När man är vuxen räcker det inte med att känna sig trygg. Man måste bli rädd också. Hålla sig vaken. Ingen avspänning utan anspänning. Man slocknar ju annars. De utdragna förhandlingarna mellan tanke och känsla, och de strandade förhandlingarna, mobiliseringarna. Vår fria vilja är kanske en funktion av vår strävan att frigöra oss från kroppen och samhället. Ändå är det nästan bara där vi vistas. Och utan det ena eller det andra finns vi inte ens. Jag pallar inte idén om nirvana och har inte mycket till övers för medveten närvaro. De är en sorts genvägar för att slippa ta itu med den egentliga frågan, vad vi innerst inne vill. Vad vi sannerligen behöver.
Men å andra sidan: whatever gets you through the night.
Tog fel pendeltåg imorse och blev stående i periferin på en kylslagen perrong, kaffesugen och med inledningen till "En vintersaga" i huvudet. Det enda sättet att stå ut i Jämmerdalen är genom att sublimera. Det görs genom att man sätter ord eller bild till sin solkiga sorgliga verklighet och låter de orden eller den bilden förvanska upplevelsen, avsiktligt felintona den så att den får ett skimmer som gör den uthärdlig. Här förenas Aristoteles och Freud. Aristoteles betonade vikten av att skildra den högsta kasten för att göra tragiken gyllene och fallet större. Genom ett större fall så förädlas vår erfarenhet. Freud betonade vår strävan att sublimera drifter och deras derivat till något som är möjligt att ha som ideal och ledstjärna och i vars riktning man kan kanalisera sin psykiska energi. Snuvig och trött och förbannad på mig själv och med en akut version av den annars ständiga och slumrande frågan: vad är meningen? i huvudet lyckades jag ta mig samman och skriva dessa rader som jag just exakt nu sitter och skriver. Jag tror att det är så mycket sublimering jag förmår. Det blir inte bättre än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar