Gammal kråka

Kanske är det så att varje människa jag känner tror att just han eller hon inte blivit bjuden på min 40-årsfest. Det skapar ju en sorts gemenskap det också. För nån 40-årsfest lär det inte bli. Jag har i alla fall inte sett nån. Det kändes ett tag som om den var på väg men sen blev det suddigt vid horisonten.

Jag skulle så himla gärna vilja ha en hund. Men sen tänker jag på att jag måste stressa iväg till hunddagiset varje morgon och eftermiddag och tvingas umgås med den där jycken hela helgerna. Är nog ingen djurvän. Kanske för självupptagen för det. En del djur, typ hundar, pockar på uppmärksamhet och man måste ge nån sorts respons. De vill ha nånting och man vet inte riktigt vad. Andra djur, typ katter och fåglar, ignorerar en och det är lika jobbigt för då måste man liksom försöka få kontakt. Kråkor till exempel. Turkiska kråkor lever tydligen i tvåhundra år. Betyder det att de blir alltmer visa, eller finns det en kråkbegränsning? Jag minns fortfarande en kusligt intelligent kråka på Djurgården för länge sen. Den stod framför oss och bredde sina egna smörgåsar. Men blir man klokare ju längre man lever eller var man så klok man kunde bli från början och sen blir man bara mer bekväm och energisnål? Man blir alltså inte klokare utan bara latare och smartare. "Gud vad skönt att bli äldre." Men den ångestdämpande känslan av att vad som helst kan hända nån gång i framtiden ersätts av den småkalla insikten om att vissa saker aldrig kommer att bli av. Som om man tappat telefonnumret. Till nån man skulle ha kunnat ringa om man hade velat det. Det är inte tiden som fladdrar bort, det är lusten. Hjärnan tätar sina sprickor så att snart inget nytt kommer in. Morgonluften man andas börjar kännas precis som igårluften. Allt som man vet är himla trevligt börjar ruttna i minnets förtätning. Man börjar vänta på svaret.


And one day you get that letter you've been waiting for forever

And everything it says is true

And then in the last line it says: burn this.

På tal om det.

Jag har också stått utanför Rue de Fleurus 27. Fråga mig inte varför. Andra kanske la blommor på Jim Morrisons grav men jag har aldrig gillat The Doors. Så jag stod utanför Rue de Fleurus 27. Måste ha varit 19 år. Inte lyckades jag förnimma något. Men där bodde Alice och Gertrude och gubevars även Gertrudes man Leo. Picasso tog dit alla sina kvinnor för att de skulle bli godkända av Getrude. De blev tydligen förhörda utan att ens få nåt att dricka. Men när de svarade nåt som misshagade Gerrtrude stack Alice fram sitt kakfat och tvingade i kvinnan en riktigt torr kaka. Var har jag läst det och varför minns jag det? Och varför tycker jag sånt är komiskt? Det finns personer som känner mig ganska väl och som säger att jag inte har någon humor. Skrattar på fel ställen. Skrattar för ofta. Säkert tecken. Eller bara en sjabbig persona. I vilket fall kanske det var därför Picasso bytte kvinna så ofta. De stod inte pall för Gertrude. Sen gick jag väl till Luxembourgträdgården och hängde. Eller vandrade tårögd i blåsten längs Seine. Vad jag ville säga var att man kan klä sin längtan i vad som helst. Jag har på känn att det inte är över än. Nån gång kommer jag säkert att stå och hänga utanför Patrick Whites villa i Centennial Park i Sydneys södra förorter. Det är väl nåt projektivt. Paris var i alla fall ganska ödsligt på sina håll och på vägen hem från Balzacs grav såg jag en vild hund. Sen stannade jag på hotellrummet varje kväll. Gick hela dagarna omkring och låg hela kvällarna i sängen och läste. Nu skulle jag gjort tvärtom. Så vem säger att man inte förändras. Man blir mer och mer rädd för döden. Idag på tunnelbanan såg jag reklam för Humanova. En bild av en saliggjord kvinna med ett inre lugn. Rubriken löd: "Nu hinner jag leva". Och A sa: "Och snart ska du dö". Och så garvade vi. Den typen av reklam för skylla sig själv.

Elakartade underlåtelser
Spred sig i hans tomma rum
Läkarna maktlösa
Fåtöljen andas fortfarande
Värmen från hans kropps
Försent

Såna där som Humanova säljer oss billigt. "Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet. Det ligger till grund för hela min affärsverksamhet." K Lugn. Det är inte så dumt ibland att göra saker mer problematiska än de är. Det finns ett slags respekt i det. Eller hur?

Ingenting

Var det Saul Bellow som skrev att individens värde är på nedgång? Att han själv är död behöver iofs inte ses som ett bevis. Men kanske ett oroande tecken. Kommer ni ihåg den där serien med filmatiserade noveller av Roald Dahl? Jag minns dem. En film handlade om en kvinna vars strängt moraliske och religiöse make avled på sjukhuset. Fast han avled inte riktigt. De innovativa läkarna hade lyckats hålla liv i hans hjärna som de placerat i en glasburk tillsammans med ett av hans ögon. På det viset kunde han leva vidare och observera allt omkring sig. Kvinnan som var en ganska grå och trist typ bad att få ta hem burken med makens hjärna. Väl där hemma placerade hon burken med maken på soffbordet och började hämnas på honom för att han under sin mer fysiska levnad hållit henne i ett på något sätt hämmat och olevt tillstånd. Hon började röka, supa och bete sej framför hans observerande öga och använda fult språk som hon visste att han inte gillade. Det var ju en ganska töntig historia. Den kallades för en "rysare". Jag vet inte varför jag minns den så väl. Måste ha varit i slutet av 70-talet. Nånting kanske fick mej att rysa. Minns att jag undrade hur han andades. Själv hade jag ibland svårt att andas. En hjärnrest från spädbarnskruppen. Att dessutom tvingas titta. Utan att kunna blunda. Stackars man. Den filosofiska frågan när man upphör att leva och huruvida dödsbegreppet behöver omprövas var nog inte nåt underliggande motiv i filmen. Vad jag minns. Häromdan lånade en kollega ut en stor tung bok till mig. Det var romanen "Allt" av Martina Lowden. Den är så gott som oläslig men kritikerna har varit positiva och nästan hyllat den. Det kan bero på till exempel två saker: antingen att de inte har läst den (för det går i princip inte) eller också för att man som kulturelitist (dvs läsare med extremt god smak) finner ett hem i sig själv när man inser att Lowden har väldigt god smak. Boken består mest av en skön namedropping: Proust, Morrissey, Kristina Lugn, Gertrude Stein, Gombrowicz osv. Eftersom hon har så bra smak måste ju boken vara bra. Men jag har inte heller läst den. Jag gav den en och en halv timme, sen kändes det som om allt blev tomt. Den är en sorts iskall tvångsonani i bibliotekets mest obskyra avdelning. Mellan hyllorna efter stängningsdags. Jag blev deprimerad. Man säger att postmodernismen gjorde att ytan blev innehållet. Tecknen betecknar sig själva. Hjärtat blev "hjärtat" i en oändlig spegelrörelse. Lowdens post-postmodernistiska bok saknar både hjärta och "hjärta". Vad jag egentligen försöker säga är att hon verkar så skärpt och verbal och nästan genial så när hon får kontakt med sig själv (inte "sig själv") så kommer hon förmodligen att skriva nåt fruktansvärt läsvärt. Boken "Allt" är mest en gestaltning av en narcissistisk personlighet. Och det är förmodligen oavsiktligt. En hjärna, ett öga. Det finns ett kort avsnitt i boken där huvudpersonen (om det nu finns en sån) får uppskattande blickar och kommentarer pga sitt utseende. Hon beklagar att ingen av dem som tittar på henne orkar lägga märke till titlarna på låneböckerna hon har under armen. Får mej att tänka på en Lugn-pjäs där ett par har samlag på scenen och kvinnan utbrister: - Åh det här är bra för mitt självförtroende!

Det värsta med tomheten, förutom att den är outhärdlig, är att den kanske får oss att börja bli religiösa. På nåt bakvänt sätt lägga en filt över vår mödosamt erövrade tankeförmåga. Som när allt hopp är ute och t o m ateisten ber till Gud. Och på tal om det så tycker jag att lapparna man ser på stan med slagorden "USA ut ur Irak" borde ersättas av "Religionen ut ur hjärnan". Kan ingen sätta upp såna lappar? Jag orkar inte. Jag har tvättid idag.