Persona - Ingmar Bergman

En liten tribut och ett exempel på hans genialitet, drömsekvensen ur Persona. Ljudet, fotot, klippningen, skådespeleriet, allt är så helvetiskt bra.

Familjen Paddel

Motivationskrafterna har upphört. Jag glider genom konsumtionssamhället vind för våg. Ingenting talar till mej. Desperat griper jag efter vad som helst men entropin ställer mej på kant med tillvaron, jag tinglar omkring som tingeling mellan ytterligheter. På bordet ligger mina oskrivna manifest och en guidebok över Istanbul som vid blotta anblicken gör mej utmattad. Det sägs att man alltid har hälften av krafterna kvar. De kan komma till användning när jag gått vilse vid Bosporen. Hur länge får man vara vilse innan någon ingriper? Jag hoppas länge länge.

Man ska hushålla med sin förmåga att bli upprörd, jag vet, men samtidigt ger det ju en skön aruosal genom kroppen. Jag hatar nästan alltid massmedia. Ibland förväxlar jag den med samhället men sen inser jag att det är massmedia som är den mest förkorkande urblåsta enögda skitföreteelse i vårt samhälle. Det här med "nyheter" till exempel. Varför är det intressant med nyheter? Det borde väl vara mer intressant med nånting som har pågått en längre tid? Nu är det tyvärr nyhetstorka så då öser journalisterna slentrianmässigt på med alla faror vi kan utsättas för. I Jämmerdalen är nämligen sommaren livsfarlig. Det kommer snart att börja säljas ett speciellt svenskt Sommarvaccin och det kommer att bli rusning. För det kommer att skydda mot allt. Kom ihåg att det var jag som sa det först. Jag brukar läsa tidningarna på toa och en bra sak med det är att när jag spolat och gått ut därifrån så känns det som om de inte har nånting med mej att göra. Tidningarna alltså. Har förstrött bläddrat igenom en helt onödig artikelserie i "Mitt i Södermalm". Den handlar om Familjer med ett Gemensamt Intresse. Igår stod det om "Familjen Paddel" som paddlar tillsammans. Förra numret handlade om "Familjen Kompass". Om man läser noga inser man att det inte är hela familjen som har ett gemensamt intresse. Det är bara pappan och barnen. Frugan hänger liksom med. Mellan raderna förstår man att hon inte alls är road men att hon inte har nåt val. Hon hatar till exempel att bo i husvagn. Men "det är ju roligt att göra nånting tillsammans" skrattar hon. I familjen Kompass blir det mycket tvätt så tvättmaskinerna går för jämnan. Fru Paddel däremot, hennes uppgift är "luftmadrasstömningen på morgonen". Rym, fru Paddel, rym! Och fru Kompass, se till att gå riktigt jävla vilse så de aldrig hittar dej mer. Kanske dyker en spännande lesbisk skogvaktare upp mellan snåren.

Förutom könsmaktsordningen så är kärnfamiljsordningen den största fällan. Den ursvenska idén om att göra allting tillsammans. Och helst nånting utomhus. I arabvärlden hade väl frun i huset låtit mannen paddla iväg och så hade hon hängt med grannfruarna istället. Men i Jämmerdalen måste man göra allting ihop. Det finns förmodligen nån som tjänar på det. Det är en diskurs. Och det är nästan alltid, tror jag, mannens aktiviteter som familjen ska ägna sej åt. Sökord i den diskursen skulle väl vara romantik, naturromantik, friluftsliv, hälsosam, gemenskap, familj, folkrörelse, alva myrdal, ångest. Eller nåt sånt.

Paradiset runt hörnet

Utländska turister i Stockholm är praktiskt klädda i friluftskläder som säkert är inköpta enbart för besöket i Jämmerdalen. Men de saknar gummistövlar. Jag blir alltid lite jag vet inte, glad eller nåt, när jag ser människor som väljer att resa till Sverige. Förut kunde jag resa hit eller dit utan att undra om jag var välkommen. Det var som om världen var min lekplats. Nu tänker jag: vill de att jag ska komma? Hur länge vill de att jag stannar? Den ständigt upplösningshotade identiteten. På en uteservering till exempel. Man kanske inte direkt försöker smälta in men man spelar väl rollen av den som är på semester. En egen enklav med ett svullet membran som när som helst ska spricka och låta ett osorterat innandöme framträda utan att någon har bett om det. Och man kanske inte kan språket. Då är behovet av självtillräcklighet akut. Och den är ju bara en illusion. Om man reser tillsammans med nån så har man nåt slags konsulat mellan sej själv och den andre. Där kan all språkförbistring och alienation skapa en samhörighet som kanske inte ens fanns innan. Fast ofta ser man par sitta tysta på restaurangen. De har kanske inget att säga eftersom de bara har varandra. Vi behöver ju oss själva också. Kanske bättre att resa till ett chartermål. Det är ju utformat för min personliga tillfredsställelse. Som i och för sej helt och hållet skulle utebli. Men då är det bara mitt fel och jag behöver inte be om ursäkt eller skämmas mer än nödvändigt. Det är väl meningen att man ska bli fruktansvärt alienerad. Jag skulle strosa omkring där och låta tomheten bubbla obemärkt under solskyddsmedlet. Och när skymningen faller skulle mitt vidbrända hjärta förkolnas...

