddningsplankor i hennes accelererande undergång. Varje uttalat märke blir köttiga bokstäver, munnen som fylls av ordet och spottar ut det som om det vuxit inne i kroppen under ett helt liv. Hela 1900-talshistorien bedöms av Diana Vreeland utifrån grad av chicness och stil. Det är nånting med det där när det blir liv av tomhet. Ray Kluun gör tvärtom, död och tomhet av liv.

På tal om det så stod det i DN i dag att framtidens bostäder kommer att vara fria från allt man inte gillar. Det kallas nischat boende. Man kan bo rökfritt, barnfritt, djurfritt. Alltså inte bara i sin egen lägenhet utan i hela huset, kanske hela kvarteret. Tala om absolute narcissism.

Elegance is refusal. -D Vreeland

Det föll mej aldrig in

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

Once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And order orange juice for one
It never entered my mind

Förutom den geniala rytmen och rimkonstruktionen. Redan som tonåring hade jag på känn att det där raderna betydde nånting. I synnerhet när de sjöngs av Sarah Vaughan eller Peggy Lee. Nu vet jag precis. Det är den bråddjupa ensamheten som man plötsligt blir varse när man i korta stunder inte lyckas inbilla sig någonting alls. Den kommer med åren. Den ökar parallellt med risken för lungcancer. Ensamheten is the new shit. Samtidigt som ansikten och namn mångdubbelt exponeras i det inre livet blir det allt ödsligare utanför. Vad lustigt att jag såg Monika Zetterlund uppträda i Vällingby Folkets hus 1990 samma dag som Sarah Vaughan dog. Och Zetterlund började gråta på scenen. Jag blev berörd trots att jag var lite omtöcknad av en sovjetisk tarmparasit och påföljande viktförlust. Det visade sig att jag var kraftigt uttorkad och jag svimmade hemma i min 90-säng på natten. Ändå kände jag mej inte alls lika ensam som jag kan göra i nuvarande välmåga. Om jag nu för tiden skulle svimma i en 90-säng av furu på Lappkärrsberget skulle det inte finnas nån nåd. Det är inbillningsförmågan som avtar.
Förra gången jag försökte bo nånstans var det vägg i vägg med en gammal kedjerökande man och hans illaluktande hund. Vi brukade mötas i hissen. Sedan dog hans hund och han grät i en vecka. En hund var bättre än en tjatig fruga sa han. Han hade haft en sån också. Varje gång jag åkte hiss med honom och försökte att inte andas genom näsan pga lukten av otvättad ensamhet kunde jag inte undvika känslan av att det där är jag om 30 år. Den känslan ter sig alltmer verklighetsförankrad. Det som återstår. Uneasy in our easy chair.

Anna & Anna

Konstfackseleven som fejkade ett sammanbrott och tvångsvårdades på psyket får mej att tänka på förra SSU-ordföranden Anna Sjödin. Båda är ganska unga kvinnor som hängts ut i massmedia som vore de massmördare. Båda har hanterats av samhällets övermakt. Med övervåld. Och sen blivit beskyllda för den hanteringen. Folkets röst David Eberhard (tidigare omnämnd i denna blogg!) rasar över konstfackselevens tilltag. Människor omkring mej har också låtit upprörda. Jag undrar vad det beror på. Kanske på det faktum att en ung kvinna inte ska tro att hon är något. Samhällets väktare och vårdare måste lära dem en läxa. Personalen på psyket fick sig tydligen ett och annat blåmärke (vilket jag iofs tvivlar på). Men de får grundlig debriefing. Tror ni patienterna som läggs i bälte eller tvångsinjiceras får debriefing? Man glömmer att psykiatrin är en makt vars språk är hegemoniskt. Det språket styr vår bild av oss själva och samhället. Uppdelningen i friskt och sjukt är ett sätt att fördela makt. Ambitionen är att bota eller hämma oönskade beteenden.

Psykiatrins språk. It's like elevator music. Ta en människa och översätt henne till psykiatriskt språk. Det blir inte mycket kvar men det blir hanterbart. Det är som att göra hissmusik av Stravinskij. Jag hoppas att Anna Odells ambition är att undersöka det där. Vem ska annars göra det? Jag tror att det bara är konsten som kan närma sig psykiatrin relativt opåverkad av det hegemoniska språkbruket. När pappa hade quality time med sej själv med ett glas whiskey och en bok, lyssnandes på James Last, Classics Up to Date, var jag tvungen att beklaga mej över hans musiksmak. Det var ju ganska löjligt. Men jag verkar ha en fobi för förenklingar. Occams rakkniv är för mej en obehaglig liten sak. En mycket vass liten kniv.

Språkets gränser är väl världens gränser. Och varje språk resultatet av en konspiration. En svårgenomtränglig väv varigenom vi försöker andas. På tunnelbanan kan man överväldigas av språkbruket hos de ansikten man möter. Talande blickar, gester, mungipor. Dålig hy, svett, sorg och oro. Aldrig är väl människor så oförställda som i trängseln på tunnelbanan. Man kan genom att praktisera medveten närvaro gripas av medlidande med både sig själv och andra. Det är klart att vi gärna låter oss reduceras. Någon kikar i sin diagnostiska manual eller kanske i söndagsbilagans personlighetsformulär och säger: Det här är du. Det kan vara lugnande. Jaha ja. Finns det en diagnos finns det oftast en behandling. Det kan vara till exempel stesolid eller knipövningar. Det kan finnas en stödgrupp som har möten på tisdagar. För hur lugnad man än blir behöver man tröst. Så är det ju.

Ninna ninna ninna na, här är dagens boktips

Några fler besvikelser? Nånting annat jag kan beklaga mej över? Nån att skylla på?
Under jullovet återupplevde jag den förunderliga befrielsen i bokläsning. Mitt projekt bestod i att försöka ta mej igenom nån ny roman, nån aktuell, nån som normala människor i samtiden läser. Utan att genast drabbas av det där gråa missnöjet. Det lyckades över förväntan. Härmed kan jag rekommendera Haruki Murakamis roman Fågeln som vrider upp världen. Den bygger upp en fantastisk intrig. Måste ha hämtat inspiration från Orhan Pamuks Den svarta boken. Båda handlar om en fru som försvinner och om den borttappade maken som försöker orientera sig. Murakamis huvudperson är dock mer reaktiv medan Pamuks borttappade make aktivt söker efter djupare förståelse. Båda romanerna tar upp frågan om föränderliga utbytbara identiteter. I Pamuks fall våra dubbelgångare som går omkring på jorden. Och att allting redan finns. Allt vi tänker och känner, allt vi tror att vi är. Pamuks svarta bok är kolsvart. Mer raffinerad än Murakamis som efter den långsamt tätnande mystiken mynnar ut i nånting i sammanhanget trivialt. Men som är fruktansvärt underhållande fram till dess. Huvudpersonen är en lallande idiot som bara drabbas av saker. Han är tom och låter sig fyllas. Bifigurerna är underbara, den ena efter den andra. Särskilt Kanel fascinerade mej. Det var länge sen jag blev kär i en romanfigur.
Och därefter vidtog den obligatoriska läsningen av årets nobelpristagare, Le Clézio. En tråkmåns trodde jag som hade ett vagt minne av nån träig roman på 80-talet. Men det som kan verka tråkigt kan i själva verket vara djupt allvarligt och äkta om man bara ser till att mogna lite. Så läste jag Vandrande stjärna om den judiska flickan Esther och hennes palestinska olyckssyster Nadjma. Ett rop rakt in i Gazas ruiner. När Esther och hennes mor som överlevande spillror efter Förintelsen kryper i land i den palestinska sanden samma dag som staten Israel utropas möts Esther och Nadjma en kort stund. Esther på väg in, Nadjma på flykt. Nadjma ser i Esthers ansikte sitt eget öde.
Så effektivt har ingen annan sammanfattat mellanösternkonflikten.
Esther bär hela livet med sig minnet av Nadjma, som den enda som kan förstå vad hon själv har varit med om.
Det finns israeler som är förtvivlade över invasionen i Gaza. Det finns palestinier som avskyr Hamas. Vad krävs för att de ska höras undrar man.

Vuxna människor

Vad är det som gör en vuxen människa? Förmågan att längta efter en sak och samtidigt göra något helt annat? Att vistas i bristens ömkliga sekvens?
Den man är och den man vill vara, två trädgrenar som av en olyckshändelse vidrör varann i blåsten.
Vi vill gärna att det slutar blåsa. Vi strävar efter att bli nöjda och må bra. Samtidigt vet vi att det blir isande tomt och meningslöst de få gånger vi lyckas. Det är en spännande paradox.

Varför är all svensk kultur så barnvänlig? Jag skulle vilja se nåt barnförbjudet. Vad ska barnen längta efter om det inte finns nånting barnförbjudet? Det finns inte en utställning som inte är gjord för barnen. För att barnen inte ska ha tråkigt. Och nästan varenda svensk film är gjord av barn för barn. Även om det inte verkar så vid första anblicken. På tal om filmen Låt den rätte komma in. En urdum historia. Linjärt och förnumstigt berättad. Ännu en sprittning i den leda själen.

Det verkar som om alla jag känner har läst Harry Potter och sett de ledsamma Sagan om ringen-filmerna. När jag säger att jag inte vill läsa Harry Potter uppfattas jag som snobbig. Eller som en person som inte har kontakt med barnet inom mej.
Men barnet inom mej är inte alls barnvänligt. Det är ingen liten Harry Potter som dväljs där inne.

Infantiliseringen kommer väl från Amerika, precis som finanskrisen.
Filmer som Överflödiga människor (Cantet), Pianisten (Haneke) eller Mulholland Drive (Lynch) är gjorda av människor som är intresserade av att komplicera nånting. Den enda bra svenska film som gjorts det senaste decenniet är Farväl Falkenberg. Den fick nån form av finansiellt stöd men inte i närheten av vad till exempel Colin Nutleys pekoral Angel fick. Sju miljoner skattekronor bidrog vi med till den filmen. Det är alltid löjligt att bli upprörd över såna saker, men ska filmstödet verkligen gå till kommersiella skitfilmer?
Jag vill ha nånting att bita i.

Man längtar efter blodig entrecôte och det enda som är öppet är McDonalds.
Jag kommer ihåg när Folkpartiet tryckte upp affischer där det stod: "För ett barnsligare samhälle". Jag antar att ett barnsligare samhälle betyder ett samhälle utan tolerans, utan impulskontroll, utan förmåga att stå ut med frustration, utan nyanser och förnuft. Hur tänkte de?
Min teori är följande: Vi har förlorat språket för vårt lidande. Förmodligen av ideologiska orsaker som är svåra att undersöka. Själva grejen med en diskurs är ju att den inte syns. I tomrummet som uppstått hägrar en disney-version. Och en stor hink popcorn.

Själv har jag försökt gå i inre exil. Omgiven av några böcker, några gamla låtar och filmer som jag tycker förstår mej. Det kan inte vara nyttigt i det långa loppet.

julmys 2

Har flutit omkring hela eftermiddagen på varuhuset PUB:s klädavdelning. Det är otroligt skönt att flyta omkring där. I synnerhet på översta våningen där ytorna är stora och tomma. Man kan ta en fika där i skum belysning längs en lång bardisk. Snart går de nog i konkurs. En expedit var vänlig att upplysa om att det och det och det märket har gått i konkurs. Därav all space.

I Time var det nån krönikör som föreslog att nu i dessa kristider borde man nog bygga den där Bron till Ingenstans. Vars ritningar ligger och skräpar i nån låda. Som en satsning på infrastrukturen.

Jag har alltid trott att infrastruktur var nånting man hade inombords. I bästa fall. Så länge man håller en cynisk distans kan man bli fascinerad av Krisen. Jag skulle vilja att vi såväl finansiellt som emotionellt går i borgen för varandra. Men jag vet inte hur man gör. Jag kan inte ta hand om mej själv. Jag kan inte se om mitt eget hus. Jag tycker det är så ointressant.

Jag vet inte hur det ser ut i resten av stan men i Bagis tycker jag mej se övergivna barn. Jag pallar inte att se det. Men det står barn, typ syskon, och hänger i regnet. De verkar inte ha nånstans att ta vägen. I alla fönster tindrar det av julmys. I går kväll låg jag i soffan och orkade inte läsa för jag kunde inte skaka av mej alla övergivna barn. Och det finns ingen. Ingen varm famn. Ingen som går fram och frågar hur det är. Ingen socutredning för den är nedlagd. Har hört folk berätta att när de hamnade på BUP eller Soc som barn så såg de till att vara välartade och säga att allt är bra. De trodde att det var så man gjorde. Och de Professionella lät sig övertygas och utredningen las ner.

Man kan ha som ambition att mena varje ord man säger. Men barn har inte den ambitionen. De vill göra vuxna nöjda. Vi kanske borde lura alla övergivna barn att det är någon som vakar över dem. Någon som inte syns. Som vill dem väl. Barn är så lättlurade. En del tror till och med på tomten. Själv var jag rädd för tomten. I min förvirrade lilla hjärna var tomten en inbrottstjuv. Allt kom sig av att det fanns en bonad på väggen. Den föreställde en tomte med en lykta och en nyckelknippa. Jag trodde det var en tjuv. Utklädd till tomte. Jag kunde inte passera den där bonaden. Pappa vände på den så jag inte skulle vara rädd. Alla skrattade. Jag fattade inte varför.

julmys

Har läst en bok om sjukdom och död, Philip Roths Everyman. Rekommenderas.
För övrigt är existensens grundvalar ett helvetes gungfly. Det är inte kris som leder till utveckling. Till exempel finanskrisen leder till extremism. Det är perfekt jordmån just nu. Glänsande svampar poppar upp, svarta eller vita. Se bara på Grekland. Den tunna hinnan har brustit.
I DN, som jag inte kan sluta läsa trots att den är hemsk, ger privatekonomerna rådet att man ska se om sitt hus. Varför ger de inte rådet att man ska hjälpa varandra. Det är bara every man for himself. Och på nästa sida ännu fler klibbiga julrecept på glöggkryddade fetkorvar & mumsmums & skit. Det växer i munnen.
Själv önskar jag mig en volvo i julklapp. För att ännu mer frossa i glappet mellan vad jag vill och vad jag kan få. Det är där lekutrymmet finns. Det finns nästan ingen annanstans. Drömmen, önskedrömmen, önskelistan. Ligga och skvalpa i sin varmkalla längtan.
Finanskrisen har underlättat diagnosticerandet av samhället. Det rör sig definitivt om en borderline personality disorder. Först det regressiva aggressiva ohämmade lustbejakandet. Illusionen av tillfredsställelse. Sedan när pengarna är slut kommer svartmålandet, nedvärderandet. Bristande frustrationstolerans. Snart kommer säkert syndabockarna också. Sverigedemokraterna ökar sin andel i enlighet med borderline-karaktärens behov att projicera allt oönskat på andra.
I've seen the future brother. It is murder.
Go jul.

Out of focus

Jag står i fönstret och röker. På Ristorante Caprese pågår en karaokeafton. Det dånar över torget. Jag har kommit på att man borde vara 27 år. Då är man fortfarande oförstörd. Står mitt i striden. Förvirrad men sammanhållen. Saker får fortfarande fäste inombords. De stannar kvar och börjar gro. Inte som nu. Nu är man perforerad och det blåser rakt igenom. Blåsljud när man är vaken och när man sover. Man kommer inte ihåg vad man ville minnas eller varför. Man blir mer kritisk men orkar samtidigt inte bry sej. Förmågan att sålla, att vara ett såll. När man äntligen kan vara cool vill man inte vara cool längre, man vill att det hettar till.

Stämningen på bykrogen verkar sträv som Monica Törnells röst i En vintersaga. Osämja flammar upp och lägger sej. Som en sorts kollektiva andetag. Två biffiga killar från Lugna gatan hänger utanför. De är klädda i reflexmaterial. De verkar längta in till värmen på krogen där nån har börjat gallskrika ledmotivet ur Grease. Det är imma på fönstren. Folk har samlats runt nånting, den kollektiva låtskatten, glada refränger om ingenting, sånt man känner igen. Det är Lyckliga gatan vid en avgrund.

Om man bor vid Lagaplan är man omgiven av poliser och Lugna gatan. Det är som om man deltar i ett projekt som ska utvärderas. Men ingen har frågat mej. Jag säger som Geraldine Chaplin i Almodóvars Tala med henne: "Jag är danslärare, för mej är ingenting enkelt".

På tal om Almodóvar så är Woody Allens senaste film ganska dålig. En sorts Almodóvar light. Sans esprit. Den är extremt välgjord som rostfritt stål. Får mej att tänka på Morrisseys rader: Steely blue eyes scan the world / And a humorless smile greets the world. Men kanske är det precis vad han vill säga. Man vet aldrig med Woody. Hans bästa film är fortfarande Deconstructing Harry. Den verkar gjord i akut kris som en kortslutning. Hela hans humor och allt hans medlidande är påslagna och sprakar åt alla håll. Se klippet.

Riktigt bra filmer får man leta ihjäl sig efter i Jämmerdalen. Det gäller nästan allt av Cassavetes och Fassbinder. I den civiliserade världen finns de att köpa i varje gathörn. Så varför emigrerar jag inte? Kan nån svara på det? Jag står ju knappt ut. Som när jag stod i pocketbokhandeln och hittade två bra böcker. Två av typ tusen. Men man ska inte klaga. Vi svenskar älskar att klaga på Sverige samtidigt som vi tar guld i självgodhet. Hur hänger det ihop? Jag måste försöka fundera på det.

Inte där

En sak som imponerar på mej är när en person har en åsikt och utifrån den åsikten skriver en hel bok. Mina åsikter räcker knappt till ett bloginlägg. Mitt i en mening måste jag byta ämne för att åsikten har tagit slut. David Eberhard har i sin bok "I trygghetsnarkomanernas land" en åsikt som tycks räcka till en hel bok. Åsikten lyder ungefär: Vi lever i ett väldigt tryggt samhälle som gjort att vi är rädda för nästan allt och bygger upp överdrivna skydd mot nästan alla faror och vi har därmed tappat den existentiella insikten om att livet i sig faktiskt är livsfarligt och inte möjligt att totalt kontrollera. Jag fattar inte hur han gör när han lyckas förlänga den åsikten till en hel bok. Men det har han i alla fall gjort och nu är jag inbjuden till en av hans föreläsningar som tycks handla om samma sak så åsikten räcker även till en föreläsning eller kanske en hel föreläsningsserie. Jag tycker allting tar slut hela tiden eller går över eller man tröttnar och man minns inte längre vad det var. Man tröttnade på. Jag har t ex tröttnat på Eberhard. Trots att jag till viss del håller med.

En film som man verkligen borde se på bio (trots att det inte längre går att gå på bio eftersom man tvingas in i nån av SF:s sunkiga biografer fulla av popcorn och skitigt och hemsk belysning och evighetslånga reklamfilmer och sen skjuts ut i en mörk gränd och man känner sig lurad och utnyttjad för själlösa kommersiella skitsyften) är filmen om Dylan, "I'm not there". Men jag hyrde den på dvd. Man nästan drunknar i en njutning. Och drunknar nog ännu bättre om man ser den på stor duk. I synnerhet får man inte nog av Cate Blanchetts förkroppsligande av nånting som inte låter sig förkroppsligas, en idé, en livshållning, en totalvägran. Man vill vara nära, man vill stanna i dess kraftfält. En handbok i att överleva andligen och själsligen genom att dö på nästan alla andra nivåer, socialt, samhälleligt, nästan fysiskt (filmen börjar med en obduktion). Det är så paradoxalt så man blir snurrig. Dylan flyr från alla beteckningar och projektioner och blir därigenom en förebild, den enda förebild man behöver. Och därmed är han återigen betecknad. Och måste fly igen. Todd Haynes har fångat hela paradoxen och dragkampen och smärtan i att inte bli förstådd och ge upp hoppet om att bli det.

Mitt karaktärsmönster motsvarar nånting som kallas för "slow to warm up" och det tar sig bl a uttryck i att jag ser filmer och läser böcker som alla andra redan har sett eller läst för länge sen. Jag kommer inte igång. Hänger nånstans mellan förut och aldrig. Vi som har det här mönstret kan väl bilda en stödgrupp där vi tröstar varann och lindrar oron över att allt går för snabbt och att man inte hinner med och att man inte kan dela sin entusiasm med någon för entusiasmen är så försenad och har redan gått över för resten av samhället som redan befinner sig någon helt annanstans. Eller också inte.

Mår du bra.

Jag lider en allvarlig brist på melatonin och borde ge mej ut i solskenet som jag tyckte glimtade till för en stund sedan. Kommer ni ihåg debattartikeln i DN om att brist på solljus leder till autism och adhd? Det var överläkarna Bejerot och Humle som menade att förekomsten av autism har ökat markant bland somaliska flickor med slöja. De får för lite solljus helt enkelt. De för fram tvärsäkra påståenden som bara överläkare är mäktiga att formulera utan att rodna. I slutet av artikeln står det dock att det här sambandet mellan solljus och autism kommer ta flera år att undersöka. I början av artikeln är sambandet solbrist och autism rena fakta, i slutet av artikeln står det att man inte kan utesluta ett samband. En underbar glidning. Vad betyder det? Förutom att forskningspengarna håller på att ta slut? Bejerot/Humle föreslår massiva kampanjer och förskrivningar av d-vitamin för att "ta det säkra före det osäkra". Men det går väl heller inte att utesluta sambandet mellan en explosiv ökning av antal autismutredningar och ett ökat antal som får diagnosen autism? Eller sambandet mellan ett ökat antal diagnostiserade och allt vidare diagnoskriterier? Eller sambandet mellan somaliska flickors livssituation i Jämmerdalen och deras s k autism? Eller sambandet mellan min bristande känsla av sammanhang och mina autismliknande drag efter arbetsdagens slut hemma framför teven en tisdagkväll? Det går inte att utesluta ett samband. Inga samband överhuvudtaget går att utesluta. Förskrivningarna av d-vitamin har säkert ökat efter den förtroendeingivande debattartikeln. En artikel byggd på luft. Och på en stark längtan efter att inte behöva ta hänsyn till Den Tredje Variabeln. Som skulle kunna rasera hela bygget.
Så läste ni artikeln av Merete Mazzarella i tisdagens svenskan? "Radiohjälp i det nya folkhemmet". Genom radion kunde husmödrar på 30- och 40-talet få råd om allt möjligt. Praktiska saker som juridiska rättigheter, äldrevård, bidrag etc. Gradvis förändrades innehållet i dessa rådgivningsprogram till att syssla mer med samlevnadsråd. En psykologiserande människosyn ersatte en moraliserande skriver Mazzarella. Jag vet inte. Vilken som är mest moraliserande. Lis Asklund som var radiokurator i flera decennier ansåg att det var en medborgerlig plikt att "må bra". Därför att "vår harmoni betyder så mycket för människor omkring oss". Det är en medborgerlig plikt att må bra. Så grundades Folkhälsoinstitutet. Som äger våra själar. Dess existensberättigande har ökat i takt med att vi alltmer börjat missköta vår medborgarplikt. Trots att vi mår så bra så mår vi inte alls bra. Vi vet inte ens vad det betyder. Men det är bara vårt eget fel. Somliga av oss läser inte ens Folkhälsoinstitutets larmrapporter.
Ibland får jag för mej att allt som får oss att må bra för oss längre bort från oss själva. Och det som hotar vår folkhälsa är just det som ger oss en fördjupad kontakt. Goda viner ökar risken för ångest och leverskador. Psykoanalytisk terapi ökar risken för ledsenhet och minskar viljan till anpasslig duktighet. Varpå hela samhället vilar och varunder vi krälar. Hela det inre livet är en motståndshandling. En tredje variabel.

Göthe & Manoly etc

Undrar vem Göthe Ericsson egentligen var. Han kallades Karl Gerhards "sekreterare" eller ännu värre hans "alltiallo". Tänk om din livskamrat blev kallad "alltiallo" efter din död. Egentligen är det ju komiskt. Vem vill inte ha en alltiallo i sitt hem? Det har ju varit min dröm i alla tider. Lars Norén skriver i sin dagbok att när Karl Gerhard hade middagar i villan i Saltsjöbaden fick Göthe äta i köket. Undrar hur det kändes. Kanske självklart. Som Manoly Lascaris som levde med Patrick White i över 40 år och officiellt var hans "hushållerska". Fast han blev kallad "vän" när han åkte till Stockholm och tog emot nobelpriset i Whites ställe. Jag tycker i alla fall att allt det där är väldigt sorgligt. Ungefär som när man åker genom Sverige och det bara är skog och regn och blåsiga småstäder med fula hus. Inget hem nånstans. Som att pressas genom en smal tarm. Fruktansvärt. Man kippar efter andan, försöker nå med nästippen över trädtopparna. Samtidigt kanske en frihet, slippa sitta vid det stora middagsbordet och konversera, få sjunka in i sig själv och känna hur maten smakar. Alltså Göthe. Bortom gästernas vågsvall. I vilket fall så har jag en ryckning i vänstra ögonlocket på grund av undertryckt ilska. Som ett vibrerande kastrullock. Spenderade en och en halv timme på akademibokhandeln letandes efter nånting. Bläddrade rastlöst i nyutkomna biografier. P-O Enquists alkoholism. Är det inte lite typiskt med en man som skiter i familjen och försöker supa ihjäl sej och sen skriver en bok om hur hemskt det var? Fast han skriver ju bra. (Ni läste väl Ulrika Kärnborgs servila intervju i dagens DN? Hon framstår som en liten flicka med en blomma i handen. Får mej att tänka på Laurie Anderson som vid ett besök i ett kloster i Kalifornien fascinerades av hur de ganska manhaftiga nunnornas röster blev ljusa och skira när de sökte kontakt med Gud Fader) Bläddrade i Göran Greiders bok om Dan Andersson. Jag gillar Dan men inte Göran. Kom till slut hem med en bok om Steve McQueen. Han gillade bilar. Ser ni den röda tråden eller har jag helt tappat greppet? Det fanns jag vet inte hur många nyutkomna diktsamlingar. Vem går och köper en diktsamling tunn som silke för 300 spänn och går hem och läser den? Fler och fler tror jag. Det kommer att bli lika lockande som att hellre köpa ett par randiga strumpor på Götrich än två par byxor och en t-shirt på H&M för samma pris. Man väljer strumporna. Vi vadar redan i skit. Bra då att ha kashmir på fötterna. På Konsum i Bagis kan man köpa pocketböcker när man ändå ska handla mat. En bra idé. Men Konsum gillar Kajsa Ingmarsson och Marian Keyes. Alltså då undrar man ju hur de väljer livsmedel. Deras kravodlade kött kanske smakar billig skräproman. Vissa av diktsamlingarna i Akademibokhandeln hade väldigt tunga ord. Billigt per kilo. Men det blev inga dikter. Jag har ingen ro i kroppen. Vårt medvetande är stulet. Det vilar permafrost över vårt ansikte. T o m romanerna har blivit junkfood. Så länge gick jag omkring och bläddrade att övervakningskamerorna hela tiden vändes åt mitt håll. Men jag var inte ensam. Hur många är vi som letar och letar och gräver i högarna? Ge er till känna så startar vi en klubb. Vi kan ses på Lagaplans pizzeria de kvällar det inte är fotbollsmatch. Så att vi hör varann. Kaffebaren på Akademibokhandeln har nämligen fått usla reviews.

Norén

Jag har läst att 70 % av svd.se:s läsare skulle känna sig säkrare med en gasmask. Vad betyder det?

I vilket fall fortsätter jag med Lars Noréns "skandalösa" dagbok. Den liknar de s k borgerliga pjäserna som han skrev på 80-talet, Höst och vinter, Sanning och konsekvens, Bobby Fisher bor i Pasadena m fl, i mitt tycke geniala pjäser. Karaktärerna i de pjäserna har i enlighet med den klass de tillhör tillägnat sig ett språk för känslor som gör att de pladdrar sig fram till avgrundens brant. Det fanns ingen annanstans att ta vägen än in i det sköra och sårbara som pladdret tjänat att undvika. Ungefär så är det med dagboken också. Den beskriver ett tillstånd av tystnad.

Han är 56 år när han börjar föra dagboken. Han känner sig gammal och ful. Han röker för mycket och tränar för lite, sover dåligt, käkar Fontex utan att man riktigt förstår varför, oroar sig för sjukdomar. Ständigt köper han nya kläder eftersom han upplever att han bara har gamla trasor att ha på sig. Han är omgiven av människor med cancer och alkoholproblem. Han längtar hela tiden någonstans, hem eller bort eller att få vara ensam. Till skillnad från t ex Maja Lundgren, Unni Drougge eller Carina Rydberg lämnar Norén bara ut offentliga personer i boken. Den är dessutom inte någon vendetta som de nämnda kvinnornas böcker. Han är mest kritisk och skoningslös mot sig själv. Att kalla dagboken för "en hink med skit" som Schottenius gjorde tyder på att hon inte läst den. Hon hade väl inte tid. Det är ju ändå typ 1500 sidor. Hon kanske bad en assistent leta upp det avsnitt där hon själv omnämns. Norén är också väldigt stressad. Handlar hans längtan om att han fastnat i en omedvetenhet om sina djupare behov? Fastnat i en omedvetenhet = endast delvis lyckats tränga bort ett djupare behov. Av vad? När jag läser dagboken vill jag säga till honom att lägga av med all skit och dra sig tillbaka och skriva. Sluta shoppa, sluta bli förälskad, sluta gräla, sluta försöka vara chef, sluta försöka adoptera barn. Sluta leva? Texten gestaltar en konflikt mellan att reducera och att belamras. Är det en allmängiltig konflikt? I vilket fall sa Norén själv i en intervju att eftersom hans pjäser blivit alltmer ordkarga så uppstod ett behov av att få vara mer ordrik, därav dagboken. Alltså en kamp mellan reduktion och expansion, båda behäftade med faror: att det blir ödsligt eller att man blir uppäten. Då blir själva relationen till orden en gestaltning av det svårlösta dilemmat distans kontra närhet. Den livslånga närmandefasen. Gå in i men ut ur. Ut ur men in i. Svår- eller olösligt.

Klagaplan

Ettusenfemhundra nynazister demonstrerade på Karlaplan igår. Jag antar att judarna som bor i trakten höll sig inomhus. Om jag hade haft vägarna förbi Karlaplan igår så hade mina ben förmodligen börjat skaka. Sådär som de gör när jag upplever en kombination av grundaffekterna skräck och raseri.

Här på Lagaplan var allting till en början frid och fröjd. Ett kommunalt finansierat firande med kulturskolans elever ägde rum utanför vårt fönster. Det fanns kanske inte så mycket publik men det förstärkte bara den svenska känslan. Samtidigt som kulturskolans elever framförde en cover på The Knifes Heartbeats utbröt ett bråk utanför restaurang Caprese på andra sidan torget. Det föreföll vara ett domestic drama som pga värmen hade flyttat utomhus. En man skrek på nåt slags gangstaengelska till en av gästerna på uteserveringen. "Fuck you man! Fuck you asshole." Och sen slog han omkring sej. Det var så hjälplöst. I alla fall bildades det nån sorts pöbel som slog ner mannen. När han reste sej var han blodig i ansiktet och hans tröja var sönderriven. Men det mest bekymmersamma var den rush av adrenalin som rusade genom min kropp. Det var som om en del av mej njöt av situationen.

När jag är på väg att somna, eller åtminstone slumrar, är det som om en sjunkande känsla tar mej ner till ett annat skikt, och därnere har det flera gånger hänt att jag avlyssnat en pågående konversation, eller snarare debatt, mellan två individer. Eller två röster. Den ena försöker övertyga den andra och de använder alla möjliga argument. Jag hinner inte uppfatta ämnet men jag hinner tänka att jag ska lägga argumenten på minnet. Men sen är det som om jag tvingas ut ur slummern och tillbaka till sovrummet. Allt har gått förlorat men jag har en känsla av att debatten pågår även om jag inte är där. Ständigt finns det en sorg och en brist. Ju mer adekvat man försöker vara, desto mer går nåt annat förlorat som egentligen är mer väsentligt. Än att vara adekvat. Hela tiden känns det som om jag motarbetar mej själv. Det enda som återstår är de hastigt uppflammande förnimmelserna av nånting.

Hej hej

Som Kristina Lugn sa: "Det fanns en tid när jag var villig att knäcka näsbenet mot vilken fönsterruta som helst bara för att någon skulle vinka åt mej."

Jag vill inte att nån ska vinka åt mej men jag kan inte låta bli att titta in genom fönsterrutor. Jag tittar bara i förbigående och lyckas sällan fånga nånting alls förutom ett mystiskt skimmer, ett lugn. Jag vet inte hur de gör. Vet inte hur man använder ett hem. Tiden verkar stå stilla. Allt verkar så självklart. Jag har fortfarande den där idén om ett hem som nånting min analytiker nästan inte kunde låta bli att ironisera över, ett hem som ett kloster. Fast inte i puritan mening. Fuck no. Men ett hem där jag inte behövs.

Tittade igenom några av mina gamla blogginlägg och blev generad. Det är precis som med ett hem, man vill hela tiden vara nån annanstans. Därför känner jag ofta en press att skriva ett nytt blogginlägg så att ingen ska hinna läsa det föregående. Jag kommer en regnig dag att redigera, ändra och ta bort. Men det finns väl ändå kvar nånstans. Och riskerar att hinna ikapp mej ungefär när jag börjat tro att jag blivit en ny människa.

Det här kommer jag t ex att stryka när jag får tid: Pär Lagerkvist kom till mej i ett inspirerat ögonblick på jobbet och nu kan jag inte släppa honom. Det var strofen "Jag är en lus i min moders hår." Har för mej att det är ur Kaos men tyvärr har jag inte den boken. Letade i antikvariat och hittade Samlade dikter men där var inte den strofen med. Så kanske har jag drömt den och projicerat den på PL. Men om nån vet så meddela mej.

Jag undrar vad som skiljer människor som är förtvivlade över existensens villkor från de som är nöjda och glada och "fångar dagen" och "lever i nuet". Vad är det som gör att somliga river sej till blods mot molnens frusna trasor? Varför är vissa av oss bortskämda svenskar gripna av förtvivlan istället för tacksamhet? Det verkar så onyttigt. Pär Lagerkvist tillhörde väl de förtvivlade. Men han verkar ha varit förankrad i sig själv, i direktkontakt med sitt inre barn. Därför kunde han protestera mot nazismen medan de flesta svenskar var nassar. Alltså jag hoppas att ångesten är en arvedel och inte en onödig belastning. Folk verkar laga middag och ha det trevligt. Jag tittar in med gapande mun, en helt omedveten gestaltning av en sorts kronisk häpnad. Varför verkar alla så nöjda?

