yesterday's news

Förra veckan råkade jag läsa en krönika som handlar om min arbetsplats. Det var nedslående. Att man aldrig lär sig att man inte ska läsa kvällstidningarna. Jag har sett Hakelius stryka omkring i kvarteret och undrat om inte hans förakt för än det ena än det andra till slut kommer att smeta av sig även på mitt jobb. Här är iaf länken till krönikan för den som känner sig hugad: www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,939984,00.html Efter krönikan vidtog en mailkorrespondens som tyvärr inte var mindre nedslående. Hakelius är upprörd över att ungdomar "pippar runt" och över den allmänna normlösheten, framförallt "den sexuella radikalismen", var han nu sett den. Han skrev också att den sexuella revolutionen fört med sig "mycket skit". Menade han sig själv? Jag valde att inte fråga. Men det värsta är att han tycker att hans åsikter är "inopportuna". Jo det är hans eget ord. Det bekräftar det där som vi alla vet: när man säger "det här får man ju egentligen inte säga men..." så följs det ofta av nån unken gammal åsikt som hängt med sen 30-talet. Det man skulle kalla för "folkets röst". Finns det nåt mer skrämmande än "folket" och dess "röst"? Jag lät honom få sista ordet för jag blev liksom likgiltig. Så gick jag på teater på Brunnsgatan 4 och såg "Jag har ett flygfotografi av kärleken". En sån vacker och sorgsen men ändå på nåt sätt hoppingivande titel. In i den trånga foajén struttade förstås Hakelius. Min likgiltighet övergick i debattlust som sen tyvärr övergick i blyghet så jag lämnade Hacke och hans fru ifred. I pjäsen förekom tyvärr en, visserligen påklädd och tafatt, men ändå sexscen mellan två ogifta personer. Jag hoppas att inte Hacke tog illa vid sig.

Bubbla

Här sitter jag på min snålt beskärda studietid och tänker på Irak. Det är underligt hur parallella skeenden kan ha så lite med varandra att göra. Kanske är allt parallellt och inte sådär magiskt förknippat med allt annat som man tror ibland och som new-ageprofeterna vill få oss att tro. Vad ska man ta sig till? När jag satt i biosalongen och såg Djävulen bär Prada och log åt Meryl Streeps elakheter fanns det folk som planerade ett bombattentat som skulle döda så många som det bara var möjligt i Bagdads fattigaste stadsdel. De packade väl sina bomber när jag satt där i godan ro, lite pinknödig och sugen på en öl. I min bubbla. Det hade varit trovärdigare om Meryl hade klivit ut ur duken med en AK 5:a och mejat ner oss. Vad det är meningslöst. Man kan bli som i Ingmar Bergmans Persona, alldeles tyst, vägra tala för vad är det för mening. Men även om man är tyst sipprar det in livsyttringar. Man börjar hoppas, man tränger bort, man gläds. Vardagslivet är en enda stor bortträngning. Tack och lov för försvarsmekanismerma. Men om de inte fanns, skulle vi bli förlamade av skräck eller fruktansvärt handlingskraftiga?
Svara på det.

Svart galla

För att må bra behöver man inte bara äta tre mål mat om dagen, springa på löpbandet tills man får blodsmak och i exakt rätt sekund binda räntan på det rörliga bolånet, man måste kunna vara mogen också. Man måste kunna uppnå den depressiva positionen, som trots namnet är något eftersträvansvärt. Att kunna sörja, kunna inte bestämma sig och ändå till slut göra det, kunna stanna kvar, kunna stå ut med det onda och det goda samtidigt och stå ut med glappet, mellanrummet, kunna artikulera det. ”Bristens ömkliga sekvens, likt två trädgrenar som vidrör varann i blåsten.” Kunna se subjektet i objektet. Vad det är mycket vi måste klara. Och ändå trivs vi inte. Även om vi ibland lyckas inbilla oss det. Har lagt märke till en anmärkningsvärd förmåga hos mig själv att tvinga mig. Vareviga dag. I novembermörkret. Det har regnat i tre veckor, det är drivis i Kvarken, snart kommer det gråsvarta snöslasket som ligger kvar så länge månaderna innehåller R. Och inte blir man gladare av att läsa om Libanon. Men från en pålitlig källa har jag fått veta att man inte blir lyckligare för att man har social trygghet och bor i ett i-land. Inte om i-landet har ett klimat som påminner om Bladerunner. I regnet i London gick nog psykoanalytikern Melanie Klein omkring och utformade sin teori om den depressiva positionen. Kanske skulle inte en kuban eller thailändare låtit sig nöja med ett sådant dystopisk mognadsideal. Det krävs rätt klimat för att hävda det inre bristtillståndet som ideal, för att se det som en styrka att alltid skjuta upp behovstillfredsställelsen. Vi som bor här i Jämmerdalen skulle aldrig synda omedvetet, skulle aldrig hänge oss utan en viss betänketid. Så det gör oss mogna. Eller projicerar jag nu?

Dimmigt

Dimman tätnar över förorten
Och döden har en röd rosett
I sin lilla pannlugg

Och jag har ischias eller nåt allvarligt för resten av livet handikappande njurproblem. Ligga i dialys och ligga där och bli matad. Sjunka ner i regressionen, regressionsmat, fadd, ofarlig. Kanske är det aggressioner som inte fått utlopp? Att tycka synd om mig själv kan vara ett sätt att slippa tycka synd om Jan Myrdal. Han är åter på tapeten, kränkt av en artikel där han utmålas som en girig bedragare. Alva bröt med Jan, eller Jan med Alva. Enligt Jan kunde Alva inte fortsätta äta söndagsmiddag med en kommunist, om det så var hennes son. För hon ville bli utrikesminister. Vad skulle Säpo säga om kommunistsamröret med sonen? Och enligt Jan sa hans fru till sin ömma svärmor: ”Då får du fortsättningsvis äta middag med säkerhetspolisen istället.” Repliker värdiga Lars Norén. Varför har ingen skrivit pjäsen om den söndagsmiddagen? Alla ingredienser i samhällsfamiljsdramat förtätade, den ärelystna modern, på-nåder-sonen, det paranoida samhället utanför den gemytliga av Markelius ritade brommavillan där Alva bland alla praktiska lösningar t ex låtit sätta upp en skjutbar vägg mitt i dubbelsängen. Man hisnar inför hennes frejdiga lösningsfokusering. Snarkning - vägg fram, älskog - vägg bort. Barnpsykolog – son fram, utrikesminister – son bort. Man blir fascinerad. Känns som om Alvas ande svävar i dimman över Södermalm. Hon skulle ha gillat kognitiv beteendeterapi. Gillat de kurser man nu ger föräldrar på Södermalm, i konsten att vara tonårsförälder. En tonårspappa som går kursen berättar i Södermalmsnytt att han nu håller på att upprätta ett skriftligt avtal med sin tonårsson. Avtalsbrott innebär förmodligen sanktioner. Även om de positivt tänkande kbt:arna hellre talar om ”positiv förstärkning”. Kärleken är kärv Alexander, som biskopen sa. Och supernannyn har en skamvrå i sin verktygslåda. Barnen är en del av vårt ambitiösa jagprojekt. Kanske en besvärjelse mot det borgerliga samhällets upplösning? Eller är det inte aktuellt längre? Kognitiv beteendeterapi passar i alla fall perfekt som besvärjelse mot det mesta. Bevare de stackars barnen. Och mig som inte fattar nånting.

Måndag

November, denna månad från helvetet, som C beskrev den. Och på jobbet ligger vi i konflikt med landstinget, denna abnorma koloss som skriven av Orwell. På dyrbar mötestid får vi ägna energi åt dess esoteriska utfall. Och alla högar av glassiga inbjudningar till olika verksamheter med "råd och stöd till unga tjejer". Verksamheter som man öser skattepengar över. Att vara "ung tjej" har blivit en sjukdom i Sverige. Hon behöver tas om hand på alla sätt, varnas för farorna där ute i livet och erbjudas "råd och stöd", vad i helvete det nu är. Uppfostran låter det som. Det låter som en moralens och rädslans diskurs. Offerrollen reproducerad. Någon tjänar på det. Kvällstidningsanalyser som tuggas i diverse sekreta utskott. För oss att svälja. Ack ständigt undflyende arbetsro. Och imorgon blir det regn. Hallå!

Man-machine

Läser just nu Yvonne Hirdmans biografi om Alva Myrdal. Vad den familjen är fascinerande. Hela svenska 1900-talet förkroppsligas i Alva, Gunnar och Jan. Alva framstår som aggressivt ambitiös, känslig och highly intelligent. Men på 20-talet var hustruidealet en hushållerska och hon fick mest skala potatis åt Gunnar trots alla sina examina. Och ställa upp på natten: "Dennna simpla köttslighet, denna liderlighet som i varje kvinna ser ett redskap", skriver hon i dagboken. Ett tag hatar hon Gunnar och äktenskapet och vill skiljas. Hon står vid det öppna fönstret på vintern och hoppas bli sjuk och dö. Men hennes lösning är att med hjälp av sin egen narcissism ingjuta storhetsdrömmar i sin man. Det är en ganska genial men desperat lösning. Om han blir furste slipper hon vara piga. Hon lyckas på nåt sätt. Hon blir barnpsykolog. Det förtjänar ett sånt där "sic". Med tanke på hur hon behandlar sin son. Observationer, mätningar, skattningar. Myrdalarna hade hela socialdemokratin runt köksbordet. Den nya människan ritades upp, husen de skulle bo i, maten de skulle äta och barnens leksaker. Allting planlagt för att förverkliga den sunda friska människan med en god mental hygien. Deras ande svävar fortfarande över oss. Den svenska sundheten, samhällsindividen som sköter sin hälsa, tillber den, för att tjäna ett högre syfte, samhället. Ett samhälle som lider av en isande dödsskräck. Men Alva var mer komplicerad och mer kluven än hon vågade visa. Om hon hade visat det så hade nog Jan fått lite mer kontakt med morsan sin. Och hon med honom. Bra bok i alla fall. Läs den.

Att sjuda i sin egen avsky

Ted Haggard upptog mina tankar. Ända tills en gullig liten gråsparv eller nåt liknande flög in i köket och flaxade omkring. Den lugnade ned sig till slut och promenerade omkring i lägenheten och slutligen ut genom balkongdörren. Den tvekade lite på tröskeln eftersom det snöade men till slut flög den iväg. Välkommen tillbaka nån annan gång! ropade jag. När du har mer tid!
Åter till Ted Haggard. Han är alltså president för NAE, National Association of Evangelicals. Trettio miljoner anhängare i USA. En präktig representant för den kristna högern, gift, fem barn, vän till George Bush. Han säger i en intervju att det enda han och Bush inte är överens om är val av bilmärke! Så nu har han blivit anklagad för att under tre års tid köpt sex och metaamfetamin av en "massör" som heter Mike Jones. Mike Jones gick ut i media och berättade med anledning av att Mr Haggard alltmer högljutt börjat förfasa sig över samkönade äktenskap. Det är lite Brokeback Mountain eller Far from Heaven över det hela. Nu blir Ted Haggard fördömd av vissa som en hycklare. Men jag hoppas att hans anhängare kan se lite kristet ömsint på honom, lite så där jesuslikt förlåtande. För det är väl samhället man ska fördöma? Som tvingar människor att leva dubbelliv. Å andra sidan har han varit en stor maktfaktor. Hans självförakt måste ha varit en enorm drivkraft. Han har även skrivit böcker, bl a "The Jerusalem Diet" om hur man håller sig i form med en särskild diet av grapefruktjuice och bröd! Och en bok som med tanke på det som framkommit har en underbar titel: "The Pursiut of the Good Life".
Vi står på stranden, eller i öknen på natten, eller hur en existentialist skulle beskriva det. Det är kallt, vi söker skydd i vad som helst mot ovisshetens mörkerkyla. Om man är en främling för sig själv blir det ännu kallare. Tack och lov finns det då religioner och ideologier. Men man får nog tacka dubbelmoralen för att den också finns till hands. Allt är ordnat till det bästa. Pangloss rules. Undrar vad Haggards nästa bok kommer heta.

