Le Mikko

Imperfect glass

2012-01-18T22:34:00.000+01:00

Det är väl en ambitionsnivå så god som någon att läsa alla Patrick Whites romaner en gång till. Eller också har jag bara ramlat in i ett av hjärnans små kaninhål. Där ligger jag nu och läser romanen A Fringe of Leaves, kanske PW:s mest envetna karaktärsskildring. Jag har fått lära mej att en god roman ska innehålla en utveckling av romankaraktärerna. Kanske gäller det även ett gott liv, vilket skulle förklara ganska många saker när det gäller mitt eget. Låt oss hoppas att det finns andra kriterier att bedöma Livet med än dess konstnärliga kvalitet.
I Ellen Roxburghs fall sker dock åtminstone ett par metamorfoser. Men det fiffiga med PW:s romanfigurer är att de egentligen inte förändras. Men man kommer ur sin puppa, på mer eller mindre våldsamma sätt. I Ellen Roxburghs fall genom att hon lider skeppsbrott och tillfångatas av aboriginer och får utstå både det ena och det andra. Kanske kan man se skeppsbrottet som ett inre skeppsbrott. Vågorna som sköljer en iland är en kraft utanför en själv men i samklang med den. Historien bygger på en verklig händelse, en Mrs Fraser som råkade ut för något liknande nån gång på 1800-talet, varefter ön där hon hamnade utanför Queenslands södra kust heter Fraser Island. Men PW gör sitt eget skoningslösa porträtt av en människa som inte hör hemma någonstans men som är klarvaken. Hon är en främling redan innan hon tillfångatas. PW vänder och vrider på Ellens främlingskap. Det är konstant samtidigt som det växlar nivå eller fokus. Hennes sätt att se är kanske annorlunda men bland ursprungsbefolkningen blir hon en verklig främling, inte bara en dold. Och det kanske är det som frigör henne. Ett religiöst färgat martyrskap finns hos alla PW:s karaktärer, men förmodligen frikopplat från idén om en gud, snarare förbundet med existentiella villkor utan en gud.
PW avskydde brist på stil, typ förortsvillor i tegel och allmän ytlighet och fördumning. Samtidigt valde han att ge det pris han fått som Årets Australiensare vidare till Dame Edna. Och han vägrade komma och ta emot Nobelpriset. Fast det sägs att han gladde sig i hemlighet. Men det finns nåt uppfordrande i hans gestaltningar. I sättet att betrakta. Nåden kommer först när man hängt av sig personan. I Ellen Roxburghs fall när hon är fullständigt förslavad och berövad allt. Det benådande hos huvudpersonerna i PW:s böcker är kanske att de förmår vistas i ett mellanrum där det finns lite luft mellan den de är och den de bör vara för att (van)trivas i kulturen. Det är liksom inte vattentätt.
Det finns vissa cues för vem Ellen Roxburgh är. Som när hennes man säger att han är nöjd med att hon inte är en bildad person.
'There is almost nothing', she sighed, 'that cannot be changed for the better.' Och författaren tillägger: But in her own case, a kind of sensual apathy intervened as often as not between the intention and the act. Or, in the beginning, life to be lived.
Det finns en viss densitet i de raderna. Ellen är alltså en person med ideal eller ambitioner. Men som lider av en sorts sensuell apati som tycks hämma hennes strävan. Dessutom finns det ett liv att leva (hon kommer från svåra omständigheter). När hon innan skeppsbrottet, när stormen blåser upp, ger sig ut på däck och halkar omkring och nästan blåser överbord kommer kaptenen ut för att hjälpa till och reflekterar på följande sätt:
Possibly Mrs Roxburgh was only trying to test her courage in a man's world, though the captain suspected it was more to it than that. He would not have known how to express it, but in his still centre, round which many considerable storms at sea had revolved, he sensed that his passenger had an instinct for mysteries that did not concern her.
När hon kommer ner till hytten igen och tar av sig de våta kläderna framför spegeln drabbas hon av ett minnesfragment, kanske går hon till och med in i ett dissociativt tillstånd:
Her skin, mottled by the imperfect glass and watery stare of dazed eyes, brought to mind some anonymous creature stranded at a street corner in a fog of gin and indecision.
Hennes relation till sin far blir inte mer uttalad än så. Alla små cues tillsammans bygger ett porträtt som blir lika levande som alla människor man har omkring sej, fragmenterat och svårbegripligt.

PW igen

2011-12-16T22:37:00.000+01:00

Det finns en speciell anledning till att jag läser om alla romaner av Patrick White en gång till, och dessutom hans självbiografi Flaws In the Glass och en bok om hans verk, utgående från temat om "den Andre". Han fyller nämligen hundra år nästa år. Om han hade levat. Han dog 1990 och efterlämnade sin grekiske sambo Manoly Lascaris som han levt med i över 50 år. De träffades i Nordafrika under andra världskriget då de båda tjänstgjorde i armén. De flyttade vid krigsslutet till Alexandria där Patrick White skrev boken The Aunt's Story, sittande på en balkong vid en gata mitt inne i Alexandria där kaoset av sinnesintryck enligt honom själv bidrog till porträttet av the aunt, Thedora Goodman, den första av hans särlingar till romangestalter. Theodoras mor dör och hon, ensam i världen, reser till Europa där hon tar in på ett hotell på rivieran och blir sittande i deras jardin exotique, under en monstera deliciosa. White inleder det avsnittet av boken med ett citat från Henry Miller om "mognadens stora fragmentisering". Theodoras utveckling som romankaraktär går just åt det hållet, mot en tilltagande psykisk fragmentisering som är en sorts undergång men som på vissa sätt framstår som en välsignelse. Hon slås emot den nyktra omvärlden inbäddad i sin egen outgrundliga värld, det är riktigt vackert skildrat. Hans nästa roman Riders in the Chariot heter på svenska De fyra utkorade, och det finns nåt vettigt i att kalla dem för utkorade, för alla Whites romangestalter är det på något sätt. De är udda på ett diskret och undflyende sätt, och genom deras ögon betraktar man det omgivande så kallade samhället. Deras mission är oklar men handlar kanske om att vara just främmande. White skulle aldrig ha kunnat vara amerikan eller engelsman. Hans skrivande måste ske i imperiets utkant, i hans fall Australien. En engelsman skulle aldrig kunna titta runt hörnet på det där sättet. Och en amerikan skulle behandla samma temata alldeles för övertydligt. Nej jag tar tillbaka det, en judisk amerikan skulle han ha kunnat vara, typ Isaac Bashevis Singer (läste de varandra?). Men han skulle också ha kunnat vara latinamerikan. Fast nu måste jag dra mej tillbaka från nåt slags etnifierat gungfly. Men egentligen är det en sak jag har funderat på, att det borde finnas ett begrepp motsvarande det underbara ordet heternormativ, fast som handlar om kulturellt (och/eller) etniskt ursprung. Iofs finns ordet orientalism, men det handlar ju mest om det västerländska betraktandet av den muslimska världen. Och diskurs är för snårigt och stort. Etnonormativt skulle kunna funka. I svensk politik brukar man uttrycka uppskattning över människor som vill bli som "oss". Det kallas för integration och det är jätteviktigt. Att bli svensk är kanske förutom att man lär sig tala svenska utan brytning att man gillar naturen, fläskkött, att förakta äldre människor, att bli för full och att gå förbi och inte låtsas se om någon blir nedslagen i tunnelbanan. Än så länge verkar integrationen inte helt ha lyckats kan jag säga, det har jag sett på nära håll.
Vad jag egentligen försöker säga är att jag håller på och läser om ytterligare en roman av Patrick White, den som kanske blev lite av en bestseller på 70-talet, The Twyborn Affair. Den anses av många, bl a Whites biograf David Marr, som hans främsta. Jag håller inte med. För mej är den lite som Ingmar Bergmans Höstsonaten, ett verk som är lite för typiskt för sin upphovsperson. Bergman sa om Höstsonaten att han hade gjort en "bergmanfilm". Det är som om White i The Twyborn Affair vill hamra in budskapet, eller budskapen. Fast helt underbart gestaltat. Språket är som i alla hans böcker sådant att man vill memorera varje rad, även de man inte alls begriper. I synnerhet de man inte begriper, men har en känsla av att man ändå fattar. En queerroman för övrigt. Huvudpersonen Eudoxia/Eddie/Eadith överskriver de flesta barriärer.
En person sa till mej att han blir skrämd av personer som gillar PW. Jag fick aldrig veta varför men jag tror att det var av något svårbegripligt akademiskt skäl.
Fortsättning följer.

We mind, but we don't care

2011-12-12T22:33:00.001+01:00

Jag vet inte om det är en depression jag har, det kanske bara är en recession. Men det är nånting som pressar inifrån och ut. Som en svart svällande sörja. Och nu kom det där ordet sörja igen. Jag tycker i alla fall att man, förutom att avskaffa upphandlingsförfarandet inom vården, borde lagstifta mot separationer. Eller arbeta förebyggande genom att inte inleda något som man sedan kanske måste avskiljas från. Det gör för ont. Men det handlar inte bara om det. Jag har en känsla av att samhället har lossnat från sitt fäste och att det alltså inte bara är jag som är osammanhängade. Eller om jag menar sammanhangslös. Sedan jag skaffade bil lyssnar jag på P1 och kommer till jobbet omskakad och huller om buller. Den fasansfulla radiokanalen har på nåt sätt rört upp den där sörjan. När jag väl har parkerat behöver jag egentligen gå och lägga mig. Inte gå och arbeta i den nedläggningshotade landstingsvården. Först var det den arabiska våren. Jag vet att jag grät för vindrutetorkarna hade ingen effekt. De som torterats av militär och polis i Egypten och Syrien riskerar, om de lyckas fly, att hamna i det sverigedemokratiska Jämmerdalen. Där kommer de erbjudas effektiv korttidsbehandling i We Minds nya tortyrcenter.

Det finns en manual för varje form av lidande. En manual för varje empatisk gest. Jag kan bara inte hitta den. Det finns en outtömlig brist på förståelse hos landstingets beställare. Det finns en byråkrati som förhåller sig opåverkad av känslor. Och det är ju egentligen bra. Magkänsla är, precis som sunt förnuft, livsfarlig. Men det borde finnas någonting annat. Någon sorts kontakt med sig själv. Jag vet inte. Insåg plötsligt att separationer nog redan är avskaffade. Eller åtminstone manualiserade. Undrar om Söderbokhandeln har köpt in någon manual för sorg och smärta. Eller kan man istället ladda ner en brandvägg mot affektsmitta?

Vad betyder egentligen we mind? Jag har för mej att det betyder att man är emot något. Do you mind? Yes, I do mind. Det är något man vill att den andre ska upphöra med. Något beteende som man släcka ut. Det hänger inte ihop, eller också har jag tappat fattningsförmågan.

London

2011-11-01T22:19:00.003+01:00

Strosade mot Tate Modern med Frida Hyvönens hyllningslåt i huvet: London, the way you hate me is better than love. Och såg Gerhard Richter-utställningen och några andra mindre utställningar. Gick sedan till cafét och beställde en cortado varpå följande konversation flimrade till:

Hon: - I dont know what that is.

Jag: - It's equal shares espresso and steamed milk.

Hon: - I don't know how to make that.

Jag: - Just make a double espresso and add the same amount of milk. Varpå hennes kollega kommer till undsättning:

- I know what a cortado is. I used to have a spanish girlfriend.

Jag: - Ok!

Hon: - But I don't know how to make it.

Jag: - Just make an espresso and fill up with some milk.

Hon: - I can try!

Varpå hon satte igång.

Jag: - You were served cortados by your girlfriend but you didn't make any?

Hon: - No, I never figured it out.

Hon började försiktigt hälla lite mjölk i pappmuggen.

Hon: - Have you been to Spain?

Jag: - Yes.

Hon: I love Spain.

Jag: Me too.

Tog det komplicerade kaffet med mej ut på balkongen och tog några bilder med mobiltelefonen inspirerade av Gerhard Richter, till exempel den ovan grumliga. Men det som hängde kvar var helt andra bilder från en fotostudio i Libanon under 1950-talet, Studio Shehrazade. Jag var lite ledsen på grund av dem men försökte att inte bli alltför berörd utan hålla mej cool på Tate Moderns lilla balkong. Men det steg upp som en flod. En sån sorglig historia. Med Themsens mörka trögflytande vattensörja framför ögonen började jag önska att det kunde gå att spola tillbaka tiden så det där paret fick en ny chans. Gör om, gör rätt. Det gör så ont med all sorg. Det blir värre med åren. Alla som fattas en och alla missade chanser och brutna löften och tankar på hur det kunde ha varit. Det är fan outhärdligt. Men jag promenerade vidare till Borough Market och åt ett par ostron, drack ett glas vit bordeaux och tänkte inte mer på det.

Bestyrkt kopia

2011-10-07T19:20:00.004+02:00

Jag vet inte vad lycka är. Kanske vet jag inte ens vad olycka är, även om det känns som om man har snuddat vid den. Som när nånting snuddar vid en där man strosar gatan fram intet ont anande lite snurrig i huvudet och man förnimmer en lukt som man känner igen och plötsligt känner äckel och avsky. Och så kan man läsa om det i tidningen. Eller se det på teve om man skulle vilja det. Man skulle verkligen behöva vara lycklig. Som ett skydd mot den potentiella olyckan. Som att vara i en bok med hårda pärmar. Somliga människor är nästan alltid lyckliga. Även om själva lyckan förmodligen bygger på ett missförstånd. Jag kan nästan förnimma lyckan när jag ser en bra film eller läser en bra bok. Men det är ju en omskakande typ av lycka som egentligen mimetiskt gestaltar en verklig smärtpunkt. I bästa fall. Och det är ovanligt. Det mesta är ju skit.
Jag besitter privilegiet att kunna ägna en hel helg åt att läsa en roman. Somliga skulle kalla det tragiskt. För det är nog så att vi som besitter det privilegiet utgör en grov avvikelse, en anomali, i världshistorien. Samtidigt kräver den livsavvikelsen en enorm disciplin, nästan skoningslös.
Fick en förnimmelse av lycka när jag såg filmen Möte i Toscana häromkvällen. Titeln är ett exempel på svenskt antiintellektuellt trams. Originaltiteln är Copie Conforme, en titel som funkar på både franska och italienska och som betyder "Bestyrkt kopia". Den är regisserad av den iranske regissören Abbas Kiarostami. Den handlar om en man och en kvinna som möts i en by i Toscana. Hon driver ett konstgalleri, han skriver böcker om kopior i konsten. Hans tes är att konsten egentligen bara består av kopior, att själva verket är en kopia av det faktiskt avbildade (lite som temat i Pamuks Den svarta boken). Kvinnan och mannen strövar runt och blandar ihop sig med originalet ("kvinnan och mannen") tills de varken vet ut eller in och liksom tvingas möta sina inre original. Ungefär så. Det gör ont att se den, men som med all stor konst blir betydelsen outtömlig och en gestaltning av ett evigt existentiellt predikament. Fotot är rakt på sak, utom i slutet då det blir ett intimt bergmanskt trolleri. Skådespeleriet är fullständigt genuint. Det är nästan en lycka att få se en sån film.

SJ och den banala ondskan

2011-08-06T22:34:00.002+02:00

Den där rubriken kanske är att ta i. Men det är så svårt att finna en förklaring till att en 11-årig flicka avvisas från tåget till perrongen i en för henne helt främmande stad. Vem orkar egentligen tänka mer på det. Hanna Arendts beskrivning av ondskans banalitet passar i så många sammanhang. Massmedia verkar avstå från att skriva om de rasistiska motiven. Den banala svenska rasismen. Men det är väl ett gytter av faktorer. Till exempel undrar jag hur det är att jobba på SJ. Jag vill inte skaffa mej den erfarenheten. Men jag får en känsla av att en avhumaniseringsprocess aktiveras när man tar på sig uniformen. Uniform på, hjärta ur. Och vad fan gjorde medpassagerarna?

Man blir kanske trött när man borde bli arg. Vad jag förstod av kvällstidningsrubrikerna så mådde konduktören jättedåligt efteråt. Det tycker jag är bra. Vi mår ju dåligt av en anledning. Det är själens sätt att tala till oss ur gömmorna längst inne. Det är alltså ett gott tecken att hon mådde dåligt. Jag tänker mej att hon först efteråt, när uniformen åkte av, förstod vad hon gjort och började leva sig in i den lilla flickans situation. Men man kan också tänka sej, vilket jag inte orkar, att hon mådde jättedåligt av skammen i att ha gjort bort sej. Hoppas hoppas att det inte var så banalt. Fast ibland undrar jag om inte skammen är det enda som håller samhället samman. Skulden kanske kräver mer inlevelse än vad vi mäktar med. Inlevelse i vad vi åsamkar andra.

Fan vad jag försöker låta förståndig. Jag står inte ut med mej själv. Jag har ingen humor. Däremot har jag en otrolig transpireringsförmåga. Idag har jag svettats oavbrutet. Jag gick omkring i den kvalmiga, och ändå på nåt konstigt sätt svala, svenska sommaren och försökte känna mej lika karnevaliskt glad som de personer vars tillkämpade miner flimrade förbi omkring mej. Som om jag var insvept i plastfolie försökte jag hålla en förmäten distans till min egen längtan med hjälp av några rader från Bob Dylan:

I see people in the park forgettin' their troubles and woes
They're drinkin' and dancin', wearin' bright colored clothes
All the young men, with the young women lookin' so good
Well, I'd trade places with any of 'em in a minute, if I could

Fast frågan är om Dylan är helt uppriktig där. För i nästa vers så sjunger han att vad han förmodligen behöver är en full length leather coat. Att gå omkring och fundera över vad man egentligen behöver är en privilegierad västerländsk tragik. När svaret kommer som från ovan, om det nånsin gör det, är det förmodligen så svårtolkat eller så kostsamt så det är bara att glömma. Då kanske man kan börja hysa lite empati med både sej själv och andra. Om man nu inte bara blir förbittrad. Bitterhet är nog att distansera sig från inlevelsen med sej själv. Det är inte bara SJ som vill att vi ska göra det.

Stormens öga

2011-07-08T22:29:00.000+02:00

För första gången, vad jag vet, ska en roman av Patrick White filmas.

Det är underligt. Jag lyfte ner den från bokhyllan, höll den i handen och tvekade en stund. Känns så jävla statiskt och sorgligt att läsa om böcker jag redan läst om. Så förändringsobenäget. Men jag sket i det och började läsa den igen. The Eye of the Storm. Jag kan inte hjälpa det. Kan inte förbättras. Måste acceptera. Mig själv som jag är. Så jag började läsa om den och blev ännu en gång förvånad över hur bra den är. Varför jag valde just den av alla Whites böcker i bokhyllan kan jag inte förklara. Men sen började jag googla på titeln och läste ovanlänkade artikel bland annat. Då hade jag redan legat i sängen och tänkt: Varför har inte Bergman filmat den här romanen. Jag förde en inre dialog där jag tipsade eller man skulle kunna säga övertalade Bergman att filma The Eye of the Storm. Det är nån gång på 70-talet. Jag är inte ett barn utan vuxen och jag förleder Bergman att läsa The Eye of the Storm. Bergman reagerar precis som jag önskar och sätter igång med filmatiseringen efter att ha trollbundits av romanen. Så såg dagdrömmen ut och så pinsamt ser det ut i mitt huvud.

Ändå står det i artikeln, i flera artiklar, att Whites böcker är ofilmbara. Böcker som skapar starka inre bilder, inre världar, är förmodligen svåra att filma medan böcker som inte väcker nånting annat än leda mycket lättare kan göras om till film, typ Stieg Larssons böcker. De kan ju inte gärna bli sämre. The Eye of the Storm som film kan däremot bara bli en besvikelse. Men man måste respektera att nån äntligen vill försöka. Patrick White har blivit bortglömd vilket i sig är intressant. Egentligen är allting bortglömt. Det vill säga det bara repeteras med vissa förskjutningar och med tomma ord och oklara ambitioner. Kulturlivet alltså. Eller menar jag litteraturhistorien? Typ Dostojevskij. Ingen läser honom men alla har läst honom eller tror att de har det, minns inte längre. Självklart har man läst honom. Men när? Och vad betydde det. Egentligen. Var det nåt som gick mej förbi, gick förbi mej, andades från sidan, eller rakt framifrån? Högg mej i ryggen så jag rös. Eller har man bara sett filmen?

Det finns människor som säger att de älskar böcker. Och människor som säger att de har en hel hög med böcker på nattygsbordet. Som de snart ska läsa. Det kan vara Virginia Woolf och Proust och Camilla Läckberg. Om vartannat. Kärleken till allt liksom. Som att säga att man älskar barn. Sen finns det människor som verkligen tänker att de borde läsa Proust. Bara inte just nu. När barnen blir stora kanske. När jag hamnat ensam i det där öde huset på landet där det bara finns en läslampa och en evig semester och alla andra människor är döda. Och händelsevis hela På spaning efter den tid som flytt ligger och skräpar på ett bord bredvid en fåtölj. Nej det blir inte av. Ändå är de flesta människor så otroligt ambitiösa och duktiga. Man fattar inte hur de hinner allting. Och hur de ska orka en dag till. Och ännu en dag.

Det är kul att tänka sej att The Eye of the Storm ska bli en film utan en enda trevlig karaktär. Det finns ingen hjälte och de som det är synd om är för osympatiska. Men det finns ett kraftfält och en medkänsla som är jobbigt djup och svart. Det är kanske genom att inte kunna värja sej mot medkänslan med en alldeles för komplicerad och jobbig romankaraktär som man kan få lite ömsinthet även för sej själv? Det måste kanske gå den omvägen. Medan romaner som förenklar sina karaktärer kanske gör oss ännu mer främmande för oss själva och vilse i rymden? Ungefär som vissa livscoacher och skrattyogalärare gör? Jag vet inte men jag ska definitivt se filmen. När den kommer på dvd.

Från den engelska delen av stranden

2011-03-17T12:11:00.000+01:00

I min mobil finns inga smileys som kan ge uttryck för mtt intressanta och komplexa känsloliv. Det tycker jag är frustrerande (även om J en gång påstod att jag bara har två känslor: kinkig och glad, beroende på om jag är trött och hungrig eller mätt och utsövd). Det är i alla fall konstigt att min mobil till exempel inte har en smiley för: Jag vill egentligen inte säga det här men nu gör jag det ändå och jag ångrar mej nästan men ändå inte.

Befinner mig just nu på Gran Canaria. De som bor och arbetar på den här vackra ön har, som det verkar, under turismens evolution utvecklat en komplexitet i sin mimik som en smiley aldrig skulle kunna illustrera. Kanske har de en känsla för det absurda i tillvaron. Kanske har de förmågan att hysa medmänsklighet och häpnad i samma hjärtslag. En halvt ironisk, halv seriös välvilja höljd i förtröstan. Den vuxna människan upplever sällan rena känslotillstånd. Det rör sig om blandaffektiva tillstånd. Men jag undrar om inte de nordeuropeiska turister som reser hit och sätter sig längst in i köpcentrats allra muggigaste och mögligaste hörn och dricker gin & tonic befinner sig i ett renare känslotillstånd. De ser nämligen bara ledsna ut. Eller anar man en bitterhet också? Som hos damen som, efter vad det verkar en alldeles för nyligen genomgången höftledsoperation, mödosamt försöker ta sig fram till vattenlinjen genom den sliriga sanden. Hon ser målmedvetet ilsken ut. Reeespect.

Glidningen fram och tillbaka, hit och dit, on och off, mellan att vilja och inte vilja, mellan att känna frid och oro. Egentligen pågår allting samtidigt, simultant. Man visar och döljer sig på samma gång. Var det inte den marxistiska filosofen Lukacs som skrev om maskens (smileyns?) dubbla funktion av att gömma och avslöja? Kanske är all mänsklig kommunikation så dubbel. Eller är det som Beckett skriver, att endast tystnaden talar och allt det övriga tiger. Jag vet inte. Men jag anser att Playa del Ingles borde K-märkas. Dess 70-talsarkitektur förenar så (skenbart) motstridiga tillstånd som utopi och förfall. Stilen som med tiden uppstått skulle kunna kallas för utopisk realism. Eller turistisk defaitism? Guidade rundturer borde i alla fall anordnas. En del av husen kan man titta länge på och undra: Hur tänkte de? Jag skulle ge några euros för att få veta.

Keywords till det här blogginlägget är två citat:

Language is a virus from outer space - William S Burroughs
Paradise is excactly like where you are right now, only much much better - Laurie Anderson

Elegant

2011-02-12T17:19:00.000+01:00

Ännu en bra text av Lena Andersson. Hon är så ledigt elegant när hon förklarar komplicerad dekonstruktions- och diskursfilosofi för oss. Jag blir tacksam och håller som vanligt med henne.

Hmm

2011-02-05T15:50:00.001+01:00

Ibland känns Svenska dagbladet som en julklapp. Som idag med understreckaren om Milan Kundera. Kampen om en avpolitiserad konst, det som verkar naivt men som är vårt enda hopp. Kundera verkar mena att människan slutat undersöka. Allt är nyttoinriktat. Det är ju skrämmande med ett samhälle, en kultur, som bestämt sig för hur nånting är eller hur det borde vara. Med våra hjärnor borde vi vara bra på att undersöka, att vara levande frågetecken. Synd att jag inte läst Kundera. Filmen Varats olidliga lätthet gjorde att jag tappade lusten. Men kanske undgick det vackra budskapet mig pga det sockrade. Till exempel borde regeringen tillsätta en utredning för att undersöka vad en individ är för något. Om det verkligen bara är en konsument, till exempel en vårdkonsument, eller om det är något annat, något otroligt enkelt eller kanske oerhört komplicerat. Men tyvärr verkar regeringen ha bestämt sig. Man kanske inte har läst Kundera eller överhuvudtaget inte läst någonting annat än deckare. Det kanske är bra att skydda kapitalet, det privata initiativet. Men jag var naiv och trodde att det fanns ett intresse för individen. Beatrice Ask skrattar rått åt min naivitet. Hennes efternamn har ingenting med undran och nyfikenhet att göra. Snarare med ipred, FRA, den alltmer hysteriska sexuallagstiftningen, den allmänna tendensen att skydda människan från sig själv. Jag som trodde att det var individens frihet borgarna talade om. Ok jag var dum.

Man ska inte tro att någonting är som det är, det är jag övertygad om. Allt som är "sant" är nog egentligen falskt. Var på ett seminarium om "tonårshjärnan" igår. All forskning tyder på att tonåringars omogna hjärnor gör att de saknar förmågan att stoppa impulser. Alla är överens om att det är så. "Några frågor?" Jag hade en fråga, men jag vågade inte ställa den för jag ville inte verka respektlös: "Är det här verkligen sant?" Kan man ställa den frågan i slutet av ett långt, oändligt långt föredrag? Nästa fråga hade kunnat vara: "Vem tjänar på att vi tror att det här är sant?" Någon gång skulle jag vilja ställa de frågorna och så skulle jag vilja ha det här svaret: "Hmm...." Bara så. Det skulle räcka. Vad underbart det vore. Men min hjärnas bromsfunktioner hindrar mej. Eller om det bara är blyghet, det vill säga skam. Jag vet inte längre. Jag vet inte vad som är hyfs och god uppfostran och vad som bara är skam och "färghållning". Fast det kanske är samma sak.

Jag företräder en "vetenskap"- eller är det ett forskningsfält, eller en disciplin? - som nästan helt slutat ställa frågor på ett undersökande sätt och istället presenterar svar i förtäckt frågeform, svar som ska Förbättra Människan. Inte bara tonåringen ska förbättras, vi alla. Vi ska stoppa våra impulser och leva i en ömsesidigt utvecklande parrelation. Kanske kommer Ask snart att föreslå tvångssterilisering för oss som inte lyckats nå dit, som kanske endast halvhjärtat har försökt.

Man kan se revolten i Egypten och Tunisien som ett konstuttryck. Det behöver inte vara cyniskt. Man kan se kraften och hoppet som något ursprungligt inom var och en av oss. Ordet frihet går inte att använda eftersom det är nersolkat med ideologi och politik. Det används aningslöst. Men själva massan av människor som ställer sig upp och kräver att få bli bättre behandlade. Det är ren skönhet. Hur jävla dumma har vi varit i västvärlden? Har vi gått omkring och trott att araber gärna lever i diktatur? Att det inte gör lika ont för dem att bli hunsade, trakasserade? Att leva i rädsla? Jag vet inte. Men talet om stabilitet i regionen, realpolitik, har gjort sikten oklar. Frankrikes och USA:s stöttande av förtryckarregimer är ju ett svek mot oss alla, mot det vi hoppas på och kanske till och med tror på. Så är det. Eller också är det inte så, men det känns så.

Alltså

2011-01-11T11:39:00.000+01:00

Har inte fattat det där med aboriginernas dreamtime. Om det är en sorts tid eller mer en plats. En del kanske skulle säga att det inte är nån skillnad. Vilket skulle stämma med min egen upplevelse. Jag la mej i soffan och skulle läsa lite i min bok men somnade. I sömnen läste jag flera kapitel. Fick en insikt som jag tyvärr hade glömt när jag vaknade. Dess verkan hängde dock kvar som en sorts skön känsla, ett utrymme av varm luft mellan handen och pannan. Jag antar att dreamtime har något med vatten att göra. Det där uttrycket "drömmar flyr som strömmar", det är en anspelning på ett samband mellan vatten och det drömlika. Fosterstadiet förstås. Men finns det verkligen ingen annan plats vi vill tillbaka till? Jag kan komma på flera. Men samtliga är faktiskt lite vattniga. De rinner rakt igenom minnet som tårar. Hela tiden har man känslan av förlust. Det är en verklig upplevelse av tidens gång. Jag menar en upplevelse av något verkligt. Sorgen som en tidsmarkör.

Tysta suckarnas dal

2010-11-28T13:49:00.000+01:00

Varje gång jag kommer tillbaka till Jämmerdalen drabbas jag av känslan att jag är på helt fel plats. Som om det rör sig om en förvisning. Ett liv i exil från födseln. Denna upplevelse delar jag med många. Men man orkar ju inte känna efter. Att inte känna efter är det som kallas jämnmod. Vilket befinner sig i ett gränsland mellan sorg och cynism. Det svenska tillståndet är ett gränsland.

Satt fast i en fullpackad shuttlebus på Charles de Gaulle. Vi blev stående mitt på landningsbanan medan luften sinade och rutorna immade igen. Ingenting verkade hända. Ändå ville jag fördröja denna väntan innan vi skulle ta plats på planet hem. Kan det röra sig om en fobi? Eller är jag en sorts geografisk transsexuell? Inte född i fel kropp men i fel land? Hur jag än bläddrar kan jag inte finna diagnosen. Och heller inga råd från Folkhälsoinstitutet.

I huset där jag bor hejar man inte på varandra. När jag hejar får jag ibland inget svar. Bara en skrämmande tom och grund blick. Det är en kuslig känsla att inte få svar när man hejar. Samma sak äger rum i tvättstugan. Jag är skraj för det ögonblick när jämnmodet tar över och jag slutar heja och blir som dom. Bör jag flytta innan dess eller överdriver jag bara? Bör jag kanske gå en kurs istället. Lära mig att integreras? Sverigedemokraterna kanske har nåt tips.

Två bra saker

2010-10-22T23:15:00.001+02:00

En under bar sak hände igår: Till favvobokhandeln jag gick, med bestämda steg, över den kusliga Medborgarplatsen, Stockholms motsvarighet till Röda torget, för att köpa och handla in den roman som jag vet kommer att fylla mej och inspirera mej under säkert hela långa vintern: 2666 av Roberto Bolaño. Jag höll i den tunga tjocka boken som i en flytdyna i simskolan. Gick ned i tunnelbanan. Som en sköld mot den sorgliga åsynen av alla trötta människor inmurade i pissgrått kakel höll jag den otroliga produkten. Jag undrar hur man gör om man inte kan läsa. Vart fan tar man vägen med blicken.

En underbar sak hände i morse. Jag vaknade kl 0600. Tittade på mobilens display och såg att jag fått två sms. Båda handlade om lilla Inga, min nya brorsdotter. En bild också på en sovande bebis som tryckte sin gapande mun mot mammans hud. Lilla Inga. Hon föddes medan jag sov. Och när jag drog ifrån gardinerna såg jag första snön täcka marken. Medan kaffet tillverkades tittade jag ut genom fönstret och kände att världen var annorlunda. Jag borde inte förminska såna saker. De har verkligen betydelse. Kanske all. Men jag vågar inte tro det. Hela dagen har jag i alla fall hållit mej varm av tanken på lilla Inga.

Osökt kom jag att tänka på något så skrämmande som foglossning. Fast av mer själslig karaktär. Mina mardrömmar låter sig alltmer beblandas med min idé om verkligheten. Saker har lossnat ur sina fogar och förenats på nya oroande sätt. När jag vaknar undrar jag vad som är sant och vad som inte är sant.

Man är ofta försjunken i tankar. Det handlar om outhärdligt banala saker som: Hur gör man kalops? Men idag var jag faktiskt försjunken i tankar på två svårfångade begrepp: transcendens och dissociation. Hur förhåller de sej till varann? Borde jag bli orolig över mina återkommande transcendenser? Är de en flykt från verkligheten? Jag kan inte få svar på det förrän jag fått klar för mig vad som är verkligt och vad som inte är det. Jag kan knappast lita på dagstidningarna. Man dissocierar inför det outhärdliga eller övermäktiga. Men transcendens tycks mej mindre reaktivt, en klarhet som sköljer genom hjärnan. Det finns ju ingenting som säger att verkligheten är trovärdig.

Ritualerna, de tjänar en hårt hållen illusion om närvaro. Mitt i deras utförande kan ett mellanrum av inspiration uppstå. Jag läser alltid dagstidningen på samma sätt, börjar med huvuddelen, ledarsidan och alla dramatiska händelser och minst ett par krönikor. Sen tittar jag på vädersidan. Men mitt i alltihop pågår en transcendens. Jag är någon annanstans, kognitioner, emotioner, minnen, samtalsfragment i en salig röra.

What are days for?

To wake us up, to put between the endless nights. (Laurie Anderson)

Å ena sidan

2010-09-25T14:29:00.000+02:00

Springer ikapp med mörkret som liksom sipprar upp ur marken. Flåsar, men stannar ibland och håller andan för att höra tystnaden mellan träden. När man tittar upp mot himlen och sträcker ut armarna bildar kroppen ett kors. Det kan uttrycka en känsla av frihet och välbehag. Men samma pose kan uttrycka förtvivlan, övergiven av gud. Sol eller död. Luften som fyller lungorna kan ge upphov till en skön utandning eller ett desperat rop. Korset kanske uttrycker all stark affekt. Och inget svar får man. Gud är en mulen platt himmel, eller i bästa fall en bländande skiva av ljus. Inget svar får du, om du inte har en särdeles suggestionsförmåga, vilket jag antar att religiösa har.

Sjön som ser så djup ut i halvmörkret väcker lusten att krossa ytan med kroppen. Ta några simtag och andas. Men sista doppet var för en månad sedan i Ulvsjön från den östra klippan.

Den obehagligt strömlinjeformade nassen Åkesson har kommit in i Riksdagen. Alla förfasar sej, jag med. Men inte de som röstade på honom. De bor, antar jag, i en annan del av Köping. Vad gör de hela dagarna? De sitter kanske och hatar och är rädda. Men nu har de fått göra sin röst hörd.

Vem var det som sa till oss att vi var världens bästa folk och att det var synd om alla andra människor som inte var lika bra? Det gjöt i alla fall grunden till idén om vårt hotade privilegium. Rasismen finns inte bara inom SD. Den finns inom var och en av oss. Den tar sig bland annat uttryck i vår fascinerande brist på nyfikenhet inför den andre. Bristande nyfikenhet, tycka synd om, uteslutning; olika vägar föraktet kan ta.

Aggressiva utfall mot SD blir ett symboliskt avståndstagande från den egna inre rasismen. Det brukar kallas för projektion. Det finns något gott i det. Att vi vill göra oss av med föraktet. Men det finns nånting låst i det också. Skam och andra mänskliga derivat.

Vi har inget mångkulturellt samhälle. Vi har ett extremt homogent, segregerat och kollektivt samhälle. Vi får alla att känna sig annorlunda. Måste vara kusligt att ingen frågar. Ödsligt med alla bortvända blickar.

För att känna sig normal måste man gå med i en förening. Mot rasism till exempel. Men ingen förening skulle acceptera min medlemsansökan. De skulle se på mej att jag inte är någon föreningsmänniska. De skulle misstänka att jag är där för att underminera den kollektiva känslan. Vilket de skulle ha rätt i. Samtidigt som jag inget hellre vill än att känna samhörighet. Ambivalens, som vanligt. Det underbara både-och.

Könet är ingen konstruktion 2

2010-09-08T20:09:00.002+02:00

Sprang genom skogen men hörde inte tystnaden på grund av mitt flås. Men dofterna kände jag, vagt höstlika. På balkongen blommar kaprifolen desperat. Just i denna stund söker sig doften in i lägenheten. På kvällen i skymningen har jag min quality time med mej själv på balkongen med rökdon och nånting i glaset. Ser nästan fram emot att den stora lönnens löv långsamt ska förblöda. Getingarna har börjat komma in för att dö. De lägger sig på vardagsrumsmattan. De måste tycka att den jordfärgade mattan passar för den sista vilan. Där har jag min minneslund.

Det är konstigt hur olika ämnen kan väcka en liknande intensitet i tankarna. Typ om jag kommer på att jag glömt bort nånting som jag måste komma ihåg. Eller undrar hur det ska gå med allting. Eller får en minnesbild av nånting pinsamt eller behagligt. Samma intensitet, ingen tankarnas hierarki verkar finnas. Ett tag började jag intensivt undra varför män går i profylaxgrupper. Än så länge kan män inte föda barn så då undrade jag det.

Det mesta som lockar medelklassen till aktivitet brukar innebära uppfostran. Eller fostran. Det skulle man inte förstå om man inte läst Foucault. Foucault är vår tids Freud. Nästan ingen har läst honom men hans tänkande påverkar oss. Freuds tankar om omedvetna drifter och försvar var utmanande för ett samhälle som trodde på en rationell människa i ett moraliskt universum. Foucault, som jag ser det eller fattar det, är med sina teorier om hur vi är aningslöst fångna i diskurser utmanande för en medelklass som tror sig fri att forma sina egna åsikter och sin egen livsstil. Kort sagt, de som hatade Freud vägrade ge upp tron på en god och anständig människa. De som kanske inte hatar men har svårt för Foucault vägrar ge upp tron på en fri människa, fortfarande i ett moraliskt universum. De skäller på Foucault för att han ska ha ansett att allt är relativt och det inte finns några absoluta värden. Men vad han visar är ju på sätt och vis tvärtom, hur vi inte tar oss ut ur dessa värdefängelser. Ju mer vi sprattlar, desto mer trasslar vi in oss. Själva sprattlandet är en del av vad som förväntas av oss.

Jag misstänker att Foucault skulle le åt de queerteoretiker som inspirerats av honom.

En diskurs kan endast synliggöras genom motstånd mot den. Bästa sättet att ta reda på om profylaxkurser för män är en liten del av en större diskurs är att vara ung blivande medelklasspappa och säga: "Jag tycker det är trams att som man gå på profylaxkurs. Det är mammans ensak. En man är en man och en kvinna är en kvinna." En sådan människa behöver uppfostras.

Och upplysas. I varje hörn av sin existens. Jag tror att just denna diskurs, att könet är en konstruktion som kan byggas om, gör oss lika främmande för oss själva som 50-talets hemmafruideal gjorde. Skuld är diskursens smörjmedel. Det ständiga dåliga samvetet är bestraffningen.

Det tänkte jag på när jag sprang. Sen läste jag Lena Anderssons ledare i DN. Barndiskursen. Barnfödarnormen. Även den diskursen kan man testa genom att göra motstånd mot den. Det har nog aldrig varit mer subversivt att vara barnlös än nu. Och för en kvinna nästan omöjligt. Bestraffningen för den barnlösa kvinnan blir att ses som tragisk, eller ofruktsam, i något slags vidare mening. Vilken kvinna vill riskera det. Den barnlöse mannen slinker förstås lättare undan. Även om hans karriärmöjligheter inom till exempel finansvärlden begränsas drastiskt. Åtminstone som jag har förstått det. Finns det någon väg ut ur rådande diskurs? Kanske byta barnlös mot barnfri? Nej det är skitsamma.

Könet är ingen konstruktion

2010-08-18T11:25:00.000+02:00

DN skrev att Alice Munro aldrig kommer att få Nobelpriset eftersom hon inte är tillräckligt grandios. Det var i alla fall andemeningen. Det fåtal kvinnor som får Nobelpriset i litteratur får det för lång och trogen tjänst, en ersättning för det grandiosa. Om en kvinna ska få Nobelpriset redan i medelåldern bör hon ha mäklat fred i mellanöstern eller botat aids. Det räcker liksom inte med böckerna, litteraturen. Tror jag. Dessutom sysslar Munro med något så omanligt som förvirring. Inga stora ord, inga riktningar, inga budskap. Bara människor som försöker fatta vad de håller på med medan de lever. I en av novellerna i Äpplen eller apelsiner frågar sig huvudpersonen hur det skulle vara om man levde sitt liv som om man ska dö. Hon svarar själv att det skulle vara annorlunda. Men hon törs inte säga det på allvar. Hon säger ordet lite ironiskt skämtsamt. Kanske för att gömma sig.

Om Alice Munro var konstnär på 1600-talet skulle hon nog vara Vermeer van Delft. Det exakta, nästan fotografiska. Den tunna färgen. Och samtidigt detaljen, nästan vilken som helst, som man bara kan titta på och tänka: det där är konsten, det där är livet. Så där är det. Det är en enorm lättnad när någon sätter ord på det, eller hur.

Och Lokko skrev att det kanske blir Kate Bush som kan anses ha format pophistorien snarare än David Bowie. Det stämmer naturligtvis. Vem orkar lyssna på Bowie eller de glamepigoner som följde efter. I vågsvallet ser alla blöta stenar vackra ut men när man plockat dem och burit hem dem och lagt dem på verandaräcket ser de bara för trista ut. Kate Bush musik är oupphörligen fascinerande. Från The Dreaming, när hon bestämde sig för att använda sitt geni på allvar, till Aerial. Hon passar inte in i den manliga bilden av pop/rock. Det ska vara ett band, helst unga vita heterosexuella medelklasskillar. Det handlar förstås om identifikation. Om jag var ett sånt band skulle jag gå och gömma mej. Eller leta rätt på en svart kvinna, en dragqueen, en vaktmästare. Vad som helst som kunde spräcka den där svettiga spegelbilden.

När jag cyklar till och från jobbet passerar jag både galgbacken och kolerakyrkogården. Det ger en klangbotten som det heter. Åt vår jordiska upptagenhet med futtigheter. Massgravar av fattiga bortglömda stockholmare, the small people, fast inte så små som vi är nu för tiden. Men kanske mindre upptagna med sina jagprojekt.

Men jag har läst att 90-talisterna månar mer om familjen, naturen och tryggheten än tidigare generationer. Det låter som en backlash. Kanske Wetterstrand och Hägglund kan hitta ett sätt att gemensamt surfa på det. Men jag vet inte om det stämmer. De är nog bara trötta. Varje ny generation föds med nån sorts immunitet mot tidigare generationers skitsnack. Myterna ljuger nästan alltid. Jag ser fram emot nästa generation. Som reser sig ur askan av de utbrända idealen och tillåter sig att våga vara förvirrade.

Vi som steg av i Bagarmossen

2010-08-08T01:21:00.000+02:00

Vi steg av i Bagarmossen. Efter resan från stan var det bara vi kvar. De som skulle ända till Skarpnäck var lätt räknade. Tre. Vi som steg av i Bagarmossen hade ett osynligt band mellan oss. Vilket kanske förstrött noterades av de två väktare som stod på perrongen. De stod och tittade på det ankommande tåget, på dörrarna när de öppnades och på oss som steg av. Den där andlösa stunden när tåget helt har stannat och dörrarna ännu inte har öppnats. Och sedan när dörrarna öppnas och vi som stiger av i Bagarmossen steg av. Det var något som förenade oss men ingen av oss låtsades om det. Vi var tilltufsade av det blöta vädret och flera av oss hade lite svårt att gå. Jag vet inte varför. En hade till och med rullstol. Jag hade ont i en punkt på vänster sida av vänster trampdyna. Det var antagligen få av oss som helt och hållet befann sig i ett tillstånd av förnöjsamhet.

Vi sällade oss i kön till rulltrappan. Bakom oss hade vi redan och oberört lämnat de tre personer i sista vagnen som valde att fortsätta resan. Under vägen upp med rulltrappan skingrades långsamt den gemenskap som uppstått i det faktum att vi rest tillsammans med exakt samma tåg och klivit av på exakt samma station samtidigt. Samtidigt som vi rörde oss på ett likartat sätt, beslutsamt men samtidigt tveksamt. Vi steg upp på rulltrappan som om vi inte var säkra på att vi fattat rätt beslut när vi valde att stiga av i Bagarmossen. Eller ens valde att stiga på tåget som visade sig färdas dit. Eller ens hade något val. Först lättnaden i att tåget äntligen ankommer Bagarmossen. Sedan lättnaden i att dörrarna äntligen öppnas. Sedan vidtog möjligen andra tillstånd, mer dova och flyktiga. Tveksamheten inför rulltrappans uppfordrande enkelriktning. Den obönhörligt annalkande separationen från samhörigheten vi var tvungna att bortse ifrån och kanske inte ens önskade.

Tunnelbanestationens två utgångar begränsar rent arkitektoniskt de outtömliga möjligheterna till vägval. Inför vägval ligger såväl optimism som depression på lur. I massan som rörde sig mot utgången var det praktiskt taget omöjligt att göra ett ickeval och bli stående, hängande, i mellanrummet mellan spärrarna och dörrarna. En sådan möjlighet borde kanske erbjudas.

Vi lever i ett fritt land men obevekligt föstes jag ändå hemåt.

Rastlöshetens anatomi

2010-07-21T18:18:00.002+02:00

Ju mer jag tänker på det. Anatomy of Restlessness är en bra titel. Den vill säga att rastlösheten har sin egen struktur. Men titeln antyder även något om kroppen, om kroppens rastlöshet, en biologisk disposition. Chatwin menar en disposition för förflyttning, nomadism. Men menar han även en disposition för vantrivsel?

Han berättar om en man som har allt han äger i en väska som är tillräckligt liten för att passera som handbagage, en sådan väska som man kan placera under stolen framför sig. Men mannen erkänner att han även har en låda med saker inlåst i ett kontor. Ibland går han dit och öppnar lådan och umgås en stund med den förtingligade delen av sitt liv. Chatwin tänker att mannen hör till en nästan utrotad art av lyckliga människor. Det slår mig att jag ägnat hela våren åt att inreda tre rum med saker som ska skänka en känsla av hem. Trots alla beslut och alla pengar som gått åt känns inredningen slumpmässigt anhopad. Inte på något sätt är den ett uttryck för självet. Snarare är den en karta över kompromisser, framförallt ekonomiska. De två sänglamporna för 18 tusen kronor styck som naturligtvis var de enda tänkbara materialiserar sig som en konkret frånvaro. Den enda lampan som står där i stället verkar inte ens kunna känna sig som en kompromiss utan ser ut att undra vad den överhuvudtaget gör där.

Enligt Chatwin är den maniska fixeringen vid saker en förvrängd strävan efter, eller en kompensation för, den ideala platsen, the ideal territory. Något som gått förlorat. Kanske aldrig har funnits. Men som vi agerar i. Och genom agerandet underblåser vi vår längtan och vår vantrivsel. Förtingligandet av vår längtan håller oss maniskt sysselsatta. Jag kunde inte sova i natt. Blev sittande framför teven och såg en brittisk dokumentär om konstmarknaden. Mitt mediokra men ibland inspirerade intresse för konst avtog under det att dokumentären framskred. Alla dessa människor som intresserar sig för konst som handelsvara. Inte bara deras helt kommersialiserade sätt att agera, utan även deras sätt att röra sig, att tala, ansiktsuttrycken, röstens intonation. En sorts fulhet som stod i kontrast till konstverken. Inte konstigt att Chatwin flydde från sin anställning på Sothebys och lämnade en lapp efter sig: Gone to Patagona. Om nu inte det är en myt.

Jag har hela tiden lust att sticka härifrån. Den överdrivna mängden växter på balkongen måste vara ett försvar mot den lusten. Och nu har getingarna byggt ett enormt bo ovanför balkongen. Bofasthet medför alltid konkurrens om platsen. Hos mina föräldrar har skatorna byggt en tvåvåningsvilla i päronträdet. Med en sommarstuga några grenar bort. De bajsar på trappan till verandan och utmanar därmed sin rätt till reviret. Människan brukar ju till slut vinna. Men jag tittar på getingarna som i häpnadsväckande mängd börjar arbeta i gryningen. Kanske ska jag ge upp platsen till dem. De verkar vara i större behov av den. Det enda jag har behov av är väl en kabinväska. No mas.

Martha

2010-06-15T10:18:00.001+02:00

Jag tror inte att nånting är som det måste vara. Det är ganska svårt. Just när jag ska somna kommer jag på varför. Då blir jag klarvaken men tanken är borta. Då läser jag Doris Lessing. Det finns nästan inget bättre. Jag blir ofta avundsjuk när en författare lyckas fånga det där komplexa med ett enkelt raktuppochnerspråk. Andre delen i serien om Martha Quest, Bra gift, gestaltar Marthas frihetslängtan och känsla av att vara fast i en dödligt sövande tillvaro. Hon är en stark person som vägrar förfalla till självömkan eller martyrskap. Hon tyr sig till kommunismen. Vilket är en underbar ironi. Just när hon ska bryta sig loss från äktenskapet med en man som ger henne rysningar eftersom han ser ut som en handelsresande - hon har bestämt sig för att lämna honom och blir uppmuntrad och ömkad av kommunistgruppen - blir hon upptagen med en massa åtaganden som hon inte kan dra sig ur. Hon blir matt och får skjuta på frigörelsen nån dag. Hennes man vädjar till henne att fortsätta med de åtaganden som anstår en bra gift kvinna. Hon reagerar på hans sentimentala vädjan med självreflektion:

Men om han hängav sig åt overkliga känslor, vad gjorde hon själv? Det ena svarar alltid mot det andra - ett chockerat ögonblick betraktade hon utifrån den orubbliga envishet som hon kallade stolthet, men vände genast bort blicken igen. Ty om hon lät den svikta ens ett ögonblick vore hon förlorad; hon kunde bokstavligen känna en våg av självbelåtet medlidande stiga upp inom sig - ty självmedlidande var vad som skulle välla upp om det blev sprickor i den där "stoltheten." Men hon skulle inte tillåta några sprickor. (s 426)

Det är en genial beskrivning av ambivalens och den hotande fastlåstheten som är ambivalensens andra sida. Jag undrar hur ofta hängivelse till en politisk ideologi är en lösning på en känsla av instängdhet och ofullgångenhet. Empati kan ge utslag av altruism men för att det ska bli ideologi krävs nog en egen frustration. Tror jag. En privat otillfredsställelse. Det olevda livet.

När ska man komma på hur man ska leva sitt liv? Jag är förvånad över att jakten på till exempel ära eller pengar är så komplicerad. Varje steg åt det hållet för mig bort från mig själv. Det är ju knappast en vinnande disposition. Det som kvarstår när jag återvänt till mig själv efter nåt litet patetiskt försök att "satsa på mig själv" är en oro. Kan man lita på sin inre röst? Eller kommer den och går lite hur som helst beroende hur man mår, vad man ätit till lunch och hur man har sovit på natten?

Är det bättre att bara köra på och strunta i utsikten? Men då blir det ju sannerligen meningslöst alltsammans.

Inspiration är kanske en hastigt uppflammande känsla av vad som egentligen är viktigt. Men för mig är den så hastigt uppflammande att jag inte hinner samla ihop mig själv innan den slocknat. Kvar finns bara en jämrans trötthet. En tjockhet i huvudet.

Martha anar, men kan inte se det lika tydligt som läsaren, att hennes liv nästan uteslutande betingas av rådande omständigheter och rådande moral. Samhällsvarelsen vars tragik bygger på den aningslösa uppfattningen att hon har valt sitt liv. Ett motstånd skulle innebära att försöka andas med gälar. På torra land. Martha har en känsla av att det kan förhålla sig så. I slutet av boken får man en känsla av att hon är beredd att ta risken. Det finns en stor likhet med Patrick Whites The Aunt's Story. Men Theodora Goodman inser att loppet är kört och väljer galenskapen istället. White var ju pessimist. Jag vet ännu inte hur det är med Lessing.

Förstamajpromenad

2010-05-01T20:03:00.002+02:00

Jag fortsatte kartläggningen av Nackareservatet, de tre sjöarna Söderbysjön, Ulvsjön och Sandasjön. Köpte kryddväxter i handelsträdgåden på Ältavägen. Gick med papperspåsen slängande i vinden vidare mot Hammarby Sjöstad-reservatet. Femton tusen steg. Passerade fyra, eller var det fem, sushiställen. Som inför en alltför mäktig dessert tappade jag aptiten medan jag reflekterades i de jättelika fönstren som "upplöser gränsen mellan inne och ute" eller vad arkitektkontoren hade tänkt sej för slogan. Som om det var nåt fel på gränser. Såg en bild på en toalettstol och en pedagogisk skylt med rubriken: "Det här får du inte slänga i mig." Jag fick lust att sätta mej på en kyrkogård och skriva en elegi. Men jag tog mej hem på nåt sätt och tog ett fotbad.

Häromdan läste jag nåt som kändes kusligt aktuellt för mitt bakhuvud. Jan Söderqvist skrev en krönika i Svenskan där han gjorde en association mellan På spaning efter den tid som flytt och The Wire. Mitt bakhuvud svarade med en känsla av uppenbarelse. Och till råga på allt nämner han katedralen i Chartres. Det kanske var en misslyckad cykelsemester jag kom att tänka på men det solkiga med den resan har trätt tillbaka för minnena från katedralen och besöket i Tante Léonies hus i Illiers. Och i samma tidning en intervju med Tracey Thorn. Hennes röst är väldigt fin och hennes sätt att sjunga gör att man tror på texterna. Det är nånting med hur hon drar ut på tonerna i slutet av varje strof. Drar ut dem i rymden, nästan som en suck i ett tomt rum.

Tanken på Hampstead Heath fick mej att längta till London. Det ligger närmare till hands att längta till sådant man redan har upplevt. Men om man agerar i den längtan blir man besviken eftersom man tvingas konfronteras med det där glappet som finns mellan bilden och verkligheten och dessutom med det pucko man var då. Om man å andra sidan längtar till ställen man ännu inte besökt är man en stackars eskapist.

Jag tog förresten tunnelbanan hem. Satt mitt emot två ungdomar som pillade med sina iphones. På kläderna hade de knappar som det stod rebelliska vänstergrejer på. En av dem hade en röd vimpel ihopvirad bredvid sej. De hade alltså helgat första maj. Alltmedan jag bara hade gått omkring och varit uppfylld av mej själv. Men det känns så främmande. Att förknippa rebelliskhet med socialism och första maj. Det är liksom motsatser för mej. Men jag inser ju att ungdomarna har vuxit upp med kapitalism medan jag vuxit upp med folkrörelsemoralism, en stämning av fasansfull självgodhet som säkert skadat mej för livet. Men i dessa tider är lite naiv socialism snart det enda som kan rädda oss. Det är ju inte bara burka som kommer att förbjudas. So gimme back that badge bro.

Men socialismen hör ungdomen till eftersom den antyder en möjlighet att slippa glappet mellan vad vi är och vad vi kan vara. Eller vad vi behöver och vad vi kan få. Lyssna på farbror Mikko. Han vet att man istället ska bejaka glappet, simma omkring där, omslutas. Eller kanske inte förresten.

Självhjälp etc

2010-04-24T23:58:00.005+02:00

"It's like at the end of the play and all the actors come out. And they line up and they look at you... And horrible things have happened to them during the play. And they stand there, while you clap. And now what? What happens next?"

Skulle gått på teater i kväll. Men min kollega och mentor som brukar ta med mej på bra föreställningar har ont. Hennes kropp bedriver ett krig mot hennes skarpa psyke.

En annan kollega har gått bort. I den jävla cancern. Med huvudet högt. Först på begravningen fick jag lära känna min kollega. Då var det ju för sent men det var ändå nåt jag var tacksam för. Dagen efter var jag och AU på den där föreställningen i Uppsala med Laurie Anderson. Och hon sa att vi dör tre gånger. Första gången då kroppen dör. Andra gången vid ceremonin då vi tar avsked. Tredje gången när någon för sista gången nämner vårt namn.

Det är väl bara lidande, död och elände som får oss att fatta livets kraft. Alltmedan vi kroppsligen bryts ned.

Själv mår jag "bra". Har månat om att vara lite mer ensam på sista tiden. Även om det säkert inte är bra för mej.

Jag har flyttat igen. Jag flyttar mer än de flesta, som en nomad. Min dröm är att ha allting i en liten väska. Ändå utsätter jag mej för inredningsaffärer och alltmedan världen går i bitar går jag omkring med en idé om en särskild textur på ett stycke tyg, kanske en gardin. Mörkt orange. Eller grå. Nånting från barndomen säkert. Jag nästan minns hur den känns mot handen. Sånt är ju inte viktigt. Eller också är det det enda som verkligen finns.

Jag kanske bara behöver semester.

Det måste ju finnas nån plats där man kan ta sej samman, samlas ihop och sugas upp ur sitt innersta. Varje samhälle måste väl kunna tillhandahålla det. Inte bara självhjälpsböcker.

Det finns ett avsnitt i På spaning efter den tid som flytt där Monsieur Swanns kanske största problem beskrivs - vid sidan av hans masochistiska förälskelse i kokotten Odette. Han vet att han har en massa tankar inom sej men han lyckas aldrig tänka dem klart. Han drabbas av en trötthet som helt tar över. Det enda han till slut klarar av är sällskapslivet. Det förflyter liksom utan ansträngning. Hans riktiga jag förblir dolt även för honom själv. Är det inte en allmänmänsklig process? Samtidigt är det ett av de avsnitt där Proust inte försöker härleda en allmän lag ur sin iakttagelser. Varför? Om jag kunde hitta det där avsnittet.

Kanske om jag hade en läsplatta med sökfunktion.

Laurie Anderson - Delusion 2010 inteview

2010-04-15T22:07:00.001+02:00

Jag var där. Det var magnifikt.

En enda man

2010-03-13T20:00:00.000+01:00

Ibland så vill man bli förförd. Ibland inte. Man vill ju inte bli lurad. Eller känna sig lurad. Det kanske är samma sak. Men förförelse är kanske nånting annat, en annan sorts eftersmak. Lust, hetta/is. Jag vet inte om jag blev förförd eller lurad av Tom Fords film En enda man, men det kändes skönt efteråt. Filmen är så iskallt vacker så mitt i bedrövelsen och sorgen sitter man och undrar var man kan få tag i en sån där lampa. Och heltäckningsmatta. En sån man vill sätta ner fötterna på när man inte kan sova. I vargtimmen när det inte finns nån barriär mellan den lilla själen och den accelererande förintelsen. Snuskigt på nåt vis. Men Colin Firth, denne man. Han gör att man inte känner sej empatistörd trots att man slickar sej om munnen över det snygga skrivbordet där han sitter och försöker skjuta sej. Han är som kvistigt trä och blod på samma gång. Det är kanske den där strama accenten som droppar fram ur ett alldeles naket ansikte. Och lika naken är Julianne Moore. Mitt motstånd mot henne, efter en massa skitfilmer (Magnolia), rämnade completamente. Filmen är också ett inlägg i HBT-frågan. Man skulle önska en sanningskommission som gjorde upp med de förnedringar som folk utsatts för genom historien. Den mörka solkiga historien av aningslös beskäftighet. It's not gonna happen.

Men vad är det med skönheten. Jag skulle vilja gå en kurs och lära mej hur det kommer sej att skönheten är så förknippad med våra djupaste erfarenheter och existentiella villkor. Varför det är så snyggt så det gör ont. Måste kolla Södertörns kurskatalog. Som om jag inte har nog med högskolepoäng. Men det måste ha med sorg att göra. Det måste vara förlusten i det, det finns ingen annan förklaring. Att bli lurad är kanske att berövas sorgen. Medan förförelsen har direktkontakt med döden. Typ Döden i Venedig. Finns det nån som har ett bättre förslag?

2010-01-12T22:07:00.009+01:00

Man reser inte till Rom för nattlivet. Påven har lagt en tjock filt över staden. Således klev vi upp tidigt, så tidigt att vi fick ta en kaffe medan vi väntade på att kyrkan San Luigi dei Francese skulle öppna för sina bedjande och oss andra. Tillbedjande. Därinne hänger två av Caravaggios mästerverk, bland annat bilden här, Martirio di San Matteo, Matteus martyrskap. Man stoppade en euro i den lilla metallådan så tändes två lampor som belyste målningarna underifrån. Ljuset i själva målningen kommer från en oklar punkt ovanifrån. Målningen skildrar Matteus i dödsögonblicket, under sin baneman. Med handen sträckt mot ljuset och den palmkvist av martyrskap som ängeln försöker räcka honom. Längst in i målningen, lite till vänster, står Caravaggio själv. Han ser medlidsamt och sorgset på det som händer. Det är kanske hans sorg som målningen handlar om. Det andra rekvisita. Matteus är oväsentlig, liksom hela den kristna patetiska mytbildningen. Det eviga temat är kanske grymheten och betraktandet av den. Och genialiteten i gestaltningen. Och kropparna. Kanske handlar hela målningen om den till hälften upplysta ryggtavlan i förgrunden till höger. Liksom Vermeers Utsikt över Delft enligt Proust handlar om den lilla solbelysta fasaden som skymtar fram på andra sidan floden. Själva meningen. Smärtan. Caravaggios blick blir i så fall en gestaltning av sorgen i människans möte med den oförklarliga döden och åtrån. Det outhärdligt levandes påminnelse om förgängligheten. Jag tror det. Målningen handlar om konsten.

Sedan, en annan dag, en lång och ganska komisk vandring i Vatikanen. Kändes som om vi var i Ullared. Någon ville ha våra pengar. Med femtitusen besökare per dag som alla betalar ca femti euro kan ni ju tänka er vad mycket flis påven drar in för att finansiera sina antiabort- och antigaykampanjer. Men magnifikt är det. Om det inte vore för att man vandrar i myrsteg i en grötig mobilisering av sammantvinnade guidegrupper som försöker separera de sina från de andra. Guiden påpekade att man behöver tre egenskaper i Vatikanen: Nyfikenhet, tålamod och sinne för humor. Vi hade fyllt på av alla tre och gled som insmorda genom massan. Men allting såg mycket bättre ut i boken jag köpte efteråt.

Någon av påvarna hade skurit av alla penisar från de romerska och grekiska statyerna. Det finns ett lager av bortskurna penisar i en källare i Vatikanen. Och det var det mest bestående intrycket av den eviga staden, det bitvis bortskurna. Händelsevis hittade jag en bok om Caravaggio och Bacon. Alltså i samma bok. Kändes som om nån liksom avslöjat mej. I boken citeras Francis Bacon: "No mind can engender until divided into two."

Precis så är det ju. Det är kanske därför själen dör i det enhetliga Sverige. I Rom balanserar man hela tiden mellan olika historier, framförallt den förkristna och den kristna. Man halkar mellan den ena och den andra. Jag blev uppfylld av tanken att det fanns nånting före kristendomen. En tid när det kanske inte behövdes psykoanalys för att försöka få fatt i det bortträngda och dess neurotiska symtom. Och i Vatikanen blev dubbelheten som en luftspringa. Den katolska kyrkans centrum och samtidigt Roms enda gaydistrikt (ironisk sidokommentar av guiden). Det bortskurna sticker ut.

Pigsty

2009-12-04T22:38:00.018+01:00

Vad jag inte gillar är alla tanter som ser teaterbesök som en social händelse. Deras pladder som alltför långsamt avtar när föreställningen har satt igång. Men utan dem inga teatrar. De har förresten ingen annanstans att ta vägen. Det svenska samhället har inga platser på kvällstid för andra än de som är 20 nånting och vill supa och för att få göra det är beredda att förnedras på alla möjliga sätt. För att bli insläppta måste de dessutom vara svenskfödda. Vi irrade omkring på jakt efter nånting att äta och dricka. Men det är omöjligt. Det finns ingenstans.

Jag såg häromdan en powerpoint-presentation med en världskarta som byggde på s k World Belief Systems. Sverige hamnade långt åt helvete utanför, i en isande periferi, tillsammans med - Japan. Två udda kulturer i en värld där resten är överens om några grundläggande saker. Vi är mer aparta än norrmän och finnar. Åtminstone finnar. Så snacket om integration blir lite komiskt. Kan vi verkligen kräva att människor som är mer normala än vi ska integreras för att bli mer onormala? I och för sej gillar jag allt som är onormalt. Men ändå. Det känns inte schysst. Skruvat på nåt sätt. Som den där sketchen där kursledaren i svenskhet säger: "Så där, nu går grannen in till sig, då kan vi gå ut i trappuppgången!" Är det vettigt va. Istället borde vi ordna kurser där invandrare lär oss att bete oss som folk. Till exempel lär oss hur man hjälper varandra. Hur man umgås. Hur man hanterar olikhet. Det är nästan bara svenskan som har ett ord för gemenskap. På engelska finns visserligen Togetherness, men det används ju knappast. Det svenska gemenskap bygger på likhet. Svenskar kan bara umgås med människor ur samma socialgrupp, med samma inkomst, samma levnadsförhållanden och samma civilstånd.

Det där med saab är också obegripligt. Man skulle kunna tro att det var sjukvården eller äldreomsorgen som skulle räddas. Men det är ett företag som nästan aldrig gått med vinst det handlar om. Som tillverkar bilar som nästan ingen har råd att köpa. Lägg ner. Men det är väl en symbol för nånting. Kanske en symbol för hur vi mår.

Vi mår så himla dåligt, vi super ner oss, vi äter mer antidepressiva mediciner än större delen av världen, vi tar livet av oss, vi kan inte sova, vi är nåt så fruktansvärt sjukskrivna för besvär som ingen utanför Jämmerdalen ens hört talas om. Vi orkar inte mer. Kan nån rädda oss, nån från typ EU? Vi har ju mer problem än Ukraina.

Dagtid ska vi vara barnfamilj. Annars kan vi verkligen inte göra anspråk på att försöka vistas någonstans. Det vore förmätet. Jag antar att det är kvällstidens ritualer som så småningom leder till dagtidens aktiviteter. Hela svenska kulturen som en mating ritual. I så fall den mest primitiva kulturen i världen, enbart inriktad på barnalstring. Vi föds, vi föder, vi tar pensionsförsäkring, vi dör.

Men vi är många som står utanför. Vi ska bilda en egen tätort. Där ska alla vara välkomna överallt alltid. Det ska vara så himla blandat. Och så ska det finnas trevlig personal. Vi behöver bara en riskkapitalist så om nån känner nån.

dröm

2009-11-12T18:16:00.008+01:00

Att sitta på en pinnstol
och möblera sina drömmar
i chockrosa isterband
som Kristina Lugn uttrycker det är kanske inte en idealisk livssituation. Även om isterband kan vara gott. Det är bara ett så äckligt namn. Men ibland hör man folk prata om att förverkliga sina drömmar. Jag fattar inte det. Fattar inte poängen. Att förverkliga sina drömmar brukar handla om att man ska paddla till Antarktis eller börja föda upp tryffelsvin. Det handlar alltid om nåt helt annat än det man gör. Hur kommer det sig att man hamnat så långt från drömmen? Som om man hela livet har färdats i fel riktning, bort från det man vill, i riktning mot det man inte vill. Man skulle kunna tro att det har med matematik att göra. Att det är ödesbestämt på ett matematiskt vis. Som om man egentligen bara gjorde en liten sväng bort från drömriktningen men att graderna i avvikelsen mångfaldigas för varje dag, varje minut.

Vissa dagar skaver tillvaron nåt fruktansvärt. Redan från det att man öppnar ögonen. Igår var det en sån dag. Jag hittade inte mobilen så jag kunde inte stänga av alarmet. Jag stötte emot saker, spillde omkring mej och bet mej själv i kinden. Hittade inga rena kläder. Gick mot tunnelbanan alldeles stel och hukande, stapplande, frusen, men ihopbiten och bestämd. Det är bara att bita ihop. Vi svenskar är väldigt bra på att bita ihop. Förutom att vi är väldigt effektiva och demokratiska och oartiga på gränsen till hänsynslösa så är vi väldigt bra på att bita ihop. Det måste man säga. På tunnelbanan. Folk så grå och gråblå stiger på. I Hammarbyhöjden. Det är nåt speciellt med just Hammarbyhöjden. Folk där verkar särskilt sammanbitna.

När allting skaver får man för sej att det ligger en dröm nånstans, slängd åt sidan, som det är jävligt bråttom att förverkliga. Det brukar iofs fattas några miljoner. Euro. Tack och lov. Det mest nedslående är när man inser att drömmen är fullt möjlig att förverkliga. Omedelbart. Typ att den inte kostar nånting annat än lite initiativförmåga. Lite jävlar anamma. Men jag kan inte förmå mej till att anmäla mej till den där tenniskursen för vuxna utan bollsinne. Kan inte. Jag vill inte tillhöra den gruppen kanske. Eller också är jag rädd att inte bli antagen.

Drömmarnas förverkligande brukar ha en påfallande likhet med vad som erbjuds av marknaden och magasinen. Det brukar sällan handla om att man vill förverkliga drömmen att stoppa världssvälten. Jag har inte hört nån säga att de vill föverkliga drömmen att erbjuda aidssjuka gatubarn i Ryssland en varm famn. Hur kommer det sej? Jag fattar verkligen ingenting. Människor är så komplicerade.

Vid Eden Lake

2009-10-10T20:57:00.019+02:00

"Titta på teven, dricka vin, slappna av" som A brukar säga när han tänker högt i sitt dechiffrerande av det svenska mysteriet. Men det var ingen avslappning att titta på Eden Lake. Ni som har sett den förstår vad jag menar. När jag ser våld så tror jag att det är jag som utsätts för det. Det gör ont överallt, jag känner skräck och samtidigt blir jag ledsen. Tar liksom ut sorgen i förskott. "Hur ska de komma över det där traumat?" I Eden Lake är de iofs döda när filmen slutar. Men hur blir det för deras anhöriga? Jag googlade på filmtiteln och hittade recensioner och en intervju med James Watkins som regisserat filmen. Som vanligt när man läser intervjuer med regissörer så blir man besviken. Jaha det var det han tänkte. Det förvånade mej att recensenterna inte valt att jämföra Eden Lake med Hanekes Funny Games. De liknar varandra, men till Edens nackdel eftersom den saknar Hanekes stringens och totala ovilja att underhålla. Men båda är välgjorda och ytterst grymma. Båda handlar om präktig medelklass som blir omsorgsfullt torterad och slaktad. Watkins försöker få med nåt slags klassperspektiv som bara känns konstruerat, en sorts brittiska rednecks eller white trash kanske, som på nåt sätt ska förklara ondskan. Kanske en konflikt mellan arbetarklassens "ha det bra" och medeklassens "må bra". Det förstnämnda nåt slags indolent hängivelse åt omedelbara njutningar medan det senare innebär en kärvare strävan genom kroppslig kontroll, miljömedvetenhet, göra rätt, tänka och känna rätt, kort sagt inre och yttre disciplin. Det är den som bestraffas i filmen. Så slakten på medelklassen är kanske en ventil. För just medelklassen.

Jag undrar om inte alla filmer som väcker grundaffekten skräck är moralistiska. Omedvetet från regissörens sida. Som Boys Don't Cry: "Titta hur det går om du envisas med att vara transsexuell". Eller Frances: "Ja så går det om du har integritet!". Det perversa behovet hos den tysta majoriteten att få frossa i hur dåligt det går för den som avviker. Jag blir alltid misstänksam när nån säger att den gillar Boy's Don't Cry eller Requiem For a Dream. Eller Frances. Att gilla Eden Lake eller Funny Games är mer masochistiskt. Och då mer sympatiskt på nåt sätt. Både i Eden Lake och Funny Games är offren sådana vi ska identifiera oss med, inte ta avstånd ifrån. Bådas offer färdas aningslöst ut på landet i en sports utility vehicle. Kanske medelklassens starkaste symbol. I Hanekes film löser de melodikrysset. Det moralistiska ligger i det där naiva. I tron att det går att kapsla in sig. Funny Games ger mer tolkningsutrymme än Eden Lake, framförallt existentiellt. Familjen som färdas i sin suv har vänt sig bort från Gud, det vill säga tror att de klarar sig bra, att de har koll, att de har tänkt på de flesta faror. Suven med multipla aribags, sommarhuset, attiraljerna, Babels torn.

Det är som om vi vill bort från oss själva. Idag var jag ute och sprang i Nackareservatet. Man tänker snabbt när man springer, stackatoartat, mellan flåsen, väldigt korta tankar. Jag tänkte på Ireen von Wachenfeldt, hon som var ordförande i ROKS och som sa att män är djur. Sedermera rättade hon sitt uttalande och sa: "Jag skulle ha sagt att män är värre än djur". I vilket fall har hon väl rätt. När man ser ett ungt heteropar med sin barnvagn ute och gå så undrar man. Om nu mannen är ett djur eller ännu värre, vad är då kvinnan? Hur skulle de försvara sitt revir om de var hotade? Var finns det djuriska? I de otrohetshistorier som kanske aldrig kommer att uppdagas? Eller kommer de kanske att ge sig av till Eden Lake en vacker dag? I den tomtebolycka vi nästan alla strävar efter är vi kanske egentligen innerst inne beredda på attack. Vår beredskap finner ett litet pysande utlopp i skräckfilmer, i det underbart paradoxala i att äntligen få ha en skön hemmakväll efter veckans strider och då hyra en skräckfilm. Var det Gloria Steinem, denna ibland vettiga men ofta fördomsfullt fördömande feminist, som menade att det västerländska samhällets undergång kommer att bero på förvekligandet av mannen? Alltså medan barbarerna står och flåsar bakom gränserna?

Hon är uppenbart förvirrad. Om mannen vill bli förvekligad bör inget hindra honom. Men om nu ondskan finns, vem ska försvara oss? Jag skulle inte överleva en kvart vid Eden Lake. Jag skulle böna och be: "Snälla döda mej snabbt så jag slipper se fortsättningen." Enligt Steinem är jag i så fall dömd till undergång.

Vad man behöver

2009-08-15T15:32:00.012+02:00

Gå nu in på den här sidan och fundera över om ni inte vill lägga ett fett bud på en lägenhet på Hornsgatan. Det kan vara precis vad ni behöver. Det skulle dessutom lindra min sorg över förlusten av detta profana kyrkorum, detta laboratorium för kontemplativa experiment. Man kan praktiskt taget försvinna därinne. Med dörrarna stängda är lägenheten alldeles tyst. Man kan höra sina egna andetag och klockan som tickar. Tiden är vårt enda hem. Kristina Lugn skriver dock att soffan är en viktig del av hemmet. Hon undrar även om man, när man dör, bärs ut tillsammans med soffan. Eller om man bärs ut var och en för sej. Jag tycker nog att växterna är en viktigare del av hemmet. Soffan bara står ju där. Men växterna växer. De gör anspråk på att bo där. Och de rör knappast på sej, de söker ingen annan sovplats. De flesta människor som säljer sin bostad brukar, vare sej de idkar homestaging eller ej, ta bort en massa saker. För mej är det tvärtom. Med viss vånda inhandlades några krukväxter och ställdes fram nån pryl som ska ge just den där illusionen av ett hem. Frågan är om vi nånsin har haft något hem. De flesta av oss har dock alltid haft en sovplats. Men hela idén med ett hem är väl ett borgerligt projekt sprunget ur 1800-talet. Precis som den monogama tvåsamheten. Medelklassen är ett ständigt pågående projekt. Kanske en räddningsplanka när vi riskerar att tippa över i ingenting. Skiljeväggen mellan det privata och det offentliga är väl också en 1800-talsprodukt. En av medelklassens diskurser. Fasaden, personan, gardinerna. Att kliva fram bakom gardinen uppfattas som gränslöst. Människor som saknar borgerlighetens diskreta charm brukar uppfattas som i avsaknad av gränser och omdöme. Men är det inte gränserna som gör oss till främlingar för oss själva? Det här att hela tiden vara innesluten i ett hem. Att stå bakom gardinen och nypa bladen av krukväxterna medan det inre livet är lika tumultartat som allt som tycks pågå på andra sidan gardinen. Var det inte borgerlighetens tryckkammare som födde psykoanalysen?
Oavsett om hemmet är en metafor eller en försvarsmekanism så är hela idén förförisk. En religion. Med Hemnet som dess apostel. Lägg ett bud.

Nevereverland

2009-06-28T00:01:00.008+02:00

För mig var Michael Jackson en modern människa. En tragisk människa som längtar efter sig själv. Det har stått en massa om hans förlorade barndom. Som om det räckte som förklaring. Vad var det Arthur Miller sa om Marilyn Monroe? Nånting om det ödesdigra i kombinationen psykisk störning och kommersialism? Härifrån Sverige ser det nästan ut som om den amerikanska kulturens kärna består av grundantagandet att det går att konsumera bort alla negativa affekter. Det är förföriskt. Vem vill lida? Inte jag. Jackson försökte inte sörja sin förlorade barndom. Han verkar ha vägrat göra det. Det är väl det som kännetecknar den tragiska människan. Hon vägrar sörja och agerar istället. Agerandet underlättas av att ha gott om pengar och en massa rådgivare. Det är så ironiskt att hans nöjespark heter Neverland. Insteget i Neverland leder till Ingenting. Agerandet måste ständigt intensifieras för att täcka det ständigt vidgande hålet i själen som uppstår i flykten från sorgen. Och det funkar ju inte så det är liksom följdriktigt att det sen krävdes lugnande tabletter i allt större omfattning. Kanske är det därför hans musik är så ytlig. Den verkar inte ha haft nån annan källa än själva flykten. Det är det som är så modernt. Nån borde ha tagit honom om axlarna och lett honom till en stadig och moderlig terapeut. Inte Elisabeth Taylor. I en intervju för länge sen råkade MJ undslippa sej nåt negativt om sin pappa. Det uppstår då ett ögonblicks panik i hans ansikte. Han vänder sej till kameran och säger med en vädjande nästan tårfylld blick: "Sorry dad!" Det är det mest berörande jag upplevt i relation till Michael Jackson. Synd att han inte själv förstod hur sorgligt det var. Eller det kanske han gjorde egentligen innerst inne. Vem vet, inte jag.

Midsommartraum(a)

2009-06-19T11:54:00.014+02:00

Nu skimrar lägenheten av rengöringsmedel. Och Lagaplan blänker i solen. Jag lyssnar på Kate Bush, Sunset.
Därtill hyser jag medkänsla med de irakiska grönsakshandlarna på torget. Varje morgon kl halv sju börjar de bygga upp sitt grönsaksstånd och varje kväll vid nio börjar de montera ner alltsammans. Och så samma sak nästa morgon. Den senaste tiden i isande ösregn. Alla dessa stänger som ska passa ihop och hamras fast i sina fästen. Det är ljudet jag vaknar av. Kan inte nån stadsdelsförvaltarperson ordna ett permanent grönsaksstånd åt dem? De bidrar betydligt mer till trivseln och livet på Lagaplan än till exempel den svenska kyrkans outhärdliga trivselaktiviteter på andra sidan torget. När svenska kyrkan ska ordna trivselaktivitet på Lagaplan ställer de upp ett bord och säljer läsk och kokosbollar. Tänk om Jesus kunde dyka upp med ett schysst järnrör.
Fast jag hade tänkt att det här inlägget skulle handla om debatten som uppstått på grund av "humanisternas" annonskampanj. Jag håller som vanligt med båda sidor. För att undkomma religiöst förtryck är det en fördel att vara en medelålders heterosexuell man. Det samma gäller väl kommunism. Det sant profana är till för att skydda oss andra. Så jag sympatiserar med "humanisterna". Men håller samtidigt med Göran Rosenberg som ifrågasätter kampanjen. En gul stjärna kan inte användas i en kampanj mot judendom. Det är osmakligt och aningslöst. Det är en typisk svensk form av aningslöshet. Dessutom finns det väl en hel del annan blind tro som kan kritiseras. Religionen kan ju i bästa fall innebära ett sökande. Den svenska kyrkans läskförsäljning innebär mer av en uppgivenhet. Det finns inget mysterium men det finns läsk som piggar upp. De har även ett pingisbord och ballonger. Är det svaret på de stora frågorna?
Fast egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om att det återigen är midsommar i Jämmerdalen. Jag känner mig som Olle Ångest när jag går omkring bland jordgubbarna. Det kommer som vanligt att äga rum ett firande lite här och var. Det kommer att försäljas läsk och finnas tombola och fiskdamm precis som vid alla andra högtider. Gud så härligt.
Jag måste nog börja i terapi igen. Jag vaknar i gryningen och är skitförbannad på allt möjligt. Men nånting som är väldigt positivt är att jag köpte Maret Koskinens bok "I begynnelsen var ordet". Den handlar om Ingmar Bergmans tidiga författarskap. Fascinerande. Hon visar till exempel hur dikt och verklighet flyter ihop. Bergman klagar över att han alltid har en iskallt betraktande blick, även i känslomässigt nära och laddade situationer. Koskinen visar hur han använder scener ur sina filmer för att skapa sin självbiografi. Dikt blir liv alltså. Tydligen blev Bergman själv "chockad" av boken. Det kan man förstå. Koskinen har också en skarp blick. Hon skriver dessutom njutbart. Enkelt, ledigt, effektivt. Ni kanske redan har läst boken, den kom ju för några år sen.

Springsteen, Bolaño, Björck, Kandre & äggröra

2009-05-02T22:26:00.015+02:00

Inspirerad av Magnus (Rymdskeppet, se länken) som påminde om Atlantic City, har jag återigen hamnat i en Springsteenfas. Varför ska man utsätta sej för all skit när det finns nåt så bra som The River. På spotify fanns en liveversion. Men den bästa Springsteenlåten är för mej Youngstown.
Comment?
Idag stod det ännu en hyllningsartikel om Roberto Bolaño i DN. Jag ska skaffa och köpa in hans sista roman 2666. I artiklarna om honom står det ofta att man inte vet så mycket om honom. Satt han verkligen i fängelse i Pinochets Chile? Var han verkligen heroinist? Vem bryr sej. Man tror sej i alla fall veta att han föddes i Chile, växte upp i Mexiko och levde sina sista år i Blanes norr om Barcelona. Jag läste De vilda detektiverna i vintras och kände nästan samma lycka som när jag var ung och läste Beckett eller Proust eller Patrick White. Jag fattar inte vad det är med den där boken. När man betraktar den liksom utifrån, texten och vad det står i texten, verkar den så obetydlig. Enkel. Det är väl det som är konst.
En annan positiv sak var filmen H:r Landshövding. Den bevisar att man kan göra konst av vad som helst. All Is Pretty. Om man bara tillåter sej att titta. Verkligen titta. Som Måns Månsson gjorde på Anders Björck. Jag tycker filmen visar hur totalt meningslöst allt är. Eller åtminstone allt som tas på allvar och är högstämt och tradtionsenligt. Anna-Maria Lenngrens Pojkarne i filmformat med Landshövdingen i rollen som sig själv. Meningen uppstår i gliporna. De rörande mellanrummen. Vår belägenhet i universum. Eller i Uppsala. Filmen fick mej att tänka på John Houstons sista film The Dead. Baserad på en novell av James Joyce. Det är kusligt livet.
Sen såg jag filmen om Mare Kandre. Speakerrösten inledde med att Kandres första bok Ett annat land var den första bok han köpte. Som vuxen. Sen intervjuas Jonas Thente (som f ö skrev Bolaño-recensionen i dag - allt verkar hänga ihop här) och säger då exakt samma sak. Ett annat land var den första bok han köpte som vuxen. "Jag med!" säger speakerrösten. Och jag tänker: "Jag med".
Vad betyder det?
Sen intervjuas paret Engdahl-Witt-Brattström och det är en gullig intervju. Jag undrar hur de talar med varandra när de äter frukost. Om de äter frukost. Min ideala frukost (som nästan aldrig tycks mödan värd när jag väl står där i köket) är scones med grädde och sylt och så äggröra till det. Eller tvärtom. Det är ett jävla pyssel. Grädden till sconesen måste vara hårt vispad men inte så att den blir till smör. Äggröran måste vara krämig, inte torr. Latten måste ha krämig mjölk, inte löddrig. Löddrig latte är bland det värsta som finns.
Fast det var kanske en överdrift.
Man kan ju helt enkelt bita ihop och dricka upp. Och sen är det glömt efter några minuter.
Det verkar som om "krämig" som konsistens medför en mer positiv upplevelse än "löddrig" eller "torr". Mer tilltalande. Det kanske är biologiskt.

April bla

2009-03-29T00:11:00.021+01:00

Hade så gärna velat gilla fever ray. Men det är trist som ikea. Snyggt och rätt.
Är fortfarande liksom irriterad på den där Ray Kuun som skrev boken som varnades för i förra inlägget. Boken borde ha en varningstext faktiskt. Den patologiska narcissisten använder sig av andras empatiska förmåga för att driva igenom sina egna planer. Karaktären i boken använder sig av sin förstående fru. Han ger sig inte förrän hon blir ett vackert lik. Och sen skriver han dessutom böcker om henne för att dränera henne ytterligare. Och boken är ju så skitdåligt skriven dessutom. Nä jag är fortfarande så jävla irriterad. Så går det när man ska försöka hänga med i samtiden istället för att sitta under sin högstämt immiga kupa. I splendid isolation.

Intryck doppas i amygdala för att bevaras som minnen. Undrar om inte språket, detta mystiska undflyende neurologiska system, som liksom Makten finns lite här och där, också måste doppas i amygdala för att bli begripligt. Om jag nån gång lyckas formulera nånting så visar det sej alltid vara ett minne. Minnenas trivialitet dunstar när man pillar ut några jästa fragment. De får sitt värde i att vara dåtid. Precis som surströmming. Här och nu har inget språk. Det är för banalt. Det finns nåt lockande i det förflutnas förtätning. Så många skuggor och vrår, en tät dimma där ansikten och repliker dyker upp. Minnet är som sobril.

Vi tog en cykeltur till Årsta och käkade på Palmyra kebab. A fick för första gången sen han kom till Sverige smaka schyssta kikärtsbollar. Sen cyklade vi över Årstabron i blåsten. Svettig och kall samtidigt och ljudet av grus och dofter från den skira grönskan. Ömtåligt hårt ljust och kallt, det är vårkänslor för mej. Hoppas de går över snabbt och att det blir så inihelvete hett inombords.

Bokvarning & pjästips

2009-03-21T22:33:00.019+01:00

Får inte längre några tips om hur jag ska göra bloggen läsvärd. Läsbar. Folk har gett upp. Jag med.

Istället för att ge boktips kan man ge bokvarningar. Läs till exempel inte "En sorts kärlek" av Ray Kluun. Den handlar om en man som är ute och super och knullar runt medan hans fru ligger och dör i cancer. Det finns tydligen en fortsättning som handlar om att frun är död och han är ute och super och knullar runt. Det finns citat på framsidorna som tyder på att recensenterna har blivit berörda. Någon har gråtit "massor". Det är lika ofattbart som att någon tycker att Sex and the city är kul.

Boken är oavsiktligt - tror jag- intressant. Den gestaltar nämligen en total tomhet. Mannen (och den stackars frun) tillhör den nya medie- (över/under?) klassen. Det handlar mycket om vad folk har på sej. Inget fel i det. Men på ett tomt vis. Och lite ängsligt. Märkena ska kanske symbolisera huvudpersonernas ekonomiska framgång men lyser bara upp deras andliga katastrof. Till slut bestämmer sig frun för att ha en blå replay-klänning på sig när hon begravs. Och en diesel-jacka. Mannen tycker att hon ser så fin ut i sin replay och sin diesel. Kanske är det ändå inte oavsiktligt det där tomma?

Designermärken kan vara som smycken eller som "nånting i sig". Som en tag. De blir vackrast om de saknar representativitet. Då förlorar de sin unkna ängslighet, sina pretentioner. I pjäsen Full galopp som går just nu på Fria teatern på Kungsholmen (de ger även Höst och vinter i sin andra lokal i Högdalen, skynda och se sista föreställningen på torsdag för den är så stabilt bra) droppar huvudpersonen märken och namn till höger och vänster. Men inte på ett tomt onanistiskt-narcissistiskt vis utan som metonymiska effekter. Det är en tragisk historia. Det verkar som om det äldre par som leder fria teatern har en förkärlek för svart humor. Full galopp handlar om en åldrad nyss avsatt chefredakör för amerikanska Vogue, Diana Vreeland. I hennes monolog (framförd av en Håkan Jonsson som spelar pappan i Höst och vinter) klamras det fast vid märken och namn som om det var räddningsplankor i hennes accelererande undergång. Varje uttalat märke blir köttiga bokstäver, munnen som fylls av ordet och spottar ut det som om det vuxit inne i kroppen under ett helt liv. Hela 1900-talshistorien bedöms av Diana Vreeland utifrån grad av chicness och stil. Det är nånting med det där när det blir liv av tomhet. Ray Kluun gör tvärtom, död och tomhet av liv.

På tal om det så stod det i DN i dag att framtidens bostäder kommer att vara fria från allt man inte gillar. Det kallas nischat boende. Man kan bo rökfritt, barnfritt, djurfritt. Alltså inte bara i sin egen lägenhet utan i hela huset, kanske hela kvarteret. Tala om absolute narcissism.

Elegance is refusal. -D Vreeland

Det föll mej aldrig in

2009-02-14T12:47:00.014+01:00

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

Once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And order orange juice for one
It never entered my mind

Förutom den geniala rytmen och rimkonstruktionen. Redan som tonåring hade jag på känn att det där raderna betydde nånting. I synnerhet när de sjöngs av Sarah Vaughan eller Peggy Lee. Nu vet jag precis. Det är den bråddjupa ensamheten som man plötsligt blir varse när man i korta stunder inte lyckas inbilla sig någonting alls. Den kommer med åren. Den ökar parallellt med risken för lungcancer. Ensamheten is the new shit. Samtidigt som ansikten och namn mångdubbelt exponeras i det inre livet blir det allt ödsligare utanför. Vad lustigt att jag såg Monika Zetterlund uppträda i Vällingby Folkets hus 1990 samma dag som Sarah Vaughan dog. Och Zetterlund började gråta på scenen. Jag blev berörd trots att jag var lite omtöcknad av en sovjetisk tarmparasit och påföljande viktförlust. Det visade sig att jag var kraftigt uttorkad och jag svimmade hemma i min 90-säng på natten. Ändå kände jag mej inte alls lika ensam som jag kan göra i nuvarande välmåga. Om jag nu för tiden skulle svimma i en 90-säng av furu på Lappkärrsberget skulle det inte finnas nån nåd. Det är inbillningsförmågan som avtar.
Förra gången jag försökte bo nånstans var det vägg i vägg med en gammal kedjerökande man och hans illaluktande hund. Vi brukade mötas i hissen. Sedan dog hans hund och han grät i en vecka. En hund var bättre än en tjatig fruga sa han. Han hade haft en sån också. Varje gång jag åkte hiss med honom och försökte att inte andas genom näsan pga lukten av otvättad ensamhet kunde jag inte undvika känslan av att det där är jag om 30 år. Den känslan ter sig alltmer verklighetsförankrad. Det som återstår. Uneasy in our easy chair.

Anna & Anna

2009-01-28T19:13:00.009+01:00

Konstfackseleven som fejkade ett sammanbrott och tvångsvårdades på psyket får mej att tänka på förra SSU-ordföranden Anna Sjödin. Båda är ganska unga kvinnor som hängts ut i massmedia som vore de massmördare. Båda har hanterats av samhällets övermakt. Med övervåld. Och sen blivit beskyllda för den hanteringen. Folkets röst David Eberhard (tidigare omnämnd i denna blogg!) rasar över konstfackselevens tilltag. Människor omkring mej har också låtit upprörda. Jag undrar vad det beror på. Kanske på det faktum att en ung kvinna inte ska tro att hon är något. Samhällets väktare och vårdare måste lära dem en läxa. Personalen på psyket fick sig tydligen ett och annat blåmärke (vilket jag iofs tvivlar på). Men de får grundlig debriefing. Tror ni patienterna som läggs i bälte eller tvångsinjiceras får debriefing? Man glömmer att psykiatrin är en makt vars språk är hegemoniskt. Det språket styr vår bild av oss själva och samhället. Uppdelningen i friskt och sjukt är ett sätt att fördela makt. Ambitionen är att bota eller hämma oönskade beteenden.

Psykiatrins språk. It's like elevator music. Ta en människa och översätt henne till psykiatriskt språk. Det blir inte mycket kvar men det blir hanterbart. Det är som att göra hissmusik av Stravinskij. Jag hoppas att Anna Odells ambition är att undersöka det där. Vem ska annars göra det? Jag tror att det bara är konsten som kan närma sig psykiatrin relativt opåverkad av det hegemoniska språkbruket. När pappa hade quality time med sej själv med ett glas whiskey och en bok, lyssnandes på James Last, Classics Up to Date, var jag tvungen att beklaga mej över hans musiksmak. Det var ju ganska löjligt. Men jag verkar ha en fobi för förenklingar. Occams rakkniv är för mej en obehaglig liten sak. En mycket vass liten kniv.

Språkets gränser är väl världens gränser. Och varje språk resultatet av en konspiration. En svårgenomtränglig väv varigenom vi försöker andas. På tunnelbanan kan man överväldigas av språkbruket hos de ansikten man möter. Talande blickar, gester, mungipor. Dålig hy, svett, sorg och oro. Aldrig är väl människor så oförställda som i trängseln på tunnelbanan. Man kan genom att praktisera medveten närvaro gripas av medlidande med både sig själv och andra. Det är klart att vi gärna låter oss reduceras. Någon kikar i sin diagnostiska manual eller kanske i söndagsbilagans personlighetsformulär och säger: Det här är du. Det kan vara lugnande. Jaha ja. Finns det en diagnos finns det oftast en behandling. Det kan vara till exempel stesolid eller knipövningar. Det kan finnas en stödgrupp som har möten på tisdagar. För hur lugnad man än blir behöver man tröst. Så är det ju.

Ninna ninna ninna na, här är dagens boktips

2009-01-24T18:18:00.009+01:00

Några fler besvikelser? Nånting annat jag kan beklaga mej över? Nån att skylla på?
Under jullovet återupplevde jag den förunderliga befrielsen i bokläsning. Mitt projekt bestod i att försöka ta mej igenom nån ny roman, nån aktuell, nån som normala människor i samtiden läser. Utan att genast drabbas av det där gråa missnöjet. Det lyckades över förväntan. Härmed kan jag rekommendera Haruki Murakamis roman Fågeln som vrider upp världen. Den bygger upp en fantastisk intrig. Måste ha hämtat inspiration från Orhan Pamuks Den svarta boken. Båda handlar om en fru som försvinner och om den borttappade maken som försöker orientera sig. Murakamis huvudperson är dock mer reaktiv medan Pamuks borttappade make aktivt söker efter djupare förståelse. Båda romanerna tar upp frågan om föränderliga utbytbara identiteter. I Pamuks fall våra dubbelgångare som går omkring på jorden. Och att allting redan finns. Allt vi tänker och känner, allt vi tror att vi är. Pamuks svarta bok är kolsvart. Mer raffinerad än Murakamis som efter den långsamt tätnande mystiken mynnar ut i nånting i sammanhanget trivialt. Men som är fruktansvärt underhållande fram till dess. Huvudpersonen är en lallande idiot som bara drabbas av saker. Han är tom och låter sig fyllas. Bifigurerna är underbara, den ena efter den andra. Särskilt Kanel fascinerade mej. Det var länge sen jag blev kär i en romanfigur.
Och därefter vidtog den obligatoriska läsningen av årets nobelpristagare, Le Clézio. En tråkmåns trodde jag som hade ett vagt minne av nån träig roman på 80-talet. Men det som kan verka tråkigt kan i själva verket vara djupt allvarligt och äkta om man bara ser till att mogna lite. Så läste jag Vandrande stjärna om den judiska flickan Esther och hennes palestinska olyckssyster Nadjma. Ett rop rakt in i Gazas ruiner. När Esther och hennes mor som överlevande spillror efter Förintelsen kryper i land i den palestinska sanden samma dag som staten Israel utropas möts Esther och Nadjma en kort stund. Esther på väg in, Nadjma på flykt. Nadjma ser i Esthers ansikte sitt eget öde.
Så effektivt har ingen annan sammanfattat mellanösternkonflikten.
Esther bär hela livet med sig minnet av Nadjma, som den enda som kan förstå vad hon själv har varit med om.
Det finns israeler som är förtvivlade över invasionen i Gaza. Det finns palestinier som avskyr Hamas. Vad krävs för att de ska höras undrar man.

Vuxna människor

2009-01-03T19:23:00.013+01:00

Vad är det som gör en vuxen människa? Förmågan att längta efter en sak och samtidigt göra något helt annat? Att vistas i bristens ömkliga sekvens?
Den man är och den man vill vara, två trädgrenar som av en olyckshändelse vidrör varann i blåsten.
Vi vill gärna att det slutar blåsa. Vi strävar efter att bli nöjda och må bra. Samtidigt vet vi att det blir isande tomt och meningslöst de få gånger vi lyckas. Det är en spännande paradox.

Varför är all svensk kultur så barnvänlig? Jag skulle vilja se nåt barnförbjudet. Vad ska barnen längta efter om det inte finns nånting barnförbjudet? Det finns inte en utställning som inte är gjord för barnen. För att barnen inte ska ha tråkigt. Och nästan varenda svensk film är gjord av barn för barn. Även om det inte verkar så vid första anblicken. På tal om filmen Låt den rätte komma in. En urdum historia. Linjärt och förnumstigt berättad. Ännu en sprittning i den leda själen.

Det verkar som om alla jag känner har läst Harry Potter och sett de ledsamma Sagan om ringen-filmerna. När jag säger att jag inte vill läsa Harry Potter uppfattas jag som snobbig. Eller som en person som inte har kontakt med barnet inom mej.
Men barnet inom mej är inte alls barnvänligt. Det är ingen liten Harry Potter som dväljs där inne.

Infantiliseringen kommer väl från Amerika, precis som finanskrisen.
Filmer som Överflödiga människor (Cantet), Pianisten (Haneke) eller Mulholland Drive (Lynch) är gjorda av människor som är intresserade av att komplicera nånting. Den enda bra svenska film som gjorts det senaste decenniet är Farväl Falkenberg. Den fick nån form av finansiellt stöd men inte i närheten av vad till exempel Colin Nutleys pekoral Angel fick. Sju miljoner skattekronor bidrog vi med till den filmen. Det är alltid löjligt att bli upprörd över såna saker, men ska filmstödet verkligen gå till kommersiella skitfilmer?
Jag vill ha nånting att bita i.

Man längtar efter blodig entrecôte och det enda som är öppet är McDonalds.
Jag kommer ihåg när Folkpartiet tryckte upp affischer där det stod: "För ett barnsligare samhälle". Jag antar att ett barnsligare samhälle betyder ett samhälle utan tolerans, utan impulskontroll, utan förmåga att stå ut med frustration, utan nyanser och förnuft. Hur tänkte de?
Min teori är följande: Vi har förlorat språket för vårt lidande. Förmodligen av ideologiska orsaker som är svåra att undersöka. Själva grejen med en diskurs är ju att den inte syns. I tomrummet som uppstått hägrar en disney-version. Och en stor hink popcorn.

Själv har jag försökt gå i inre exil. Omgiven av några böcker, några gamla låtar och filmer som jag tycker förstår mej. Det kan inte vara nyttigt i det långa loppet.

julmys 2

2008-12-12T19:48:00.014+01:00

Har flutit omkring hela eftermiddagen på varuhuset PUB:s klädavdelning. Det är otroligt skönt att flyta omkring där. I synnerhet på översta våningen där ytorna är stora och tomma. Man kan ta en fika där i skum belysning längs en lång bardisk. Snart går de nog i konkurs. En expedit var vänlig att upplysa om att det och det och det märket har gått i konkurs. Därav all space.

I Time var det nån krönikör som föreslog att nu i dessa kristider borde man nog bygga den där Bron till Ingenstans. Vars ritningar ligger och skräpar i nån låda. Som en satsning på infrastrukturen.

Jag har alltid trott att infrastruktur var nånting man hade inombords. I bästa fall. Så länge man håller en cynisk distans kan man bli fascinerad av Krisen. Jag skulle vilja att vi såväl finansiellt som emotionellt går i borgen för varandra. Men jag vet inte hur man gör. Jag kan inte ta hand om mej själv. Jag kan inte se om mitt eget hus. Jag tycker det är så ointressant.

Jag vet inte hur det ser ut i resten av stan men i Bagis tycker jag mej se övergivna barn. Jag pallar inte att se det. Men det står barn, typ syskon, och hänger i regnet. De verkar inte ha nånstans att ta vägen. I alla fönster tindrar det av julmys. I går kväll låg jag i soffan och orkade inte läsa för jag kunde inte skaka av mej alla övergivna barn. Och det finns ingen. Ingen varm famn. Ingen som går fram och frågar hur det är. Ingen socutredning för den är nedlagd. Har hört folk berätta att när de hamnade på BUP eller Soc som barn så såg de till att vara välartade och säga att allt är bra. De trodde att det var så man gjorde. Och de Professionella lät sig övertygas och utredningen las ner.

Man kan ha som ambition att mena varje ord man säger. Men barn har inte den ambitionen. De vill göra vuxna nöjda. Vi kanske borde lura alla övergivna barn att det är någon som vakar över dem. Någon som inte syns. Som vill dem väl. Barn är så lättlurade. En del tror till och med på tomten. Själv var jag rädd för tomten. I min förvirrade lilla hjärna var tomten en inbrottstjuv. Allt kom sig av att det fanns en bonad på väggen. Den föreställde en tomte med en lykta och en nyckelknippa. Jag trodde det var en tjuv. Utklädd till tomte. Jag kunde inte passera den där bonaden. Pappa vände på den så jag inte skulle vara rädd. Alla skrattade. Jag fattade inte varför.

julmys

2008-12-11T11:02:00.009+01:00

Har läst en bok om sjukdom och död, Philip Roths Everyman. Rekommenderas.
För övrigt är existensens grundvalar ett helvetes gungfly. Det är inte kris som leder till utveckling. Till exempel finanskrisen leder till extremism. Det är perfekt jordmån just nu. Glänsande svampar poppar upp, svarta eller vita. Se bara på Grekland. Den tunna hinnan har brustit.
I DN, som jag inte kan sluta läsa trots att den är hemsk, ger privatekonomerna rådet att man ska se om sitt hus. Varför ger de inte rådet att man ska hjälpa varandra. Det är bara every man for himself. Och på nästa sida ännu fler klibbiga julrecept på glöggkryddade fetkorvar & mumsmums & skit. Det växer i munnen.
Själv önskar jag mig en volvo i julklapp. För att ännu mer frossa i glappet mellan vad jag vill och vad jag kan få. Det är där lekutrymmet finns. Det finns nästan ingen annanstans. Drömmen, önskedrömmen, önskelistan. Ligga och skvalpa i sin varmkalla längtan.
Finanskrisen har underlättat diagnosticerandet av samhället. Det rör sig definitivt om en borderline personality disorder. Först det regressiva aggressiva ohämmade lustbejakandet. Illusionen av tillfredsställelse. Sedan när pengarna är slut kommer svartmålandet, nedvärderandet. Bristande frustrationstolerans. Snart kommer säkert syndabockarna också. Sverigedemokraterna ökar sin andel i enlighet med borderline-karaktärens behov att projicera allt oönskat på andra.
I've seen the future brother. It is murder.
Go jul.

Out of focus

2008-10-31T14:04:00.001+01:00

Jag står i fönstret och röker. På Ristorante Caprese pågår en karaokeafton. Det dånar över torget. Jag har kommit på att man borde vara 27 år. Då är man fortfarande oförstörd. Står mitt i striden. Förvirrad men sammanhållen. Saker får fortfarande fäste inombords. De stannar kvar och börjar gro. Inte som nu. Nu är man perforerad och det blåser rakt igenom. Blåsljud när man är vaken och när man sover. Man kommer inte ihåg vad man ville minnas eller varför. Man blir mer kritisk men orkar samtidigt inte bry sej. Förmågan att sålla, att vara ett såll. När man äntligen kan vara cool vill man inte vara cool längre, man vill att det hettar till.

Stämningen på bykrogen verkar sträv som Monica Törnells röst i En vintersaga. Osämja flammar upp och lägger sej. Som en sorts kollektiva andetag. Två biffiga killar från Lugna gatan hänger utanför. De är klädda i reflexmaterial. De verkar längta in till värmen på krogen där nån har börjat gallskrika ledmotivet ur Grease. Det är imma på fönstren. Folk har samlats runt nånting, den kollektiva låtskatten, glada refränger om ingenting, sånt man känner igen. Det är Lyckliga gatan vid en avgrund.

Om man bor vid Lagaplan är man omgiven av poliser och Lugna gatan. Det är som om man deltar i ett projekt som ska utvärderas. Men ingen har frågat mej. Jag säger som Geraldine Chaplin i Almodóvars Tala med henne: "Jag är danslärare, för mej är ingenting enkelt".

På tal om Almodóvar så är Woody Allens senaste film ganska dålig. En sorts Almodóvar light. Sans esprit. Den är extremt välgjord som rostfritt stål. Får mej att tänka på Morrisseys rader: Steely blue eyes scan the world / And a humorless smile greets the world. Men kanske är det precis vad han vill säga. Man vet aldrig med Woody. Hans bästa film är fortfarande Deconstructing Harry. Den verkar gjord i akut kris som en kortslutning. Hela hans humor och allt hans medlidande är påslagna och sprakar åt alla håll. Se klippet.

Riktigt bra filmer får man leta ihjäl sig efter i Jämmerdalen. Det gäller nästan allt av Cassavetes och Fassbinder. I den civiliserade världen finns de att köpa i varje gathörn. Så varför emigrerar jag inte? Kan nån svara på det? Jag står ju knappt ut. Som när jag stod i pocketbokhandeln och hittade två bra böcker. Två av typ tusen. Men man ska inte klaga. Vi svenskar älskar att klaga på Sverige samtidigt som vi tar guld i självgodhet. Hur hänger det ihop? Jag måste försöka fundera på det.

Inte där

2008-09-24T20:38:00.015+02:00

En sak som imponerar på mej är när en person har en åsikt och utifrån den åsikten skriver en hel bok. Mina åsikter räcker knappt till ett bloginlägg. Mitt i en mening måste jag byta ämne för att åsikten har tagit slut. David Eberhard har i sin bok "I trygghetsnarkomanernas land" en åsikt som tycks räcka till en hel bok. Åsikten lyder ungefär: Vi lever i ett väldigt tryggt samhälle som gjort att vi är rädda för nästan allt och bygger upp överdrivna skydd mot nästan alla faror och vi har därmed tappat den existentiella insikten om att livet i sig faktiskt är livsfarligt och inte möjligt att totalt kontrollera. Jag fattar inte hur han gör när han lyckas förlänga den åsikten till en hel bok. Men det har han i alla fall gjort och nu är jag inbjuden till en av hans föreläsningar som tycks handla om samma sak så åsikten räcker även till en föreläsning eller kanske en hel föreläsningsserie. Jag tycker allting tar slut hela tiden eller går över eller man tröttnar och man minns inte längre vad det var. Man tröttnade på. Jag har t ex tröttnat på Eberhard. Trots att jag till viss del håller med.

En film som man verkligen borde se på bio (trots att det inte längre går att gå på bio eftersom man tvingas in i nån av SF:s sunkiga biografer fulla av popcorn och skitigt och hemsk belysning och evighetslånga reklamfilmer och sen skjuts ut i en mörk gränd och man känner sig lurad och utnyttjad för själlösa kommersiella skitsyften) är filmen om Dylan, "I'm not there". Men jag hyrde den på dvd. Man nästan drunknar i en njutning. Och drunknar nog ännu bättre om man ser den på stor duk. I synnerhet får man inte nog av Cate Blanchetts förkroppsligande av nånting som inte låter sig förkroppsligas, en idé, en livshållning, en totalvägran. Man vill vara nära, man vill stanna i dess kraftfält. En handbok i att överleva andligen och själsligen genom att dö på nästan alla andra nivåer, socialt, samhälleligt, nästan fysiskt (filmen börjar med en obduktion). Det är så paradoxalt så man blir snurrig. Dylan flyr från alla beteckningar och projektioner och blir därigenom en förebild, den enda förebild man behöver. Och därmed är han återigen betecknad. Och måste fly igen. Todd Haynes har fångat hela paradoxen och dragkampen och smärtan i att inte bli förstådd och ge upp hoppet om att bli det.

Mitt karaktärsmönster motsvarar nånting som kallas för "slow to warm up" och det tar sig bl a uttryck i att jag ser filmer och läser böcker som alla andra redan har sett eller läst för länge sen. Jag kommer inte igång. Hänger nånstans mellan förut och aldrig. Vi som har det här mönstret kan väl bilda en stödgrupp där vi tröstar varann och lindrar oron över att allt går för snabbt och att man inte hinner med och att man inte kan dela sin entusiasm med någon för entusiasmen är så försenad och har redan gått över för resten av samhället som redan befinner sig någon helt annanstans. Eller också inte.

Mår du bra.

2008-09-20T12:59:00.012+02:00

Jag lider en allvarlig brist på melatonin och borde ge mej ut i solskenet som jag tyckte glimtade till för en stund sedan. Kommer ni ihåg debattartikeln i DN om att brist på solljus leder till autism och adhd? Det var överläkarna Bejerot och Humle som menade att förekomsten av autism har ökat markant bland somaliska flickor med slöja. De får för lite solljus helt enkelt. De för fram tvärsäkra påståenden som bara överläkare är mäktiga att formulera utan att rodna. I slutet av artikeln står det dock att det här sambandet mellan solljus och autism kommer ta flera år att undersöka. I början av artikeln är sambandet solbrist och autism rena fakta, i slutet av artikeln står det att man inte kan utesluta ett samband. En underbar glidning. Vad betyder det? Förutom att forskningspengarna håller på att ta slut? Bejerot/Humle föreslår massiva kampanjer och förskrivningar av d-vitamin för att "ta det säkra före det osäkra". Men det går väl heller inte att utesluta sambandet mellan en explosiv ökning av antal autismutredningar och ett ökat antal som får diagnosen autism? Eller sambandet mellan ett ökat antal diagnostiserade och allt vidare diagnoskriterier? Eller sambandet mellan somaliska flickors livssituation i Jämmerdalen och deras s k autism? Eller sambandet mellan min bristande känsla av sammanhang och mina autismliknande drag efter arbetsdagens slut hemma framför teven en tisdagkväll? Det går inte att utesluta ett samband. Inga samband överhuvudtaget går att utesluta. Förskrivningarna av d-vitamin har säkert ökat efter den förtroendeingivande debattartikeln. En artikel byggd på luft. Och på en stark längtan efter att inte behöva ta hänsyn till Den Tredje Variabeln. Som skulle kunna rasera hela bygget.
Så läste ni artikeln av Merete Mazzarella i tisdagens svenskan? "Radiohjälp i det nya folkhemmet". Genom radion kunde husmödrar på 30- och 40-talet få råd om allt möjligt. Praktiska saker som juridiska rättigheter, äldrevård, bidrag etc. Gradvis förändrades innehållet i dessa rådgivningsprogram till att syssla mer med samlevnadsråd. En psykologiserande människosyn ersatte en moraliserande skriver Mazzarella. Jag vet inte. Vilken som är mest moraliserande. Lis Asklund som var radiokurator i flera decennier ansåg att det var en medborgerlig plikt att "må bra". Därför att "vår harmoni betyder så mycket för människor omkring oss". Det är en medborgerlig plikt att må bra. Så grundades Folkhälsoinstitutet. Som äger våra själar. Dess existensberättigande har ökat i takt med att vi alltmer börjat missköta vår medborgarplikt. Trots att vi mår så bra så mår vi inte alls bra. Vi vet inte ens vad det betyder. Men det är bara vårt eget fel. Somliga av oss läser inte ens Folkhälsoinstitutets larmrapporter.
Ibland får jag för mej att allt som får oss att må bra för oss längre bort från oss själva. Och det som hotar vår folkhälsa är just det som ger oss en fördjupad kontakt. Goda viner ökar risken för ångest och leverskador. Psykoanalytisk terapi ökar risken för ledsenhet och minskar viljan till anpasslig duktighet. Varpå hela samhället vilar och varunder vi krälar. Hela det inre livet är en motståndshandling. En tredje variabel.

Göthe & Manoly etc

2008-09-06T20:05:00.015+02:00

Undrar vem Göthe Ericsson egentligen var. Han kallades Karl Gerhards "sekreterare" eller ännu värre hans "alltiallo". Tänk om din livskamrat blev kallad "alltiallo" efter din död. Egentligen är det ju komiskt. Vem vill inte ha en alltiallo i sitt hem? Det har ju varit min dröm i alla tider. Lars Norén skriver i sin dagbok att när Karl Gerhard hade middagar i villan i Saltsjöbaden fick Göthe äta i köket. Undrar hur det kändes. Kanske självklart. Som Manoly Lascaris som levde med Patrick White i över 40 år och officiellt var hans "hushållerska". Fast han blev kallad "vän" när han åkte till Stockholm och tog emot nobelpriset i Whites ställe. Jag tycker i alla fall att allt det där är väldigt sorgligt. Ungefär som när man åker genom Sverige och det bara är skog och regn och blåsiga småstäder med fula hus. Inget hem nånstans. Som att pressas genom en smal tarm. Fruktansvärt. Man kippar efter andan, försöker nå med nästippen över trädtopparna. Samtidigt kanske en frihet, slippa sitta vid det stora middagsbordet och konversera, få sjunka in i sig själv och känna hur maten smakar. Alltså Göthe. Bortom gästernas vågsvall. I vilket fall så har jag en ryckning i vänstra ögonlocket på grund av undertryckt ilska. Som ett vibrerande kastrullock. Spenderade en och en halv timme på akademibokhandeln letandes efter nånting. Bläddrade rastlöst i nyutkomna biografier. P-O Enquists alkoholism. Är det inte lite typiskt med en man som skiter i familjen och försöker supa ihjäl sej och sen skriver en bok om hur hemskt det var? Fast han skriver ju bra. (Ni läste väl Ulrika Kärnborgs servila intervju i dagens DN? Hon framstår som en liten flicka med en blomma i handen. Får mej att tänka på Laurie Anderson som vid ett besök i ett kloster i Kalifornien fascinerades av hur de ganska manhaftiga nunnornas röster blev ljusa och skira när de sökte kontakt med Gud Fader) Bläddrade i Göran Greiders bok om Dan Andersson. Jag gillar Dan men inte Göran. Kom till slut hem med en bok om Steve McQueen. Han gillade bilar. Ser ni den röda tråden eller har jag helt tappat greppet? Det fanns jag vet inte hur många nyutkomna diktsamlingar. Vem går och köper en diktsamling tunn som silke för 300 spänn och går hem och läser den? Fler och fler tror jag. Det kommer att bli lika lockande som att hellre köpa ett par randiga strumpor på Götrich än två par byxor och en t-shirt på H&M för samma pris. Man väljer strumporna. Vi vadar redan i skit. Bra då att ha kashmir på fötterna. På Konsum i Bagis kan man köpa pocketböcker när man ändå ska handla mat. En bra idé. Men Konsum gillar Kajsa Ingmarsson och Marian Keyes. Alltså då undrar man ju hur de väljer livsmedel. Deras kravodlade kött kanske smakar billig skräproman. Vissa av diktsamlingarna i Akademibokhandeln hade väldigt tunga ord. Billigt per kilo. Men det blev inga dikter. Jag har ingen ro i kroppen. Vårt medvetande är stulet. Det vilar permafrost över vårt ansikte. T o m romanerna har blivit junkfood. Så länge gick jag omkring och bläddrade att övervakningskamerorna hela tiden vändes åt mitt håll. Men jag var inte ensam. Hur många är vi som letar och letar och gräver i högarna? Ge er till känna så startar vi en klubb. Vi kan ses på Lagaplans pizzeria de kvällar det inte är fotbollsmatch. Så att vi hör varann. Kaffebaren på Akademibokhandeln har nämligen fått usla reviews.

Norén

2008-06-22T01:54:00.011+02:00

Jag har läst att 70 % av svd.se:s läsare skulle känna sig säkrare med en gasmask. Vad betyder det?

I vilket fall fortsätter jag med Lars Noréns "skandalösa" dagbok. Den liknar de s k borgerliga pjäserna som han skrev på 80-talet, Höst och vinter, Sanning och konsekvens, Bobby Fisher bor i Pasadena m fl, i mitt tycke geniala pjäser. Karaktärerna i de pjäserna har i enlighet med den klass de tillhör tillägnat sig ett språk för känslor som gör att de pladdrar sig fram till avgrundens brant. Det fanns ingen annanstans att ta vägen än in i det sköra och sårbara som pladdret tjänat att undvika. Ungefär så är det med dagboken också. Den beskriver ett tillstånd av tystnad.

Han är 56 år när han börjar föra dagboken. Han känner sig gammal och ful. Han röker för mycket och tränar för lite, sover dåligt, käkar Fontex utan att man riktigt förstår varför, oroar sig för sjukdomar. Ständigt köper han nya kläder eftersom han upplever att han bara har gamla trasor att ha på sig. Han är omgiven av människor med cancer och alkoholproblem. Han längtar hela tiden någonstans, hem eller bort eller att få vara ensam. Till skillnad från t ex Maja Lundgren, Unni Drougge eller Carina Rydberg lämnar Norén bara ut offentliga personer i boken. Den är dessutom inte någon vendetta som de nämnda kvinnornas böcker. Han är mest kritisk och skoningslös mot sig själv. Att kalla dagboken för "en hink med skit" som Schottenius gjorde tyder på att hon inte läst den. Hon hade väl inte tid. Det är ju ändå typ 1500 sidor. Hon kanske bad en assistent leta upp det avsnitt där hon själv omnämns. Norén är också väldigt stressad. Handlar hans längtan om att han fastnat i en omedvetenhet om sina djupare behov? Fastnat i en omedvetenhet = endast delvis lyckats tränga bort ett djupare behov. Av vad? När jag läser dagboken vill jag säga till honom att lägga av med all skit och dra sig tillbaka och skriva. Sluta shoppa, sluta bli förälskad, sluta gräla, sluta försöka vara chef, sluta försöka adoptera barn. Sluta leva? Texten gestaltar en konflikt mellan att reducera och att belamras. Är det en allmängiltig konflikt? I vilket fall sa Norén själv i en intervju att eftersom hans pjäser blivit alltmer ordkarga så uppstod ett behov av att få vara mer ordrik, därav dagboken. Alltså en kamp mellan reduktion och expansion, båda behäftade med faror: att det blir ödsligt eller att man blir uppäten. Då blir själva relationen till orden en gestaltning av det svårlösta dilemmat distans kontra närhet. Den livslånga närmandefasen. Gå in i men ut ur. Ut ur men in i. Svår- eller olösligt.

Klagaplan

2008-06-07T19:16:00.013+02:00

Ettusenfemhundra nynazister demonstrerade på Karlaplan igår. Jag antar att judarna som bor i trakten höll sig inomhus. Om jag hade haft vägarna förbi Karlaplan igår så hade mina ben förmodligen börjat skaka. Sådär som de gör när jag upplever en kombination av grundaffekterna skräck och raseri.

Här på Lagaplan var allting till en början frid och fröjd. Ett kommunalt finansierat firande med kulturskolans elever ägde rum utanför vårt fönster. Det fanns kanske inte så mycket publik men det förstärkte bara den svenska känslan. Samtidigt som kulturskolans elever framförde en cover på The Knifes Heartbeats utbröt ett bråk utanför restaurang Caprese på andra sidan torget. Det föreföll vara ett domestic drama som pga värmen hade flyttat utomhus. En man skrek på nåt slags gangstaengelska till en av gästerna på uteserveringen. "Fuck you man! Fuck you asshole." Och sen slog han omkring sej. Det var så hjälplöst. I alla fall bildades det nån sorts pöbel som slog ner mannen. När han reste sej var han blodig i ansiktet och hans tröja var sönderriven. Men det mest bekymmersamma var den rush av adrenalin som rusade genom min kropp. Det var som om en del av mej njöt av situationen.

När jag är på väg att somna, eller åtminstone slumrar, är det som om en sjunkande känsla tar mej ner till ett annat skikt, och därnere har det flera gånger hänt att jag avlyssnat en pågående konversation, eller snarare debatt, mellan två individer. Eller två röster. Den ena försöker övertyga den andra och de använder alla möjliga argument. Jag hinner inte uppfatta ämnet men jag hinner tänka att jag ska lägga argumenten på minnet. Men sen är det som om jag tvingas ut ur slummern och tillbaka till sovrummet. Allt har gått förlorat men jag har en känsla av att debatten pågår även om jag inte är där. Ständigt finns det en sorg och en brist. Ju mer adekvat man försöker vara, desto mer går nåt annat förlorat som egentligen är mer väsentligt. Än att vara adekvat. Hela tiden känns det som om jag motarbetar mej själv. Det enda som återstår är de hastigt uppflammande förnimmelserna av nånting.

Hej hej

2008-05-18T20:20:00.013+02:00

Som Kristina Lugn sa: "Det fanns en tid när jag var villig att knäcka näsbenet mot vilken fönsterruta som helst bara för att någon skulle vinka åt mej."

Jag vill inte att nån ska vinka åt mej men jag kan inte låta bli att titta in genom fönsterrutor. Jag tittar bara i förbigående och lyckas sällan fånga nånting alls förutom ett mystiskt skimmer, ett lugn. Jag vet inte hur de gör. Vet inte hur man använder ett hem. Tiden verkar stå stilla. Allt verkar så självklart. Jag har fortfarande den där idén om ett hem som nånting min analytiker nästan inte kunde låta bli att ironisera över, ett hem som ett kloster. Fast inte i puritan mening. Fuck no. Men ett hem där jag inte behövs.

Tittade igenom några av mina gamla blogginlägg och blev generad. Det är precis som med ett hem, man vill hela tiden vara nån annanstans. Därför känner jag ofta en press att skriva ett nytt blogginlägg så att ingen ska hinna läsa det föregående. Jag kommer en regnig dag att redigera, ändra och ta bort. Men det finns väl ändå kvar nånstans. Och riskerar att hinna ikapp mej ungefär när jag börjat tro att jag blivit en ny människa.

Det här kommer jag t ex att stryka när jag får tid: Pär Lagerkvist kom till mej i ett inspirerat ögonblick på jobbet och nu kan jag inte släppa honom. Det var strofen "Jag är en lus i min moders hår." Har för mej att det är ur Kaos men tyvärr har jag inte den boken. Letade i antikvariat och hittade Samlade dikter men där var inte den strofen med. Så kanske har jag drömt den och projicerat den på PL. Men om nån vet så meddela mej.

Jag undrar vad som skiljer människor som är förtvivlade över existensens villkor från de som är nöjda och glada och "fångar dagen" och "lever i nuet". Vad är det som gör att somliga river sej till blods mot molnens frusna trasor? Varför är vissa av oss bortskämda svenskar gripna av förtvivlan istället för tacksamhet? Det verkar så onyttigt. Pär Lagerkvist tillhörde väl de förtvivlade. Men han verkar ha varit förankrad i sig själv, i direktkontakt med sitt inre barn. Därför kunde han protestera mot nazismen medan de flesta svenskar var nassar. Alltså jag hoppas att ångesten är en arvedel och inte en onödig belastning. Folk verkar laga middag och ha det trevligt. Jag tittar in med gapande mun, en helt omedveten gestaltning av en sorts kronisk häpnad. Varför verkar alla så nöjda?

Och så högtidlighållandet av 68. Alltså kårhusockupationen etc. Den spred sig ju från Frankrike över hela Europa, de flesta kårhus i de större städerna i Västeuropa ockuperades. Pasolini gjorde sig obotligt impopulär genom att ställa sig på polisernas sida i kravallerna. Med en psykoanalytisk/marxistisk analys menade han att studentupproren var pseudouppror. Det handlade inte om revolution utan om fadermord. Det var borgerlighetens söner som gjorde sitt obligatoriska fadermord, bara denna gång lite våldsammare och dessutom inlindat i tidens politiserade nomenklatur. En pesudorevolution men dessvärre enligt Pasolini med den tråkiga konsekvensen att vi alla blev småborgare. De tunga draperierna, bakom vilka en viss tolerans och bildning varit idealet, revs ner och ersattes av ett nytt moralistiskt ljus, en idé om ett rent och öppet och sunt liv. Och en idé om att klassisk bildning är värdelös. Så vi blev alla obildade småborgare med en förkärlek för rättrådighet och själlös konsumtion. Och se er omkring. Hade Pasolini fel eh?

det här är inte ett debattinlägg

2008-05-17T21:50:00.007+02:00

Jag klev av tunnelbanan i Bagis dimögd och dissocierad som vanligt efter jobbet och stod framför ett bekant ansikte, en gammal kollega. Det visade sig att hon bor i Bagarmossen. Hon som bättre än jag följt spåren från gamla kollegor och kursare visste att de flesta faktiskt numera bor i Bagarmossen. Det vimlar alltså av dem i trakterna kring Lagaplan. Vi pratar ett tag jag och kollegan och jag får veta att hon gjort en strålande karriär och blivit chef för en framgångsrik verksamhet vilket inte förvånade mej eftersom hon är både smart och ambitiös. Hon säger ungefär: "Vi bedriver KBT på olika nivåer." Jag säger ungefär: "Åh jag är så jävla trött på KBT. Så in i helvete trött på det!" Hon säger ungefär, eller ganska exakt: "Jag vet, men det säljer!" Vi skrattar lite åt det är så.

Bakom persiennen, försänkt i den omfångsrika biografin om Pasolini som jag redan läst en gång för länge sen, faller allting på plats. Den kognitiva beteendeterapin är vår tids marxism. Liksom marxismen en gång i tiden är KBT numera den enda läran. Liksom marxismen har den svar på allt och liksom marxismen bortser den från, eller försöker avskaffa, människans mer komplicerade nivåer, det som skulle kunna kallas själ. Liksom marxismen passar den hand i handske med ett starkt föränderligt samhälle som behöver nya ord och som inte har råd eller tid med komplikationer. Och liksom marxismen försöker den uppfostra människor. För KBT:s räkning med föräldrautbildningar, massiva utbildningar för all offentliganställd personal, olika typer av dressyrkurser för att lära människor att tänka rätt. Rent marxistiskt skulle man kunna säga att KBT försöker rensa bort allt borgerligt navelskåderi som i vilket fall bara den härskande klassen har kunnat ägna sig åt. Men med tanke på alla privata KBT-institut som anlitas för att massutbilda hela den offentliga sektorn så har nog aldrig så många skattemiljarder lagts ut på "personlig utveckling".

Det fanns en tid när KBT hade support även av intellektuella människor. Man såg den till exempel som en motvikt till den alltför dogmatiska och verklighetsfrånvända psykoanalysen. Numera är det bara ganska oreflekterade och försvarsinställda människor som talar väl om KBT. Såna som läser kvällstidningar och nästan tror på vad som står där. Men precis som marxismen först förde samhället framåt och sen rakt ner i ett cementhål har KBT kört oss ner i ett åtgärdshål där allt är precis vad det ser ut att vara. Den nya människan. Om hon inte ler och trivs med sig själv och "uppnår sina mål" har hon helt enkelt fått för lite KBT. Men ni som bor i Bagis behöver inte misströsta. Med tanke på alla kollegor med den rätta läran som tycks dväljas här kring Lagaplan vimlar det av möjligheter att få sin dos påfylld, kanske en snabb insats i kön på Ica, en exponering eller en positiv förstärkning. En blixtsnabb kartläggning av dina dysfunktionella tankemönster. You can come as you are. And pay as you go.

Lagaplan

2008-05-10T10:55:00.003+02:00

Varje gång jag drar upp persiennerna förstummas jag av utsikten över Lagaplan. Förra helgen förrättade en överentusiastisk präst med stort blont hår en utomhusgudstjänst där höjdpunkten bestod i frisläppandet av ett knippe färgglada ballonger. De stackars frusna och förvirrade kyrkobesökare som denna gång fick sitta utomhus på campingstolar tycktes göra ett krampaktigt försök att dela prästens högstämda förtjusning när hon till synes helt oväntat rusade ut på torget och höjde och flaxade med armarna medan ballongerna svävade iväg över Lagaplan. Jag tänker inte ens försöka kommentera den svenska kyrkans fullständigt bisarra disney-andlighet som de tycks tro ska locka människor närmare Gud. Eller Gud har väl inget med svenska kyrkan att göra längre. Så jag säger ingenting. Låt dem hålla på. Svenska kyrkan har blivit en sorts andlig obsklass. Och när jag nyss drog upp persiennerna hade Lagaplan förvandlats till en marknadsplats där människor i solljuset dragit ut allt de borde ha fortsatt att gömma på sina vindskontor. Människor håller upp och betraktar de mest fasansfulla tyger och vaser som byter ägare. Antalet saker minskar alltså inte utan byter bara plats från ett vindskontor till ett annat. Finns det verkligen inget sätt att mer konstant göra sig av med sakerna? Krävs det ett kärnvapenkrig för att vi ska befrias från tyngden av dessa artefakter? När man sitter här och tittar ut över Lagaplan inser man att här kan man leva och framförallt dö. Själen har hamnat rätt till slut. Lagaplan forever.

Pasolini på Lagaplan

2008-05-03T12:10:00.004+02:00

Solen går ner över Lagaplan och blattekidsen börjar "hänga". Eller vad de gör. Deras överskottsenergi studsar mellan folkhemmets väggar. Å ena sidan den oproportionerligt stora godisaffären som ligger vägg i vägg med Bagarmossens kyrka. Å andra sidan krogen där såväl hel- som halvalkisar sitter kväll efter kväll, vägg i vägg med Kulturskolans utställningslokal. Därav de behjärtansvärda teckningarna i fönstret. Detta måste vara folkhemmets sista utpost. Ett tomt skal. Men blattekidsen bryr sej knappast. De verkar oskiljaktiga. Det uppstår lite bråk och genast rullar två polisbilar in på det lilla torget. Det är nåt lite oroväckande med en yrkesgrupp som har rätt att använda våld. De vet på en gång vem de ska ge sej på. En svart kille som är lite längre än de andra och som gör misstaget att käfta emot. Det ger en ståtlig arisk polisman anledning att visa sina makt. Han flyger på den svarta killen och brottar ner honom på asfalten. De kvinnliga poliserna står och flinar. Blattekidsen ska lära sej veta hut. Sen drar poliserna i väg. De har gjort en insats. Nån försöker trösta eller lugna den svarta killen. Kommer han drabbas av revanschlusta och söka till juristlinjen eller kommer han förstå precis hur betydelselös han är?

När Pasolini gav ut sin första riktiga roman, Ragazzi di vita, kritiserades han från alla håll. Folk upprördes över att huvudpersonerna, småkriminella pojkar från Roms slumkvarter, inte gick i skolan på dagarna. Den katolska kyrkan förfasade sig över att huvudpersonerna inte ångrade sina synder. Kommunisterna upprördes över att huvudpersonerna inte ens i slutet av romanen skrev in sig i lokalavdelningen av PCI, det italienska kommunistpartiet. Det går ju inte att bortse från parallellen till reaktionerna på Lars Noréns dagbok. Leif Zern verkar beklaga att Norén inte skriver om en ekorre i snön en ljuvlig vintermorgon. Det är litteratur det. Istället visar han ett osunt intresse för märkesprylar. Det är DN Kultur som bestämmer vad som är litteratur. Det måste finnas ett moraliskt gott budskap. Förmodligen ett arv från 68, vilket i sin tur skulle kunna ses som den fascistoida ersättningen för religionens tjocka filt. Vår längtan och vår vanmakt måste kanaliseras politiskt eller åtminstone moraliskt. Vi står i skogen och tittar på en ekorre och har kanske med oss en ekologisk matsäck som vi snart ska avnjuta på en sten i gläntan. Medan de osunda står och dreglar i en pradabutik. Om DN kultur hyste intresse för intellektuell verksamhet skulle de kanske kunna problematisera den bilden.

"Pasolinis texter blöder fortfarande" som Lars Norén sa i nåt sammanhang.

Bagis

2008-04-24T20:26:00.007+02:00

I söndags följde jag Bakelits exempel och bosatte mej i Bagar-mossen. Jag var alltså inte först men ändå pionjär. Bloggen kommer numera att heta "Mikko i Bagis med A". Det känns som om vi är utomlands. Inte för att det bor fler invandrare här utan för att det är så soligt och varmt och uppsluppet på det lilla torget som jag kikar på mellan persiennlamellerna och det känns som om vi bara ska "tvätta av oss resdammet" och packa upp väskorna innan vi går ned på torget och letar efter nåt att äta. Lägenheten har åtta dörrar. Alltså inuti. Det är nog mer än genomsnittet för en tvårumslägenhet. Det ger en underbar känsla. Man öppnar och stänger dörrarna, träder ut ur och in i, beträder gränser och finner sig någon annanstans. Att trycka ned handtaget, öppna dörren, gå in och stänga den bakom mej, och stå framför ytterligare en dörr, får mej att känna mej skönt inramad.
Öppna planlösningar har alltid gjort mej nervös. Jag tror de är en biprodukt av en kulturell fixering vid upplösta gränser.

Jag har fått influensa och väljer att inte tolka det som en somatisering av inre konflikter. Även om det finns gott om "material". Ta t ex senaste artikeln i SvD:s serie om raggning. Den handlar om en journalist som efter ett antal sessioner med kognitiv terapi får lära sig att han är otryggt anknuten. Och inte nog med det, han får veta att det är en folksjukdom som rör 40 % av befolkningen. Han och hans terapeut inser att om man bara kunde bota de där 40 % så skulle alla människor kunna leva i en ömsesidigt utvecklande livslång monogam tvåsamhet. Utom de alltför fula eller på andra sätt helt oälskansvärda då förstås. Men det nämner de inte. Ok, om man verkligen vill få till en tvåsamhet och gång på gång misslyckas, och verkligen verkligen vill lyckas, inte bara säger att man vill, då kanske man ska pynta några tusenlappar för att få sitt anknytningsmönster uppritat på den kognitiva terapeutens whiteboard. Men vi andra behöver lite mer teoretiskt tuggmotstånd och lite mindre unkna infallsvinklar på människans stora ensamhet. Och framförallt inga lösningar. Vi vill inte få vår oro och förtvivlan och våra sjabbiga kompromisser ompaketerade av nån som läser Bowlby som fan läser Koranen. Sörru.

Vad som hänt

2008-02-14T21:03:00.008+01:00

Läser om Stalins uppväxt. Visste ni att han var en populär bröllopssångare i sin ungdom? Det är nåt speciellt med att kunna säga "och så var det Stalin som sjöng" när man berättar om sitt bröllop. Eller hur?
Att lyssna på Leonard Cohen brukar vara ett dåligt tecken för min del. Men jag vet inte på vilket sätt. Nånting med ett släpigt indolent vemod utan riktning. Hans bästa skiva är kanske Various Positions. Jag var 19 år och bodde i ett krypin på Gärdet som gradvis blev en geggarkvart pga en kompis som experimenterade med artificiell lycka och inte hade nån annanstans att hålla till. Jag svävade i ett gränsland mellan litt.vet.inst på Stockholms universitet och den intensivt mönstrade syntetfilt som utgjorde överkastet till den säng där jag låg och läste det ena efter det andra. På grammofonen spelade Cohen sina visor som för att ytterligare låta mig lossna från mina slarvigt svetsade fästen vid "verkligheten". När jag hade feber trodde jag att jag var - Raskolnikov.
Vad har hänt sedan dess? Hur väl man än vet att man inte har förändrats kan det vara omöjligt att avgöra vem man är. Men om jag fick spola tillbaka skulle jag ha gått med i en förening.
Idag sa en kollega: "Man måste ha gott om tid för att vara så pretto som du är."
Jag svarade inte att det handlar mer om graden av självcentrering än om mängden tid. Jag blev svarslös. Visste inte att det handlade om tid. Jag trodde att det snarare var ett tecken på en brist än ett överskott.
"Enslighetens kropp i samhällets kropp" skriver Willy Granqvist.
Redan på den tiden gjorde jag en god café au lait.
Vad har hänt sen dess?
Häromdan blev jag lagd på en brits i Björkhagen och ur mig skar de en godartad tumör som levt under min hud i ungefär 15 år. Nyförlöst låg den i kirurgens hand och såg ut som jag tänkt mej att allt under huden ser ut. Ett hopkok av rosa celler och en hinna som markerar dess entitet i relation till alla andra hopkok. Som en liten varelse men dödfödd. Det fanns inga tecken på att klumpen var min outvecklade tvillingbror. Inte som mannen i "Nedstörtad ängel" som har sin syster i pannan sjungandes en outhärdlig sång av smärta över sin ofullgångenhet. Eller som de där människorna man hittar i avlägsna byar i Anderna som till slut söker hjälp och man i den enorma tumören gräver fram hår, naglar, ett svagt bultande hjärta och några tänder.
De hamnar i världspressen men vad händer sen? Är lättnaden över att slippa den onödiga klumpen blandad med sorg?
All melankoli härrör ur det omöjliga och oförmågan att acceptera att det var omöjligt. Melankolin är således en vägran att inse faktum och en strävan att hålla kvar vid fantasin. Ungefär så har jag förstått oidipuskomplexets komplexitet.
Liksom ångest saknar melankoli riktning. Den är en sorg som inte fått bli sorg av vägran att inse att objektet är förlorat. Att man förlorat den oidipala kampen.

You win a while, and then it’s done –
Your little winning streak.
And summoned now to deal
With your invincible defeat,
You live your life as if it’s real,
A Thousand Kisses Deep.
- Cohen

Verkligt

2008-02-01T08:00:00.000+01:00

Varför är fantasyböcker och människor som läser dem så tråkiga?
Det är som en litterär form av karnevalbeteende. Och finns det nåt tråkigare än karneval? För att inte tala om filmerna. Ta t ex den ändlöst ointressanta sagan-om-ringen-trilogin. Den är på ytan fantastisk och till innehållet banal. Datoranimerat trams som fick tiden att stå stilla som när man väntar på nästa droppe. Tolkiens böcker tvingades vi genomlida som högläsning i grundskolan. Det var som ett helt projektarbete att halvsovande försöka hålla reda på alla figurerna. Och till vilken nytta? Eller glädje?
Den realistiska romanen är tvärtom. Balzac, liksom alla stora författare, använde vad Roland Barthes kallade effets de réels. Beskrivningen av till exempel ett stolsben skapar den trovärdiga inramningen till nånting fantastiskt. Tack vare det förledande verkliga stolsbenet tror vi att kusinen Bette verkligen existerar och vi måste få veta hur illa det kommer att gå för henne. Patrick Whites målande beskrivningar av någons armhåla likaså. Det realistiska är en illusion.
Motsvarigheten i filmens värld är väl t ex Michael Haneke. I Dolt hot (Caché) skruvar han till det realistiska så det blir en parabel-parabel. Filmen börjar med att man får se en gata, en vanlig parisgata med bilar som far förbi och ljud från motorer och människor. Man sitter där och tittar på gatan och ingenting särskilt händer. Men så börjar bilden snabbspola. Det visar sej vara en videoinspelning. Någon filmar gatan och skickar filmen till huvudpersonen som råkar bo på den gatan. Nästa gång samma gata dyker upp i bild är det inte en videoinspelning utan på riktigt. Tror man. Men det är ju en film. Men det har man glömt. För det är bara filmen i filmen som är en film. Den film man tittar på är "verklig". Men eftersom filmen i filmen helt och hållet efterliknar det "verkliga" så tror man på filmen i filmen också. Vilket gör att man blir rädd för filmen i filmen. För den har ett dolt syfte, till skillnad från den "verkliga" filmen som man i illusionens namn föreställer sig som ett allseende öga utan nåt särskilt syfte. Huvudpersonen lyckas ta reda på vem som smygfilmar hans gata och konfronterar honom. Sen får han ytterligare en film på posten som visar just den konfrontationen. Man ser dem samtala, man ser huvudpersonen gå därifrån och sen händer nåt fruktansvärt. I filmen i filmen. Som man då inser händer "på riktigt". Fast inte i realtid för då man ser det har det ju redan hänt. Vilket av någon anledning är ännu värre.
Realtid är ett sånt där ord som förutsätter en upplösning av tid och rum. Det innebär ett lite desperat sätt att försöka fånga tiden och verkligheten. Som om nånting skulle kunna vara i realtid. Att ordet uppfunnits beskriver väl snarare hur omöjligt det är.
På grund av upplösningen av tid och rum är vi besatta av verklighet. Men den som omger oss går oss förbi. Den måste gestaltas mimetiskt för att uppfattas. Jag skulle vilja begripa varför.

Två Bengt etc

2008-01-29T19:26:00.000+01:00

Folk dör. Till exempel Bengt Lindström.
Frånsett det läser jag om en död poet, Majakovskij. Förut läste jag en biografi om Axel Munthe. Båda är skrivna av Bengt Jangfeldt. Han skriver sympatiskt. Språket är noggrannt. Han lever sig in i det han skildrar och verkar ryckas med i fascinationen. Han verkar vara en korrekt och lite pryd person med ett hett inre liv. Undertecknad har faktiskt träffat honom i ett pinsamt sammanhang. Det var på 80-talet och Joseph Brodsky hade just fått nobelpriset. Jangfeldt var Brodskys svenska översättare och därtill hans tolk. De framträdde tillsammans i olika sammanhang. Den allvarlige Brodsky mullrade fram sina långa nästan faktiskt ändlösa diktharanger vägandes från fot till fot i ett till synes hypnotiskt tillstånd. Då och då tog Jangfeldt över och tolkade till svenska. Han tog ett steg fram och ställde sig med bister uppsyn bredvid Brodsky och drog harangerna på svenska i samma tranceliknande tillstånd. De var coola som ett svårmodigt ryskt pet shop boys. Synd att Brodsky dog, annars hade de säkert fortsatt i evighet från den ena foten till den andra. I samband med en sån föreställning blev jag och några andra satta vid ett bord mittemot Brodsky och Jangfeldt. Meningen var nog att vi skulle få veta hur man gör för att bli en bra poet. Vi stirrade på varandra och ingen hade nånting att säga. Brodsky och Jangfeldt började viska och sen säger Brodsky: "It takes hard work." Jag minns att Jangfeldt nickade. Vi på andra sidan bordet nickade också - skenbart begrundande- och jag minns känslan av matthet. Sen sas det inte mer.
Majakovskij levde i en osannolikt intressant tid. Revolutionen i Ryssland. Lenin som kallade rysk kultur "skit". Hur kunde den antiintellektuelle mördaren bli en hjälte bland svenska intellektuella på 60-talet? Var det en smittsam psykos? Majakovskij framstår som en komplex person som hyllade revolutionen men som föraktades av bolsjevikerna. Han levde i ett ménage à trois med den vackra erotomanen Lili och hennes otroligt förstående man Osip. Majakovskij kunde aldrig sluta älska Lili men hon tröttnade på honom. Ett tag bodde de i Berlin. Majakovskij satt mest och spelade poker med en annan exilryss. Hans vänner var fascinerade av hans ointresse för allt som Berlin hade att erbjuda. Det här var ju under det glada 20-talet, Wiemarrepubliken, cabaret. Majakovskijj gick knappt ut ur sitt rum. Glömde Brodsky nämna att man bör hålla sej på sitt rum om man ska bli en bra poet?
Lili måste ha vetat hur hon skulle göra Majakovskij tillräckligt förtvivlad för att han skulle sluta skriva slagord åt revolutionen och börja formulera mellanrummet mellan begär och desperation. Bristens innerlighet. Hon gav honom nya tänder och borgerliga vanor, sen tröttnade hon och lät hans barnsliga utopi ånga bort i hennes frånvaro. Då blev han en bra poet.
Har för mig att Jangfeldt fick Augustpriset för biografin om Axel Munthe. Han borde få ett för den här boken också. Han borde få ett Augustpris i veckan.

Sjukt

2008-01-21T11:43:00.000+01:00

Ibland ställer livet upp. Det är det som är så underbart.
Min nuvarande förkylning bär alla tecken på en Influensa!
Jag hade sån feber häromnatten att jag trodde mej vara på en kick-off där jag skulle presentera nya sätt att effektivisera verksamheten. Jag letade efter ett speciellt slags löv från ett speciellt slags träd, ett löv i formen av en färdriktning. En pil framåt. Jag satt på huk och strök med händerna över marken. Ibland vaknade jag och tänkte: men vad heter lövhelvetet?! Jag gick t o m omkring i lägenheten och skulle effektivisera. Snubblade omkring. Hög på ipren och cocillana etyfin. Vad drömmen egentligen handlade om är ju uppenbart.
Förutom nattliga kick-offs har förkylningen även erbjudit möjligheter till filmtittande. Olyckligtvis hyrde jag häromdan filmen "Little children" med Kate Winslet i huvudrollen. Det var en avskyvärd soppa. Den gick i samma genre som Magnolia, en film som också använde högstämd stråkmusik för att dölja den inre tomheten. Kanske görs den här typen av filmer för att försöka visa oss européer att: "titta, vi amerikaner har också ett inre liv!" Men tyvärr, vi går inte på det. Det är tomt och meningslöst och egentligen käkar ni levande möss.
På tal om det hittade jag gamla klipp med Ruby Wax på youtube. Har alltid gillat henne trots att hon är så jobbigt american. Åtta klipp från en dokumentärfilm om när hon turnerar i forna Sovjet. "East meets Wax". Hon tilldelas vid ankomsten en rysk kvinnlig tolk vars deprimerade och irritabla tillstånd bara förvärras av Rubys pladdriga stil. Till slut är de helt och hållet osams och en terrorbalans uppstår på den personliga nivån. Rubys styrka är att hon har en konstig förmåga att få folk att prata. Det blir liksom en himla bra dokumentär, den bästa jag sett om Sovjet. Dessutom är det en styrka som intervjuare att inte måna om att bli omtyckt, och att kunna hålla käften när det gäller.

Andras drömmar

2008-01-11T23:55:00.000+01:00

När man förekommer i andras nattdrömmar. Lever man då ett liv som man inte är medveten om?
"Du är också med. Du sitter i en bil. Det är du som kör."
Jag inser att jag varit ute på nånting. Lever jag där? Också eller egentligen? Jag ser mej själv sitta där i bilen. Men det förekommer i en annan persons hjärna. Parallellt med att jag själv försöker hålla på med nånting. Förmodligen miltals från den kondenserade scen där jag samtidigt befinner mej. Där jag kanske egentligen borde befinna mej. Eller till och med i själva verket befinner mej.
Det är i alla fall kusligt att man går isär på det sättet och uppstår i sammanhang där man inte vet att man befinner sig, i andras drömmar eller fantasier. Man äger inte sej själv. Och samtidigt är det trösterikt. Även när man dör och försvinner kommer man nån gång att återuppstå i någons nattdröm. Fast man kanske snarare återuppstår som ett irriterande minne. Nånting man viftar bort som en fluga. En lat sommardag i en solstol. Nånting som stör när man skulle ha det så skönt. Kanske kan man, om man varit onödigt god och självuppoffrande, återuppstå som ett dåligt samvete. Eller som en obetald skuld. Det är en ambitionsnivå så god som någon.

Detta skrivet under inflytande av sången My blue wave av Lambchop.

Efter festen

2008-01-05T22:30:00.000+01:00

Julhelvetet och det avskyvärda nyåret har gått över för den här gången. Jag har ägnat tiden åt att lida och åt att fundera över varför vi människor håller på så mycket hela dagarna och kvällarna. Denna otroliga strävan. Var och en av oss börjar och slutar med ett citationstecken. Det finns ingen början och inget slut. Och inget mittemellan som skulle kunna kallas för ett "innehåll" eller en "kärna". Vi har alla blivit lite tjockare och aningen mer indolenta. Livslängden är inget självändamål. Även om den blir alltmer intressant som fråga ju äldre man blir. Hur lång blir min livslängd? Även om den frågan kan ta rent fysisk gestalt i vargtimmen så finns det ju mer omedelbara frågor. Pengar t ex. Man kan anta att de som mår bra kostar samhället mindre pengar och kanske t o m genererar några slantar. De orkar t ex följa GI-metoden vars attraktionskraft kanske mer ligger i en föreställd framtida ökad egen attraktionskraft än i en föreställd ökad livslängd. Eller ens en föreställd risk för en framtida för samhället kostsam magsäcksoperation. Eller en föreställd risk för en framtida desperat sista utväg som allmänt åtlöje i en tjockis-dokusåpa. Vem var det som skrev om narcisissmens kalla stjärna som vi alla lever under? Är inte den egna attraktionskraften bara ett verktyg för att förverkliga den urgamla idén om släktets fortlevnad som ju kräver en helst ömsesidigt överenskommen fortplantning? Narcissismen kanske kommer in som ett mellanled i föreställningen om vikten av att känna sig älskad. Tillräckligt älskad för att bli inbjuden till fortplantning. Eller i föreställningen om vikten av att njuta. Till exempel om man får gå hem lottlös från krogen. Då kan man njuta av ensamheten och en flaska kall veteöl. Man kanske tar ett bad och en ipren och försöker gå till sängs med sig själv och somna så fort och smidigt att man inte hinner fastna i nån negativ tankefälla.

"Well he was an ugly guy
With an ugly face
An also-ran in the human race
Even God got sad just looking at him
At his funeral all his friends stood around looking sad
But they were really thinking of all the ham and cheese sandwiches
In the next room"
- Laurie Anderson

Det finns två typer av krogar i Jämmerdalen. Krogar för de unga och hoppfulla som omedvetet gör allt för att hålla sig kvar i the human race. Det är de tråkigaste. Sen finns det krogarna för de som gett upp. Här på Hornsgatan finns båda kategorierna representerade. Så det finns egentligen ingenstans att gå. Barnen är ju meningen med livet som Gulletussan säger. Och om man inte finner sannolikheten att de ska dyka upp om man går hemifrån tillräckligt övertygande kan man lika gärna stanna hemma och "njuta". Njutningskällorna ökar med åldern men förmågan till njutning minskar i takt med att man habitueras till den alltmer välbekanta känslan av välbehag. Till slut är den lika tom som bilden av paradiset. "Ge mig ett bedövningsmedel!" som syster Alma säger i Persona. Fast jag skulle hellre vilja ha en förmåga till fullkomlig hängivenhet åt en mission utanför mig själv. Det känns som om den hänger ihop med förmågan att till exempel sova i tält. Förmågan att nå utanför sig själv, lämna sig själv i fred och fokusera på nånting bortom nervändarna. Jag tänkte anmäla mig till Läkare utan gränser. Till och med mitt suspekta yrke inkluderas i deras ambitiösa projekt. Men en förutsättning tycks vara att nån hämtar upp mej och bär iväg med mig trots mina protester och att jag får bo femstjärnigt. Hur ska man kunna hoppas på att kunna tycka om sig själv i en sådan disposition? Ibland i mina mörka stunder försöker jag strukturera upp den diffusa oron genom att räkna ut hur mycket pengar jag hittills har skänkt till unicef i egenskap av "världsförälder". Aldrig blir det en summa tillräckligt stor för att jag ska kunna lura mig själv. Jag finner i så fall en större tröst i att jag ännu inte förfallit till att tejpa upp en bild av ett fadderbarn på kylskåpsdörren. Kanske finns det ändå gott gry i mej nånstans.

Hemlängtan

2007-11-28T06:55:00.000+01:00

Avtagande upprymdhet, tilltagande nedstämdhet. Sömnstörningar i form av fördröjd insomning och för tidigt uppvaknande. Ospecifika grubblerier. Desorienterad i tid och rum. Dysmorfofoba tendenser. Bristfälligt socialt nätverk, drar mig undan. Amos Oz skriver att psyket är kroppens förbannelse. Utan psyket skulle kroppen sova gott om nätterna och leva mycket längre. Han berättar också om när han var barn och en kvinnlig släkting som var psykolog tvingade på honom sina tankar om hans känslor. Han skriver att det var som att bita i rutten frukt. Det tycker jag är en så himla bra liknelse. Äckelkänslan i att bli invaderad. Det är absurt och lite komiskt att kalla sig psykolog. Man försöker uppnå ett existensberättigande på lösa grunder. Som att försöka ställa sig upp på en luftmadrass mitt ute i sjön. Med åren lär man sig att hålla käften. Eller kör över patienten med nån Evidensbaserad Metod.

"Feel like a prisoner in a world of mystery" som Dylan sjunger i Highlands. Man tror att vetskap är befriande. Men det är väl nånting mer dovt och ogripbart som befriar. Lägga sig på mage och titta rakt ner i djupet med öppna ögon. Man ska inte förakta missbruk av olika slag och människans behov av att känna sig lullig. Whatever gets you through the night, it's alright. Kristina Lugn har skrivit en ny pjäs som går på Brunnsgatan just nu. Den heter "Hoppas jag hinner hem" och handlar om en kvinna som blir vräkt av bostadsrättsföreningen. I programbladet skriver Lugn: "Förr eller senare kommer vi alla att bli vräkta från den kroppshydda som härbärgerar vår själ. Ingen har någonstans att ta vägen, egentligen."

Vi får hoppas att vi hinner hem till oss själva innan dess. Samhället försöker skydda oss från den fruktansvärda insikten. Den försöker få oss att sköta vår mentalhygien. God kosthållning, regelbunden motion, fungerande relationer, arbete, fritid och vila samt lagom doser av artificiell lycka. Kalla det omtanke om vi vill. Men vi måste ha en viss respekt för människors olika metoder. Lill-Babs kallar till exempel barnbarnen för "livets efterrätt". Som sagt, whatever gets you to the light.

It's alright, it's alright

Do it wrong or do it right

It's alright, it's alright

INLAND EMPIRE 2

2007-11-18T21:07:00.000+01:00

Har sett om filmen. Man blir strukturerat förbryllad. Eller ostrukturerat insiktsfull. Den känns som såna där fragment av drömmar man har kvar i huvudet och som plötsligt dyker upp mitt på blanka eftermiddan och som ger en känsla av att det finns nånting mer. Det säger förresten Laura Dern i filmen. "There is something more!" Hon vet inte vad, men nånting är det. Ingen omkring henne fattar nånting. Kusligt. Lynch har i alla fall gjort ett mästerverk.

Här kommer några fritt hängande tankar om filmen:

1. Min förra beskrivning av filmen var helt uppåt väggarna. Jag var för påverkad av Mulholland Drive. Önskedrömsteorin var fel. Däremot tror jag på den feministiska vinkeln, och på ljusets betydelse. Men ljuset är kanske så banalt som en symbol för vetskapen? Och den som vet något är mannen med glödlampan, Krimp.

2. Jag tror filmen handlar om det här: En tragisk händelse i Polen får nytt liv när en film ska sättas upp i Hollywood. Skådespelarna drabbas av den förbannelse som vilat över historien sedan urminnes tider. De dras in i historien som tar över deras identiteter. Nikki (Dern) lyckas dock hålla en fot utanför identitetsförvirringen. Hon försöker få sin motspelare att förstå att någoning pågår som är utanför deras kontroll men han förstår det inte. Hon försöker ta sig tillbaka till sig själv som Nikki men förs längre och längre in i sin påtvingade identitet som Sue och in i berättelsen. Berättelsen verkar handla om en kvinna som farit illa (eller gjort illa) i Polen och vars förtvivlan håller henne instängd. Sue/Nikki tvingas färdas igenom den andra (polska) kvinnans tragedi för att kunna befria henne. Först när hon dött (som Sue) klarnar allt för henne och hon går iväg och möter den onde Krimp (som på sätt och vis är hon själv i en förvriden/förljugen version) som hon skjuter. Därmed bryts förbannelsen och den polska kvinnan befrias med en kyss. En stor lättnad infinnner sig som gestaltas av en underbar helt lycklig dans till en sång av Nina Simone, Sinner Man.

3. Det talas om en obetald skuld. Nikki blir genom sin medverkan i filmen utsedd till att betala den skulden, vilket hon verkar lyckas med. Men vad är den polska kvinnan egentligen skyldig till? Är det i själva verket hon som är mördaren? För att besvara den frågan måste jag se om filmen eller konsultera panelen, dvs ni som läser det här. Men den polska kvinnan som hålls fången i rum 47 är väl samma kvinna som är ute och promenerar i Lodz mitt i natten just när mordet på skådespelarna begåtts? Och som stoppas på gatan av Krimp som påpekar hennes koppling till den mördade kvinnan.

4. Den polska kvinnan tycks vara samma person som i äldre version dyker upp som sierska hemma hos Nikki. Är det hon som behöver bli befriad, genom att Nikki löser henne från skulden. Är det hon som styr hela handlingen?

Lost Highway Mystery Man at party

2007-11-10T19:07:00.001+01:00

På tal om scenen som nämndes i förra bloginlägget. "It is not my custom to go where I'm not wanted."

Inland Empire

2007-11-03T01:58:00.000+01:00

Inland Empire är en väldigt ovanlig film. Den har till exempel flera parallella intriger. Att man inte skulle vilja begripa är obegripligt (på tal om föregående inlägg om den göteborgska Filmkrönikans idiotrecension). I andra länder har filmen tydligen fått väldigt bra kritik och faktiskt analyserats. När hände det senast i Jämmerdalens massmedia att man tog ett konstverk på allvar eh? Här är vi fullt upptagna med att ta reda på vem som haft svart städhjälp. Ja ja sluta kverulera nu lille Mikko. Några synpunkter på filmen:

Freud: Kanske har Lynch skapat en trilogi med filmerna Lost Highway, Mulholland Drive och Inland Empire. De (freudianska) idéer han framförallt verkar vilja gestalta är idén om drömmen som en censurerad önskan och idén om drömmens förtätning. Det förstnämnda var tydligare i Mulholland Drive där första halvan av filmen är en nattdröm där huvudpersonen återupprättar sig själv från sin djupaste förnedring och tar hämnd på alla som bidragit till kränkningarna. Det senare, drömmens förtätning, innebär att karaktärerna i filmerna representerar till exempel delobjekt och delpersonligheter inom huvudpersonen. Eller "värdpersonen". De oönskade sidorna/drifterna/affekterna och de hemliga önskningarna framträder som karaktärer. I Lost Highway tar svartsjukan fysisk gestalt i en ganska läbbig man med vitsminkat ansikte som säger till den svartsjuke mannen: "Jag är hemma hos dig just nu." Den svartsjuke mannen blir ganska förvånad och ringer hem till sej själv och någon svarar. I luren hör han rösten från den lille mannen med vitt ansikte som står framför honom: "I told you I was here". I inland Empire säger någon: "Welcome to Hollywood, where stars make dreams and dreams make stars." Framförallt det sista påståendet stämmer. I dag- och nattdrömmarna får stjärnan/projektionen/önskedrömmen, men också skräcken, fysisk gestalt .

Feminism: I Inland Empire framträder en sierska, en helt underbar gestalt som kanske alluderar på oraklet i Delfi som ju också tydligen var ganska snurrig och sluddrade fram sina svårtolkade förutsägelser. Denna sierska presenterar sig för Nikki (Laura Dern) som en nyinflyttad granne. Nikki frågar henne vilket hus hon flyttat in i. Hon svarar: "Just down the road. In the brickhouse. Tucked away in the small woods". Nikki säger att hon tror hon vet vilket hus det är. Kvinnan svarar då att det inte går att se huset från vägen. Här kommer en anspelning om att Nikki vet mer än hon är medveten om. Grannfrun/sierskan berättar plötsligt en historia: Det var en pojke som gick ut för att leka. Han skapade en spegelbild av sig själv och ondskan föddes. Det var en flicka som gick vilse på marknadsplatsen. Eller också hamnade hon i gränden, den gränd som leder till slottet. Denna historia, som ju är ganska obegriplig men kan bli mer begriplig med ett feministiskt perspektiv, känns som filmens kärna och idéinnehåll. Pojken leker (och den som leker regerar genom sin omnipotenta spegelbild). Flickan hamnar i bästa fall på marknadsplatsen (Hollywood) men kan om hon har otur hamna i gränden (prosititution). De båda kvinnorna Nikki och Sue (båda spelade av Laura Dern) hålls på olika sätt fångna av männen/samhället.

Ljuset: Laura Dern spelar minst två kvinnor. Fast egentligen är nog den ena, Nikki, en projektion av den andra kvinnan, Sue. Det känns som om Sue är den "verkliga". Den som hamnat i gränden. Det är typiskt Lynch att lura åskådaren att tror att Nikki är huvudperson eftersom hon är med i de mer realistiska scenerna. Samma knep använde han i Mulholland Drive där första halvan av filmen verkar realistisk men i själva verket är huvudpersonens nattdröm/önskedröm. Sue har i alla fall förlorat sin man och sitt barn. Hon är prostituerad och raglar drogad och skitig omkring på gatorna. Eventuellt är filmens olika scener delar av hennes hallucinatoriska och paranoida tankar i dödsögonblicket. Den film som Nikki spelar in heter "On high in blue tomorrows". När Sue dör på gatan försöker en hemlös kvinna trösta genom att säga: "No more blue tomorrows. You'll fly high now little baby." Den hemlösa håller upp en tändare och visar henne Ljuset. Sue tittar hypnotiserat in i lågan medan livet rinner ur henne. David Lynch började sin konstnärsbana som målare. Bilderna har alltså inte bara en funktion utan är något i sig. En filmare målar ju med ljus. Ljuset verkar ha många betydelser i filmen. Hollywoods selektiva och artificiella belysning, en vacker art deco-lampa som står på en byrå i ett anonymt sovrum, de gåtfulla initialerna skrivna på Sues hand, LB, som (tack J för det uppslaget) kanske står för lightbulb. Det artificiella ljuset och sen lågan från en tändare som huvudpersonen fokuserar på i dödsögonblicket. Den mystiske "fantomen" (spegelbilden/ondskan) liknar i slutscenen en glödlampa som, när Sue/Nikki skjuter på honom, förvandlas till en förvrängd bild av henne själv. Det är i så fall sin egen "fantom" eller demon hon till slut lyckas ta kål på. Ljuset som väl i allmän mening ses som livgivande blir i Lynchs hollywoodskildring dödsbringande. Fast inte enbart. Så enkelt är det ju inte.

lynch-stämning

2007-10-27T19:56:00.000+02:00

För mig känns David Lynchs film Inland Empire som Årets Kulturhändelse. Ändå har jag inte sett den. Det är ju egentligen fjolårets kulturhändelse, men vi lever ju i utkanten av världen. I synnerhet sen skräpfilmsbolaget SF har fått monopol på utbudet. Förmodligen kommer Filmkrönikans recension av Inland Empire också gå till historien, ungefär som Olof Lagercrantz när han kallade Bergmans Sommarnattens leende för "regissörens senaste uppkastning". Den poppiga göteborgskillen i Filmkrönikan tyckte att IE var "konstig" och gav den två "stolar". "Den börjar normalt men sen blir den konstig" som han uttryckte det. Om man ser nåt som är konstigt, vill man inte förstå mer då? Kulturbevakningen i Sverige, i synnerhet av film och musik, är som en matpatrull som har McDonalds som smakideal. Om det inte smakar bigmac och glider ner lätt, då är det konstigt. SvD gav filmen högt betyg men tyckte också att den var konstig och rekommenderade att man bara skulle slappna av och låta bilderna liksom komma. Det är väl ganska svagsint tänkt. Som om man utgår ifrån att filmen är en slumpmässig samling av bilder och man själv som åskådare har rollen av en aningslös idiot. Tänk om man skulle ha samma kriterium på t ex 1900-talsromanen. Ja tänk.

När jag var gammal.

2007-10-13T17:48:00.001+02:00

Min brorson som är 4 år brukar berätta om när han var gammal. Då bodde han på ett annat ställe och gjorde helt andra saker. Han är ganska hemlighetsfull om vad vi andra gjorde när han var gammal. Kanske är han bunden av nån sorts sekretess. En gång undslapp han sig i alla fall att vi, till skillnad från honom, bodde i Spanien på den tiden. Det kan förklara ett och annat.

I natt drömde jag att jag och Jan Myrdal registrerade partnerskap. Jag gjorde det för hans skull för jag tyckte synd om honom. Nånting måste ha hänt med mej efter hans inlägg på Brännnpunkt i SvD. Jag minns att jag tänkte (och varför skulle jag inte få psykoanalysera honom när han lägger sig i andras privatliv?) att han skrev det där inlägget samtidigt som hans livskamrat sedan 51 år låg för döden. Känslor och tankar kring relationers varaktighet måste ha fyllt honom. Det kanske skrämde honom att andra människor (i hans ögon med all sannolikhet lägre stående) kunde få göra anspråk på det heliga äktenskapet och därmed besudla det? Myrdal är ett politiskt och intellektuellt djur. Hans privata smärta har tidigare omvandlats till intellektuella processer, t ex hans inre övergivna och psykiskt misshandlade barn. Svåra förluster brukar väcka ambivalenta känslor, t ex sorg som liksom koaguleras av förbjudet hat. Kanske behövde Myrdal vässa pennan och rikta sin ambivalens åt annat håll när hans älskade Gun skulle lämna honom för alltid? Om han hade haft tillgång till andra försvar än intellektualisering och isolering hade han kanske i sin sorg istället kunnat se med ömsinthet på andras strävan efter "lycka".

Jag var faktiskt lite lättad när jag vaknade och insåg att det bara var en dröm. Jag vet inte, men jag tror inte jag och Myrdal skulle ha funkat tillsammans. Han är alldeles för röd och rund för min smak.

Va fan. När jag var gammal förföll jag inte till såna där billiga personangrepp. När jag var gammal var jag en mild och blid människa. Som en allergitestad tvål ungefär. Nu däremot. Värre. Sämre.

Apropå våldet

2007-10-13T12:38:00.000+02:00

En manifestation mot våldet får oss att må bra. Men borde vi inte få en örfil? En kollektiv örfil för allt vi inte ser och vågar och fattar. Vi har en karta som inte stämmer med terrängen.

Doris!

2007-10-11T14:01:00.000+02:00

Nu blev jag glad. Hoppas hon kommer i pocket.

Apropå politik säger Doris i en intervju i DN från 2003: - Man kan förändra saker i smått, men inte i stort. Jag gillar inte kapitalism, och om det gör mig till vänstersinnad, så är jag fortfarande det, men jag tror tyvärr att vi är hjälplösa. Det enda vi kan göra är att anpassa oss till nya omständigheter.

Vi är hjälplösa. Så är det.

Folkhälsan

2007-10-04T16:26:00.000+02:00

När jag blev så här gammal trodde jag att jag skulle upphöra med att vara ett levande frågetecken. Men jag fattar bara mindre och mindre. Samtidigt som jag har en känsla av att det finns nånting annat att begripa. Nåt ogripbart. Just nu undrar jag vad man menar med folkhälsan. Det står om den i tidningarna. Att man måste skydda den. Det verkar inte vara precis samma sak som hälsa i allmänhet. En folkhälsa låter ju större. Det får mej att tänka att det inte är just min hälsa som avses. Jag har en känsla av att det som jag mår bra av inte alls ökar min folkhälsa. Kanske till och med tvärtom. Jag vill inte ha nån hälsocoach. Och så länge skönlitteratur inte är avdragsgill tänker jag inte utnyttja min friskvårdstimme heller. Jag tycker hela samhället är en mardröm. Ibland känns det som om steget är väldigt kort mellan att ta en sojalatte på Götgatan och att bli ihjälsparkad på Kungsholms hamnplan. Men det finns inte ord för det. Jag vet inte hur man säger det. I Jämmerdalen är de existentiella betingelserna avskaffade. De ansågs kanske vara en borgerlig kvarleva. Numera anses de kanske vara en patriarkalisk kvarleva. Den djupaste förtivlan är avskaffad och ersatt med en diffus vantrivsel som är svårbehandlad men ganska lätt att bedöva. Om man är harmonisk bidrar man till tillväxten och tjänar som föredöme för andra. Man går där med sin latte i höstsolen och myser samtidigt som man känner nåt iskallt mot ryggen. Det är inte direkt ångest men det är nåt diffust som inte släpper. Man kanske köper en muffin och hyr en trevlig svensk relationskomedi på dvd. När man kommer hem drar man ner persiennerna och försöker hålla sig innanför huden. Det är fruktansvärt. Men samtidigt mysigt.

Vad jag egentligen försöker säga är att vi tror att vi behöver hjälp när vi egentligen kanske behöver nånting som kan lätta på skuldbördan, typ en örfil. Var kan man få det?

Nina Simone

2007-09-22T11:35:00.001+02:00

Jag har en mac. Den tycker inte om mej. Den skriver ofta fel och jag måste radera och skriva om. Ofta blir det typ ffffyra konsonanter efter varannnn. Den jävlas. Den skrattar åt mej. Kanske är den sur för att jag inte använder dess fiffiga funktioner. Men jag har försökt, believe me. Det kan gå flera timmar medan jag försöker förstå hur den tänker. Den dreglar av förtjusning men hjälper inte till, sitter bara och glor på mej som nåt debilt husdjur och väntar på att jag ska göra rätt. Jag kan höra hur den andas. Överhuvudtaget gillar inte prylar mej. Och jag gillar inte dem. Ändå kan jag ibland projicera all min längtan på saker. Som till exempel att ha ett hem med bara möbler i plast med hjul på. Genomskinlig plast. Jag tycker att det verkar praktiskt men de rullar iväg när man närmar sej. De är alltid lite utom räckhåll. Sakernas utopi. Då börjar man längta efter en stadig kommod som man kan stöta ihop med i mörkret när man minst anar det. Jag kanske har flyttat för många gånger. Jag vill ha lätta hjulförsedda och helst hopfällbara möbler. Helst skulle allt gå att fällas ihop i en koffert på hjul som sen rullar sej själv till det nya stället. Nånstans i allt flyttande har själva idén med att bo gått förlorad. Jag vet inte längre varför man bor. Det är så mysigt hemma hos andra. Jag skulle kunna flytta in hos vem som helst. Min mac säger att jag inte har nånting gemensamt med mej och att det är därför jag aldrig hittar hem. Macen säger att bakom min skenbara anspråkslöshet döljer sej ett omättligt regressivt utagerande. Vilket får mej att minnas en anekdot om Nina Simone när hon skulle uppträda på jazzfestivalen i Stockholm. En viss miss B skulle hämta henne på flygplatsen men det visade sej att Nina Simones trummis satt fast i passkontrollen utan visum. Nina Simone sa iskallt till B: - Fix it! B svarade att hon verkligen skulle försöka. Nina Simone sa: - Fix it or I'll kill you.
Och den frasen, Fix it or I'll kill you, har blivit som symbolen för hur livet vanligtvis försöker levas. Fix it or I'll kill you. Det är egentligen det som spädbarnet säger när det ligger och skriker. Enligt somliga anlytiker blir det så skrämt av sin egen mordiskhet att det projicerar den på sina välmenande och ständigt otillräckliga föräldrar som då framstår som "förföljande objekt". Psykoanalysen kan vara väldigt suggestiv. Och ibland blir den glasklar. De krafter vi har inom oss, de får aldrig riktigt plats och det är därför vi vantrivs i kulturen. Vi måste ha folk omkring oss som kan härbärgera denna kraft. Vårdnadshavare. Tyvärr är det ingen som haver vårdnad om mig längre. Inte ens macen stryer mej över pannan och säger att det kommer att bli bra. Den tycker ju inte ens om mej.

psyko-osteoporos

2007-09-10T18:34:00.000+02:00

Blir mörkrädd av Joyce Carol Oates bok Brudgummen. I natt såg jag tydligt hur nån mörk figur sneddade genom rummet och lämnade efter sig spindelväv och hur bokhyllan hade bytts ut mot en gammal typ kvarn av ruttet trä. Men när jag klev upp och skulle protestera blev allt som vanligt igen. Jag stängde fönstret i badrummet och tänkte att det är tur att jag bara är galen i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Om dessa syner kom på blanka eftermiddan skulle jag vid det här laget vara tungt medicinerad och hasa fram i haldoltofflor, helt utlämnad åt psykiatrikernas mer systematiska vansinne. Tog bussen till jobbet. Som vanligt knökfull trots att den går var tredje minut. Så många människor som behöver forslas hit och dit. Var det Einstein som förstod sambandet mellan tid och rymd? Man kan svårligen föreställa sig den ena utan den andra. Hela universum liksom tickar. Tiden och rummet färdas, men vart?

Av läkaren på mitt jobb har jag fått veta att tätheten i människans skelett byggs upp under tonåren. Sen går det bara utför och skelettet luckras upp mer och mer. Jag tror att samma sak gäller själen. Dess täthet byggs upp under tonåren, sen ska man leva med den resten av livet. Jag är rädd att den ska luckras upp. Eller att det redan händer utan att jag märker det. Jag kanske lider av själslig benskörhet. Alla smidiga vägar mellan hjärnbarken, minnescentrum och amygdala som löddes ihop i en överhettad tonårsspleen. De börjar lossna från sina allt klenare fästen. Kvar blir kanske till slut bara en tom fårskalle som förstrött flinar åt mobbningen i Idol 2007 i ett tillstånd av aningslös förnöjsamhet. Eller som Winnie i Happy Days, nedkilad i en grushög. Babblandes om hur underbart allting är.

Det finns en ny populär bok som heter "Sluta grubbla, börja leva". Den frågar sig egentligen inte vad vare sig grubbla eller leva egentligen betyder. Men den vill att vi ska sluta med det ena och börja med det andra. Innebörden är bortsorterad. Det är den nya Acceptance and Commitment Therapy som lanseras. En lite mer buddhistisk variant av KBT. En ny lyckokalkyl bland alla andra. Att leta livshållning är som att handla på Ikea. Man kommer att bli besviken när man väl bestämt sej. Det verkar enkelt men sen sitter man ändå där osunt grubblande över bruksanvisningen. Jag förstår inte hur nån kan ha mage att sätta sej ner och skriva en bok om hur andra ska leva sina liv. Vilken total hybris. Vår grundläggande otillräcklighet är lättexploaterad. Den enda bok i människoförbättrargenren jag gillar är "Låt Proust förändra ditt liv" av Alain de Botton. Prousts livsåskådning är ju ganska besk. Sånt säljer inte. Lycka säljer.

Insomnia etc

2007-09-06T07:56:00.000+02:00

Skillnaden mellan vad som sägs och vad som känns. Det sägs att livet börjar efter 40. Men det känns som om det slutar. Men jag är i alla fall ett levande bevis på att man kan leva utan sömn. Man längtar efter att dagen ska ta slut och sen längtar man efter att natten ska ta slut. Och när dagen gryr tänds hoppet. Det är så fruktansvärt fint i gryningen. Jag gillar inte när folk klagar över sömnproblem. "Jag har bara sovit fem timmar i natt!" My ass. Thatcher startade Falklandskriget på mindre. Eller ja kanske därför. Min mor skulle bli Förenta Staternas President om hon sov normalt. Och jag. På åtta timmars sömn. Då skulle jag cykla till Himalaya, bestiga Mount Everest och skriva en romantrilogi samtidigt.
Det är patetiskt att ha sömnproblem när man inte har spädbarn. I vilket fall brukar sömnigheten komma till slut. Typ på väg till jobbet. Den sipprar innanför kläderna och torkar fast i hudvecken. Det blir för varmt och för kallt och för grått. Det är inte sunt med stillasittande arbeten. Den indolenta stillasittande kroppen talar om för hjärnan att nu kan du passa på att ta en tupplur. När det i själva verket är enda tiden på dygnet då man verkligen måste vara alert. Och vill vara det. Jag känner mig bestulen.
Humor och musik är två saker jag uppskattar men inte kan utöva. I sociala sammanhang är jag tråkig som en punktering. Eller som en ändlös vägsträcka fram till Tönnebro värdshus där man ändå inte vill stanna och fika. Men när jag är ensam är jag otroligt spirituell och intressant. Om man kunde kliva ur sitt jag och fladdra omkring fritt. Istället för att sitta inlåst i sin identitet (den bästa titeln på en självbiografi är "Memoirs of Many in One" av Patrick White). Om man kunde bajsa ur sig alla själsliga slaggprodukter och stå där renad och förundrad mitt i verklighetens vågsvall. Men med åren verkar förstoppningen tillta. Trots att livet blir alltmer fiberrikt och svårsmält. De här intestinala metaforerna kom osökt. Jag menar egentligen tvärtom. Mer kontakt, mer kompakt, mer svårfångat, mångbottnat, input inte output. En lustig sak som jag, i mitt måttlösa åldrande, har märkt är att jag tycker människor både har blivit mer tråkiga och mer intressanta. Det får inte vara nån skit, inget as if, bara face off. Det är så ont om tid och så himla mycket som är meningslöst. Som i kön till lunchrestaurangen då kvinnan framför mej står och velar vid disken. "Hmm, vilken är godast, bulgur- eller dinkelsalladen?" Kvinnan bakom disken svarar: "Dinkel är populärast." Och hon fortsätter fråga: "Men vilken är liksom krääämigast?" Och jag säger med den sömnlöses irritation: "Men herregud är det ett livsavgörande val?" Bulgur eller dinkel, vem fan bryr sej, det är lika trist och nyttigt. Please låt mej lyfta blicken och se bortom. Psykoanalytikern Heinz Kohut skrev nån gång på 70-talet om den nya människotypen. Han menade att den tragiska människan ersätter den skuldtyngda människan. Den gamla neurotikern som lider av skuldkänslor för att hennes handlingar inte stämmer med hennes (och samhällets) ideal har försvunnit. Den nya människan lider inte av skuld utan av tomhet. Hon längtar efter sig själv. Därför är autenticitet samtidens affärsidé. Hemlängtan. Hemvirkat å hembakt. Sommartorpet. Men den tragiska människan läcker som ett såll och måste hela tiden ha påfyllning. När skulden försvinner har vi ingenting gemensamt med oss själva. Och det är ju tragiskt.
Har just läst ut Bergsprängardottern som exploderade. Jag läste snabbt eftersom den inte var värd den tid den tog, men den var ändå bra. Ett tidsfenomen. Huvudpersonen är den tragiska symbolen. När hon känner sig ledsen måste hon antingen knarka, kräkas eller ringa jourhavande präst. Det är intressant. "You can't handle the truth" som Jack Nicholson säger.