Och så högtidlighållandet av 68. Alltså kårhusockupationen etc. Den spred sig ju från Frankrike över hela Europa, de flesta kårhus i de större städerna i Västeuropa ockuperades. Pasolini gjorde sig obotligt impopulär genom att ställa sig på polisernas sida i kravallerna. Med en psykoanalytisk/marxistisk analys menade han att studentupproren var pseudouppror. Det handlade inte om revolution utan om fadermord. Det var borgerlighetens söner som gjorde sitt obligatoriska fadermord, bara denna gång lite våldsammare och dessutom inlindat i tidens politiserade nomenklatur. En pesudorevolution men dessvärre enligt Pasolini med den tråkiga konsekvensen att vi alla blev småborgare. De tunga draperierna, bakom vilka en viss tolerans och bildning varit idealet, revs ner och ersattes av ett nytt moralistiskt ljus, en idé om ett rent och öppet och sunt liv. Och en idé om att klassisk bildning är värdelös. Så vi blev alla obildade småborgare med en förkärlek för rättrådighet och själlös konsumtion. Och se er omkring. Hade Pasolini fel eh?

det här är inte ett debattinlägg

Jag klev av tunnelbanan i Bagis dimögd och dissocierad som vanligt efter jobbet och stod framför ett bekant ansikte, en gammal kollega. Det visade sig att hon bor i Bagarmossen. Hon som bättre än jag följt spåren från gamla kollegor och kursare visste att de flesta faktiskt numera bor i Bagarmossen. Det vimlar alltså av dem i trakterna kring Lagaplan. Vi pratar ett tag jag och kollegan och jag får veta att hon gjort en strålande karriär och blivit chef för en framgångsrik verksamhet vilket inte förvånade mej eftersom hon är både smart och ambitiös. Hon säger ungefär: "Vi bedriver KBT på olika nivåer." Jag säger ungefär: "Åh jag är så jävla trött på KBT. Så in i helvete trött på det!" Hon säger ungefär, eller ganska exakt: "Jag vet, men det säljer!" Vi skrattar lite åt det är så.

Bakom persiennen, försänkt i den omfångsrika biografin om Pasolini som jag redan läst en gång för länge sen, faller allting på plats. Den kognitiva beteendeterapin är vår tids marxism. Liksom marxismen en gång i tiden är KBT numera den enda läran. Liksom marxismen har den svar på allt och liksom marxismen bortser den från, eller försöker avskaffa, människans mer komplicerade nivåer, det som skulle kunna kallas själ. Liksom marxismen passar den hand i handske med ett starkt föränderligt samhälle som behöver nya ord och som inte har råd eller tid med komplikationer. Och liksom marxismen försöker den uppfostra människor. För KBT:s räkning med föräldrautbildningar, massiva utbildningar för all offentliganställd personal, olika typer av dressyrkurser för att lära människor att tänka rätt. Rent marxistiskt skulle man kunna säga att KBT försöker rensa bort allt borgerligt navelskåderi som i vilket fall bara den härskande klassen har kunnat ägna sig åt. Men med tanke på alla privata KBT-institut som anlitas för att massutbilda hela den offentliga sektorn så har nog aldrig så många skattemiljarder lagts ut på "personlig utveckling".

Det fanns en tid när KBT hade support även av intellektuella människor. Man såg den till exempel som en motvikt till den alltför dogmatiska och verklighetsfrånvända psykoanalysen. Numera är det bara ganska oreflekterade och försvarsinställda människor som talar väl om KBT. Såna som läser kvällstidningar och nästan tror på vad som står där. Men precis som marxismen först förde samhället framåt och sen rakt ner i ett cementhål har KBT kört oss ner i ett åtgärdshål där allt är precis vad det ser ut att vara. Den nya människan. Om hon inte ler och trivs med sig själv och "uppnår sina mål" har hon helt enkelt fått för lite KBT. Men ni som bor i Bagis behöver inte misströsta. Med tanke på alla kollegor med den rätta läran som tycks dväljas här kring Lagaplan vimlar det av möjligheter att få sin dos påfylld, kanske en snabb insats i kön på Ica, en exponering eller en positiv förstärkning. En blixtsnabb kartläggning av dina dysfunktionella tankemönster. You can come as you are. And pay as you go.

Lagaplan

Varje gång jag drar upp persiennerna förstummas jag av utsikten över Lagaplan. Förra helgen förrättade en överentusiastisk präst med stort blont hår en utomhusgudstjänst där höjdpunkten bestod i frisläppandet av ett knippe färgglada ballonger. De stackars frusna och förvirrade kyrkobesökare som denna gång fick sitta utomhus på campingstolar tycktes göra ett krampaktigt försök att dela prästens högstämda förtjusning när hon till synes helt oväntat rusade ut på torget och höjde och flaxade med armarna medan ballongerna svävade iväg över Lagaplan. Jag tänker inte ens försöka kommentera den svenska kyrkans fullständigt bisarra disney-andlighet som de tycks tro ska locka människor närmare Gud. Eller Gud har väl inget med svenska kyrkan att göra längre. Så jag säger ingenting. Låt dem hålla på. Svenska kyrkan har blivit en sorts andlig obsklass. Och när jag nyss drog upp persiennerna hade Lagaplan förvandlats till en marknadsplats där människor i solljuset dragit ut allt de borde ha fortsatt att gömma på sina vindskontor. Människor håller upp och betraktar de mest fasansfulla tyger och vaser som byter ägare. Antalet saker minskar alltså inte utan byter bara plats från ett vindskontor till ett annat. Finns det verkligen inget sätt att mer konstant göra sig av med sakerna? Krävs det ett kärnvapenkrig för att vi ska befrias från tyngden av dessa artefakter? När man sitter här och tittar ut över Lagaplan inser man att här kan man leva och framförallt dö. Själen har hamnat rätt till slut. Lagaplan forever.