http://www.youtube.com/watch?v=gmNjfpoRZpE

Se filmerna om Haggard. Lite creepy.
(tyvärr tillåter inte den fantastiska webläsaren Safari att jag lägger in länkar i bloggen. Man måste kopiera och klistra in.)

På bussen

Buss nr 4 är underbar. Idag körde den på en bil bakifrån. Sen skällde busschauffören ut bilisten. Men innan det hände utspann sig följande samtal. Jag stod upp med en Metro i handen och immiga glasögon. En kvinna satt ner framför mig.
Hon: Kan jag få din tidning?
Jag: Ja varsågod.
Hon: Jag blev så sugen på att läsa... nyheter.
Jag: Ja.
Paus.
Hon: Den är alldeles ny. Du har inte läst den.
Jag: Näe. Jag hade inte lust.
Hon: Du var inte så sugen på nyheter.
Jag: Näe. Jag läste den igår.
Hon: Det står ju inte exakt samma sak varje dag.
Jag: Nej det är sant.
Hon: Ja tack i alla fall.

Tillfällig vinter på min balkong.

Bli av med saker

Förruttnelse hasta o älskade brud
Att bädda vårt ensliga läger
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud
Blott dig till förhoppning jag äger

Lite höstkänsla med Stagnelius. På hösten kan man bli kyrkogårdsromantiker. Eller uppleva det grå oktoberskimret vid korvmojen i Högdalen (se trogen). Jag försökte i alla fall hitta en kompost. Sex stycken tioliterskrukor med jord skulle tömmas nu när balkongsäsongen är till ända. Jag la jorden i papperskassar från ikea. Det luktade död och ruttna körsbärstomater. Solrosornas illgröna stjälkar var hårda som massiv ek och stack upp ur ikeakassarna som nån marsiansk roadkill. Jag knixade med jordpåsarna mellan bilarna på Hornsgatan i riktning mot Tantolunden. Men då lossnade botten i en av påsarna och ca tjugo liter jord föll ut i en hög på gatan. Förutom att det kändes som en lättnad fick jag en surrealistisk förnimmelse där jag svettigt med bara händerna försökte liksom göra mig av med jordhögen genom att ösa den lite hit och dit. Och jag blev återigen förundrad över hur svårt det är att göra sig av med saker. Det är betydligt svårare än att skaffa dem. Vi människor ruttnar bort eller brinner upp, men våra ägodelar, alla mänskliga rester och artefakter, de liksom försvinnner inte. Inte ens blomjorden. Man måste bära bort dem och hoppas att ingen ser en. Man måste börja redan nu. Om man vill ha kontroll över kvarlåtenskapen. Om man inte tänkt leva i 200 år som min analytiker hävdade att jag verkade planera. Stagnelius dog ung och efterlämnade sina dikter och pjäser. Hans farsa som var präst ändrade sista raden i första strofen till: "Förskjuten av världen men icke av Gud". Ett sådant svek mot sonen. Var det agggressivitet bakom? Eller omsorg om sonen som hädade. Fadern som Fader, för Stagnelius kanske en och densamme.

Förvirrad

"Passera spärren gående."

Vad betyder det?

Man blir förvirrad.

Enligt Laurie Anderson skickar NASA bilder rakt ut i rymden. Bilder på människor som säger hej genom att lyfta armen upp i luften. Det är ett meddelande till rymdvarelserna. Så hon undrar: "Do you think that THEY will think that his arm is permanently attached in this position? Or do you think they will read our signs?"

Jag är en rymdvarelse. Jag kan inte tyda tecknen. Min bank skickade ett mail där de sa att iMac inte kan läsa deras säkerhetsprogram. Jag är välkommen att ringa deras support om jag har några frågor. Vad betyder det? Jag fattar ingenting. Måste jag ringa? Förväntar de sig ett samtal?

Och varför finns det tre gratistidningar i tunnelbanan? Vem betalar dem och varför? Vill någon att att jag läser dem? och varför? Vad betyder det? Jag vill ha svar. Allt är så mystiskt.

"Sometimes the answers just come in the mail. And one day you get that letter you've been wating for forever. And everything it says is true. And then in the last line it says: burn this."

baveuse

När man egentligen ska plugga kan man få en lust att göra saker som är lite postmodernistiska. Som att diska diskstället eller damma dammmsugaren. Och sen sno ihop en omelett. Det finns nästan ingenting godare. Bland maträtter är den Skapelsens krona. Man kan t ex lägga vad som helst i den och ändå är det en omelett. I Spanien kallas den tortilla. Men det är den franska som är äkta. Den ska vara lös inuti. Det har t o m Patrick White intygat. I romanen Stormens öga, en av hans fruktansvärt vidrigt bra romaner försöker en ganska ledsen och lite desperat australiensiska med franska anspråk förföra en fåordig träbock till norrman med en omelett. Och han säger: "Den är god. Det är bara... i mitt tycke... för mycket slem."
Och hon säger: "Baveuse! Det är så vi vill ha den."
Sen går hon vidare och påstår att det var fransmännen som uppfann omeletten men blir i samma stund osäker. Hela omelettepisoden är en så bra karaktärsskildring. Hon känner sig avslöjad av omeletten och missförstådd. "Hon torkade bort alla spår av den, men kunde inte befria sig från sitt äckel: det hade varat sig och efterlämnat ett ärr, synligt endast i ett visst introspektivt ljus."
Jag brukar tänka på den romanen när jag står och fixar en omelett. Och så igår läste jag i Joyce Carol Oates senaste roman "Fallen" (om det nu är hennes senaste fortfarande, hon skriver ju så helvetes snabbt) och plötsligt dyker det upp en omelett där också, och den är också "baveuse" och symbolisk. Syster och bror sitter på en diner och käkar och hon får in en omelett. Brorsan säger: "Det ser lite löst ut. Är det gott?" Och hon säger: "Jag tycker att en omelett ska vara mjuk inuti. Dubbbelvikt och mjuk inuti." Omeletten blir en symbol för hennes utveckling bort från det hårdstekta livet fram till något nytt mer odefinierbart. Det där var en tolkning. Omeletten får också en metonymisk funktion. Den bärs fram av en kock som precis som australiensiskan försöker förföra omelettätaren. Metonymin: omeletten hjärtat, känslolivet. Eller bara det dallriga i att visa sina känslor. Eller liksom hela situationen.
Och vi säger omelett när vi ska flina inför kameran. Det är ju så dumt då omeletten är så äkta och anspråkslös. Världens bästa maträtt, eller vad det nu egentligen är för nåt. Ett tillstånd. En existentiell grej. Eller nåt.

Ruttet

Det är någonting som ligger och ruttnar här i lägenheten men jag vet inte vad. Har nämligen invaderats av fruktflugor. Eller om de kallas bananflugor. Eller kanske blomflugor? Under tiden jag försökt tillaga middag har jag dödat åtta stycken små rackare. Nu blev det nio. Var lägger de sina ägg? Eller föder de levande ungar? I öronen? Är det jag som håller på att ruttna inifrån? Förutom dessa ganska irriterande och förmodligen helt onödiga varelser råder det nu harmoni här sex trappor upp i vår herres underbara trädgård. Spelade Spindelharpan och Macken lät mig vinna varje gång. Fast det kanske borde göra mig oroad. Håller han på att planera nåt fanstyg? Eller blidkar han mig för att jag fortfarande inte kan läsa mina mail? Utanför pågår dock ett krig. Kulturministern med det för mig lite komplicerade namnet har avgått. Jag undrar mest över hur man uttalar det sista efternamnet. Kilo? Eller Tjiló? I DN tycker 90 % av läsarna att det var rätt av henne att avgå. Jag vet inte vad jag tycker. I västvärlden har massmedia mer makt än politikerna. När någon avgår har den personen ofta redan blivit avsatt av medierna. En kollega berättade att journalister legat i buskarna i Maria Borelius trädgård. Vem avsätter en journalist? Det skulle jag vilja veta. Knappast en profithungrig kvällstidningsredaktör. Jag misstänker dock att de gärna gör sig av med journalister som finner det under sin värdighet att krypa omkring i buskar. Vi är i vår oändliga rättrådighet mer rädda för licensfuskande ministrar (jag som trodde det var folkligt att licensfuska!) än journalister som går över lik med sin laptop i högsta hugg. När drevet går kan vem som helst bli Josef K. Ner i diket, ett skott i nacken, rätt åt han!
Därmed inte sagt att jag sörjer att kulturministern avgått. Det är bara så obehagligt med massmedialt orkestrerad rättrådighet.

Macken & jag vid frukostbordet

Idag försökte Macken tala med mig. Det var väl ett gott tecken. Men jag orkade inte lyssna. Han lät mig t o m ladda ned windows media player. Men det visade sig vara en version som jag inte begriper mig på. Skrattar bäst som skrattar sist sa han. Så nu är det terrorbalans igen. Han vill att jag använder iTunes. OK då sa jag. Men då får du låta mig högerklicka. Ok då sa han. Pilsnabbt passade jag på att kopiera alla författarrekommendationer i DN till en wordfil. Men då sa han att mitt word kommer att avslutas om 29 dagar. Men jag har ju just installerat det! sa jag. Ha ha ha, sa han. Men kom igen nu sa jag. Jag skulle vilja se lite god vilja. Du kan väl åtminstone vifta på svansen när jag kommer hem? Nehej sa han. Inte så länge du baktalar mig på bloggen. Hur visste du det? sa jag. Jag ser och hör allt sa han. Jag har ögon i nacken. Öron som tefat, en inbyggd kamera som du aldrig kommer att begripa dej på. Och jag vet inte hur man gör när man glömmer.
Shit tänkte jag.
Jag hör vad du tänker, sa han.

Att återvända

Nu ska jag rekommendera Almodóvars senaste film. Härmed rekommenderas den.
Och Estrella Morente sjunger titellåten, Volver. Som finns inspelad med många av de stora flamencoartisterna, däribland Camarrón. Hjärta smärta på rätt sätt. Salt i ögonen, grus i rösten. Barfota.
Filmen, den är tårögd och lättsinnig. Våldtäkter och incest men kvinnokraften överlever allt. Somliga kan nog finna det stötande. I Sverige hade historien förmodligen filmats socialrealistiskt och förståndigt med efterföljande paneldebatt. Ungefär som Lilja Forever. Volver kommer aldrig visas i skolorna. Hos Almodóvar blir människorna inga offer. Och trots det eländiga ämnet blir man - ja glad. Tills man kastas ut i ett mörkt parkeringsgarage i den svenska hemska Jämmerdalen. Varför måste man gå ut bakvägen när man varit på bio? Är inte det lite okänsligt?