Förutom att försöka komma underfund med vilka resmål som är anpassade efter mina behov så ägnas en massa diffus vantrivsel åt mitt hem. Varför kan inte hela livet homestageas? Tendensen att skaffa nya prylar och fylla ut tomma ytor är kanske egentligen ett försvar mot en önskan att riva ut all skit och börja om från början? Den man är nu minns ju inte ens varför man skaffade de där sakerna. Man ser dem inte ens. De bara tynger ens undermedvetna och skapar en illusion av att man hänger ihop med sitt förflutna. Skulle vilja slippa hänga ihop med det. Skulle hellre hänga ihop med framtiden. Efter alla år i analys borde man väl ha nåt slags existentiellt frikort. Nej det har man ju inte. Finns ingen flyktväg. Ska elda upp mina möbler. En helvetes brasa.

En dröm, med betoning på en, har besannats. Jag har legat i soffan och läst romaner. Senast Mario Vargas Llosas bok "Paradiset runt hörnet". Handlar om Paul Gauguin och hans mormor. Hans mormor hette Flora Tristán. Hon var feminist och klasskämpe som rymde från en förtryckande äkta man och reste omkring och försökte skapa lite medvetenhet hos arbetarna och kvinnorna. Hon lyckades väl sådär. Fy fan vilket vedervärdigt liv hon hade. Och även Gauguin. Deras olika personligheter och olika sätt att försöka hitta ett liv som funkar är berörande. Språket är stramt och liksom hetkallt. Finns i pocket.

Sommarstockholm

Tillbaka i härliga sommarstockholm. Jag tvekade att sätta foten i The Arlanda Express. 19 minuter. Man skulle behöva mycket mer tid på sej att närma sej den fruktansvärda Jämmerdalen med sin anticeptiska lukt. Och människor knuffades som vanligt. Senare på kvällen försökte man pigga upp sej med en sur svensk öl för femtisex spänn. På nåder serverad av gud fader bakom bardisken. Fler knuffar. Människor som inte talar med varandra. Ångest. Bara tonåringar på stan. Vad gör alla andra? De tittar på teve, slappnar av. Kanske till äventyrs letar flybiljetter på nätet. Men Al Gore har bestämt att vi inte ska resa mer. Vi ska stanna där vi är och titta på Sting på teve. Vad gör Al Gore åt det svenska klimatet? Hur ska han få solen att skina i Dödsskuggans dal? Var det inte Jämtlands län som ville köpa en ö i Medelhavet så att invånarna skulle ha nånstans att ta vägen och inte bli galna? Vi lyder ju alla under lagen om psykiatrisk tvångsvård. Men de flesta av oss är tillräckligt stoiska för att inte uppfylla kriterierna. Vi vecklar ut våra vingar i en underjordisk gång eller vad Tranströmer skrev. Eller sitter på en pinnstol och möblerar våra drömmar med chockrosa isterband som Kristina Lugn uttryckte det.

Laurie Anderson / Only An Expert / Maybe if I Fall

Ännu en gång blev jag trakterad av Damerna. Fick se Laurie på Teatro Grec i Barcelona. Som vanligt helt genial. Denna version är från Lincoln Center, på Teatre Grec var hon ännu vassare och stakade sej inte.

"Only an expert can see there's a problem, only an expert can deal with the problem."

A non smoking conspiration

Å underbara blog. Nu är jag här igen och det är Midsommarafton. Bilarna på Hornsgatan färdas åt sydväst, fullpackade med all skit man behöver för att fira midsommar. Plattor med öl tornar upp sig i bakrutan. Man hoppas att ingen ska tvingas tvärbromsa. Då blir det inga små grodorna. Snart är jag ensam på Hornsgatan. Att inte fira midsommar är att ta ett steg ut i mörkret. All konkret frånvaro riskerar att gegga ihop sej och skapa andningssvårigheter. Men hellre det än sill å nubbe i partytält. Den svenska naturen vibrerar av ångest, lövträden dallrar. Syrebrist. Läser i tidningen att Östersund, denna framsynta, hälsosamma och bidragsberoende kommun, blir först i landet med att införa rökförbud på gågatan. Förutom att det är i led med en kär gammal folkhemsfascism så är det lite underligt. Det finns så mycket i Östersund man skulle kunna förbjuda. Men det är klart att man väljer rökningen. Glidningen från hälsofara till hysteri har nu fullbordats. Det har kanske att göra med två väsentliga socialiserande grundaffekter: avsmak och aversionslukt (distaste och dismell). Den förstnämnda syftar till att vi snabbt ska reagera på giftiga saker vi stoppat i munnen och genast spotta ut dem. Den andra handlar om att undvika det giftiga redan genom att reagera på lukten. Distaste har länkat rökning till giftighet och fått folk att sluta röka, vilket väl är bra. Dismell är däremot starkt kopplat till förakt. Rynka på näsan och ta en omväg. I Östersund finns det säkert mycket förakt och nånstans måste det ju kanaliseras. Inte ens tjocka människor får man tycka illa om längre (även om man i teve "fortfarande kan jaga tjockisar med lavemangskanna" som brodern uttryckte det. Stockholmare kan man nog fortfarande förakta men det finns ju inte så många i Östersund att ett förbud att beträda gågatan om man är 08 skulle ha någon större effekt. Frågan är hur man gör med de som råkar korsa gågatan med en cigg i handen. Ska de tvingas ta en omväg eller kan de småspringa över gatan? Finns då risken att ickerökarna traumatiseras av lukten? Så till den grad att de kanske måste uppsöka kommunens kristeam? Det blir ju i så fall ganska dyrt i längden. Det bästa vore nog kravallstaket runt gågatan med väktare vid ingångarna, ungefär som på den helmysiga Storsjöyran. Där innanför kan sen ickerökarna gå omkring och andas lugnt och supa och slåss som de brukar. Frågan som då kommer infinna sej är vem som är utanför och vem som är innanför. Föraktet är evigt men föremålet växlar. Vilken grupp står på tur när alla slutat röka? Vi borde nog vara lite rädda. Varje förbud kräver övervakning. De som har makten i stunden blir därför de kära väktarna, dessa samhällsbärare som vi ju alla bara har positiva erfarenheter av. Nu när de inte längre kan spöa invandrare hur som helst kan de ju iaf spöa en invandrare som röker. "Det var nödvärn, han blåste livshotande rök på mej!"

Semester

Första dagen på semestern har nu nått sitt slut. Resten av den är framför mig på ett lite oroväckande sätt. Man måste ju försöka njuta vilket jag, trots en skenbar lättja och indolens, har ganska svårt för. I personlighetstesten hamnar jag ganska högt på tvångsmässighet. Men tiden går ju oavsett hur man beter sej och oavsett vilka ångestreducerande ritualer man spenderar den med. Borde redan nu boka tid hos husläkaren i förebyggande syfte eftersom jag alltid blir sjuk när jag är ledig. Känner redan att det är på gång nånstans inom mej trots en viss frånvaro av symtom. Ingen har så vitt jag vet anmält mej till nån aktivitet i sommar så jag kommer ströva helt planlöst på Hornsgatan. Det finns en uppsjö av meningsfulla projekt någonstans i bakgrunden. Nån sa att mitt hem ser ut som ett laboratorium. Man skulle ju kunna satsa allt på att få det lite mysigare. Hamnade av den anledningen, eller för att jag blev yr av "sofo" och ville ta fasta på nåt konkret, på Stalands möbler idag. Slog knäna mot alla trämöbler. Avdelningen för köksmöbler var som en hel tallskog i förädlad form. Unga par gick omkring och måttade och provsatte sej här och var. De såg glada ut trots den trätyngda atmosfären men jag tyckte ändå synd om dem. Hur kan man börja sitt samboliv med ekmöbler? Är det inte att skapa en onödig belastning? Kanske fick man lust att lägga kinden mot de omsorgsfullt slipade matborden, kanske t o m häva sej upp och lägga sej på mage och verkligen gona sej i trädoften? I vilket fall ville jag bara dra därifrån och slippa den överväldigande tyngden av alla tårtkalas och ändlösa parmiddagar som möblerna anspelade på men sjönk istället ner i en solsäng av nylon på väg mot utgången. Mil efter mil av tallskog passerade bakom ögonlocken, sömnig i baksätet på en bil, det kompakta mörkret bland träden. Hela Sveriges ödslighet, vilse i pannkakan. Man tror att man tittar in i skogen men det är skogen som tittar in i dej. Kan inte ha legat där mer än en halv minut men ändå kändes det som en semester. Sen liksom gled jag fram över Södermalm. Upptäckte att Judith säljer begagnade kalsonger.

Laurie Anderson - Women and Money

"hmmm"

Bob & Alice bl a

I natt var jag en bebis kommen från en annan planet, nyanländ, med stora ögon som inte fattar nånting men fascineras. Alltså en rymdbebis. Precis som alla bebisar. Sen vaknade jag med ångest och drack ett glas mjölk. Allting i drömmen var mitt fel, även om det inte riktigt framgick vad som var fel. Men jag kände en stor skuld. Den har vidhängt mej hela dagen. En person berättade att Bob Dylan inte berättade ens för sina närmaste vänner när han skulle gifta sej. Jag tror inte att man avstår från konvenansen utan att vara tvungen. På något sätt tvungen för att rädda sig själv. Då är ju frågan om man har några närmaste vänner. Och om man förtjänar dem. Och det gör man ju naturligtvis inte. Men det är kanske grejen med vänner, att man inte behöver förtjäna dem. Även om det sägs att man ska "förvalta" vänskapen, ungefär som med fondinnehav och gamla fastigheter. Värdesänkning, mögelskador. Samma person berättade att Bob Dylan stod och snackade med en student som beklagade sej över att ingen lade märke till honom när han gick in i ett rum. Bob sa: Har du funderat på varför de skulle lägga märke till dej? Eller nånting i den stilen. Blev lite berörd av filmen om Alice Timander där hennes dotter säger att modern ringer och försäkrar sej om att hennes barn älskar henne, tjatar om det. Dottern tyckte att det var fel sätt, att det kanske vore större chans att barnen skulle älska henne om hon kunde älska dem. På det svarar Alice att hon inte vet vad det är att älska. Vilket får mej att tänka på det där med dekonstruktion och konstruktion. Att t ex skaffa familj och älska den bara för att man ska. Man har handboken och man följer manualen men till slut så är det nåt som inte stämmer. Handbokens sidor börjar lossna från sitt fäste, några faller bort, fladdrar in i mörkret och blandar ihop sej. Fostran och socialisation. Det sanna självet kanske inte är mer än ett par vidöppna ögon omgivna av dunkla rörelser och röster, nånstans kanske ett vagt dåligt samvete. Som i Smutronstället där professor Isak Borg får frågan vad som är en läkares första plikt. Han vet att han kan svaret men han kommer inte på det. Så får han veta att det naturligtvis är "att be om förlåtelse". Och när han hör det låtsas han att han förstår och att han hela tiden har vetat det. Men han fattar ingenting. Precis som Alice när hon tittar in i kameran och verkligen inte fattar. Och man inser att hon på sätt och vis har kommit väldigt långt.

bl a bl a tisdag morgon

På Bakelit kan man söka tröst när till exempel Gabriel Fors och Torbjörn Fälldin försöker ge oss andlig Alzheimer. Tack för det. Och nu är sommaren här och jag ägnar all min tid åt att beklaga mej. Bara midsommaren är avklarad kanske jag slipper den där känslan av att jag borde ta på mej snickarbyxor och ge mej iväg till Sommartorpet. Eller bränna vid nånting på en engångsgrill i glada vänners lag på Långholmen medan Gud sjunger nånting av Ted Gärdestad. Att vantrivas en vacker junidag är förmodligen tecken på ett tvångssyndrom. Jag får inte, får inte, vantrivas. och så gör man det bara därför. Laurie Anderson sjunger att det finns en annan värld som roterar inuti den här. Det blir särskilt tydligt i vargtimmen. Man vänder och vrider på frågan vem man är och vad som är meningen egentligen. Hornsgatan ligger öde från öster till väster. Bakom fönstren vrider sej andra kroppar med andra hjärnor som också försöker få bokstäverna att passa ihop. Vi är meningssökande varelser trots att man egentligen kanske bara behöver ett glas ramlösa för att återställa saltbalansen i kroppen. Eller lite fett, protein och kolhydrater. Sen sover man som ett barn igen. Kanske är det språket som ställer till det. Ska skaffa en t-shirt med texten "Detta är ett ORD". Men bakom det finns den oändliga spegelrörelsen av vad som är vad, det ena betyder det andra. Inget slut. Bakom solen finns det kanske en tyst generator. Nånting som leker med oss. Imorron är det "nationaldagen" och stan ska delas upp i vänster- och högerextremister. Vad är det för skitsamhälle? Är det produkten av alltför mycket meningssökande i alltför små hjärnor? Vi räcker kanske inte till för de omständigheter vi hamnat i. Varför kan vi inte bara kila omkring som hundar och vifta lite på svansen? Eller som riktiga människor. Såg igår bilder från Kina som C hade med sej. Ett stort torg där folk bara lekte omkring, gjorde behagliga saker för kropp och själ i morgonsolen. Det behövde inte vara tai chi. Det verkade räcka med att snurra omkring lite och vifta med nånting. Kan vi inte fira "nationaldagen" på det viset? Eller skulle vi bli tvångsomhändertagna då? Nånstans inom oss finns det väl förnimmelser som är djupt begravda. Våra neurotiska lösningar är krampaktiga och leder ingenstans men vi kan inte ge upp dem. Hela livet går och vi förblir främlingar för oss själva. Det är jävligt synd eller hur? Förresten så har vissa personer kommenterat att det var länge sen jag bloggade. Det tycker jag är helt otroligt. Att det finns nån som läser dessa inlägg, eller åtminstone orkar logga in och notera intervallerna mellan inläggen. Jag fylls av tacksamhet. Man vill ju liksom att nån läser. Fråga mej inte varför men så är det.

Dekonstruktion

Clara kastade en pinne i debatten apropå DN:s artikel om mansrörelsen som försvann och apropå konstruktionen av könen. Av många uppenbara skäl tillhör jag de felkonstruerade. Men det var inte det jag ville säga. Jag känner mig ändå inte befriad. Men om man ska befria Mannen från sin sociala konstruktion som Man, liksom man försökt göra med Kvinnan, vad ska man konstruera istället? Jag tycker vi ska låta oss dekontrueras men jag skulle vilja ha ett bra alternativ. Jag kanske längtar efter det sanna självet? I Pamuks Den svarta boken är det en frisör som fruktansvärt enkelt frågar en framstående journalist: Har ni svårt för att vara er själv? Till svar får han en "intelligent kvickhet". Då ställer frisören en följdfråga: Finns det något sätt människan kan vara bara sig själv på? Han får ytterligare en "intelligent kvickhet" till svar. Några dagar senare börjar journalisten besväras av ett inre mantra: Du måste vara dig själv, du måste vara dig själv. Och lyckas till slut vara sig själv en kväll när han sitter i sin fåtölj och röker och tittar på sina smala ben och sina "stackars fötter".

Är dekonstruktionen ett uttryck för vår längtan efter att slippa ta oss själva för givna? Vi är ju alla lurade så vi måste väl åtminstone lida av det och försöka komma på vari själva lurendrejeriet består och varifrån det kommer. Liksom bli levande frågetecken. Men då kanske vi bara halkar omkring och ramlar omkull. Fritt fall ner i identitetslösheten. Tills en hjälpande hand drar oss upp i nästa diskurs. En schlagerfjolla är visserligen befriad från den stereotypa mansrollen men insnärjd i en annan lika svagsint konstruktion. Vart vi än vänder oss vill nån ha vår själ. Makten finns överallt, i varje ord vi säger, i vilka ord vi väljer, vilka miner vi lärt oss anta. Men bakom dem är det alldeles tyst. Det är fruktansvärt. Ingen guide. Vi irrar som myror i biologins öken. De goda sakerna, är de också påhittade?

So when you see a man who's broken
Pick him up and carry him
If you see a woman who's broken
Put her all into your arms
'Cause we don't know where we come from
We don't know what we are

-Laurie Anderson

Suedehead

Morrissey går omkring i James Deans hemtrakter i Fairmount, Indiana, med boken Le Petit Prince av Saint-Exupéry under armen. Det kan man fundera över.

ikea

Skulle skriva om positiva saker på den här bloggen men den har helt spårat ur. Mer och mer har det blivit ett allmänt skitsnack om ingenting. Man kommer att säga att jag ägnade mitt liv åt att beklaga mej. Men idag var en bra dag. Nådens ljus sken över Mikko som gick planlöst genom stan på jakt efter - ja en liten bänk av trä som jag såg för min inre syn. Solen sken och fåglarna gapskrattade. Så varför fick jag för mej att dra till ikea? Det tog bara 20 minuter därinne så började jag hata: kapitalismen, globaliseringen, barnarbete, barnfamiljer som står i vägen, heminredning, kamprad och all skit som tillverkas helt i onödan. Så mindes jag när C var på ikea och helt enkelt gav upp och satte sej ner och grät. Helvetets förgård eller är det de fladdrande själarnas limbo? I vilket fall måste den labyrintiska konstruktionen innan man når utgången ha en helt sadistisk innebörd. På tunnelbanan i ett transcendent tillstånd blev alla människor omkring mej som en skulptur, pietá, alla verkade trötta och inte direkt ledsna men - ja bara så in i norden trötta. Ett medlidande växte fram i den del av mig som inte var bedövad. Jag tittade som vanligt på händer. I vila och i rörelse. Och somliga däremellan i ett tillstånd av ovisshet och beredskap. Att göra av sina händer. Ett par som inte kunde hålla händerna i styr, ett annat som slocknat. Allt outtalat mellan dem som ett svart hål som sög energi. Jag tittade bort.
"Vi var inte kära men vi var... ledsna." (Liv Ullman i Scener ur ett äktenskap)
Jag var inte ledsen men medlidsam intill projektionens gräns. Kanske har jag börjat kännas vid min självtröstande förmåga. Kom hem med servetter, glödlampor och en hel del annan skit. Om man kunde bygga det man tror att man behöver. Det är en begränsning att inte vara händig. Nästan som ett handikapp. Så nu kommer min fråga: kan jag ansöka om medlemskap i de handikappades riksförbund eller måste jag starta en egen förening? Det är i alla fall ett gott tecken att man kan trösta sej själv. Det betyder inte att man håller på att tappa stinget. Jag tror egentligen att självempati är den största mänskliga förmågan. Och bristen på den en livslång förbannelse. Jag träffar så många duktiga magra ledsna människor. De har lärt sig självdisciplin och har nått höjden av sin förmåga men de kan inte se på sig själva med ömsinthet. Kanske skulle den förmågan äventyra tillväxten.
De som läser den här bloggen (eller skummar den) brukar råda mej att skriva en bok istället, eller en artikel åtminstone. Ungefär som man säger till nån som inte kan sjunga att han borde sjunga på operan istället så man slipper lyssna. Jag som trodde att bloggen som fenomen uppfanns just för såna som mej. "Såna som mej". En hemlig önskan om kollektiv alienation. Vi håller varandras händer på tunnelbanan och sjunger nånting av Sade. Försonade med bristerna i vår anala retention. Men det vore att ha kakan och äta den. Det har man ju lärt sej att det går inte.

Cindy

Såg Cindy Sherman på Louisiana i lördags. Trettio års bildproduktion. Den här gången blev jag inte bara fascinerad av bilderna utan också faktiskt lite berörd. Men just den här bilden är väl en parafras, men på vad det vet jag inte. Nån som vet?

Gammal kråka

Kanske är det så att varje människa jag känner tror att just han eller hon inte blivit bjuden på min 40-årsfest. Det skapar ju en sorts gemenskap det också. För nån 40-årsfest lär det inte bli. Jag har i alla fall inte sett nån. Det kändes ett tag som om den var på väg men sen blev det suddigt vid horisonten.

Jag skulle så himla gärna vilja ha en hund. Men sen tänker jag på att jag måste stressa iväg till hunddagiset varje morgon och eftermiddag och tvingas umgås med den där jycken hela helgerna. Är nog ingen djurvän. Kanske för självupptagen för det. En del djur, typ hundar, pockar på uppmärksamhet och man måste ge nån sorts respons. De vill ha nånting och man vet inte riktigt vad. Andra djur, typ katter och fåglar, ignorerar en och det är lika jobbigt för då måste man liksom försöka få kontakt. Kråkor till exempel. Turkiska kråkor lever tydligen i tvåhundra år. Betyder det att de blir alltmer visa, eller finns det en kråkbegränsning? Jag minns fortfarande en kusligt intelligent kråka på Djurgården för länge sen. Den stod framför oss och bredde sina egna smörgåsar. Men blir man klokare ju längre man lever eller var man så klok man kunde bli från början och sen blir man bara mer bekväm och energisnål? Man blir alltså inte klokare utan bara latare och smartare. "Gud vad skönt att bli äldre." Men den ångestdämpande känslan av att vad som helst kan hända nån gång i framtiden ersätts av den småkalla insikten om att vissa saker aldrig kommer att bli av. Som om man tappat telefonnumret. Till nån man skulle ha kunnat ringa om man hade velat det. Det är inte tiden som fladdrar bort, det är lusten. Hjärnan tätar sina sprickor så att snart inget nytt kommer in. Morgonluften man andas börjar kännas precis som igårluften. Allt som man vet är himla trevligt börjar ruttna i minnets förtätning. Man börjar vänta på svaret.


And one day you get that letter you've been waiting for forever

And everything it says is true

And then in the last line it says: burn this.

På tal om det.

Jag har också stått utanför Rue de Fleurus 27. Fråga mig inte varför. Andra kanske la blommor på Jim Morrisons grav men jag har aldrig gillat The Doors. Så jag stod utanför Rue de Fleurus 27. Måste ha varit 19 år. Inte lyckades jag förnimma något. Men där bodde Alice och Gertrude och gubevars även Gertrudes man Leo. Picasso tog dit alla sina kvinnor för att de skulle bli godkända av Getrude. De blev tydligen förhörda utan att ens få nåt att dricka. Men när de svarade nåt som misshagade Gerrtrude stack Alice fram sitt kakfat och tvingade i kvinnan en riktigt torr kaka. Var har jag läst det och varför minns jag det? Och varför tycker jag sånt är komiskt? Det finns personer som känner mig ganska väl och som säger att jag inte har någon humor. Skrattar på fel ställen. Skrattar för ofta. Säkert tecken. Eller bara en sjabbig persona. I vilket fall kanske det var därför Picasso bytte kvinna så ofta. De stod inte pall för Gertrude. Sen gick jag väl till Luxembourgträdgården och hängde. Eller vandrade tårögd i blåsten längs Seine. Vad jag ville säga var att man kan klä sin längtan i vad som helst. Jag har på känn att det inte är över än. Nån gång kommer jag säkert att stå och hänga utanför Patrick Whites villa i Centennial Park i Sydneys södra förorter. Det är väl nåt projektivt. Paris var i alla fall ganska ödsligt på sina håll och på vägen hem från Balzacs grav såg jag en vild hund. Sen stannade jag på hotellrummet varje kväll. Gick hela dagarna omkring och låg hela kvällarna i sängen och läste. Nu skulle jag gjort tvärtom. Så vem säger att man inte förändras. Man blir mer och mer rädd för döden. Idag på tunnelbanan såg jag reklam för Humanova. En bild av en saliggjord kvinna med ett inre lugn. Rubriken löd: "Nu hinner jag leva". Och A sa: "Och snart ska du dö". Och så garvade vi. Den typen av reklam för skylla sig själv.

Elakartade underlåtelser
Spred sig i hans tomma rum
Läkarna maktlösa
Fåtöljen andas fortfarande
Värmen från hans kropps
Försent

Såna där som Humanova säljer oss billigt. "Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet. Det ligger till grund för hela min affärsverksamhet." K Lugn. Det är inte så dumt ibland att göra saker mer problematiska än de är. Det finns ett slags respekt i det. Eller hur?

Ingenting

Var det Saul Bellow som skrev att individens värde är på nedgång? Att han själv är död behöver iofs inte ses som ett bevis. Men kanske ett oroande tecken. Kommer ni ihåg den där serien med filmatiserade noveller av Roald Dahl? Jag minns dem. En film handlade om en kvinna vars strängt moraliske och religiöse make avled på sjukhuset. Fast han avled inte riktigt. De innovativa läkarna hade lyckats hålla liv i hans hjärna som de placerat i en glasburk tillsammans med ett av hans ögon. På det viset kunde han leva vidare och observera allt omkring sig. Kvinnan som var en ganska grå och trist typ bad att få ta hem burken med makens hjärna. Väl där hemma placerade hon burken med maken på soffbordet och började hämnas på honom för att han under sin mer fysiska levnad hållit henne i ett på något sätt hämmat och olevt tillstånd. Hon började röka, supa och bete sej framför hans observerande öga och använda fult språk som hon visste att han inte gillade. Det var ju en ganska töntig historia. Den kallades för en "rysare". Jag vet inte varför jag minns den så väl. Måste ha varit i slutet av 70-talet. Nånting kanske fick mej att rysa. Minns att jag undrade hur han andades. Själv hade jag ibland svårt att andas. En hjärnrest från spädbarnskruppen. Att dessutom tvingas titta. Utan att kunna blunda. Stackars man. Den filosofiska frågan när man upphör att leva och huruvida dödsbegreppet behöver omprövas var nog inte nåt underliggande motiv i filmen. Vad jag minns. Häromdan lånade en kollega ut en stor tung bok till mig. Det var romanen "Allt" av Martina Lowden. Den är så gott som oläslig men kritikerna har varit positiva och nästan hyllat den. Det kan bero på till exempel två saker: antingen att de inte har läst den (för det går i princip inte) eller också för att man som kulturelitist (dvs läsare med extremt god smak) finner ett hem i sig själv när man inser att Lowden har väldigt god smak. Boken består mest av en skön namedropping: Proust, Morrissey, Kristina Lugn, Gertrude Stein, Gombrowicz osv. Eftersom hon har så bra smak måste ju boken vara bra. Men jag har inte heller läst den. Jag gav den en och en halv timme, sen kändes det som om allt blev tomt. Den är en sorts iskall tvångsonani i bibliotekets mest obskyra avdelning. Mellan hyllorna efter stängningsdags. Jag blev deprimerad. Man säger att postmodernismen gjorde att ytan blev innehållet. Tecknen betecknar sig själva. Hjärtat blev "hjärtat" i en oändlig spegelrörelse. Lowdens post-postmodernistiska bok saknar både hjärta och "hjärta". Vad jag egentligen försöker säga är att hon verkar så skärpt och verbal och nästan genial så när hon får kontakt med sig själv (inte "sig själv") så kommer hon förmodligen att skriva nåt fruktansvärt läsvärt. Boken "Allt" är mest en gestaltning av en narcissistisk personlighet. Och det är förmodligen oavsiktligt. En hjärna, ett öga. Det finns ett kort avsnitt i boken där huvudpersonen (om det nu finns en sån) får uppskattande blickar och kommentarer pga sitt utseende. Hon beklagar att ingen av dem som tittar på henne orkar lägga märke till titlarna på låneböckerna hon har under armen. Får mej att tänka på en Lugn-pjäs där ett par har samlag på scenen och kvinnan utbrister: - Åh det här är bra för mitt självförtroende!

