Bob & Alice bl a

I natt var jag en bebis kommen från en annan planet, nyanländ, med stora ögon som inte fattar nånting men fascineras. Alltså en rymdbebis. Precis som alla bebisar. Sen vaknade jag med ångest och drack ett glas mjölk. Allting i drömmen var mitt fel, även om det inte riktigt framgick vad som var fel. Men jag kände en stor skuld. Den har vidhängt mej hela dagen. En person berättade att Bob Dylan inte berättade ens för sina närmaste vänner när han skulle gifta sej. Jag tror inte att man avstår från konvenansen utan att vara tvungen. På något sätt tvungen för att rädda sig själv. Då är ju frågan om man har några närmaste vänner. Och om man förtjänar dem. Och det gör man ju naturligtvis inte. Men det är kanske grejen med vänner, att man inte behöver förtjäna dem. Även om det sägs att man ska "förvalta" vänskapen, ungefär som med fondinnehav och gamla fastigheter. Värdesänkning, mögelskador. Samma person berättade att Bob Dylan stod och snackade med en student som beklagade sej över att ingen lade märke till honom när han gick in i ett rum. Bob sa: Har du funderat på varför de skulle lägga märke till dej? Eller nånting i den stilen. Blev lite berörd av filmen om Alice Timander där hennes dotter säger att modern ringer och försäkrar sej om att hennes barn älskar henne, tjatar om det. Dottern tyckte att det var fel sätt, att det kanske vore större chans att barnen skulle älska henne om hon kunde älska dem. På det svarar Alice att hon inte vet vad det är att älska. Vilket får mej att tänka på det där med dekonstruktion och konstruktion. Att t ex skaffa familj och älska den bara för att man ska. Man har handboken och man följer manualen men till slut så är det nåt som inte stämmer. Handbokens sidor börjar lossna från sitt fäste, några faller bort, fladdrar in i mörkret och blandar ihop sej. Fostran och socialisation. Det sanna självet kanske inte är mer än ett par vidöppna ögon omgivna av dunkla rörelser och röster, nånstans kanske ett vagt dåligt samvete. Som i Smutronstället där professor Isak Borg får frågan vad som är en läkares första plikt. Han vet att han kan svaret men han kommer inte på det. Så får han veta att det naturligtvis är "att be om förlåtelse". Och när han hör det låtsas han att han förstår och att han hela tiden har vetat det. Men han fattar ingenting. Precis som Alice när hon tittar in i kameran och verkligen inte fattar. Och man inser att hon på sätt och vis har kommit väldigt långt.

bl a bl a tisdag morgon

På Bakelit kan man söka tröst när till exempel Gabriel Fors och Torbjörn Fälldin försöker ge oss andlig Alzheimer. Tack för det. Och nu är sommaren här och jag ägnar all min tid åt att beklaga mej. Bara midsommaren är avklarad kanske jag slipper den där känslan av att jag borde ta på mej snickarbyxor och ge mej iväg till Sommartorpet. Eller bränna vid nånting på en engångsgrill i glada vänners lag på Långholmen medan Gud sjunger nånting av Ted Gärdestad. Att vantrivas en vacker junidag är förmodligen tecken på ett tvångssyndrom. Jag får inte, får inte, vantrivas. och så gör man det bara därför. Laurie Anderson sjunger att det finns en annan värld som roterar inuti den här. Det blir särskilt tydligt i vargtimmen. Man vänder och vrider på frågan vem man är och vad som är meningen egentligen. Hornsgatan ligger öde från öster till väster. Bakom fönstren vrider sej andra kroppar med andra hjärnor som också försöker få bokstäverna att passa ihop. Vi är meningssökande varelser trots att man egentligen kanske bara behöver ett glas ramlösa för att återställa saltbalansen i kroppen. Eller lite fett, protein och kolhydrater. Sen sover man som ett barn igen. Kanske är det språket som ställer till det. Ska skaffa en t-shirt med texten "Detta är ett ORD". Men bakom det finns den oändliga spegelrörelsen av vad som är vad, det ena betyder det andra. Inget slut. Bakom solen finns det kanske en tyst generator. Nånting som leker med oss. Imorron är det "nationaldagen" och stan ska delas upp i vänster- och högerextremister. Vad är det för skitsamhälle? Är det produkten av alltför mycket meningssökande i alltför små hjärnor? Vi räcker kanske inte till för de omständigheter vi hamnat i. Varför kan vi inte bara kila omkring som hundar och vifta lite på svansen? Eller som riktiga människor. Såg igår bilder från Kina som C hade med sej. Ett stort torg där folk bara lekte omkring, gjorde behagliga saker för kropp och själ i morgonsolen. Det behövde inte vara tai chi. Det verkade räcka med att snurra omkring lite och vifta med nånting. Kan vi inte fira "nationaldagen" på det viset? Eller skulle vi bli tvångsomhändertagna då? Nånstans inom oss finns det väl förnimmelser som är djupt begravda. Våra neurotiska lösningar är krampaktiga och leder ingenstans men vi kan inte ge upp dem. Hela livet går och vi förblir främlingar för oss själva. Det är jävligt synd eller hur? Förresten så har vissa personer kommenterat att det var länge sen jag bloggade. Det tycker jag är helt otroligt. Att det finns nån som läser dessa inlägg, eller åtminstone orkar logga in och notera intervallerna mellan inläggen. Jag fylls av tacksamhet. Man vill ju liksom att nån läser. Fråga mej inte varför men så är det.

Dekonstruktion

Clara kastade en pinne i debatten apropå DN:s artikel om mansrörelsen som försvann och apropå konstruktionen av könen. Av många uppenbara skäl tillhör jag de felkonstruerade. Men det var inte det jag ville säga. Jag känner mig ändå inte befriad. Men om man ska befria Mannen från sin sociala konstruktion som Man, liksom man försökt göra med Kvinnan, vad ska man konstruera istället? Jag tycker vi ska låta oss dekontrueras men jag skulle vilja ha ett bra alternativ. Jag kanske längtar efter det sanna självet? I Pamuks Den svarta boken är det en frisör som fruktansvärt enkelt frågar en framstående journalist: Har ni svårt för att vara er själv? Till svar får han en "intelligent kvickhet". Då ställer frisören en följdfråga: Finns det något sätt människan kan vara bara sig själv på? Han får ytterligare en "intelligent kvickhet" till svar. Några dagar senare börjar journalisten besväras av ett inre mantra: Du måste vara dig själv, du måste vara dig själv. Och lyckas till slut vara sig själv en kväll när han sitter i sin fåtölj och röker och tittar på sina smala ben och sina "stackars fötter".

Är dekonstruktionen ett uttryck för vår längtan efter att slippa ta oss själva för givna? Vi är ju alla lurade så vi måste väl åtminstone lida av det och försöka komma på vari själva lurendrejeriet består och varifrån det kommer. Liksom bli levande frågetecken. Men då kanske vi bara halkar omkring och ramlar omkull. Fritt fall ner i identitetslösheten. Tills en hjälpande hand drar oss upp i nästa diskurs. En schlagerfjolla är visserligen befriad från den stereotypa mansrollen men insnärjd i en annan lika svagsint konstruktion. Vart vi än vänder oss vill nån ha vår själ. Makten finns överallt, i varje ord vi säger, i vilka ord vi väljer, vilka miner vi lärt oss anta. Men bakom dem är det alldeles tyst. Det är fruktansvärt. Ingen guide. Vi irrar som myror i biologins öken. De goda sakerna, är de också påhittade?

So when you see a man who's broken
Pick him up and carry him
If you see a woman who's broken
Put her all into your arms
'Cause we don't know where we come from
We don't know what we are

-Laurie Anderson

Suedehead

Morrissey går omkring i James Deans hemtrakter i Fairmount, Indiana, med boken Le Petit Prince av Saint-Exupéry under armen. Det kan man fundera över.

ikea

Skulle skriva om positiva saker på den här bloggen men den har helt spårat ur. Mer och mer har det blivit ett allmänt skitsnack om ingenting. Man kommer att säga att jag ägnade mitt liv åt att beklaga mej. Men idag var en bra dag. Nådens ljus sken över Mikko som gick planlöst genom stan på jakt efter - ja en liten bänk av trä som jag såg för min inre syn. Solen sken och fåglarna gapskrattade. Så varför fick jag för mej att dra till ikea? Det tog bara 20 minuter därinne så började jag hata: kapitalismen, globaliseringen, barnarbete, barnfamiljer som står i vägen, heminredning, kamprad och all skit som tillverkas helt i onödan. Så mindes jag när C var på ikea och helt enkelt gav upp och satte sej ner och grät. Helvetets förgård eller är det de fladdrande själarnas limbo? I vilket fall måste den labyrintiska konstruktionen innan man når utgången ha en helt sadistisk innebörd. På tunnelbanan i ett transcendent tillstånd blev alla människor omkring mej som en skulptur, pietá, alla verkade trötta och inte direkt ledsna men - ja bara så in i norden trötta. Ett medlidande växte fram i den del av mig som inte var bedövad. Jag tittade som vanligt på händer. I vila och i rörelse. Och somliga däremellan i ett tillstånd av ovisshet och beredskap. Att göra av sina händer. Ett par som inte kunde hålla händerna i styr, ett annat som slocknat. Allt outtalat mellan dem som ett svart hål som sög energi. Jag tittade bort.
"Vi var inte kära men vi var... ledsna." (Liv Ullman i Scener ur ett äktenskap)
Jag var inte ledsen men medlidsam intill projektionens gräns. Kanske har jag börjat kännas vid min självtröstande förmåga. Kom hem med servetter, glödlampor och en hel del annan skit. Om man kunde bygga det man tror att man behöver. Det är en begränsning att inte vara händig. Nästan som ett handikapp. Så nu kommer min fråga: kan jag ansöka om medlemskap i de handikappades riksförbund eller måste jag starta en egen förening? Det är i alla fall ett gott tecken att man kan trösta sej själv. Det betyder inte att man håller på att tappa stinget. Jag tror egentligen att självempati är den största mänskliga förmågan. Och bristen på den en livslång förbannelse. Jag träffar så många duktiga magra ledsna människor. De har lärt sig självdisciplin och har nått höjden av sin förmåga men de kan inte se på sig själva med ömsinthet. Kanske skulle den förmågan äventyra tillväxten.
De som läser den här bloggen (eller skummar den) brukar råda mej att skriva en bok istället, eller en artikel åtminstone. Ungefär som man säger till nån som inte kan sjunga att han borde sjunga på operan istället så man slipper lyssna. Jag som trodde att bloggen som fenomen uppfanns just för såna som mej. "Såna som mej". En hemlig önskan om kollektiv alienation. Vi håller varandras händer på tunnelbanan och sjunger nånting av Sade. Försonade med bristerna i vår anala retention. Men det vore att ha kakan och äta den. Det har man ju lärt sej att det går inte.

Cindy

Såg Cindy Sherman på Louisiana i lördags. Trettio års bildproduktion. Den här gången blev jag inte bara fascinerad av bilderna utan också faktiskt lite berörd. Men just den här bilden är väl en parafras, men på vad det vet jag inte. Nån som vet?

Gammal kråka

Kanske är det så att varje människa jag känner tror att just han eller hon inte blivit bjuden på min 40-årsfest. Det skapar ju en sorts gemenskap det också. För nån 40-årsfest lär det inte bli. Jag har i alla fall inte sett nån. Det kändes ett tag som om den var på väg men sen blev det suddigt vid horisonten.

Jag skulle så himla gärna vilja ha en hund. Men sen tänker jag på att jag måste stressa iväg till hunddagiset varje morgon och eftermiddag och tvingas umgås med den där jycken hela helgerna. Är nog ingen djurvän. Kanske för självupptagen för det. En del djur, typ hundar, pockar på uppmärksamhet och man måste ge nån sorts respons. De vill ha nånting och man vet inte riktigt vad. Andra djur, typ katter och fåglar, ignorerar en och det är lika jobbigt för då måste man liksom försöka få kontakt. Kråkor till exempel. Turkiska kråkor lever tydligen i tvåhundra år. Betyder det att de blir alltmer visa, eller finns det en kråkbegränsning? Jag minns fortfarande en kusligt intelligent kråka på Djurgården för länge sen. Den stod framför oss och bredde sina egna smörgåsar. Men blir man klokare ju längre man lever eller var man så klok man kunde bli från början och sen blir man bara mer bekväm och energisnål? Man blir alltså inte klokare utan bara latare och smartare. "Gud vad skönt att bli äldre." Men den ångestdämpande känslan av att vad som helst kan hända nån gång i framtiden ersätts av den småkalla insikten om att vissa saker aldrig kommer att bli av. Som om man tappat telefonnumret. Till nån man skulle ha kunnat ringa om man hade velat det. Det är inte tiden som fladdrar bort, det är lusten. Hjärnan tätar sina sprickor så att snart inget nytt kommer in. Morgonluften man andas börjar kännas precis som igårluften. Allt som man vet är himla trevligt börjar ruttna i minnets förtätning. Man börjar vänta på svaret.


And one day you get that letter you've been waiting for forever

And everything it says is true

And then in the last line it says: burn this.

På tal om det.

