Någon sa till mig häromdan att i Los Angeles finns det bara yta, det finns ingenting därunder. Är det för att de inte har någon tunnelbana? Vem skulle vilja forska i stadsplaneringens betydelse för hur vi ser på oss själva? På vår eventuella idé om en förekomst av inre tunnlar där man med Tranströmers ord kan veckla ut sina vingar, eller föreställningen om underjordiska kanaler och mörka gränder. I inledningen till David Lynchs film Inland Empire dyker det upp ett orakel gestaltat av Grace Zabriskie. Hon säger att när pojken ska gå ut och leka så skapas en spegelbild av honom och därmed har ondskan fötts. Och "variationen", det vill säga flickan, som när hon går ut och leker går vilse på marknadsplatsen. Sedan säger oraklet: "The alley behind the market place is the way to the palace." Det är ju ganska svårbegripligt men kanske handlar det förutom om det uppenbara i de olika villkoren för flickan och pojken även om relationen mellan yta och djup. Jag tror inte man ska övertolka scenen men den är i mina ögon en kommentar till det trolleri med "yta" och "djup", the marketplace och the alley, det yttre och det inre, som jag uppfattar att Inland Empire gestaltar. Det är alltså ett slags filmiskt innehåll, inte semantiskt, och därmed inte tolkningsbart på en intellektuellt semantisk nivå. Det är det som gör en film konstnärlig, när den lyckas förbli film, kanske film inuti filmen, eller måleri med ljus, istället för en tradig rätlinjig historia. När man ser till exempel Lynchs filmer så inser man hur bortkastat filmmediet ofta är. Det finns människor som säger att de "älskar film". Oftast verkar det betyda att de älskar att bli förströdda en stund, få en sprittning i den leda själen. Det betyder i så fall inte alls att de älskar film. Förmodligen "hatar" de dessutom David Lynchs filmer. Så hans måleri med ljus, är det ett slags moralisk gestaltning? De soliga bakgårdarna, de leende ansiktena, allt blir oroande och inte alls trevligt. Det finns ingen annan regissör som kan skapa en sån spooky känsla mitt på blanka förmiddan. Det är väl just det som är grejen? Att lyckas förena det banala med det underliggande, båda delarna lika svåruthärdliga, beroende på betraktarens sinnesstämning och aktuella förhållningssätt till sina dunkla begär.
Se klippet här:
http://vimeo.com/39159742
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar