Orange

I den verksamhet jag numera befinner mig används en särskild stresstermometer som ska åskådliggöra för individen när stresspåslaget är för högt. Det är en färgskala från grönt via gult och orange till rött. Grönt betyder frid och fröjd. Rött att man förmodligen uppfyller kriterierna för en psykiatrisk diagnos och behöver behandling. Och däremellan lättare (gult) till svårare (orange) stresspåslag. Den är ett enkelt och pedagogiskt instrument för alla människor som fostrats in i idealet att inte känna efter och därför kanske inte har utvecklat ett språk för sitt inre liv. På gott och ont. En sak med stress är att man tappar sin tankeförmåga. Det är också på gott och ont. För ren fysisk överlevnad kan det löna sig att inte tänka mer än en tanke och inte låta den tanken gå för långt ut i möjligheternas terräng. För vad som händer när man tänker klart är att man börjar nyansera, vilket både tar tid och leder till att man blir ett levande frågetecken.

Utifrån stresstermometern skulle man kunna säga att samhället just nu, i sin relation till hela röran med Bergwall/Quick et al, befinner sig på orange. Inte minst sedan Dan Josefssons dokumentär visades på teve. Det verkar som om vi är utsatta för ett hot som ökat stressen och minskat tankeförmågan, till och med försatt oss i ett tillstånd av massivt hatisk rättrådighet. Jag kom på mig själv med att bli upprörd över den demoniska Margit Norells inflytande över polisens utredningsarbete, över behandlingen av Quick/Bergwall och över hela rättsprocessen. Jag har mött en del psykoanalytiker men aldrig någon så demonisk som den Dan Josefsson berättar om i sin dokumentär. Tvärtom har jag uppfattat de flesta psykoanalytiker som just levande frågetecken, utforskande och undrande (men ibland lite för benägna att söka skydd i sin teori). Men det var som om jag vaknade upp ur min upprördhet över den demoniska Margit Norells inflytande när Etienne Glaser i DN ställde frågan till Dan Josefsson: "Vad är motivet?"

Det är en väldigt bra och jobbig fråga. Jag tror inte att Dan Josefsson kommer att besvara den. Jag tror inte att han överhuvudtaget vill fundera över den. Men är det inte så att motivet omedvetet gestaltas i dokumentären?

Så vitt jag vet finns det minst två viktiga material som behöver användas för att det heterosexuella maskulinitetsbygget ska bli komplett. Det ena är psykofobi, det andra misogyni. Det kanske kan ses som själva stommen? Psykofobin syftar till att hålla sitt inre liv borta från det som kan relateras till andra, eller ens till sig själv. Misogynin handlar om rädsla för starka eller inflytelserika kvinnor. Dessa hänger förmodligen ihop då det ofta är kvinnor man vänder sig till med sin sårbarhet. I maskulinitetsbygget måste både sårbarheten och behovet av att kommunicera den förgöras.

Om man ser dokumentären utifrån det perspektivet kan man nästan tycka att det är lite komiskt. Vi har två män, berättaren Dan Josefsson och psykologiprofessorn Sven Å Christiansson. De förefaller representera de två möjliga positioner som heterosexuella män kan inta utifrån det kvinnliga hotet, gestaltat av Margit Norell. Dan Josefsson behöver förnedra och förgöra. Sven Å kapitulerar och kallar henne sin mamma. I dokumentären vinner, som i de flesta fall, det förnedrande och förgörande förhållningssättet. Margit Norell demoniseras, blir nästan övernaturlig i sin förmåga att styra allt från sitt mottagningsrum på Norrtullsgatan. Sven Å patetiseras. Han är den veka som gav efter för Modern. Hans maskulinitetsbygge är därför skadat och det är oklart om han kan återvinna något som helst förtroende som viktig och pompös man i framtiden. Dessa två positioner, den förnedrande/förgörande och den modersbundna, är motsatta och samtidigt i symbios med varandra. I det traditionella heterosexuella maskulinitetsbygget måste pojken avskiljas från modern, som förknippas med skörhet och längtan, och gå in i faderns domän, där det hjälplösa måste förföljas. Det offer det innebär kan nog vara en lättnad, kanske till och med ett euforiskt tillstånd av oövervinnelighet, men även en svårläkt sorg över att inte längre ha något gemensamt med sitt inre.

Jag rodnar lite när jag skriver det här. Jag skulle vilja associera vidare till fascismen. Men jag pallar inte. Dessutom vill man inte framstå som paranoid konspirationsteoretiker för att man undrar om det är en slump att misogynin, högerextrema och rasistiska rörelser, hatet mot psykoanalysen och vurmen för psykologisk quick fix har blivit en del av det samtida kulturella klimatet. Så jag slutar här, innan jag hamnar på orange igen.

Och som Yrsa Stenius påpekar i DN, var finns Quick/Bergwall i allt detta? En intelligent psykopat är inte att leka med. När man börjar se honom som ett offer är duperingen nästan total.

Extas

Willy Granqvists ord om relationalitetens kärva lag: "bristens ömkliga sekvens". Så jävla vackert uttryckt. Och fortsättningen som är mer av en klassisk metafor: "två grenar som vidrör varann i blåsten". Vet inte om det är exakt återgivet. Men det motsatta skulle väl vara extas. Åtminstone utifrån de gängse beskrivningarna. Att uppgå i något och förlora sig i det. Kate Bushs senaste skiva heter "50 Words for Snow". Där finns bl a en sång om någon som älskar med en snögubbe som sakta smälter bort och försvinner. På Laurie Andersons senaste skiva Homeland dyker också snön upp. Hon sjunger bl a:

If somebody asked me to design a religion
I would make it all about snow.
No good or evil and no suffering.
Just perfect crystals spinning
In ecstasy ecstasy ecstasy ecstasy.

På en särskilt cool beach club i Neapelbukten har vår bedagat eleganta värdinna signora Bormioli ordnat in oss och som vi förstår med viss möda lyckats få oss placerade i solsängarna a la primera ligna. Där ligger jag och läser Judith Butlers essäsamling "Osäkra liv, sörjandets och våldets makt" och saker faller på plats, kanske pga värmen och de caipirinas som serveras. Butler nämner extas på ett hoppingivande sätt som ett sätt för förtryckta grupper, t ex 70-talets kvinnokamp och gayrörelse, att nå bortom något som är instängt och normativt. "Jag tror att jag, om jag fortfarande kan tilltala ett 'oss', eller innefatta mig själv i det begreppet, så talar jag till de av oss som på sätt och vis lever utom oss själva, oavsett om det är av sexuell passion, emotionell sorg eller politisk ilska." 

Butler möjliggör genom sitt skarpsinne och sitt vackra språk oavsiktligt en förståelse av det Laurie Anderson och Kate Bush förmedlar och som jag hade svårt att fatta, det om extasen. Genom Butler blir extas en motståndshandling och något som vi behöver känna respekt inför. Jag har alltid misstänkt att de artister som jag gillar är queera i en djupare omedveten mening. Och att de artister som tråkar ut mig saknar den kvaliteten. Att älska med en snögubbe och att skapa en religion om snö är att bryta ned något, låta det upplösas och låta oss bli medvetna om att "vi upplöses av varandra". Granqvists ord om bristens ömklighet kan ses som den motsatta och melankoliska positionen, förnekandet av sorgen och kvarhållandet vid idén om en total autonomi. Det är nästan inte nämnbart, men jag kan inta låta bli, att tänka på att Granqvist tog livet av sig. Och att han gjorde det efter en serie diktsviter om att vara instängd, upplöst i ett mörker eller innefrusen i is. Fasthållandet vid idén om autonomi och förnekande av beroende och sorg kanske bara kan leda till den positionen, om man ihärdigt behöver förneka något som är hotande (i Granqvists fall hans egna otillåtna förnimmelser?).

Det finns något väldigt hoppingivande och djup empatiskt i Butlers texter. När jag skriver det här sitter signora Bormioli i telefon med en särskilt fullbokad restaurang och övertalar ägaren att ta emot "detta bedårande par" till kvällens middag. Tankarna går till hur hennes sparsamt möblerade salar och hennes på höga klackar vingliga stramhet deltar i en befrielseprocess som är nödvändig (och endast i hennes samhällsklass och endast till viss del möjlig) för en kvinna i ett sexistiskt katolskt land som Italien. Jag gissar att hon är bekant med fenomenet extas.  

Sublim

När man är vuxen räcker det inte med att känna sig trygg. Man måste bli rädd också. Hålla sig vaken. Ingen avspänning utan anspänning. Man slocknar ju annars. De utdragna förhandlingarna mellan tanke och känsla, och de strandade förhandlingarna, mobiliseringarna. Vår fria vilja är kanske en funktion av vår strävan att frigöra oss från kroppen och samhället. Ändå är det nästan bara där vi vistas. Och utan det ena eller det andra finns vi inte ens. Jag pallar inte idén om nirvana och har inte mycket till övers för medveten närvaro. De är en sorts genvägar för att slippa ta itu med den egentliga frågan, vad vi innerst inne vill. Vad vi sannerligen behöver.

Men å andra sidan: whatever gets you through the night.

Tog fel pendeltåg imorse och blev stående i periferin på en kylslagen perrong, kaffesugen och med inledningen till "En vintersaga" i huvudet. Det enda sättet att stå ut i Jämmerdalen är genom att sublimera. Det görs genom att man sätter ord eller bild till sin solkiga sorgliga verklighet och låter de orden eller den bilden förvanska upplevelsen, avsiktligt felintona den så att den får ett skimmer som gör den uthärdlig. Här förenas Aristoteles och Freud. Aristoteles betonade vikten av att skildra den högsta kasten för att göra tragiken gyllene och fallet större. Genom ett större fall så förädlas vår erfarenhet. Freud betonade vår strävan att sublimera drifter och deras derivat till något som är möjligt att ha som ideal och ledstjärna och i vars riktning man kan kanalisera sin psykiska energi. Snuvig och trött och förbannad på mig själv och med en akut version av den annars ständiga och slumrande frågan: vad är meningen? i huvudet lyckades jag ta mig samman och skriva dessa rader som jag just exakt nu sitter och skriver. Jag tror att det är så mycket sublimering jag förmår. Det blir inte bättre än så.

Parrelationsnormen

Livskamrat. Det låter fint men osexigt. Ett ord med sån densitet att det får golvet att spricka. Liv och kamrat, två dimensioner förenade, tidsdimensionen och den mer kompakta relationsdimensionen, den tredje variabeln. Har aldrig lyckats uppnå det kamratliga tillståndet. Jag brukar externalisera hela den betingelsen genom att tänka att jag bor i ett litet land för mig själv. Där kan jag sitta och inombords vifta med min enastående nations flagga. Röra mig inom gränserna för min föreställningsförmåga. Leva över mina naturtillgångar. De senaste åren har jag börjat tänka jävligt normkritiskt. Men parrelationsnormen är så svår att få ordning på. Är det för att den befinner sig så långt inne i vårt allra mest atavistiska inre? Ett grundläggande behov av att vara omsluten. Den som befinner sig i en parrelation är kanske skyddad mot existensens betingelser, åtminstone för ett tag. Har man dessutom barn är man kanske försäkrad även mot framtida ödslighet. Fast det är man ju inte. Hur det än är så föder kvinnan grensle över en grav. Vad vi gör medan vi faller verkar oviktigt ur existentiellt perspektiv, vilket för somliga är en positiv tanke. För andra kanske det blir meningslöst även inombords, inte bara rent objektivt i form av de givna betingelserna. Det tänker jag på när jag försöker utöva mitt yrke. Det är på liv och död. Om man försöker begripa det så har man inte så mycket hjälp av självhjälpsböcker. Jag tror att parrelationsnormen bygger på döden. Det gör väl i och för sig det mesta.

Det solitära tillståndet är kanske emot naturens lagar. Men det är så mycket som är naturvidrigt som vi ändå gör hela tiden. Dessutom finns inte naturen i någon ren form. Det är bara biologister som tror det. Till slut är vi ändå lämnade med att göra egna val utifrån hur det känns, eller utifrån vad som är mest logiskt. Jag personligen pendlar mellan att utgå från vad som känns rätt och vad som verkar mest förnuftigt. De inre konflikterna mångfaldigas eftersom det som känns rätt kan vara även det motsatta och detsamma gäller dessvärre vad som verkar mest förnuftigt. Det är inte konstigt om man skaffar sej en guru. Jag har letat ett tag men än så länge förgäves. Ibland försöker jag använda mej av praktiska råd från Laurie Anderson: He didn't know what to do. So he thought he'd check the government and see what they were doing. And then sort of scale it down in size and run his life that way. Eller John Lennon: Whatever gets you through the night, it's alright, it's alright. Eller - som vanligt - Patrick White: Ödmjukhet är den värsta formen av hybris. Men till sist är det jag som ska tolka och värdera, utifrån min smala horisont och solitära knepighet.

The variation

Någon sa till mig häromdan att i Los Angeles finns det bara yta, det finns ingenting därunder. Är det för att de inte har någon tunnelbana? Vem skulle vilja forska i stadsplaneringens betydelse för hur vi ser på oss själva? På vår eventuella idé om en förekomst av inre tunnlar där man med Tranströmers ord kan veckla ut sina vingar, eller föreställningen om underjordiska kanaler och mörka gränder. I inledningen till David Lynchs film Inland Empire dyker det upp ett orakel gestaltat av Grace Zabriskie. Hon säger att när pojken ska gå ut och leka så skapas en spegelbild av honom och därmed har ondskan fötts. Och "variationen", det vill säga flickan, som när hon går ut och leker går vilse på marknadsplatsen. Sedan säger oraklet: "The alley behind the market place is the way to the palace." Det är ju ganska svårbegripligt men kanske handlar det förutom om det uppenbara i de olika villkoren för flickan och pojken även om relationen mellan yta och djup. Jag tror inte man ska övertolka scenen men den är i mina ögon en kommentar till det trolleri med "yta" och "djup", the marketplace och the alley, det yttre och det inre, som jag uppfattar att Inland Empire gestaltar. Det är alltså ett slags filmiskt innehåll, inte semantiskt, och därmed inte tolkningsbart på en intellektuellt semantisk nivå. Det är det som gör en film konstnärlig, när den lyckas förbli film, kanske film inuti filmen, eller måleri med ljus, istället för en tradig rätlinjig historia. När man ser till exempel Lynchs filmer så inser man hur bortkastat filmmediet ofta är. Det finns människor som säger att de "älskar film". Oftast verkar det betyda att de älskar att bli förströdda en stund, få en sprittning i den leda själen. Det betyder i så fall inte alls att de älskar film. Förmodligen "hatar" de dessutom David Lynchs filmer. Så hans måleri med ljus, är det ett slags moralisk gestaltning? De soliga bakgårdarna, de leende ansiktena, allt blir oroande och inte alls trevligt. Det finns ingen annan regissör som kan skapa en sån spooky känsla mitt på blanka förmiddan. Det är väl just det som är grejen? Att lyckas förena det banala med det underliggande, båda delarna lika svåruthärdliga, beroende på betraktarens sinnesstämning och aktuella förhållningssätt till sina dunkla begär.

Se klippet här:
http://vimeo.com/39159742

Nothing places

Min fars hemby är numera nedlagd. Biografen har brunnit ned. Butikerna har stängt och deras skyltfönster är nödtorftigt omgjorda till vardagsrumsfönster. Såna fönster som filifjonkan ängsligt upplevde att man inte kan titta ut genom, bara in. Elljusspåret börjar växa igen. De tappra inbodda vårdar sina villaträdgårdar så att inte granskogen som redan tagit över åkern ska smyga in sina grenar genom staketet. Vilket påminner om kampen att hålla Stilla havet stånget, skildrat i Duras roman Un barrage contre le Pacifique. Det är bara själva det idoga beskärandet som skiljer byn från ödemarken. För de som bott vid en landsväg i hela sitt liv kan det vara viktigt att hålla gräset vid vägrenen kort.
Omkring det som var järnvägsstationen finns några fina ickeplatser. Såna finns inte längre i Stockholm, inte ens under broarna. Jag joggar förbi dem vilket ger en annan upplevelse än när man genom fönstret på X2000 får en förnimmelse av något depressivt inom sig själv gestaltat i den meningslösa grässlänten och den malplacerade parkbänken som ingen nånsin sitter på. Snarare blir det en nästan salig upplevelse. Kanske för att ickeplatser påminner om andra mellanutrymmen, inre såna, där man känner sig fri eller förundras. Det finns människor som till och med har ickeplatser hemma i lägenheten. Där man kan man gömma sig från andra eller från sig själv. Eller också är det på en annan nivå, inte fråga om att gömma sig utan att på något sätt framträda utan larmet från en påträngande verklighet som kräver omedelbar respons, som förväntar sig kronisk reaktivitet. Kanske är det en typ av geografisk fromhet, ungefär som de ikonmålare som strävar efter att gestalta ett ansikte helt befriat från begär. Den där bänken där man aldrig satt. Det där slyet som sköter sig självt. Frånvaro eller ickevarande. Ickeplatserna är kanske det tysta motståndet. Bilden ovan är i så fall ett exempel på motståndets estetik.

Bli skriven

Det är skillnad på om ens liv återberättas i DN:s söndagsbilaga eller i till exempel en psykiatrisk journal. Jag vet inte vilket som är värst.

Stämningsläget förefaller neutralt. Är välvårdad, ser pigg ut. Ger god kontakt. Är orienterad till alla kvaliteter.

Det var väl Wittgenstein som sa att det inte finns någonting utanför språket. Kanske inte ens ett själv. I synnerhet inte ett själv. Det måste liksom berättas för att finnas. Jag tycker att det är beklämmande. För det innebär att man bara finns till så som man råkar framträda i en språklig akt. Men den psykiatriskt kyliga reduceringen är en sorts försäkran om att man inte ska behöva hamna i en behandlares subjektiva inre röra. Det är i själva verket behandlaren som ska reduceras.

Laurie Anderson sa: And when they say 'lets do it by the book'... what book? Because it makes a lot of difference if it's Dostojevskij or just... you know... Ivanhoe.

Frågan är vilken bok man själv vill hamna i. Vem ska skriva den och hur ska den formuleras. I facebook verkar det narrativa självet röra sig inom ramen för en sorts speglingsakt baserad på idéer om att vara i rörelse, att växla mellan platser, situationer och grupper av medmänniskor, kort sagt att vara orienterad till alla kvaliteter. Facebook kanske hjälper till att hålla samman denna fyrdimensionella orientering, eller också är det kanske tvärtom. Att den löses upp och skakas om. Kanske är det inte bara jag som är rädd för att hamna i en situation där man statusuppdaterar samma situation om och om igen, samma soffa, samma vägg bakom, samma ansträngda min. Man checkar in i sin privata öken. Och ingen orkar ens gilla det längre. Bättre då att hålla sig i rörelse, dyka upp med sig själv på olika platser, med olika metonymier framför sig och omkring sig.

För att trivas i mitt yrke måste man på något sätt bli antipsykiatrisk. Man behöver gå från den subjektiva objektifieringen av den andre till en intersubjektivitet som kan vara skitjobbig och obekväm men som på något sätt verkar mer verklig. Men hur ska man veta om det är verkligt? Eller stå ut med att man inte vet? Lösningen borde ligga i att man möts i att inte veta. Det skulle kunna vara början på ett utforskande. Men inte det så kallade sokratiska utforskandet som verkar ha fått innebörden att leda i bevis, att övertyga, istället för att dela förvirringen. Utforskandet måste på nåt sätt börja med att man ger upp. Men att ge upp är en väldig ansträngning. Man kan hamna i att frenetiskt göra motstånd mot det på samma sätt som ett spädbarn gör motstånd mot sömnen. Dessutom är hela processen bortom en språklig akt och låter sig inte beskrivas på något sätt alls. Jag undrar om det var det som till exempel Beckett var på spåren.

 The fact would seem to be, if in my situation one may speak of facts, not only that I shall have to speak of things of which I cannot speak, but also, which is even more interesting, but also that I, which is if possible even more interesting, that I shall have to, I forget, no matter. And at the same time I am obliged to speak. I shall never be silent. Never.

I do not want what I haven't got.

Barn är ju meningen med livet, som Gulletussan sa. Och vi som inte har barn kan antingen hasa runt och skämmas för oss själva eller välja att frimodigt gå med i De Barnfrias Förening, som ordnar tipspromenad och vuxentombola i vargtimmen. Vi kan även komma hem till en tyst och varm lägenhet och i den takt vi vill skala av oss skalplaggen, snyta oss och sätta oss på toa och lösa korsord utan att någon kommer på tanken att fråga vad vi gör eller hur länge vi ska sitta där. Vi kan till och med tända en cigarett i soffan i vardagsrummet och låta den giftiga röken singla genom rummet medan vi betraktar det faktum att modersmystiken fortsätter att ligga nerfrusen på fertilitetskliniken. Det problematiska med att vara barnfri är att man inte kan bli avundad. Ingen förälder som passerar när du har nån sorts esoterisk kvalitetstid med dig själv kan stanna upp och utbrista: "Åh vad skönt det ser ut! Jag önskar att jag inte hade några barn!" Det skulle vara pinsamt och obehagligt för alla. Och bara att antyda att man har det bra utan barn kan väcka medlidande med den aningslöshet, eller ännu värre, det uppenbara förnekande man fastnat i. Det är alltså en låst position för båda parter. Ibland kan dock småbarnsföräldrar säga: Du vet inte hur bra du har det. Men det är förstås ett problematiskt påstående som man bara kan besvara med ett motsvarande.
Om det finns en barnfödarnorm, som Lena Andersson skrev för länge sen i DN, så måste den innebära att de som välsignats med barn behöver den barnlösa som skrattspegel när tilltron till det mäktiga livsvalet sviktar. Om det nånsin gör det. Jag vet inte. En sak jag vet är att man inte ska ödsla tid på att bli upprörd över DN:s söndagsbilaga. Ändå kan jag inte låta bli att fontänkräkas över latteskålen när jag läser det ena reportaget efter det andra som mynnar ut i att allt blev bra när personen i fråga fick barn. Det spelar nästan ingen roll vem som intervjuas, vad de har åstadkommit, vilka tankar de lyckats uppfinna eller hur de har överlevt. De kan ha uppfunnit världsfred och skrivit en fantastisk roman. I söndagsbilagan handlar det ändå mest om att de har barn och att de följer barnen till dagis trots att de har så mycket att göra och att de planerar sin tid för att hinna umgås med barnen och gärna även vad barnen tycker om hur det är att ha just den föräldern till förälder. Jag tror att Dagens nyheters söndagsbilaga representerar själva hjärtat i samtida svensk kultur. Men utan att veta om det. För den som representerar normen behöver ju aldrig bli medveten om den. 
Som man kommer man lite lättare undan. Men hur är det att som medelålders kvinna hävda att man är nöjd i sin barnlöshet? Vilka metoder behöver man ta till för att övertyga? Föds det en inre press att få livet att framstå som helt otroligt kul nästan hela tiden? Blir varje svacka, självtvivel eller vilsenhet bara ett uttryck för den tragiska barnlösheten? I så fall har vi med en norm att göra, inom en diskurs, och inte någon biologisk självklarhet.