Jag har också stått utanför Rue de Fleurus 27. Fråga mig inte varför. Andra kanske la blommor på Jim Morrisons grav men jag har aldrig gillat The Doors. Så jag stod utanför Rue de Fleurus 27. Måste ha varit 19 år. Inte lyckades jag förnimma något. Men där bodde Alice och Gertrude och gubevars även Gertrudes man Leo. Picasso tog dit alla sina kvinnor för att de skulle bli godkända av Getrude. De blev tydligen förhörda utan att ens få nåt att dricka. Men när de svarade nåt som misshagade Gerrtrude stack Alice fram sitt kakfat och tvingade i kvinnan en riktigt torr kaka. Var har jag läst det och varför minns jag det? Och varför tycker jag sånt är komiskt? Det finns personer som känner mig ganska väl och som säger att jag inte har någon humor. Skrattar på fel ställen. Skrattar för ofta. Säkert tecken. Eller bara en sjabbig persona. I vilket fall kanske det var därför Picasso bytte kvinna så ofta. De stod inte pall för Gertrude. Sen gick jag väl till Luxembourgträdgården och hängde. Eller vandrade tårögd i blåsten längs Seine. Vad jag ville säga var att man kan klä sin längtan i vad som helst. Jag har på känn att det inte är över än. Nån gång kommer jag säkert att stå och hänga utanför Patrick Whites villa i Centennial Park i Sydneys södra förorter. Det är väl nåt projektivt. Paris var i alla fall ganska ödsligt på sina håll och på vägen hem från Balzacs grav såg jag en vild hund. Sen stannade jag på hotellrummet varje kväll. Gick hela dagarna omkring och låg hela kvällarna i sängen och läste. Nu skulle jag gjort tvärtom. Så vem säger att man inte förändras. Man blir mer och mer rädd för döden. Idag på tunnelbanan såg jag reklam för Humanova. En bild av en saliggjord kvinna med ett inre lugn. Rubriken löd: "Nu hinner jag leva". Och A sa: "Och snart ska du dö". Och så garvade vi. Den typen av reklam för skylla sig själv.

Elakartade underlåtelser
Spred sig i hans tomma rum
Läkarna maktlösa
Fåtöljen andas fortfarande
Värmen från hans kropps
Försent

Såna där som Humanova säljer oss billigt. "Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet. Det ligger till grund för hela min affärsverksamhet." K Lugn. Det är inte så dumt ibland att göra saker mer problematiska än de är. Det finns ett slags respekt i det. Eller hur?

Ingenting

Var det Saul Bellow som skrev att individens värde är på nedgång? Att han själv är död behöver iofs inte ses som ett bevis. Men kanske ett oroande tecken. Kommer ni ihåg den där serien med filmatiserade noveller av Roald Dahl? Jag minns dem. En film handlade om en kvinna vars strängt moraliske och religiöse make avled på sjukhuset. Fast han avled inte riktigt. De innovativa läkarna hade lyckats hålla liv i hans hjärna som de placerat i en glasburk tillsammans med ett av hans ögon. På det viset kunde han leva vidare och observera allt omkring sig. Kvinnan som var en ganska grå och trist typ bad att få ta hem burken med makens hjärna. Väl där hemma placerade hon burken med maken på soffbordet och började hämnas på honom för att han under sin mer fysiska levnad hållit henne i ett på något sätt hämmat och olevt tillstånd. Hon började röka, supa och bete sej framför hans observerande öga och använda fult språk som hon visste att han inte gillade. Det var ju en ganska töntig historia. Den kallades för en "rysare". Jag vet inte varför jag minns den så väl. Måste ha varit i slutet av 70-talet. Nånting kanske fick mej att rysa. Minns att jag undrade hur han andades. Själv hade jag ibland svårt att andas. En hjärnrest från spädbarnskruppen. Att dessutom tvingas titta. Utan att kunna blunda. Stackars man. Den filosofiska frågan när man upphör att leva och huruvida dödsbegreppet behöver omprövas var nog inte nåt underliggande motiv i filmen. Vad jag minns. Häromdan lånade en kollega ut en stor tung bok till mig. Det var romanen "Allt" av Martina Lowden. Den är så gott som oläslig men kritikerna har varit positiva och nästan hyllat den. Det kan bero på till exempel två saker: antingen att de inte har läst den (för det går i princip inte) eller också för att man som kulturelitist (dvs läsare med extremt god smak) finner ett hem i sig själv när man inser att Lowden har väldigt god smak. Boken består mest av en skön namedropping: Proust, Morrissey, Kristina Lugn, Gertrude Stein, Gombrowicz osv. Eftersom hon har så bra smak måste ju boken vara bra. Men jag har inte heller läst den. Jag gav den en och en halv timme, sen kändes det som om allt blev tomt. Den är en sorts iskall tvångsonani i bibliotekets mest obskyra avdelning. Mellan hyllorna efter stängningsdags. Jag blev deprimerad. Man säger att postmodernismen gjorde att ytan blev innehållet. Tecknen betecknar sig själva. Hjärtat blev "hjärtat" i en oändlig spegelrörelse. Lowdens post-postmodernistiska bok saknar både hjärta och "hjärta". Vad jag egentligen försöker säga är att hon verkar så skärpt och verbal och nästan genial så när hon får kontakt med sig själv (inte "sig själv") så kommer hon förmodligen att skriva nåt fruktansvärt läsvärt. Boken "Allt" är mest en gestaltning av en narcissistisk personlighet. Och det är förmodligen oavsiktligt. En hjärna, ett öga. Det finns ett kort avsnitt i boken där huvudpersonen (om det nu finns en sån) får uppskattande blickar och kommentarer pga sitt utseende. Hon beklagar att ingen av dem som tittar på henne orkar lägga märke till titlarna på låneböckerna hon har under armen. Får mej att tänka på en Lugn-pjäs där ett par har samlag på scenen och kvinnan utbrister: - Åh det här är bra för mitt självförtroende!

Det värsta med tomheten, förutom att den är outhärdlig, är att den kanske får oss att börja bli religiösa. På nåt bakvänt sätt lägga en filt över vår mödosamt erövrade tankeförmåga. Som när allt hopp är ute och t o m ateisten ber till Gud. Och på tal om det så tycker jag att lapparna man ser på stan med slagorden "USA ut ur Irak" borde ersättas av "Religionen ut ur hjärnan". Kan ingen sätta upp såna lappar? Jag orkar inte. Jag har tvättid idag.

Bob igen!

Som ni säkert förstår har jag inte hämtat mig från krisen. Den är ju i själva verket livslång. Men igår fick jag ytterligare soulagement av AU som överraskade mej med en bob-dylan-kväll. Jo jag fick se honom äntligen. Rakt genom Globens folkmassa såg man glimten i hans öga. Det svängde om honom. Ändå är det ju underligt att andra människor befann sig där. Min relation med Bob Dylan är ju av en strikt privat natur. Tänk om alla som var där känner så. Var och en i sin bubbla med sitt hjärta i handen. Det måste vara skrämmande för honom. Inte konstigt att han kan vara bångstyrig. Men igår kväll verkade han mest förnöjsam. Jag undrar hur han gör för att inte bli uppäten.

I dokumentären om honom kunde man ana desperationen i att på 60-talet bli utsedd till en generations språkrör. Nåt så fruktansvärt. En tsunami av projektioner över den där spenslige känslige killen. Måste finnas nåt benhårt inom honom som gjorde att han stod pall. Självkänsla kanske. I hans memoarer (första delen, har det kommit fler?) går han mycket omkring och tittar. Med alla blickar på sig orkar han ändå titta, betrakta, inte fastna i andras ögon.

Then she says, "I know you're an artist, draw a picture of me!"
I say, "I would if I could, but,
I don't do sketches from memory."

"Well", she says, "I'm right here in front of you, or haven't you looked?"
I say," all right, I know, but I don't have my drawing book!"
She gives me a napkin, she says, "you can do it on that"
I say, "yes I could but,
I don't know where my pencil is at!"

She pulls one out from behind her ear
She says "all right now, go ahead, draw me, I'm standing right here"
I make a few lines, and I show it for her to see
Well she takes the napkin and throws it back
And says "that don't look a thing like me!"

I said, "Oh, kind miss, it most certainly does"
She says, "you must be jokin.'" I say, "I wish I was!"

krishantering 2

Ett tack riktas härmed till de två helt extra-ordinära damer, Carola till vänster, syster till höger, som tog mej och min 40-årskris och satte oss i baksätet och lät oss färdas i ytterfil genom krisens alla faser, inbäddad som i ett slags härligt badskum, ett mysigt vitt mikroskum på baristans finaste latte. Som tog mig från min allra vilsnaste vildmark och la mej tillrätta i ett ulligt dun. Temat för deras insatser gick under namnet "pleasure and pain". Jag tror att själva painen var att efter fyra dagar behöva skiljas från alltsammans och återvända till vardagen. Dessutom med magknip till följd av en lysten hängivelse åt en av dödssynderna; frosseri. Min nervösa disposition tycks dessvärre ämnad åt sträng asketism. Men ner åkte det ena ostronet efter det andra, de mjuka runda vinerna, solomillon och grillade lökar, tårta, cava, cortado med avec, den feta fina pata negran, ostarna, gåslevern och sista kvällen en perfekt rörd martini. Sjönk in i dimman på hotellet när kroppen så smått började sin eskalerande protest. Men det var det värt. Jag gör om det när som helst. Förstås.

Läser förresten att den franska organisationen De la Question Gourmande har skickat en petition till påven för att få frosseri struket ur de sju dödssynderna.

Damerna på bilden gjorde dock sitt bästa att mildra effekterna av frosseriet. Jag introducerades i kanotism och uppnådde under några korta ögonblick i kajaken en känsla av samförstånd med vattnet omkring mej. Vi vandrade i bergen. Solen sken och löven viskade. Vi simmade i bassäng och bubblade omkring i jacuzzi. Varje dag låg instruktioner i ett vackert kuvert. Plats, tidpunkt och lämplig klädsel. På mitt vackra hotellrum hängde generande foton av mig från dåtiden. De hängde liksom i ett försonande sken. Det var ett nådens ljus över hela krisen. Tack.

Krishantering

Detta är precis vad det ser ut som. Jag har 40-årskris och lär mej paddla kajak. Mer rapportering från krisen kommer.

Corazón loco

Bebo Valdés och El Cigala. Från skivan Lagrimas negras som ju är en av de bästa skivor man kan tänka sej. Bebo som av nån anledning bor i Brandbergen är en i Sverige okänd världsartist. Latin Kings fick med honom på sin senaste skiva. El Cigala är gitano, tänk om man hade hans sångröst. Och hans frisyr.

bl a bl a söndag eftermiddag

Fortfarande ingen hobby. Om man nu inte kan säga att 40-årskrisen, som pågått i ca två år, är en sorts hobby. Att ta ut kriser i förskott är väl ett av kriterierna för melankoli. Det är lite fegt. Som Kristina lugn säger: "Det är mycket modigare att vara glad än att vara ledsen. Och det är mycket smartare att vara smart än att bara stå där som en slaktfärdig idiot medan personnumren förlorar kontrollen över sin inbördes ordning." Eller nåt sånt. Mitt personnnummer är från föregående sekel. Det känns inte så himla up to date nu på 2000-talet. Snart är man som ett svartvitt fotografi av en förfader långt upp i familjeträdets grenverk. Fast grenen som föll av. An also-ran in the human race. Tiden som går är en skymf. Man kanske borde ordna en 40-årsfest. Fast egentligen borde det vara ett tillfälle till solitär kontemplation. Insnärjd i ångest-försoningscykeln, eller är det för tidigt? Man kanske skulle satsa allt på att fortsätta leta efter handboken för livet. Som agnostiker är man väl i och för sig suspenderad, hängande i luften mellan ett moraliskt universum och en tyst grå himmel. Inga ledtrådar, gör man rätt eller fel? Finns det en inneboende mening, innebörd, en röd tråd, eller bara den överväldigande komplexiteten i allt? Eller också skaffar man sig en hårtransplantation som enligt somliga ska vara meningen med livet. Men man vill inte vara jagad heller. Hellre lägga sej ner och låta sig perforeras av sylvass tidsinsikt. Ju äldre man blir desto mer gillar man livet. Då infinner sig en närhetsproblematik, det man gillar vill man inte förlora. Så sätter försvarsmekanismerna in. Hellre då en hårtransplantation. Det är mer hands-on. Eller bläddra rastlöst i bostadsannonserna på jakt efter ens sanna själv. Kanske ingen hobby men en strävan mot ett dunkelt mål. Nästa fråga blir vilken kris jag ska ta ut i förskott när jag fyllt 40? Tips mottages.

Nej tack

Något gick fel. Jag ämnade visa en åsikt. Men jag tror att macen som vanligt ville jävlas så det blev spegelvänt. Men det kan vara en stimulerande övning att läsa från höger och upptäcka hur raffinerad hjärnan är när den automatiskt vänder tecknen rätt. T-shirten är designad av Magnus, Ja.nu.

Febergnäll

Har fastnat för uttrycket "praktiskt taget". Det rör sig någonstans mellan det närvarande och det utopiska. Jag har praktiskt taget legat i koma de senaste dagarna i en svårartad förkylning med diverse kroppsliga och själsliga bieffekter. Praktiskt taget någon annanstans. I hjärnans trögflytande sörja trampade neuronerna runt med motstridiga men påtagliga budskap om tid och rum. Istanbul föreföll ett tag ganska övertygande. Pga Orhan Pamuk vars bok föll ur mina händer när feberyran satte igång. Topkapi en mulen januarieftermiddag med långa skuggor bakom människorna. Kall snö , varmt te, frossa, het hud, rött svullet innandöme. Och A stekte mat i köket, kombinationen välbehag och livsfarlig här-och-nu-känsla. Då och då uppstod behovet att kommunicera ut ur drömvärlden till en verklighet jag nästan kunde tro på. Det fick mej att ibland utstöta ett läte som avsåg att beskriva hur plågsamt det var bara att försöka låta. Sen förflyttad till soffan för några dvd-filmer. Orkade säga att Transamerica var en riktigt asdålig skitfilm innan jag tuppade av igen. Hollywoodmakarna kan krysta fram hur mycket skit som helst för hur mycket dollar som helst utan att det ens luktar. De är som mest förljugna när de gör sina så kallade independent-filmer. Oklara ångestvisioner utan riktning eller substans. Sötat med aspartam och påfläskat med några käftsmällar. Man blir diffust illa berörd, affekten som självändamål, själslig onani. Osv. Vaknade till för filmen Requiem som fungerade febernedsättande. En tysk film om en flicka som försöker frigöra sig från sin strängt religiösa familj men blir besatt av djävulen och tvingas genomgå exorcism. Samtidigt förstår man att den handlar om nånting annat och det blir smärtsamt, sorgligt men inte förrän efteråt när man funderar och fattar. När konsten imiterar verkligheten är den som bäst. Det är kanske konstigt.

Släpade mej till jobbet idag. Min nuvarande handledare har blivit som en guru som jag behöver träffa för att kunna tänka klart. Men på telefonsvararen snörvlade han fram att vår timme var inställd p g a en virusinfektion. Och där satt jag så tapper med kroppen full av treo. Utan tillstymmelse till tankeförmåga. Vilket praktiskt taget kan vara en fördel när man behöver idka ofokuserat lyssnande och hitta en andemening.

Fick vatten på min kvarn apropå föregående blogginlägg när jag nu läste att Astoria ska börja konceptualisera sina filmvisningar så att de vänder sig till olika målgrupper. Skräddarsytt alltså för den "grupp" man tillhör. Somliga vill ha skitfilm med popcorn och läsk, andra finfilm med espresso och belgisk choklad. Le Mikkos målgrupp vill däremot ha fruktansvärt bra film, liggstolar, askfat och ingen reklam. Men vem frågar mej? Ska väl egentligen vara tacksam. Den dagen man tillhör en målgrupp är luften slut. Då är det kört. Man har blivit en stepford-wife.

Distinktion

Missförståddhet kan vara en privilegierad position. In splendid isolation. Men min narcissism räcker inte till. Det smyger sig in livsyttringar. Som häromnatten när jag vaknade av att en kvinna och en man i powersuits höll på att möblera om min lägenhet. Jag reste mig upp och sa ganska myndigt: "Nä nä, låt möblerna stå kvar!" Min röst ekade ut i rummet. Jag gnuggade ögonen och det flinka paret var borta. Det var bara en psykos. Nattskräck. Brukar vara mycket värre, ofta med ormar och spindlar, eller den gången det stod en brandman i slalompjäxor i hallen. Då blev jag riktigt förbannad. I alla fall så fick jag utan vidare en tolkning av en kollega. Vilket får mej att minnas Freuds ord: Ge aldrig ut en tolkning utan att ta betalt. Men kollegan hävdade gratis att ommöbleringen av lägenheten var en gestaltning av min känsla av att ha tappat kontrollen. I vilket fall stod jag kvar där en stund för att se till att de där mäklartyperna inte skulle komma tillbaka. Sen öppnade jag balkongdörren och tittade ner på Hornsgatan som såg otroligt konkret ut. Klockan var 5.25. Vargtimmen hade passerat och det fanns ingenting att vara rädd för.
Missförståddheten får mig inte att njuta i förträfflig isolering. Den gör mej bara nervös. Föregående blogginlägg tolkades som barnhat. Hur tydlig måste jag vara här uppe i mitt barnlösa elfenbenstorn? Det var ju bara den pågående och ständigt allomfattande disciplineringen jag avsåg att beklaga mej över. Disciplineringen av den svenska människan. Så fort vi hänvisas till grupper är vi på väg att disciplineras. Vi måste se upp. Barnvagnsförbud och barnfria resmål må vara hänt. Jag kan förstå att man inte vill ha en bamseklubb nedanför fönstret när man släpat sej iväg på sin solitära solresa. Jag skulle sitta där på balkongen med min ginåtonic och inte våga titta ned av rädsla för att se ett barn bli mobbat eller åthutat. Det problematiska är disciplineringen genom segregation. Vad kallades det där som Bourdieu ritade upp över staden Lyon? Sociogram? Hur vi rör oss genom stan i vattentäta skott. Våra aktiviteter är ålders- och klassanpassade. Det är ett maktmedel som inte märks, en diskurs som vi internaliserat och till och med tror att vi gillar. De sociala ingenjörerna har lyckats. Var sak finns på sin plats och låter sig omärkligt kontrolleras. Eller är jag paranoid?

Segregation

Februari. Kylan motverkar visserligen brunslasket men får både kropp och själ att frysa. Ville i söndags kväll bada bastu men badhuset stängde kl 17. Allt är så fiffigt ordnat här i Jämmerdalen. Inga aktiviteter efter Bolibompa. Ändå bor vi i ett av världens kallaste länder. I Istanbul är det nog bara hälften så kallt. Men där vimlar det av vackra hammam där man kan ligga på en varm stenhäll och titta upp mot det välvda taket som har små gluggar där ljuset svagt sipprar in och njuta av tystnaden och av att få tänka sina egna tankar. Men i Sverige är badhusen lika lite som nåt annat utformat för att skänka njutning. De är gjorda för barnen. Dessutom är de skitiga (badhusen alltså, inte barnen kanske). Vi andra bör ägna oss åt uppbyggliga aktiviteter som stärker vår folkhälsa och höjer vår BNP. Lite värms man av ryktet att ett hammam ska byggas på Söder. Men jag misstänker att det kommer ha öppet under kontorstid och till bristningsgränsen fyllas av lattemammor, varannan-helg-pappor, mountainbikebarnvagnar och korv- och glassförsäljning. Vingresor har infört barnfria resmål. Det är ytterligare ett kulturellt sjukdomstecken. Vad är det med oss? Vad är det vi lider av? Minns en spanjorska som på besök i Sverige fascinerades av vår förmåga till grupptillhörighet. Hon såg alkisarna på parkbänken, typ: "Här sitter vi som är alkisar." Var och en på sin plats. Allt på rätt hylla. Etiketterna framåtvända.

Såg en film

Såg en himla bra film: The Queen. En film om hur Dianas död satte drottningen på pottan. Hennes stoiskt brittiska återhållsamhet utmanades av "folkets" eller tidningarnas längtan efter kollektivt känslosvall. En kollision mellan en gammal viktoriansk tradition av keepin a straight face och den moderna massmediala känsloutlevelsen som Lady Di representerade medan hon levde. I filmen visas en autentisk intervju med Diana där hon framstår som ganska infantil och med bristande mentaliseringsförmåga. Drottningen à la Helen Mirren tittar fundersamt på intervjun som om hon har en känsla av att hon betraktar en ny sorts människa. Det är verkligen riktigt bra gestaltat. Brytpunkten mellan det gamla neurotiska samhället med sin självbehärskning at all times och det nya borderlinesamhället där alla impulser släpps loss och den inre världen läcker som ett såll och hela tiden behöver påfyllning. Diana som den bekräftelsetörstande moderna människan. Dramat blir existentiellt. Drottningen står och betraktar en skjuten hjort och får en diskret tår i ögat. Det kan misstas för hennes sorg över Dianas död men handlar nog om en identifikation med villebrådet, den stolta 14-taggaren som skjuts ner av en kickorienerad investmentbanker på viltsafari. Symboliken i filmen är helt underbar. Bilkraschen föregår den kulturella kraschen. Men man kan strunta i all symbolik och njuta av Helen Mirrens skådespeleri. Bra skådespeleri är som konstverk. Man kan sitta där och bara njuta och förundras.

Svans värld

Fågelkvinnan som hade elva svanar i sin lilla etta på Kungsholmen. Man fascineras. Förutom de uppenbara frågorna som infinner sig: Hur och varför? Så undrar man: Vem är hon? Och hur har hon det nu när svanarna forslats bort och hon har blivit Fågelkvinnan i massmedia?

Bilden av hur hon smyger ner till Norr Mälarstrand, hur hon på nåt magiskt sätt lyckas fånga in en svan som hon sen pustandes och stånkandes och helt osedd släpar upp till lägenheten. Detta gigantiska och argsinta fjäderfä.

Jag kan vara en av de personer som faktiskt sett Fågelkvinnan. Min arbetsplats vetter mot en innergård där jag och en kollega upptäckte en fågel som omöjligt kunde tillhöra den normala faunan i Vasastan. Den var stor och såg ovanlig ut och låg där på marken och spelade död medan en katt försökte få liv i den för att kunna döda den långsamt och lekfullt. Katten slog otåligt på den med tassen men inget hände. Vi ingrep genom att ringa Djurskyddet. De skickade en äldre dam som såg ut precis som en sån som har elva svanar i lägenheten. Smidigt fångade hon in fågeln och bar iväg med den så enkelt och okonstlat. Det märktes att hon föredrog djur framför människor och att hon hade en särskild relation till fåglar.

Vad är det med svanar? De är långhalsade och (sägs det) monogama. Ett svanpar hade byggt bo precis utanför Kapellskärs uteservering. Kanske var det deras monogami som fick det att verka liksom både värdigt och skamlöst på samma gång där de låg och gonade sej tillsammans precis nedanför våra fötter. Vem bryr sej om två ankor hånglar? Men svanar borde sköta det mer privat.

En kollega berättade ett barndomsminne. En svan hade frusit fast i sjön. Den fick hackas loss och tinas upp i deras badkar. Kollegan gick upp på natten för att pinka och där satt en svan i badkaret och fräste. Fellini och Dalí på en gång. Man undrar hur svanar tänker i såna stunder.