Två bra saker

En under bar sak hände igår: Till favvobokhandeln jag gick, med bestämda steg, över den kusliga Medborgarplatsen, Stockholms motsvarighet till Röda torget, för att köpa och handla in den roman som jag vet kommer att fylla mej och inspirera mej under säkert hela långa vintern: 2666 av Roberto Bolaño. Jag höll i den tunga tjocka boken som i en flytdyna i simskolan. Gick ned i tunnelbanan. Som en sköld mot den sorgliga åsynen av alla trötta människor inmurade i pissgrått kakel höll jag den otroliga produkten. Jag undrar hur man gör om man inte kan läsa. Vart fan tar man vägen med blicken.

En underbar sak hände i morse. Jag vaknade kl 0600. Tittade på mobilens display och såg att jag fått två sms. Båda handlade om lilla Inga, min nya brorsdotter. En bild också på en sovande bebis som tryckte sin gapande mun mot mammans hud. Lilla Inga. Hon föddes medan jag sov. Och när jag drog ifrån gardinerna såg jag första snön täcka marken. Medan kaffet tillverkades tittade jag ut genom fönstret och kände att världen var annorlunda. Jag borde inte förminska såna saker. De har verkligen betydelse. Kanske all. Men jag vågar inte tro det. Hela dagen har jag i alla fall hållit mej varm av tanken på lilla Inga.

Osökt kom jag att tänka på något så skrämmande som foglossning. Fast av mer själslig karaktär. Mina mardrömmar låter sig alltmer beblandas med min idé om verkligheten. Saker har lossnat ur sina fogar och förenats på nya oroande sätt. När jag vaknar undrar jag vad som är sant och vad som inte är sant.

Man är ofta försjunken i tankar. Det handlar om outhärdligt banala saker som: Hur gör man kalops? Men idag var jag faktiskt försjunken i tankar på två svårfångade begrepp: transcendens och dissociation. Hur förhåller de sej till varann? Borde jag bli orolig över mina återkommande transcendenser? Är de en flykt från verkligheten? Jag kan inte få svar på det förrän jag fått klar för mig vad som är verkligt och vad som inte är det. Jag kan knappast lita på dagstidningarna. Man dissocierar inför det outhärdliga eller övermäktiga. Men transcendens tycks mej mindre reaktivt, en klarhet som sköljer genom hjärnan. Det finns ju ingenting som säger att verkligheten är trovärdig.

Ritualerna, de tjänar en hårt hållen illusion om närvaro. Mitt i deras utförande kan ett mellanrum av inspiration uppstå. Jag läser alltid dagstidningen på samma sätt, börjar med huvuddelen, ledarsidan och alla dramatiska händelser och minst ett par krönikor. Sen tittar jag på vädersidan. Men mitt i alltihop pågår en transcendens. Jag är någon annanstans, kognitioner, emotioner, minnen, samtalsfragment i en salig röra.

What are days for?

To wake us up, to put between the endless nights. (Laurie Anderson)

Å ena sidan

Springer ikapp med mörkret som liksom sipprar upp ur marken. Flåsar, men stannar ibland och håller andan för att höra tystnaden mellan träden. När man tittar upp mot himlen och sträcker ut armarna bildar kroppen ett kors. Det kan uttrycka en känsla av frihet och välbehag. Men samma pose kan uttrycka förtvivlan, övergiven av gud. Sol eller död. Luften som fyller lungorna kan ge upphov till en skön utandning eller ett desperat rop. Korset kanske uttrycker all stark affekt. Och inget svar får man. Gud är en mulen platt himmel, eller i bästa fall en bländande skiva av ljus. Inget svar får du, om du inte har en särdeles suggestionsförmåga, vilket jag antar att religiösa har.

Sjön som ser så djup ut i halvmörkret väcker lusten att krossa ytan med kroppen. Ta några simtag och andas. Men sista doppet var för en månad sedan i Ulvsjön från den östra klippan.

Den obehagligt strömlinjeformade nassen Åkesson har kommit in i Riksdagen. Alla förfasar sej, jag med. Men inte de som röstade på honom. De bor, antar jag, i en annan del av Köping. Vad gör de hela dagarna? De sitter kanske och hatar och är rädda. Men nu har de fått göra sin röst hörd.

Vem var det som sa till oss att vi var världens bästa folk och att det var synd om alla andra människor som inte var lika bra? Det gjöt i alla fall grunden till idén om vårt hotade privilegium. Rasismen finns inte bara inom SD. Den finns inom var och en av oss. Den tar sig bland annat uttryck i vår fascinerande brist på nyfikenhet inför den andre. Bristande nyfikenhet, tycka synd om, uteslutning; olika vägar föraktet kan ta.

Aggressiva utfall mot SD blir ett symboliskt avståndstagande från den egna inre rasismen. Det brukar kallas för projektion. Det finns något gott i det. Att vi vill göra oss av med föraktet. Men det finns nånting låst i det också. Skam och andra mänskliga derivat.

Vi har inget mångkulturellt samhälle. Vi har ett extremt homogent, segregerat och kollektivt samhälle. Vi får alla att känna sig annorlunda. Måste vara kusligt att ingen frågar. Ödsligt med alla bortvända blickar.

För att känna sig normal måste man gå med i en förening. Mot rasism till exempel. Men ingen förening skulle acceptera min medlemsansökan. De skulle se på mej att jag inte är någon föreningsmänniska. De skulle misstänka att jag är där för att underminera den kollektiva känslan. Vilket de skulle ha rätt i. Samtidigt som jag inget hellre vill än att känna samhörighet. Ambivalens, som vanligt. Det underbara både-och.

Könet är ingen konstruktion

DN skrev att Alice Munro aldrig kommer att få Nobelpriset eftersom hon inte är tillräckligt grandios. Det var i alla fall andemeningen. Det fåtal kvinnor som får Nobelpriset i litteratur får det för lång och trogen tjänst, en ersättning för det grandiosa. Om en kvinna ska få Nobelpriset redan i medelåldern bör hon ha mäklat fred i mellanöstern eller botat aids. Det räcker liksom inte med böckerna, litteraturen. Tror jag. Dessutom sysslar Munro med något så omanligt som förvirring. Inga stora ord, inga riktningar, inga budskap. Bara människor som försöker fatta vad de håller på med medan de lever. I en av novellerna i Äpplen eller apelsiner frågar sig huvudpersonen hur det skulle vara om man levde sitt liv som om man ska dö. Hon svarar själv att det skulle vara annorlunda. Men hon törs inte säga det på allvar. Hon säger ordet lite ironiskt skämtsamt. Kanske för att gömma sig.

Om Alice Munro var konstnär på 1600-talet skulle hon nog vara Vermeer van Delft. Det exakta, nästan fotografiska. Den tunna färgen. Och samtidigt detaljen, nästan vilken som helst, som man bara kan titta på och tänka: det där är konsten, det där är livet. Så där är det. Det är en enorm lättnad när någon sätter ord på det, eller hur.

Och Lokko skrev att det kanske blir Kate Bush som kan anses ha format pophistorien snarare än David Bowie. Det stämmer naturligtvis. Vem orkar lyssna på Bowie eller de glamepigoner som följde efter. I vågsvallet ser alla blöta stenar vackra ut men när man plockat dem och burit hem dem och lagt dem på verandaräcket ser de bara för trista ut. Kate Bush musik är oupphörligen fascinerande. Från The Dreaming, när hon bestämde sig för att använda sitt geni på allvar, till Aerial. Hon passar inte in i den manliga bilden av pop/rock. Det ska vara ett band, helst unga vita heterosexuella medelklasskillar. Det handlar förstås om identifikation. Om jag var ett sånt band skulle jag gå och gömma mej. Eller leta rätt på en svart kvinna, en dragqueen, en vaktmästare. Vad som helst som kunde spräcka den där svettiga spegelbilden.

När jag cyklar till och från jobbet passerar jag både galgbacken och kolerakyrkogården. Det ger en klangbotten som det heter. Åt vår jordiska upptagenhet med futtigheter. Massgravar av fattiga bortglömda stockholmare, the small people, fast inte så små som vi är nu för tiden. Men kanske mindre upptagna med sina jagprojekt.

Men jag har läst att 90-talisterna månar mer om familjen, naturen och tryggheten än tidigare generationer. Det låter som en backlash. Kanske Wetterstrand och Hägglund kan hitta ett sätt att gemensamt surfa på det. Men jag vet inte om det stämmer. De är nog bara trötta. Varje ny generation föds med nån sorts immunitet mot tidigare generationers skitsnack. Myterna ljuger nästan alltid. Jag ser fram emot nästa generation. Som reser sig ur askan av de utbrända idealen och tillåter sig att våga vara förvirrade.

Vi som steg av i Bagarmossen

Vi steg av i Bagarmossen. Efter resan från stan var det bara vi kvar. De som skulle ända till Skarpnäck var lätt räknade. Tre. Vi som steg av i Bagarmossen hade ett osynligt band mellan oss. Vilket kanske förstrött noterades av de två väktare som stod på perrongen. De stod och tittade på det ankommande tåget, på dörrarna när de öppnades och på oss som steg av. Den där andlösa stunden när tåget helt har stannat och dörrarna ännu inte har öppnats. Och sedan när dörrarna öppnas och vi som stiger av i Bagarmossen steg av. Det var något som förenade oss men ingen av oss låtsades om det. Vi var tilltufsade av det blöta vädret och flera av oss hade lite svårt att gå. Jag vet inte varför. En hade till och med rullstol. Jag hade ont i en punkt på vänster sida av vänster trampdyna. Det var antagligen få av oss som helt och hållet befann sig i ett tillstånd av förnöjsamhet.

Vi sällade oss i kön till rulltrappan. Bakom oss hade vi redan och oberört lämnat de tre personer i sista vagnen som valde att fortsätta resan. Under vägen upp med rulltrappan skingrades långsamt den gemenskap som uppstått i det faktum att vi rest tillsammans med exakt samma tåg och klivit av på exakt samma station samtidigt. Samtidigt som vi rörde oss på ett likartat sätt, beslutsamt men samtidigt tveksamt. Vi steg upp på rulltrappan som om vi inte var säkra på att vi fattat rätt beslut när vi valde att stiga av i Bagarmossen. Eller ens valde att stiga på tåget som visade sig färdas dit. Eller ens hade något val. Först lättnaden i att tåget äntligen ankommer Bagarmossen. Sedan lättnaden i att dörrarna äntligen öppnas. Sedan vidtog möjligen andra tillstånd, mer dova och flyktiga. Tveksamheten inför rulltrappans uppfordrande enkelriktning. Den obönhörligt annalkande separationen från samhörigheten vi var tvungna att bortse ifrån och kanske inte ens önskade.

Tunnelbanestationens två utgångar begränsar rent arkitektoniskt de outtömliga möjligheterna till vägval. Inför vägval ligger såväl optimism som depression på lur. I massan som rörde sig mot utgången var det praktiskt taget omöjligt att göra ett ickeval och bli stående, hängande, i mellanrummet mellan spärrarna och dörrarna. En sådan möjlighet borde kanske erbjudas.

Vi lever i ett fritt land men obevekligt föstes jag ändå hemåt.

Rastlöshetens anatomi

Ju mer jag tänker på det. Anatomy of Restlessness är en bra titel. Den vill säga att rastlösheten har sin egen struktur. Men titeln antyder även något om kroppen, om kroppens rastlöshet, en biologisk disposition. Chatwin menar en disposition för förflyttning, nomadism. Men menar han även en disposition för vantrivsel?

Han berättar om en man som har allt han äger i en väska som är tillräckligt liten för att passera som handbagage, en sådan väska som man kan placera under stolen framför sig. Men mannen erkänner att han även har en låda med saker inlåst i ett kontor. Ibland går han dit och öppnar lådan och umgås en stund med den förtingligade delen av sitt liv. Chatwin tänker att mannen hör till en nästan utrotad art av lyckliga människor. Det slår mig att jag ägnat hela våren åt att inreda tre rum med saker som ska skänka en känsla av hem. Trots alla beslut och alla pengar som gått åt känns inredningen slumpmässigt anhopad. Inte på något sätt är den ett uttryck för självet. Snarare är den en karta över kompromisser, framförallt ekonomiska. De två sänglamporna för 18 tusen kronor styck som naturligtvis var de enda tänkbara materialiserar sig som en konkret frånvaro. Den enda lampan som står där i stället verkar inte ens kunna känna sig som en kompromiss utan ser ut att undra vad den överhuvudtaget gör där.

Enligt Chatwin är den maniska fixeringen vid saker en förvrängd strävan efter, eller en kompensation för, den ideala platsen, the ideal territory. Något som gått förlorat. Kanske aldrig har funnits. Men som vi agerar i. Och genom agerandet underblåser vi vår längtan och vår vantrivsel. Förtingligandet av vår längtan håller oss maniskt sysselsatta. Jag kunde inte sova i natt. Blev sittande framför teven och såg en brittisk dokumentär om konstmarknaden.  Mitt mediokra men ibland inspirerade intresse för konst avtog under det att dokumentären framskred. Alla dessa människor som intresserar sig för konst som handelsvara. Inte bara deras helt kommersialiserade sätt att agera, utan även deras sätt att röra sig, att tala, ansiktsuttrycken, röstens intonation. En sorts fulhet som stod i kontrast till konstverken. Inte konstigt att Chatwin flydde från sin anställning på Sothebys och lämnade en lapp efter sig: Gone to Patagona. Om nu inte det är en myt.

Jag har hela tiden lust att sticka härifrån. Den överdrivna mängden växter på balkongen måste vara ett försvar mot den lusten. Och nu har getingarna byggt ett enormt bo ovanför balkongen. Bofasthet medför alltid konkurrens om platsen. Hos mina föräldrar har skatorna byggt en tvåvåningsvilla i päronträdet. Med en sommarstuga några grenar bort. De bajsar på trappan till verandan och utmanar därmed sin rätt till reviret. Människan brukar ju till slut vinna. Men jag tittar på getingarna som i häpnadsväckande mängd börjar arbeta i gryningen. Kanske ska jag ge upp platsen till dem. De verkar vara i större behov av den. Det enda jag har behov av är väl en kabinväska. No mas.

Martha

Jag tror inte att nånting är som det måste vara. Det är ganska svårt. Just när jag ska somna kommer jag på varför. Då blir jag klarvaken men tanken är borta. Då läser jag Doris Lessing. Det finns nästan inget bättre. Jag blir ofta avundsjuk när en författare lyckas fånga det där komplexa med ett enkelt raktuppochnerspråk. Andre delen i serien om Martha Quest, Bra gift, gestaltar Marthas frihetslängtan och känsla av att vara fast i en dödligt sövande tillvaro. Hon är en stark person som vägrar förfalla till självömkan eller martyrskap. Hon tyr sig till kommunismen. Vilket är en underbar ironi. Just när hon ska bryta sig loss från äktenskapet med en man som ger henne rysningar eftersom han ser ut som en handelsresande - hon har bestämt sig för att lämna honom och blir uppmuntrad och ömkad av kommunistgruppen - blir hon upptagen med en massa åtaganden som hon inte kan dra sig ur. Hon blir matt och får skjuta på frigörelsen nån dag. Hennes man vädjar till henne att fortsätta med de åtaganden som anstår en bra gift kvinna. Hon reagerar på hans sentimentala vädjan med självreflektion:

Men om han hängav sig åt overkliga känslor, vad gjorde hon själv? Det ena svarar alltid mot det andra - ett chockerat ögonblick betraktade hon utifrån den orubbliga envishet som hon kallade stolthet, men vände genast bort blicken igen. Ty om hon lät den svikta ens ett ögonblick vore hon förlorad; hon kunde bokstavligen känna en våg av självbelåtet medlidande stiga upp inom sig - ty självmedlidande var vad som skulle välla upp om det blev sprickor i den där "stoltheten." Men hon skulle inte tillåta några sprickor. (s 426)

Det är en genial beskrivning av ambivalens och den hotande fastlåstheten som är ambivalensens andra sida. Jag undrar hur ofta hängivelse till en politisk ideologi är en lösning på en känsla av instängdhet och ofullgångenhet. Empati kan ge utslag av altruism men för att det ska bli ideologi krävs nog en egen frustration. Tror jag. En privat otillfredsställelse. Det olevda livet.

När ska man komma på hur man ska leva sitt liv? Jag är förvånad över att jakten på till exempel ära eller pengar är så komplicerad. Varje steg åt det hållet för mig bort från mig själv. Det är ju knappast en vinnande disposition. Det som kvarstår när jag återvänt till mig själv efter nåt litet patetiskt försök att "satsa på mig själv" är en oro. Kan man lita på sin inre röst? Eller kommer den och går lite hur som helst beroende hur man mår, vad man ätit till lunch och hur man har sovit på natten?

Är det bättre att bara köra på och strunta i utsikten? Men då blir det ju sannerligen meningslöst alltsammans.

Inspiration är kanske en hastigt uppflammande känsla av vad som egentligen är viktigt. Men för mig är den så hastigt uppflammande att jag inte hinner samla ihop mig själv innan den slocknat. Kvar finns bara en jämrans trötthet. En tjockhet i huvudet.

Martha anar, men kan inte se det lika tydligt som läsaren, att hennes liv nästan uteslutande betingas av rådande omständigheter och rådande moral. Samhällsvarelsen vars tragik bygger på den aningslösa uppfattningen att hon har valt sitt liv. Ett motstånd skulle innebära att försöka andas med gälar. På torra land. Martha har en känsla av att det kan förhålla sig så. I slutet av boken får man en känsla av att hon är beredd att ta risken. Det finns en stor likhet med Patrick Whites The Aunt's Story. Men Theodora Goodman inser att loppet är kört och väljer galenskapen istället. White var ju pessimist. Jag vet ännu inte hur det är med Lessing. 

Förstamajpromenad

Jag fortsatte kartläggningen av Nackareservatet, de tre sjöarna Söderbysjön, Ulvsjön och Sandasjön. Köpte kryddväxter i handelsträdgåden på Ältavägen. Gick med papperspåsen slängande i vinden vidare mot Hammarby Sjöstad-reservatet. Femton tusen steg. Passerade fyra, eller var det fem, sushiställen. Som inför en alltför mäktig dessert tappade jag aptiten medan jag reflekterades i de jättelika fönstren som "upplöser gränsen mellan inne och ute" eller vad arkitektkontoren hade tänkt sej för slogan. Som om det var nåt fel på gränser. Såg en bild på en toalettstol och en pedagogisk skylt med rubriken: "Det här får du inte slänga i mig." Jag fick lust att sätta mej på en kyrkogård och skriva en elegi. Men jag tog mej hem på nåt sätt och tog ett fotbad.

Häromdan läste jag nåt som kändes kusligt aktuellt för mitt bakhuvud. Jan Söderqvist skrev en krönika i Svenskan där han gjorde en association mellan På spaning efter den tid som flytt och The Wire. Mitt bakhuvud svarade med en känsla av uppenbarelse. Och till råga på allt nämner han katedralen i Chartres. Det kanske var en misslyckad cykelsemester jag kom att tänka på men det solkiga med den resan har trätt tillbaka för minnena från katedralen och besöket i Tante Léonies hus i Illiers. Och i samma tidning en intervju med Tracey Thorn. Hennes röst är väldigt fin och hennes sätt att sjunga gör att man tror på texterna. Det är nånting med hur hon drar ut på tonerna i slutet av varje strof. Drar ut dem i rymden, nästan som en suck i ett tomt rum.

Tanken på Hampstead Heath fick mej att längta till London. Det ligger närmare till hands att längta till sådant man redan har upplevt. Men om man agerar i den längtan blir man besviken eftersom man tvingas konfronteras med det där glappet som finns mellan bilden och verkligheten och dessutom med det pucko man var då. Om man å andra sidan längtar till ställen man ännu inte besökt är man en stackars eskapist.

Jag tog förresten tunnelbanan hem. Satt mitt emot två ungdomar som pillade med sina iphones. På kläderna hade de knappar som det stod rebelliska vänstergrejer på. En av dem hade en röd vimpel ihopvirad bredvid sej. De hade alltså helgat första maj. Alltmedan jag bara hade gått omkring och varit uppfylld av mej själv. Men det känns så främmande. Att förknippa rebelliskhet med socialism och första maj. Det är liksom motsatser för mej. Men jag inser ju att ungdomarna har vuxit upp med kapitalism medan jag vuxit upp med folkrörelsemoralism, en stämning av fasansfull självgodhet som säkert skadat mej för livet. Men i dessa tider är lite naiv socialism snart det enda som kan rädda oss. Det är ju inte bara burka som kommer att förbjudas. So gimme back that badge bro.

Men socialismen hör ungdomen till eftersom den antyder en möjlighet att slippa glappet mellan vad vi är och vad vi kan vara. Eller vad vi behöver och vad vi kan få. Lyssna på farbror Mikko. Han vet att man istället ska bejaka glappet, simma omkring där, omslutas. Eller kanske inte förresten.

Självhjälp etc

"It's like at the end of the play and all the actors come out. And they line up and they look at you...  And horrible things have happened to them during the play. And they stand there, while you clap. And now what? What happens next?"

Skulle gått på teater i kväll. Men min kollega och mentor som brukar ta med mej på bra föreställningar har ont. Hennes kropp bedriver ett krig mot hennes skarpa psyke.

En annan kollega har gått bort. I den jävla cancern. Med huvudet högt. Först på begravningen fick jag lära känna min kollega. Då var det ju för sent men det var ändå nåt jag var tacksam för. Dagen efter var jag och AU på den där föreställningen i Uppsala med Laurie Anderson. Och hon sa att vi dör tre gånger. Första gången då kroppen dör. Andra gången vid ceremonin då vi tar avsked. Tredje gången när någon för sista gången nämner vårt namn.

Det är väl bara lidande, död och elände som får oss att fatta livets kraft. Alltmedan vi kroppsligen bryts ned.

Själv mår jag "bra". Har månat om att vara lite mer ensam på sista tiden. Även om det säkert inte är bra för mej.

Jag har flyttat igen. Jag flyttar mer än de flesta, som en nomad. Min dröm är att ha allting i en liten väska. Ändå utsätter jag mej för inredningsaffärer och alltmedan världen går i bitar går jag omkring med en idé om en särskild textur på ett stycke tyg, kanske en gardin. Mörkt orange. Eller grå. Nånting från barndomen säkert. Jag nästan minns hur den känns mot handen. Sånt är ju inte viktigt. Eller också är det det enda som verkligen finns.

Jag kanske bara behöver semester.

Det måste ju finnas nån plats där man kan ta sej samman, samlas ihop och sugas upp ur sitt innersta. Varje samhälle måste väl kunna tillhandahålla det. Inte bara självhjälpsböcker.

Det finns ett avsnitt i På spaning efter den tid som flytt där Monsieur Swanns kanske största problem beskrivs - vid sidan av hans masochistiska förälskelse i kokotten Odette. Han vet att han har en massa tankar inom sej men han lyckas aldrig tänka dem klart. Han drabbas av en trötthet som helt tar över. Det enda han till slut klarar av är sällskapslivet. Det förflyter liksom utan ansträngning. Hans riktiga jag förblir dolt även för honom själv. Är det inte en allmänmänsklig process? Samtidigt är det ett av de avsnitt där Proust inte försöker härleda en allmän lag ur sin iakttagelser. Varför? Om jag kunde hitta det där avsnittet.

Kanske om jag hade en läsplatta med sökfunktion. 

Laurie Anderson - Delusion 2010 inteview

Jag var där. Det var magnifikt.

En enda man

Ibland så vill man bli förförd. Ibland inte. Man vill ju inte bli lurad. Eller känna sig lurad. Det kanske är samma sak. Men förförelse är kanske nånting annat, en annan sorts eftersmak. Lust, hetta/is. Jag vet inte om jag blev förförd eller lurad av Tom Fords film En enda man, men det kändes skönt efteråt. Filmen är så iskallt vacker så mitt i bedrövelsen och sorgen sitter man och undrar var man kan få tag i en sån där lampa. Och heltäckningsmatta. En sån man vill sätta ner fötterna på när man inte kan sova. I vargtimmen när det inte finns nån barriär mellan den lilla själen och den accelererande förintelsen. Snuskigt på nåt vis. Men Colin Firth, denne man. Han gör att man inte känner sej empatistörd trots att man slickar sej om munnen över det snygga skrivbordet där han sitter och försöker skjuta sej. Han är som kvistigt trä och blod på samma gång. Det är kanske den där strama accenten som droppar fram ur ett alldeles naket ansikte. Och lika naken är Julianne Moore. Mitt motstånd mot henne, efter en massa skitfilmer (Magnolia), rämnade completamente. Filmen är också ett inlägg i HBT-frågan. Man skulle önska en sanningskommission som gjorde upp med de förnedringar som folk utsatts för genom historien. Den mörka solkiga historien av aningslös beskäftighet. It's not gonna happen.

Men vad är det med skönheten. Jag skulle vilja gå en kurs och lära mej hur det kommer sej att skönheten är så förknippad med våra djupaste erfarenheter och existentiella villkor. Varför det är så snyggt så det gör ont. Måste kolla Södertörns kurskatalog. Som om jag inte har nog med högskolepoäng. Men det måste ha med sorg att göra. Det måste vara förlusten i det, det finns ingen annan förklaring. Att bli lurad är kanske att berövas sorgen. Medan förförelsen har direktkontakt med döden. Typ Döden i Venedig. Finns det nån som har ett bättre förslag?

Man reser inte till Rom för nattlivet. Påven har lagt en tjock filt över staden. Således klev vi upp tidigt, så tidigt att vi fick ta en kaffe medan vi väntade på att kyrkan San Luigi dei Francese skulle öppna för sina bedjande och oss andra. Tillbedjande. Därinne hänger två av Caravaggios mästerverk, bland annat bilden här, Martirio di San Matteo, Matteus martyrskap. Man stoppade en euro i den lilla metallådan så tändes två lampor som belyste målningarna underifrån. Ljuset i själva målningen kommer från en oklar punkt ovanifrån. Målningen skildrar Matteus i dödsögonblicket, under sin baneman. Med handen sträckt mot ljuset och den palmkvist av martyrskap som ängeln försöker räcka honom. Längst in i målningen, lite till vänster, står Caravaggio själv. Han ser medlidsamt och sorgset på det som händer. Det är kanske hans sorg som målningen handlar om. Det andra rekvisita. Matteus är oväsentlig, liksom hela den kristna patetiska mytbildningen. Det eviga temat är kanske grymheten och betraktandet av den. Och genialiteten i gestaltningen. Och kropparna. Kanske handlar hela målningen om den till hälften upplysta ryggtavlan i förgrunden till höger. Liksom Vermeers Utsikt över Delft enligt Proust handlar om den lilla solbelysta fasaden som skymtar fram på andra sidan floden. Själva meningen. Smärtan. Caravaggios blick blir i så fall en gestaltning av sorgen i människans möte med den oförklarliga döden och åtrån. Det outhärdligt levandes påminnelse om förgängligheten. Jag tror det. Målningen handlar om konsten.

Sedan, en annan dag, en lång och ganska komisk vandring i Vatikanen. Kändes som om vi var i Ullared. Någon ville ha våra pengar. Med femtitusen besökare per dag som alla betalar ca femti euro kan ni ju tänka er vad mycket flis påven drar in för att finansiera sina antiabort- och antigaykampanjer. Men magnifikt är det. Om det inte vore för att man vandrar i myrsteg i en grötig mobilisering av sammantvinnade guidegrupper som försöker separera de sina från de andra. Guiden påpekade att man behöver tre egenskaper i Vatikanen: Nyfikenhet, tålamod och sinne för humor. Vi hade fyllt på av alla tre och gled som insmorda genom massan. Men allting såg mycket bättre ut i boken jag köpte efteråt.

Någon av påvarna hade skurit av alla penisar från de romerska och grekiska statyerna. Det finns ett lager av bortskurna penisar i en källare i Vatikanen. Och det var det mest bestående intrycket av den eviga staden, det bitvis bortskurna. Händelsevis hittade jag en bok om Caravaggio och Bacon. Alltså i samma bok. Kändes som om nån liksom avslöjat mej. I boken citeras Francis Bacon: "No mind can engender until divided into two."

Precis så är det ju. Det är kanske därför själen dör i det enhetliga Sverige. I Rom balanserar man hela tiden mellan olika historier, framförallt den förkristna och den kristna. Man halkar mellan den ena och den andra. Jag blev uppfylld av tanken att det fanns nånting före kristendomen. En tid när det kanske inte behövdes psykoanalys för att försöka få fatt i det bortträngda och dess neurotiska symtom. Och i Vatikanen blev dubbelheten som en luftspringa. Den katolska kyrkans centrum och samtidigt Roms enda gaydistrikt (ironisk sidokommentar av guiden). Det bortskurna sticker ut.

Pigsty

Vad jag inte gillar är alla tanter som ser teaterbesök som en social händelse. Deras pladder som alltför långsamt avtar när föreställningen har satt igång. Men utan dem inga teatrar. De har förresten ingen annanstans att ta vägen. Det svenska samhället har inga platser på kvällstid för andra än de som är 20 nånting och vill supa och för att få göra det är beredda att förnedras på alla möjliga sätt. För att bli insläppta måste de dessutom vara svenskfödda. Vi irrade omkring på jakt efter nånting att äta och dricka. Men det är omöjligt. Det finns ingenstans.

Jag såg häromdan en powerpoint-presentation med en världskarta som byggde på s k World Belief Systems. Sverige hamnade långt åt helvete utanför, i en isande periferi, tillsammans med - Japan. Två udda kulturer i en värld där resten är överens om några grundläggande saker. Vi är mer aparta än norrmän och finnar. Åtminstone finnar. Så snacket om integration blir lite komiskt. Kan vi verkligen kräva att människor som är mer normala än vi ska integreras för att bli mer onormala? I och för sej gillar jag allt som är onormalt. Men ändå. Det känns inte schysst. Skruvat på nåt sätt. Som den där sketchen där kursledaren i svenskhet säger: "Så där, nu går grannen in till sig, då kan vi gå ut i trappuppgången!" Är det vettigt va. Istället borde vi ordna kurser där invandrare lär oss att bete oss som folk. Till exempel lär oss hur man hjälper varandra. Hur man umgås. Hur man hanterar olikhet. Det är nästan bara svenskan som har ett ord för gemenskap. På engelska finns visserligen Togetherness, men det används ju knappast. Det svenska gemenskap bygger på likhet. Svenskar kan bara umgås med människor ur samma socialgrupp, med samma inkomst, samma levnadsförhållanden och samma civilstånd.

Det där med saab är också obegripligt. Man skulle kunna tro att det var sjukvården eller äldreomsorgen som skulle räddas. Men det är ett företag som nästan aldrig gått med vinst det handlar om. Som tillverkar bilar som nästan ingen har råd att köpa. Lägg ner. Men det är väl en symbol för nånting. Kanske en symbol för hur vi mår.

Vi mår så himla dåligt, vi super ner oss, vi äter mer antidepressiva mediciner än större delen av världen, vi tar livet av oss, vi kan inte sova, vi är nåt så fruktansvärt sjukskrivna för besvär som ingen utanför Jämmerdalen ens hört talas om. Vi orkar inte mer. Kan nån rädda oss, nån från typ EU? Vi har ju mer problem än Ukraina.

Dagtid ska vi vara barnfamilj. Annars kan vi verkligen inte göra anspråk på att försöka vistas någonstans. Det vore förmätet. Jag antar att det är kvällstidens ritualer som så småningom leder till dagtidens aktiviteter. Hela svenska kulturen som en mating ritual. I så fall den mest primitiva kulturen i världen, enbart inriktad på barnalstring. Vi föds, vi föder, vi tar pensionsförsäkring, vi dör.

Men vi är många som står utanför. Vi ska bilda en egen tätort. Där ska alla vara välkomna överallt alltid. Det ska vara så himla blandat. Och så ska det finnas trevlig personal. Vi behöver bara en riskkapitalist så om nån känner nån.

dröm

Att sitta på en pinnstol
och möblera sina drömmar
i chockrosa isterband
som Kristina Lugn uttrycker det är kanske inte en idealisk livssituation. Även om isterband kan vara gott. Det är bara ett så äckligt namn. Men ibland hör man folk prata om att förverkliga sina drömmar. Jag fattar inte det. Fattar inte poängen. Att förverkliga sina drömmar brukar handla om att man ska paddla till Antarktis eller börja föda upp tryffelsvin. Det handlar alltid om nåt helt annat än det man gör. Hur kommer det sig att man hamnat så långt från drömmen? Som om man hela livet har färdats i fel riktning, bort från det man vill, i riktning mot det man inte vill. Man skulle kunna tro att det har med matematik att göra. Att det är ödesbestämt på ett matematiskt vis. Som om man egentligen bara gjorde en liten sväng bort från drömriktningen men att graderna i avvikelsen mångfaldigas för varje dag, varje minut.

Vissa dagar skaver tillvaron nåt fruktansvärt. Redan från det att man öppnar ögonen. Igår var det en sån dag. Jag hittade inte mobilen så jag kunde inte stänga av alarmet. Jag stötte emot saker, spillde omkring mej och bet mej själv i kinden. Hittade inga rena kläder. Gick mot tunnelbanan alldeles stel och hukande, stapplande, frusen, men ihopbiten och bestämd. Det är bara att bita ihop. Vi svenskar är väldigt bra på att bita ihop. Förutom att vi är väldigt effektiva och demokratiska och oartiga på gränsen till hänsynslösa så är vi väldigt bra på att bita ihop. Det måste man säga. På tunnelbanan. Folk så grå och gråblå stiger på. I Hammarbyhöjden. Det är nåt speciellt med just Hammarbyhöjden. Folk där verkar särskilt sammanbitna.

När allting skaver får man för sej att det ligger en dröm nånstans, slängd åt sidan, som det är jävligt bråttom att förverkliga. Det brukar iofs fattas några miljoner. Euro. Tack och lov. Det mest nedslående är när man inser att drömmen är fullt möjlig att förverkliga. Omedelbart. Typ att den inte kostar nånting annat än lite initiativförmåga. Lite jävlar anamma. Men jag kan inte förmå mej till att anmäla mej till den där tenniskursen för vuxna utan bollsinne. Kan inte. Jag vill inte tillhöra den gruppen kanske. Eller också är jag rädd att inte bli antagen.

Drömmarnas förverkligande brukar ha en påfallande likhet med vad som erbjuds av marknaden och magasinen. Det brukar sällan handla om att man vill förverkliga drömmen att stoppa världssvälten. Jag har inte hört nån säga att de vill föverkliga drömmen att erbjuda aidssjuka gatubarn i Ryssland en varm famn. Hur kommer det sej? Jag fattar verkligen ingenting. Människor är så komplicerade.

Vid Eden Lake

"Titta på teven, dricka vin, slappna av" som A brukar säga när han tänker högt i sitt dechiffrerande av det svenska mysteriet. Men det var ingen avslappning att titta på Eden Lake. Ni som har sett den förstår vad jag menar. När jag ser våld så tror jag att det är jag som utsätts för det. Det gör ont överallt, jag känner skräck och samtidigt blir jag ledsen. Tar liksom ut sorgen i förskott. "Hur ska de komma över det där traumat?" I Eden Lake är de iofs döda när filmen slutar. Men hur blir det för deras anhöriga? Jag googlade på filmtiteln och hittade recensioner och en intervju med James Watkins som regisserat filmen. Som vanligt när man läser intervjuer med regissörer så blir man besviken. Jaha det var det han tänkte. Det förvånade mej att recensenterna inte valt att jämföra Eden Lake med Hanekes Funny Games. De liknar varandra, men till Edens nackdel eftersom den saknar Hanekes stringens och totala ovilja att underhålla. Men båda är välgjorda och ytterst grymma. Båda handlar om präktig medelklass som blir omsorgsfullt torterad och slaktad. Watkins försöker få med nåt slags klassperspektiv som bara känns konstruerat, en sorts brittiska rednecks eller white trash kanske, som på nåt sätt ska förklara ondskan. Kanske en konflikt mellan arbetarklassens "ha det bra" och medeklassens "må bra". Det förstnämnda nåt slags indolent hängivelse åt omedelbara njutningar medan det senare innebär en kärvare strävan genom kroppslig kontroll, miljömedvetenhet, göra rätt, tänka och känna rätt, kort sagt inre och yttre disciplin. Det är den som bestraffas i filmen. Så slakten på medelklassen är kanske en ventil. För just medelklassen.

Jag undrar om inte alla filmer som väcker grundaffekten skräck är moralistiska. Omedvetet från regissörens sida. Som Boys Don't Cry: "Titta hur det går om du envisas med att vara transsexuell". Eller Frances: "Ja så går det om du har integritet!". Det perversa behovet hos den tysta majoriteten att få frossa i hur dåligt det går för den som avviker. Jag blir alltid misstänksam när nån säger att den gillar Boy's Don't Cry eller Requiem For a Dream. Eller Frances. Att gilla Eden Lake eller Funny Games är mer masochistiskt. Och då mer sympatiskt på nåt sätt. Både i Eden Lake och Funny Games är offren sådana vi ska identifiera oss med, inte ta avstånd ifrån. Bådas offer färdas aningslöst ut på landet i en sports utility vehicle. Kanske medelklassens starkaste symbol. I Hanekes film löser de melodikrysset. Det moralistiska ligger i det där naiva. I tron att det går att kapsla in sig. Funny Games ger mer tolkningsutrymme än Eden Lake, framförallt existentiellt. Familjen som färdas i sin suv har vänt sig bort från Gud, det vill säga tror att de klarar sig bra, att de har koll, att de har tänkt på de flesta faror. Suven med multipla aribags, sommarhuset, attiraljerna, Babels torn.

Det är som om vi vill bort från oss själva. Idag var jag ute och sprang i Nackareservatet. Man tänker snabbt när man springer, stackatoartat, mellan flåsen, väldigt korta tankar. Jag tänkte på Ireen von Wachenfeldt, hon som var ordförande i ROKS och som sa att män är djur. Sedermera rättade hon sitt uttalande och sa: "Jag skulle ha sagt att män är värre än djur". I vilket fall har hon väl rätt. När man ser ett ungt heteropar med sin barnvagn ute och gå så undrar man. Om nu mannen är ett djur eller ännu värre, vad är då kvinnan? Hur skulle de försvara sitt revir om de var hotade? Var finns det djuriska? I de otrohetshistorier som kanske aldrig kommer att uppdagas? Eller kommer de kanske att ge sig av till Eden Lake en vacker dag? I den tomtebolycka vi nästan alla strävar efter är vi kanske egentligen innerst inne beredda på attack. Vår beredskap finner ett litet pysande utlopp i skräckfilmer, i det underbart paradoxala i att äntligen få ha en skön hemmakväll efter veckans strider och då hyra en skräckfilm. Var det Gloria Steinem, denna ibland vettiga men ofta fördomsfullt fördömande feminist, som menade att det västerländska samhällets undergång kommer att bero på förvekligandet av mannen? Alltså medan barbarerna står och flåsar bakom gränserna?

Hon är uppenbart förvirrad. Om mannen vill bli förvekligad bör inget hindra honom. Men om nu ondskan finns, vem ska försvara oss? Jag skulle inte överleva en kvart vid Eden Lake. Jag skulle böna och be: "Snälla döda mej snabbt så jag slipper se fortsättningen." Enligt Steinem är jag i så fall dömd till undergång.

Vad man behöver

Gå nu in på den här sidan och fundera över om ni inte vill lägga ett fett bud på en lägenhet på Hornsgatan. Det kan vara precis vad ni behöver. Det skulle dessutom lindra min sorg över förlusten av detta profana kyrkorum, detta laboratorium för kontemplativa experiment. Man kan praktiskt taget försvinna därinne. Med dörrarna stängda är lägenheten alldeles tyst. Man kan höra sina egna andetag och klockan som tickar. Tiden är vårt enda hem. Kristina Lugn skriver dock att soffan är en viktig del av hemmet. Hon undrar även om man, när man dör, bärs ut tillsammans med soffan. Eller om man bärs ut var och en för sej. Jag tycker nog att växterna är en viktigare del av hemmet. Soffan bara står ju där. Men växterna växer. De gör anspråk på att bo där. Och de rör knappast på sej, de söker ingen annan sovplats. De flesta människor som säljer sin bostad brukar, vare sej de idkar homestaging eller ej, ta bort en massa saker. För mej är det tvärtom. Med viss vånda inhandlades några krukväxter och ställdes fram nån pryl som ska ge just den där illusionen av ett hem. Frågan är om vi nånsin har haft något hem. De flesta av oss har dock alltid haft en sovplats. Men hela idén med ett hem är väl ett borgerligt projekt sprunget ur 1800-talet. Precis som den monogama tvåsamheten. Medelklassen är ett ständigt pågående projekt. Kanske en räddningsplanka när vi riskerar att tippa över i ingenting. Skiljeväggen mellan det privata och det offentliga är väl också en 1800-talsprodukt. En av medelklassens diskurser. Fasaden, personan, gardinerna. Att kliva fram bakom gardinen uppfattas som gränslöst. Människor som saknar borgerlighetens diskreta charm brukar uppfattas som i avsaknad av gränser och omdöme. Men är det inte gränserna som gör oss till främlingar för oss själva? Det här att hela tiden vara innesluten i ett hem. Att stå bakom gardinen och nypa bladen av krukväxterna medan det inre livet är lika tumultartat som allt som tycks pågå på andra sidan gardinen. Var det inte borgerlighetens tryckkammare som födde psykoanalysen?
Oavsett om hemmet är en metafor eller en försvarsmekanism så är hela idén förförisk. En religion. Med Hemnet som dess apostel. Lägg ett bud.

Nevereverland

För mig var Michael Jackson en modern människa. En tragisk människa som längtar efter sig själv. Det har stått en massa om hans förlorade barndom. Som om det räckte som förklaring. Vad var det Arthur Miller sa om Marilyn Monroe? Nånting om det ödesdigra i kombinationen psykisk störning och kommersialism? Härifrån Sverige ser det nästan ut som om den amerikanska kulturens kärna består av grundantagandet att det går att konsumera bort alla negativa affekter. Det är förföriskt. Vem vill lida? Inte jag. Jackson försökte inte sörja sin förlorade barndom. Han verkar ha vägrat göra det. Det är väl det som kännetecknar den tragiska människan. Hon vägrar sörja och agerar istället. Agerandet underlättas av att ha gott om pengar och en massa rådgivare. Det är så ironiskt att hans nöjespark heter Neverland. Insteget i Neverland leder till Ingenting. Agerandet måste ständigt intensifieras för att täcka det ständigt vidgande hålet i själen som uppstår i flykten från sorgen. Och det funkar ju inte så det är liksom följdriktigt att det sen krävdes lugnande tabletter i allt större omfattning. Kanske är det därför hans musik är så ytlig. Den verkar inte ha haft nån annan källa än själva flykten. Det är det som är så modernt. Nån borde ha tagit honom om axlarna och lett honom till en stadig och moderlig terapeut. Inte Elisabeth Taylor. I en intervju för länge sen råkade MJ undslippa sej nåt negativt om sin pappa. Det uppstår då ett ögonblicks panik i hans ansikte. Han vänder sej till kameran och säger med en vädjande nästan tårfylld blick: "Sorry dad!" Det är det mest berörande jag upplevt i relation till Michael Jackson. Synd att han inte själv förstod hur sorgligt det var. Eller det kanske han gjorde egentligen innerst inne. Vem vet, inte jag.

Midsommartraum(a)

Nu skimrar lägenheten av rengöringsmedel. Och Lagaplan blänker i solen. Jag lyssnar på Kate Bush, Sunset.
Därtill hyser jag medkänsla med de irakiska grönsakshandlarna på torget. Varje morgon kl halv sju börjar de bygga upp sitt grönsaksstånd och varje kväll vid nio börjar de montera ner alltsammans. Och så samma sak nästa morgon. Den senaste tiden i isande ösregn. Alla dessa stänger som ska passa ihop och hamras fast i sina fästen. Det är ljudet jag vaknar av. Kan inte nån stadsdelsförvaltarperson ordna ett permanent grönsaksstånd åt dem? De bidrar betydligt mer till trivseln och livet på Lagaplan än till exempel den svenska kyrkans outhärdliga trivselaktiviteter på andra sidan torget. När svenska kyrkan ska ordna trivselaktivitet på Lagaplan ställer de upp ett bord och säljer läsk och kokosbollar. Tänk om Jesus kunde dyka upp med ett schysst järnrör.
Fast jag hade tänkt att det här inlägget skulle handla om debatten som uppstått på grund av "humanisternas" annonskampanj. Jag håller som vanligt med båda sidor. För att undkomma religiöst förtryck är det en fördel att vara en medelålders heterosexuell man. Det samma gäller väl kommunism. Det sant profana är till för att skydda oss andra. Så jag sympatiserar med "humanisterna". Men håller samtidigt med Göran Rosenberg som ifrågasätter kampanjen. En gul stjärna kan inte användas i en kampanj mot judendom. Det är osmakligt och aningslöst. Det är en typisk svensk form av aningslöshet. Dessutom finns det väl en hel del annan blind tro som kan kritiseras. Religionen kan ju i bästa fall innebära ett sökande. Den svenska kyrkans läskförsäljning innebär mer av en uppgivenhet. Det finns inget mysterium men det finns läsk som piggar upp. De har även ett pingisbord och ballonger. Är det svaret på de stora frågorna?
Fast egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om att det återigen är midsommar i Jämmerdalen. Jag känner mig som Olle Ångest när jag går omkring bland jordgubbarna. Det kommer som vanligt att äga rum ett firande lite här och var. Det kommer att försäljas läsk och finnas tombola och fiskdamm precis som vid alla andra högtider. Gud så härligt.
Jag måste nog börja i terapi igen. Jag vaknar i gryningen och är skitförbannad på allt möjligt. Men nånting som är väldigt positivt är att jag köpte Maret Koskinens bok "I begynnelsen var ordet". Den handlar om Ingmar Bergmans tidiga författarskap. Fascinerande. Hon visar till exempel hur dikt och verklighet flyter ihop. Bergman klagar över att han alltid har en iskallt betraktande blick, även i känslomässigt nära och laddade situationer. Koskinen visar hur han använder scener ur sina filmer för att skapa sin självbiografi. Dikt blir liv alltså. Tydligen blev Bergman själv "chockad" av boken. Det kan man förstå. Koskinen har också en skarp blick. Hon skriver dessutom njutbart. Enkelt, ledigt, effektivt. Ni kanske redan har läst boken, den kom ju för några år sen.

Springsteen, Bolaño, Björck, Kandre & äggröra

Inspirerad av Magnus (Rymdskeppet, se länken) som påminde om Atlantic City, har jag återigen hamnat i en Springsteenfas. Varför ska man utsätta sej för all skit när det finns nåt så bra som The River. På spotify fanns en liveversion. Men den bästa Springsteenlåten är för mej Youngstown.
Comment?
Idag stod det ännu en hyllningsartikel om Roberto Bolaño i DN. Jag ska skaffa och köpa in hans sista roman 2666. I artiklarna om honom står det ofta att man inte vet så mycket om honom. Satt han verkligen i fängelse i Pinochets Chile? Var han verkligen heroinist? Vem bryr sej. Man tror sej i alla fall veta att han föddes i Chile, växte upp i Mexiko och levde sina sista år i Blanes norr om Barcelona. Jag läste De vilda detektiverna i vintras och kände nästan samma lycka som när jag var ung och läste Beckett eller Proust eller Patrick White. Jag fattar inte vad det är med den där boken. När man betraktar den liksom utifrån, texten och vad det står i texten, verkar den så obetydlig. Enkel. Det är väl det som är konst.
En annan positiv sak var filmen H:r Landshövding. Den bevisar att man kan göra konst av vad som helst. All Is Pretty. Om man bara tillåter sej att titta. Verkligen titta. Som Måns Månsson gjorde på Anders Björck. Jag tycker filmen visar hur totalt meningslöst allt är. Eller åtminstone allt som tas på allvar och är högstämt och tradtionsenligt. Anna-Maria Lenngrens Pojkarne i filmformat med Landshövdingen i rollen som sig själv. Meningen uppstår i gliporna. De rörande mellanrummen. Vår belägenhet i universum. Eller i Uppsala. Filmen fick mej att tänka på John Houstons sista film The Dead. Baserad på en novell av James Joyce. Det är kusligt livet.
Sen såg jag filmen om Mare Kandre. Speakerrösten inledde med att Kandres första bok Ett annat land var den första bok han köpte. Som vuxen. Sen intervjuas Jonas Thente (som f ö skrev Bolaño-recensionen i dag - allt verkar hänga ihop här) och säger då exakt samma sak. Ett annat land var den första bok han köpte som vuxen. "Jag med!" säger speakerrösten. Och jag tänker: "Jag med".
Vad betyder det?
Sen intervjuas paret Engdahl-Witt-Brattström och det är en gullig intervju. Jag undrar hur de talar med varandra när de äter frukost. Om de äter frukost. Min ideala frukost (som nästan aldrig tycks mödan värd när jag väl står där i köket) är scones med grädde och sylt och så äggröra till det. Eller tvärtom. Det är ett jävla pyssel. Grädden till sconesen måste vara hårt vispad men inte så att den blir till smör. Äggröran måste vara krämig, inte torr. Latten måste ha krämig mjölk, inte löddrig. Löddrig latte är bland det värsta som finns.
Fast det var kanske en överdrift.
Man kan ju helt enkelt bita ihop och dricka upp. Och sen är det glömt efter några minuter.
Det verkar som om "krämig" som konsistens medför en mer positiv upplevelse än "löddrig" eller "torr". Mer tilltalande. Det kanske är biologiskt.

April bla

Hade så gärna velat gilla fever ray. Men det är trist som ikea. Snyggt och rätt.
Är fortfarande liksom irriterad på den där Ray Kuun som skrev boken som varnades för i förra inlägget. Boken borde ha en varningstext faktiskt. Den patologiska narcissisten använder sig av andras empatiska förmåga för att driva igenom sina egna planer. Karaktären i boken använder sig av sin förstående fru. Han ger sig inte förrän hon blir ett vackert lik. Och sen skriver han dessutom böcker om henne för att dränera henne ytterligare. Och boken är ju så skitdåligt skriven dessutom. Nä jag är fortfarande så jävla irriterad. Så går det när man ska försöka hänga med i samtiden istället för att sitta under sin högstämt immiga kupa. I splendid isolation.

Intryck doppas i amygdala för att bevaras som minnen. Undrar om inte språket, detta mystiska undflyende neurologiska system, som liksom Makten finns lite här och där, också måste doppas i amygdala för att bli begripligt. Om jag nån gång lyckas formulera nånting så visar det sej alltid vara ett minne. Minnenas trivialitet dunstar när man pillar ut några jästa fragment. De får sitt värde i att vara dåtid. Precis som surströmming. Här och nu har inget språk. Det är för banalt. Det finns nåt lockande i det förflutnas förtätning. Så många skuggor och vrår, en tät dimma där ansikten och repliker dyker upp. Minnet är som sobril.

Vi tog en cykeltur till Årsta och käkade på Palmyra kebab. A fick för första gången sen han kom till Sverige smaka schyssta kikärtsbollar. Sen cyklade vi över Årstabron i blåsten. Svettig och kall samtidigt och ljudet av grus och dofter från den skira grönskan. Ömtåligt hårt ljust och kallt, det är vårkänslor för mej. Hoppas de går över snabbt och att det blir så inihelvete hett inombords.

Bokvarning & pjästips

Får inte längre några tips om hur jag ska göra bloggen läsvärd. Läsbar. Folk har gett upp. Jag med.

Istället för att ge boktips kan man ge bokvarningar. Läs till exempel inte "En sorts kärlek" av Ray Kluun. Den handlar om en man som är ute och super och knullar runt medan hans fru ligger och dör i cancer. Det finns tydligen en fortsättning som handlar om att frun är död och han är ute och super och knullar runt. Det finns citat på framsidorna som tyder på att recensenterna har blivit berörda. Någon har gråtit "massor". Det är lika ofattbart som att någon tycker att Sex and the city är kul.

Boken är oavsiktligt - tror jag- intressant. Den gestaltar nämligen en total tomhet. Mannen (och den stackars frun) tillhör den nya medie- (över/under?) klassen. Det handlar mycket om vad folk har på sej. Inget fel i det. Men på ett tomt vis. Och lite ängsligt. Märkena ska kanske symbolisera huvudpersonernas ekonomiska framgång men lyser bara upp deras andliga katastrof. Till slut bestämmer sig frun för att ha en blå replay-klänning på sig när hon begravs. Och en diesel-jacka. Mannen tycker att hon ser så fin ut i sin replay och sin diesel. Kanske är det ändå inte oavsiktligt det där tomma?

Designermärken kan vara som smycken eller som "nånting i sig". Som en tag. De blir vackrast om de saknar representativitet. Då förlorar de sin unkna ängslighet, sina pretentioner. I pjäsen Full galopp som går just nu på Fria teatern på Kungsholmen (de ger även Höst och vinter i sin andra lokal i Högdalen, skynda och se sista föreställningen på torsdag för den är så stabilt bra) droppar huvudpersonen märken och namn till höger och vänster. Men inte på ett tomt onanistiskt-narcissistiskt vis utan som metonymiska effekter. Det är en tragisk historia. Det verkar som om det äldre par som leder fria teatern har en förkärlek för svart humor. Full galopp handlar om en åldrad nyss avsatt chefredakör för amerikanska Vogue, Diana Vreeland. I hennes monolog (framförd av en Håkan Jonsson som spelar pappan i Höst och vinter) klamras det fast vid märken och namn som om det var räddningsplankor i hennes accelererande undergång. Varje uttalat märke blir köttiga bokstäver, munnen som fylls av ordet och spottar ut det som om det vuxit inne i kroppen under ett helt liv. Hela 1900-talshistorien bedöms av Diana Vreeland utifrån grad av chicness och stil. Det är nånting med det där när det blir liv av tomhet. Ray Kluun gör tvärtom, död och tomhet av liv.

På tal om det så stod det i DN i dag att framtidens bostäder kommer att vara fria från allt man inte gillar. Det kallas nischat boende. Man kan bo rökfritt, barnfritt, djurfritt. Alltså inte bara i sin egen lägenhet utan i hela huset, kanske hela kvarteret. Tala om absolute narcissism.

Elegance is refusal. -D Vreeland