Det värsta med tomheten, förutom att den är outhärdlig, är att den kanske får oss att börja bli religiösa. På nåt bakvänt sätt lägga en filt över vår mödosamt erövrade tankeförmåga. Som när allt hopp är ute och t o m ateisten ber till Gud. Och på tal om det så tycker jag att lapparna man ser på stan med slagorden "USA ut ur Irak" borde ersättas av "Religionen ut ur hjärnan". Kan ingen sätta upp såna lappar? Jag orkar inte. Jag har tvättid idag.

Bob igen!

Som ni säkert förstår har jag inte hämtat mig från krisen. Den är ju i själva verket livslång. Men igår fick jag ytterligare soulagement av AU som överraskade mej med en bob-dylan-kväll. Jo jag fick se honom äntligen. Rakt genom Globens folkmassa såg man glimten i hans öga. Det svängde om honom. Ändå är det ju underligt att andra människor befann sig där. Min relation med Bob Dylan är ju av en strikt privat natur. Tänk om alla som var där känner så. Var och en i sin bubbla med sitt hjärta i handen. Det måste vara skrämmande för honom. Inte konstigt att han kan vara bångstyrig. Men igår kväll verkade han mest förnöjsam. Jag undrar hur han gör för att inte bli uppäten.

I dokumentären om honom kunde man ana desperationen i att på 60-talet bli utsedd till en generations språkrör. Nåt så fruktansvärt. En tsunami av projektioner över den där spenslige känslige killen. Måste finnas nåt benhårt inom honom som gjorde att han stod pall. Självkänsla kanske. I hans memoarer (första delen, har det kommit fler?) går han mycket omkring och tittar. Med alla blickar på sig orkar han ändå titta, betrakta, inte fastna i andras ögon.

Then she says, "I know you're an artist, draw a picture of me!"
I say, "I would if I could, but,
I don't do sketches from memory."

"Well", she says, "I'm right here in front of you, or haven't you looked?"
I say," all right, I know, but I don't have my drawing book!"
She gives me a napkin, she says, "you can do it on that"
I say, "yes I could but,
I don't know where my pencil is at!"

She pulls one out from behind her ear
She says "all right now, go ahead, draw me, I'm standing right here"
I make a few lines, and I show it for her to see
Well she takes the napkin and throws it back
And says "that don't look a thing like me!"

I said, "Oh, kind miss, it most certainly does"
She says, "you must be jokin.'" I say, "I wish I was!"

krishantering 2

Ett tack riktas härmed till de två helt extra-ordinära damer, Carola till vänster, syster till höger, som tog mej och min 40-årskris och satte oss i baksätet och lät oss färdas i ytterfil genom krisens alla faser, inbäddad som i ett slags härligt badskum, ett mysigt vitt mikroskum på baristans finaste latte. Som tog mig från min allra vilsnaste vildmark och la mej tillrätta i ett ulligt dun. Temat för deras insatser gick under namnet "pleasure and pain". Jag tror att själva painen var att efter fyra dagar behöva skiljas från alltsammans och återvända till vardagen. Dessutom med magknip till följd av en lysten hängivelse åt en av dödssynderna; frosseri. Min nervösa disposition tycks dessvärre ämnad åt sträng asketism. Men ner åkte det ena ostronet efter det andra, de mjuka runda vinerna, solomillon och grillade lökar, tårta, cava, cortado med avec, den feta fina pata negran, ostarna, gåslevern och sista kvällen en perfekt rörd martini. Sjönk in i dimman på hotellet när kroppen så smått började sin eskalerande protest. Men det var det värt. Jag gör om det när som helst. Förstås.

Läser förresten att den franska organisationen De la Question Gourmande har skickat en petition till påven för att få frosseri struket ur de sju dödssynderna.

Damerna på bilden gjorde dock sitt bästa att mildra effekterna av frosseriet. Jag introducerades i kanotism och uppnådde under några korta ögonblick i kajaken en känsla av samförstånd med vattnet omkring mej. Vi vandrade i bergen. Solen sken och löven viskade. Vi simmade i bassäng och bubblade omkring i jacuzzi. Varje dag låg instruktioner i ett vackert kuvert. Plats, tidpunkt och lämplig klädsel. På mitt vackra hotellrum hängde generande foton av mig från dåtiden. De hängde liksom i ett försonande sken. Det var ett nådens ljus över hela krisen. Tack.

Krishantering

Detta är precis vad det ser ut som. Jag har 40-årskris och lär mej paddla kajak. Mer rapportering från krisen kommer.