Bestyrkt kopia

Jag vet inte vad lycka är. Kanske vet jag inte ens vad olycka är, även om det känns som om man har snuddat vid den. Som när nånting snuddar vid en där man strosar gatan fram intet ont anande lite snurrig i huvudet och man förnimmer en lukt som man känner igen och plötsligt känner äckel och avsky. Och så kan man läsa om det i tidningen. Eller se det på teve om man skulle vilja det. Man skulle verkligen behöva vara lycklig. Som ett skydd mot den potentiella olyckan. Som att vara i en bok med hårda pärmar. Somliga människor är nästan alltid lyckliga. Även om själva lyckan förmodligen bygger på ett missförstånd. Jag kan nästan förnimma lyckan när jag ser en bra film eller läser en bra bok. Men det är ju en omskakande typ av lycka som egentligen mimetiskt gestaltar en verklig smärtpunkt. I bästa fall. Och det är ovanligt. Det mesta är ju skit.
Jag besitter privilegiet att kunna ägna en hel helg åt att läsa en roman. Somliga skulle kalla det tragiskt. För det är nog så att vi som besitter det privilegiet utgör en grov avvikelse, en anomali, i världshistorien. Samtidigt kräver den livsavvikelsen en enorm disciplin, nästan skoningslös.
Fick en förnimmelse av lycka när jag såg filmen Möte i Toscana häromkvällen. Titeln är ett exempel på svenskt antiintellektuellt trams. Originaltiteln är Copie Conforme, en titel som funkar på både franska och italienska och som betyder "Bestyrkt kopia". Den är regisserad av den iranske regissören Abbas Kiarostami. Den handlar om en man och en kvinna som möts i en by i Toscana. Hon driver ett konstgalleri, han skriver böcker om kopior i konsten. Hans tes är att konsten egentligen bara består av kopior, att själva verket är en kopia av det faktiskt avbildade (lite som temat i Pamuks Den svarta boken). Kvinnan och mannen strövar runt och blandar ihop sig med originalet ("kvinnan och mannen") tills de varken vet ut eller in och liksom tvingas möta sina inre original. Ungefär så. Det gör ont att se den, men som med all stor konst blir betydelsen outtömlig och en gestaltning av ett evigt existentiellt predikament. Fotot är rakt på sak, utom i slutet då det blir ett intimt bergmanskt trolleri. Skådespeleriet är fullständigt genuint. Det är nästan en lycka att få se en sån film.