iMikko forts

Jag har inte insett tidigare att det jag framförallt brukar ägna mig åt framför datorn är att högerklicka. Men nu när jag inte kan det längre p g a den underliga "Mighty Mouse" så är det som om jag inte kan göra nånting alls. Man högerklickar ju för att 'spara som' eller för att enkelt kopiera och stjäla saker från nätet. Det enda jag egentligen kan göra på macken är att läsa Svd och DN. Men jag kan inte ens kopiera en länk. Nej framför macken är jag som en turist som gått vilse i nån exotisk temapark, utan vare sig karta eller parlör. Jag kommer inte under den glatta ytan. Ska jag lära mig älska detta skinande lyxiga husdjur med sin frånvända iskalla blick? Eller kommer jag ställa ut det på Hornsgatan som om jag gett upp försöken att få det rumsrent? Eller uppstår det gradvis en terrorbalans mellan mig och maskinen där vi med ömsesidig respekt håller oss undan varann så gott det går? Eller ska jag i min övergivna position framför den stumma blanka skärmen helt enkelt hämnas genom att lyfta på höljet och blotta dess innersta smärtpunkt och sedan - hånskratta?

iMikko

Känns som om jag flyttat och numera lever i exil. Men jag har bara bytt dator. Från pc till mac. Min första förnöjsamhet när jag packade upp den stiliga bländvita apparaten ur kartongen har gradvis förbytts i en dov och ihållande frustration. Datorn är konstig. Den är inte som jag. Den talar ett konstigt språk. Den förstår mig inte. Vi förstår inte varann. Den har en webläsare som heter Safari. Det verkar som om man bara kan ha en Safari öppen åt gången. Varför då? Och jag kan inte läsa mina mail. Jag vet inte ens hur jag stänger av datorn. Den står på dygnet runt och liksom andas verkar det som. I natt tyckte jag att den kved. Den kanske känner sig lika främmande som jag.

Ågren

Den kristna högern har nu tagit sig in i regeringen och blivit socialminister. Och det är delvis mitt fel. Fan.

Poesistunden

Det finns ingen
Ingen grön chartreuse i ensamhetens murkna lilla skola.

Jag kommer ihåg när Kristina Lugn var persona non grata i Kultursverige. Hon fick alltid dåliga recensioner, i synnerhet i DN. Professorerna på litt vet inst fällde hånfulla kommentarer om henne när samtida svensk litteratur var ämnet. Det är ju egentligen ett gott tecken. Ungefär som Edith Södergran som fick sina första dikter publicerade på skämtsidor i dagstidningarna. Ingen tog henne på allvar. Kanske måste de stora författarna vara missförstådda eftersom omgivningen inte är redo. KL slog hål på alla myter. I synnerhet myterna om det svenska samhället. Hennes gestaltning av förortsångesten i psalmform. Det höga och låga.

Det finns stiletter som plötsligt fälls ut
ur vänligt framsträckta bananer.

Vi satte upp hennes första (?) pjäs i gymnasiet 1986. Då ansågs hon fortfarande vara nåt slags smaklös underhållning i tv. Pjäsen var knivskarp även om vi inte var det. En kvinna kommer till vårdcentralen p g a lite diffusa smärtor och träffar där en fotvårdsspecialist och en överläkare som beslutar sig för att amputera hennes fötter och när de ändå är igång ge henne dödshjälp. Det var en ganska kondenserad text. När KL fick veta att vi satt upp den i skolan föreslog hon att vi skulle göra den hemma i hennes vardagsrum. Men det blev aldrig av. Vi var chockade över att överhuvudtaget tala med henne. Det kändes som om vi gjort nåt förbjudet som bara snott hennes pjäs från radion, skrivit ned den och satt upp den. Vi sa till henne: Du är Sveriges största poet. Hon sa: Det var det snällaste någon sagt till mig. Och det var det förmodligen. Med tanke på att hon var lika hatad som Palme. Men nu är hon invald i Svenska akademin och DN skriver: Kristina Lugn har landets bästa språkkänsla med ett absolut språkligt gehör. Hon är helt enkelt fruktansvärt bra. Hennes glidning mellan allvar, komik, subtiliteter och grovheter är djupt originell.
Varför förstod man inte det då? Kanske är det så att om man står med båda fötterna i samtiden tappar man bort sig i den. Man kanske ska stå och vingla lite med ena foten ute i ett gungfly? Som när man går gymnasiet. Fick förresten en sentimental flashback igår på väg uppför rulltrappan vid Östermalmstorgs t-bana. Det var också 1986. Då gick jag uppför samma rulltrappa och hörde julsånger som ekade mellan väggarna. Det stod en kör däruppe som bjöd på pepparkakor. Jag blev varm i själen för jag var ensam i Stockholm, det var en fruktansvärt kall december, jag bodde i ett sunkigt kyffe och låg hela dagarna, som jag minns det, och läste romaner. Men igår när jag gick där var det ingen kör som sjöng, bara en massa stressade människor som knuffade sig förbi, men plötsligt ser jag en man i den andra rulltrappan som vinkar glatt till mig och ropar: "Bonjour Monsieur!" Det var ett fyllo. På Östermalm snackar fyllona franska. Jag hojtade glatt "Bonjour!" tillbaka men jag kände mig avslöjad. Stod där och kände mig sentimental. Med fuktig blick och hjärnan fylld av förtätad tid. Såna där ögonblick när decennierna smälter samman känns det som om allting omkring en hela tiden byts ut. Utom jaget. Är inte det konstigt?

Lekutrymme

Lördagens stream of conciousness involverade bl a mentalisering, Pittsburgh, Warhol och Farväl Falkenberg. Det sistnämnda fick jag anledning att tänka mer på under ett föredrag om mentalisering igår. Lekutrymmet som behövs för att man ska kunna tänka. Utan mellanområdet mellan den inre världen och den yttre har man inte möjlighet att upptäcka sig själv som en egen individ. Eller den andre. Föreläsaren menade att detta mellanområde eller lekutrymme börjat krympa ihop i dagens västerländska samhälle. Den fysiska världen har kanske börjat stövla rakt in i våra hjärtan. Vi blir kroppar, varor, objekt. Den egna reflektionen kostar för mycket tid och pengar. Då kom jag att tänka på en psykiatrisk klinik i Pittsburgh. Underligt nog är det nästan det enda jag sett av USA, den där kliniken och den delvis övergivna förfallna och sorgliga stadskärnan i Pittsburgh. Terapeuterna på kliniken forskade på en korttidsterapi mot depression. Det kunde verkligen behövas där i Pittsburgh. Terapin var framgångsrik men tyvärr ville försäkringsbolagen korta ner behandlingen från 16 till åtta sessioner. Och de oförsäkrade fick ingen terapi alls. Pittsburgh är den amerikanska kapitalismens vagga. Rockefeller-land. Det mesta verkar nu nedlagt och förbi. I närheten ligger Youngstown som Springsteen sjunger om, stan som inte längre behövdes. "Them big boys did what Hitler couldn't do." Följdriktigt kommer Warhol från Pittsburgh. Hans museum ligger mitt i stans ödslighet. När jag besökte det muséet tyckte jag att jag fattade Warhol för första gången. Alla soppburkarna och tvättmedelspaketen omgivna av bilder på Mao. "Some things are just pictures." Hela kapitalismen hamnade i mellanområdet. Som om han byggde en vallgrav mellan kapitalismen och själen, mellan vår längtan och vad samhället kan erbjuda oss. Fast det verkar samtidigt vara tvärtom, som om han löser upp gränserna. Det är väl det som kan kallas lekfullt. Pretend play istället för matter of fact.