Den svenska flaggan

2007-08-31T19:33:00.000+02:00

Nu bränner de svenska flaggan i Pakistan. Jag är både för och emot och förvirrad. Varför gjorde konstnären bilder av Muhammed som hund? Kanske besvaras frågan av att den ställs. Om man till exempel tar anstöt av att se Muhammed med hundkropp så inser man nånting om sej själv. Om man inte bryr sej så är ju det också nåt slags vetskap. I de snäva cirklar där jag rör mej är det inte accepterat med antisemitism och inte så himla accepterat med homofobi heller. Men islamofobi är ganska ok. (Vi kallar det fobi men det är förakt vi menar). Vi i fina kloka Sverige. Vi ska visa hur man gör med sån där gammal religion. Det verkar finnas åtminstone tre förhållningssätt: man blir arg på de där barbarerna som inte förstår sej på yttrandefrihet och konst och allt som hör civilisationen till, de primitiva idioterna. Eller också förstår man deras reaktion och blir ödmjuk eftersom de inte vet bättre de stackarna som ju har det svårt eftersom de inte är svenskar och inte är så upplysta och därför inte har det så bra som vi har det i Sverige. Det sistnämnda är det värsta eftersom ödmjukhet är den värsta formen av hybris. Man är bara ödmjuk mot nån man anser mindre värd. Ödmjukhet förutsätter att det inte föreliger något hot mot ens egen känsla av förträfflighet. Eller också tycker man det är kul att konst fortfarande kan väcka så starka reaktioner. Men egentligen är väl allt bara teater. Den där galningen i Iran vet hur man använder massmedia. Hans ambition tycks vara att bli talesman för världens muslimer. Åtminstone de arga och "förtryckta". Och massmedia tackar för hans galenskap som gör så bra rubriker och t o m kan få Nerikes Allehanda att förefalla ha en viss betydelse, nästan ett existensberättigande. Men om det nu är konst alltsammans, i så fall är det genialt. Först en liten teckning, sen publicering, sen fördömanden från självaste presidenten i Iran, sen bränns svenska flaggan. Och allt sker liksom i realtid och liksom på riktigt. Fast bara nästan. Ingen bryr sej egentligen, vi spelar bara med, vi lever oss in i våra roller. Lars Vilks skriver om "den teheranska teatern". Men alla spelar väl med. Och massmedia regisserar. En sprittning i den leda post-cold-war-själen.

Fast A förklarde för mej att om man typ står och röker i Irak och nån händelsevis säger "Här får du inte röka" så kan man inte bara släcka cigaretten och säga förlåt, en sån mes är det fritt fram att mobba. Man måste säga typ ganska ilsket: "Det har du inte med att göra, jag röker var jag vill!" Och så tar man ett ordentligt bloss. Då blir det debatt och gräl och till slut så säger man till varandra: "Ja rök på du det är ok" och "nej du har rätt, här ska man nog inte röka". Debatt alltså, nån sorts försoning, kommunikation, mänsklig samvaro. Kanske är det vår ovana vi det som gör oss lite ängsligt upprörda över flaggbrännandet. Förresten känns det på nåt sätt komiskt att man bränner den svenska flaggan. Att nån kan bli arg på lilla harmlösa välmenande Sverige. Bara det är ju stor konst.

Alberta Hunter bl a bl a

2007-08-25T04:45:00.001+02:00

Jag känner en stor respekt för musiker. Och människor som kan måla. Jag berättade för Ola att jag tog pianolektioner i fem år och att det var helt bortslösat. Ola är en bekant som är klassisk pianist. Han spelar lite här och var och undervisar plus att han klinkade lite på Levelius (nuvarande Berlin) när det begav sig. Dvs när herr Levelius eller nån av gästerna fick för sig att brista ut i en kuplett eller nåt. En kväll var det en snygg blond operasångerska som hoppade upp på bardisken och sjöng en aria ur Carmen. Ola var alltid med på noterna uppe på en liten mezzanin där han satt vid pianot. Levelius har ju tyvärr stängt. I vilket fall är det synd om mig för det är fruktansvärt att tycka så mycket om musik och inte kunna uttrycka det annat än i patetiska ord. Vi hade jazzkväll hemma hos honom och han sa till mej att jag kanske skulle ha satsat på sång istället för piano. Jaha, och nu är jag medelålders och det går inte en sömnlös natt utan att jag kommer på nånting som är för sent. Det är också fruktansvärt. Men nu har jag bestämt att den här bloggen ska handla om bra musik. Det var i lördags, vi lyssnade igenom en bråkdel av hans skivsamling, det ena gav det andra, det var julafton för mig. Ju längre tillbaka i tiden vi gick, desto bättre blev musiken. Det förvånade mig. Jag tror ju att allting blir bättre och bättre med tiden, utom jag. Till slut, framåt natten, när jag började minnas Leif ”smoke rings” Andersson (jag och brollan var ensamma hemma nån gång på 70-talet och för att lindra en hastigt uppkommen mörkerrädsla –låter kanske konstigt för vi var väldigt tuffa men så var det- satte vi på radion och blev vettskrämda när Leif ”smoke rings” Anderssons bråddjupa sönderrökta röst fick hela villan att skallra. Vi trodde kanske att det var en röst från andra sidan) var vi nere på 20-talet. Det var Roberta Hunter, Ida Cox och Bessie Smith. Roberta låter helt fantastisk. Och låtarna heter sånt som ”Copulatin’ Blues” vilket säger nånting om hur underground det var. Hon var i alla fall en av de första svarta artisterna som lyckades ta sig från förtappad vaudeville till scener över hela världen. Sen valde hon att följa sitt kall och bli sjuksköterska. Men hon gjorde comeback i slutet av 70-talet när hon var i 80-årsåldern. I videon är hon 84. Innan hon blev sjuksköterska jobbade hon ihop med Eartha Kitt på Broadway en kort period. Jag fattade aldrig vitsen med Eartha Kitt på 80-talet men det kanske berodde på att hon hade tvingats börja parodiera sig själv. Tack vare filmklipp från 60-talet kan man dock uppleva hur bra och originell hon var. Så berättade modern att när hon och fadern gifte sig blev de av nån anledning filmade av Eartha Kitt när de -unga, vackra och säkert helt aningslösa- gick ut ur kyrkan. Hon var ju i Sverige ibland och uppträdde, i synnerhet under de år då hon var svartlistad i USA efter att ha kritiserat vietnamkriget. Nu undrar jag: tittade hon nånsin på filmen? Sen föddes jag och sen blev jag tonåring och då tror jag ”Smoke rings” las ner. Och nu har både Monika Zetterlund och Ingmar Bergman dött och det är sorgligt. Men jag gick hem i natten och nynnade på Amtrack Blues. Har inte haft en lika genomgripande konstupplevelse (det låter pretto jag vet men ni förstår vad jag menar typ som ett draperi som dras bort och nånting helt nytt och samtidigt välbekant och efterlängtat visar sej vagt i dunklet) sen jag var i Bilbao och såg tavlor av Oskar Kokoschka. Jag håller med Marcel Proust om att det bara är konsten som kan rädda oss. Och kommer att tänka på ett citat från jag minns inte var: ”Livet är en ren plåga och vi lever tack vare en osynlig Sol inom oss.”

Istanbul 5

2007-08-11T14:04:00.000+02:00

På en bar i Istanbul i samspråk med en irakisk läkare som också var på semester lyckades jag på nåt sätt förmedla förvåning över att han lyckats ta sej ut ur sitt krigshärjade ockuperade land för att åka på semester. Han sa att det kunde vara en märklig känsla ibland att sitta hemma i Bagdad och titta på CNN och plötsligt inse att det ju var hans egen stad det handlade om. Vilket leder till ett Laurie Anderson-citat: "It's like when you're sitting at the breakfast table eating cereals and it's early in the morning and you're not quite awake, just sort of staring at the writing on the cerealbox. And for some reason you snap to attention and you realize that what you're reading is what you're eating. But by then it's much too late." Den irakiske läkaren sa att han hört att Sverige har världens högsta levnadsstandard. Jag sa inte att vi kanske också har världens lägsta livskvalitet. Vår levnads verkliga standard, vår levnads innehåll och syfte, vår levnads obegriplighet, allt det där som inte går att fånga men som skaver inombords och som vi inte längre har ett språk för. Jag undrar om inte vår svenska må-bra-religion gör oss själsligt alienerade. Vår omvärldsbild är tack vare massmedia fylld av krig, kvinnoförtryck och barnarbete. Den håller oss rättrådigt självgoda, ständigt på jakt efter något att förändra, försvenska. Läser i SvD om paret som ovetandes vårdat en cannabisplanta i sin trädgård. Det är olagligt och den måste förstås bort. Men det intressanta är att de anmälde sej själva. Det räckte inte med att rycka upp plantan. Vi har ingenting att dölja. Vi lever i ett av världens mest kälkborgerliga länder. Vi går i strypkoppel på de krattade gångarna med vår lydnad omsorgsfullt internaliserad. Och där i baren, som hade två våningar och var knökfull med folk, med golv och väggar byggda i torrt trä och med draperier här och var, började jag spana efter nödutgångarna. Det fanns inga. Jag såg den lilla entrén blockerad av folk på väg in och såg hur folk slängde glödande fimpar omkring sej. Jag började svettas vid tanken på en eldsvåda. Jag kände paniken växa och ville bara ut därifrån. Jag vill inte leva farligt, jag vill ha en detaljerad utrymningsplan, jag vill ha flytväst och hjälm. Jag vill att innehållet i min necessär ska matcha alla eventualiteter. På insidan av dörren till mitt hotellrum studerade jag texten "In case of fire". Där stod att jag skulle stanna på rummet och fylla badkaret med vatten. Jag förstod inte varför men kände mej ändå ganska trygg tills det gradvis gick upp för mej att jag inte hade nåt badkar. Texten på skylten blev plötsligt obegriplig, mystisk, som om det fanns ett annat budskap där mellan raderna. Nånting som jag inte hade fattat, nånting existentiellt, nåt riktigt obehagligt.

Istanbul 4

2007-08-08T17:18:00.000+02:00

Varje gång jag hör böneutropen blir jag glad. De plöjer genom stressen och kommersen så hypnotiskt kontemplativt. Av minst två skäl är jag definitivt inte välkommen att tvätta fötterna och böja mej ned mot Mecka men jag får ändå lust. Som agnostiker har man ingen chans till samma fokus på något högre och bortom. Alla försök skulle bara kännas solkiga, som tramsig new age. Vi är förlorade i den outhärdliga meningslöshetens svarta hav vare sej vi vill det eller ej. Det är väl en av anledningarna till att västvärlden känns så beskäftigt banal.

Sultanernas palats förmedlar en känsla för stil och joie de vivre. Yta och djup förenat. Islam är ju en väldigt estetisk religion. Sufismen och hurufismen, finns det några motsvarigheter i kristendomen? Och de solitärt dansande dervicherna? Transcendensen? Det är inte konstigt att vi är så sekulära här i Jämmerdalen med tanke på hur tråkig, kall och nykter protestantismen är.

Ovanstående skrevs i ett svettigt internetcafé strax innan flygbussen skulle avgå. Plötsligt damp jag ner på Arlanda igen. Numera är det alltid förenat med obehag. Inte minst pga de debila affischer föreställande "kända svenskar" som "hälsar välkommen till Sverige". Så i den ödsliga bagagehallen ler Peter Jöback mot mej. Jag ryser.
Välkommen hem min idiot.

Istanbul 3

2007-08-07T08:35:00.000+02:00

På ön Büküyada i Marmarasjön hittade jag ett schysst hotell. Käkade en omständligt tillagad omelett. Varje gång den söta servitrisen närmade sej mitt bord sa hon lite vädjande: "I'm sorry." Varje gång svarade jag: "It's ok." Jag vet inte om hon bad om ursäkt för omelettens tillagningstid eller för sin existens. Eller min existens. Sorgligt ensam bland alla glada turkiska sällskap.

På ön är motorfordon förbjudna. Istället finns hästdroskor. Det låter idylliskt men orsakar samma trafikkaos. Minus avgaser plus hästskit. Tog en droska tıll en strand nån kilometer bort. Det var himla behagligt att sitta där och vaggas fram under soltaket medan jag betraktade de förnäma villorna och trädgårdarna. I ett av husen bodde Leo Trotskij några år under sin flykt från Stalin. Ett passande ställe för en extremt borgerlig kommunist. Stranden var en besvikelse. Hundra spänn i inträde. Antar att turkar i allmänhet inte söker en naturupplevelse när de är lediga. Tätt ihoppackade, socialiserandes, ätandes, hög musik med en basgång som fick solstolarna att vibrera. Folk badade ı en grönbrun sörja. Jag tog några steg ner i vattnet och kände hur allt möjligt klibbade fast på benen. Ställde mej sen i den ändlösa kön tıll duscharna där man av naturliga skäl tvagade sej omsorgsfullt. På kvällen i skymningen i hamnen tittade jag på färjorna som kom och gick, eller föreföll göra det medan jag bara var allmänt försjunken. Ljumma sköna vindar. Men när jag vaknade nästa morgon kände jag mej riktigt nedstämd. Kanske drabbad av den där hüzün som Pamuk skriver om, Istanbuls speciella melankoli. Vid frukosten lyckades jag nätt och jämnt låta bli att kliva rakt ner i poolen med kläderna på och bara flyta omkring där. Tog istället färjan tillbaka till stan. Hüzün lättade lite när jag satt på övre däck och drack starkt te och njöt av mın egen pånyttfödelse mitt i Marmarasjöns turkosblå böljor. Ja ungefär så. Igår.

Istanbul 2

2007-08-06T14:59:00.000+02:00

Gatorna: För varje steg jag tar tror jag att jag ska falla ned i ett hål. Det är inte ett tecken på att man behöver ställa om min medicinering. Det har nog snarare sin grund i diffusa saker som blandats samman i min hjärna, bl a Pamuks böcker som jag fortfarande läser, fr a Den svarta boken, och som ofta glider in på Istanbuls bottenlösa innandöme. Det liknar det freudianska detet, allt oönskat förpassat till alla de underjordiska gångar och rum som de förföljda folkgrupperna har använt sej av (och det som förföljs är ju som vi alla vet projektioner av egna skrämmande förnimmelser och begär). I vilket fall känns det som om Istanbul svajar under mina fötter och att jag när som helst faller ner i nåt hål och till slut spolas ut i Bosporen på vars botten det tydligen finns en hel massa underliga grejor, bl a en Cadillac med en av Istanbuls gamla maffiabossar vid förarplatsen och en fager kvinna vid hans sida, allt nu täckt av snäckor och grönt slem, möjligen såna däringa cyanobakterıer. Den kusliga känslan den tanken inger mej hänger också ihop med nån sommarläsning i DN för länge sen, en turkisk novell, kanske av Pamuk, som utspelar sej en het sommar i Istanbul då en våg av kackerlackor sköljer över staden. De hade överbefolkat underjorden och kunde inte hålla tillbaka längre. Det räcker med åsynen av en enda kackerlacka för att min jämvikt ska rubbas för minst ett år framåt och sätta igång en massa kaosbesvärjande ritualer. Det är inte nåt sjukligt utan en sund rädsla för det vidrigaste som finns på jorden. Visserligen visar detta hotell alla tecken på att de när som helst ska krypa fram, men här uppe på sjätte våningen med utsikt över Gyllene hornet och väktarna i den vildvuxna trädgården här nedanför känner jag mej ändå ganska sejfad. Men kommer det inga fler bloginlägg har De trots allt. Dykt. Upp.

Samma gamla mardröm. Kackerlackor, underjorden, havets botten, ivägsvept av dunkla ansiktslösa krafter. Man kan inte fly ifrån sej själv sa han som gått en kvällskurs i självkännedom. Nu har solen gått ned och Gyllene hornets vatten blivit dunkelblått. Den enorma staden skimrar som en julgran och den turkiska dansmusiken har satt ıgång igen i baren där nere. Jag ser en liten flicka dansa omkring på trottoaren i nåt som liknar en trasig gammal brudklänning, alldeles för stor för henne. Jag gıllar Istanbul.

Istanbul

2007-08-04T09:26:00.000+02:00

Hotellet: Att gå på denna heltäckningsmatta är som att klafsa omkring på en dyig sjöbotten. Guiden i Beylerbeyipalatset förklarade att det fiffiga med tjocka mattor är att de drar åt sej fukt vilket sänker rumstemperaturen. Det fanns alltså en tanke bakom. Jag har kanske den fuktiga mattan att tacka för att jag lyckades sova utan aircondition. Vanan är den bästa heminredaren sa Proust. Det var väl därför jag inte rusade ut från hotellet. Man vänjer sej snabbt. Som med livet. Egentligen hade man tänkt sej nånting helt annat men man har vant sej och glömt vad man egentligen ville. Det är väl ok, varken mer eller mindre. Livet alltså, eller menade jag hotellet? När jag lyckats famla mej igenom alla sammetsdraperier på jakt efter n å n t i n g, jag visste ınte vad, hittade jag till slut ett fönster. Bakom det lite flottiga glaset framträdde en oslagbar utsikt. Mitt emot, på andra sidan gatan, står USA:s övergivna konsulat. Det var tydlıgen inte bombsäkert vilket gjorde att jänkarna lämnade det och byggde ett fort utanför stan istället. Nu står det gamla stenpalatset öde och liksom hänger läpp. Det verkar ha börjat ruttna inifrån. I den vildvuxna trädgården sitter vakter och snurrar i varsin kontorsstol och röker.
Men bortom det ledsna huset ser jag ut över Istanbul och Gyllene hornet. Vattnet är flytande guld i solnedgången. Jaha därav namnet. Så vackert att det nästan blir löjligt. Och med den massiva trafiken, den turkiska dansmusiken från baren nedanför, böneutroparnas konkurrerande melankoliska stämmor blir det kondenserat liv, en bedövande flod som jag kliver ned i, åtminstone med ena foten.

Persona - Ingmar Bergman

2007-07-30T12:21:00.001+02:00

En liten tribut och ett exempel på hans genialitet, drömsekvensen ur Persona. Ljudet, fotot, klippningen, skådespeleriet, allt är så helvetiskt bra.

Familjen Paddel

2007-07-26T14:37:00.000+02:00

Motivationskrafterna har upphört. Jag glider genom konsumtionssamhället vind för våg. Ingenting talar till mej. Desperat griper jag efter vad som helst men entropin ställer mej på kant med tillvaron, jag tinglar omkring som tingeling mellan ytterligheter. På bordet ligger mina oskrivna manifest och en guidebok över Istanbul som vid blotta anblicken gör mej utmattad. Det sägs att man alltid har hälften av krafterna kvar. De kan komma till användning när jag gått vilse vid Bosporen. Hur länge får man vara vilse innan någon ingriper? Jag hoppas länge länge.

Man ska hushålla med sin förmåga att bli upprörd, jag vet, men samtidigt ger det ju en skön aruosal genom kroppen. Jag hatar nästan alltid massmedia. Ibland förväxlar jag den med samhället men sen inser jag att det är massmedia som är den mest förkorkande urblåsta enögda skitföreteelse i vårt samhälle. Det här med "nyheter" till exempel. Varför är det intressant med nyheter? Det borde väl vara mer intressant med nånting som har pågått en längre tid? Nu är det tyvärr nyhetstorka så då öser journalisterna slentrianmässigt på med alla faror vi kan utsättas för. I Jämmerdalen är nämligen sommaren livsfarlig. Det kommer snart att börja säljas ett speciellt svenskt Sommarvaccin och det kommer att bli rusning. För det kommer att skydda mot allt. Kom ihåg att det var jag som sa det först. Jag brukar läsa tidningarna på toa och en bra sak med det är att när jag spolat och gått ut därifrån så känns det som om de inte har nånting med mej att göra. Tidningarna alltså. Har förstrött bläddrat igenom en helt onödig artikelserie i "Mitt i Södermalm". Den handlar om Familjer med ett Gemensamt Intresse. Igår stod det om "Familjen Paddel" som paddlar tillsammans. Förra numret handlade om "Familjen Kompass". Om man läser noga inser man att det inte är hela familjen som har ett gemensamt intresse. Det är bara pappan och barnen. Frugan hänger liksom med. Mellan raderna förstår man att hon inte alls är road men att hon inte har nåt val. Hon hatar till exempel att bo i husvagn. Men "det är ju roligt att göra nånting tillsammans" skrattar hon. I familjen Kompass blir det mycket tvätt så tvättmaskinerna går för jämnan. Fru Paddel däremot, hennes uppgift är "luftmadrasstömningen på morgonen". Rym, fru Paddel, rym! Och fru Kompass, se till att gå riktigt jävla vilse så de aldrig hittar dej mer. Kanske dyker en spännande lesbisk skogvaktare upp mellan snåren.

Förutom könsmaktsordningen så är kärnfamiljsordningen den största fällan. Den ursvenska idén om att göra allting tillsammans. Och helst nånting utomhus. I arabvärlden hade väl frun i huset låtit mannen paddla iväg och så hade hon hängt med grannfruarna istället. Men i Jämmerdalen måste man göra allting ihop. Det finns förmodligen nån som tjänar på det. Det är en diskurs. Och det är nästan alltid, tror jag, mannens aktiviteter som familjen ska ägna sej åt. Sökord i den diskursen skulle väl vara romantik, naturromantik, friluftsliv, hälsosam, gemenskap, familj, folkrörelse, alva myrdal, ångest. Eller nåt sånt.

Paradiset runt hörnet

2007-07-15T23:46:00.000+02:00

Utländska turister i Stockholm är praktiskt klädda i friluftskläder som säkert är inköpta enbart för besöket i Jämmerdalen. Men de saknar gummistövlar. Jag blir alltid lite jag vet inte, glad eller nåt, när jag ser människor som väljer att resa till Sverige. Förut kunde jag resa hit eller dit utan att undra om jag var välkommen. Det var som om världen var min lekplats. Nu tänker jag: vill de att jag ska komma? Hur länge vill de att jag stannar? Den ständigt upplösningshotade identiteten. På en uteservering till exempel. Man kanske inte direkt försöker smälta in men man spelar väl rollen av den som är på semester. En egen enklav med ett svullet membran som när som helst ska spricka och låta ett osorterat innandöme framträda utan att någon har bett om det. Och man kanske inte kan språket. Då är behovet av självtillräcklighet akut. Och den är ju bara en illusion. Om man reser tillsammans med nån så har man nåt slags konsulat mellan sej själv och den andre. Där kan all språkförbistring och alienation skapa en samhörighet som kanske inte ens fanns innan. Fast ofta ser man par sitta tysta på restaurangen. De har kanske inget att säga eftersom de bara har varandra. Vi behöver ju oss själva också. Kanske bättre att resa till ett chartermål. Det är ju utformat för min personliga tillfredsställelse. Som i och för sej helt och hållet skulle utebli. Men då är det bara mitt fel och jag behöver inte be om ursäkt eller skämmas mer än nödvändigt. Det är väl meningen att man ska bli fruktansvärt alienerad. Jag skulle strosa omkring där och låta tomheten bubbla obemärkt under solskyddsmedlet. Och när skymningen faller skulle mitt vidbrända hjärta förkolnas...

Förutom att försöka komma underfund med vilka resmål som är anpassade efter mina behov så ägnas en massa diffus vantrivsel åt mitt hem. Varför kan inte hela livet homestageas? Tendensen att skaffa nya prylar och fylla ut tomma ytor är kanske egentligen ett försvar mot en önskan att riva ut all skit och börja om från början? Den man är nu minns ju inte ens varför man skaffade de där sakerna. Man ser dem inte ens. De bara tynger ens undermedvetna och skapar en illusion av att man hänger ihop med sitt förflutna. Skulle vilja slippa hänga ihop med det. Skulle hellre hänga ihop med framtiden. Efter alla år i analys borde man väl ha nåt slags existentiellt frikort. Nej det har man ju inte. Finns ingen flyktväg. Ska elda upp mina möbler. En helvetes brasa.

En dröm, med betoning på en, har besannats. Jag har legat i soffan och läst romaner. Senast Mario Vargas Llosas bok "Paradiset runt hörnet". Handlar om Paul Gauguin och hans mormor. Hans mormor hette Flora Tristán. Hon var feminist och klasskämpe som rymde från en förtryckande äkta man och reste omkring och försökte skapa lite medvetenhet hos arbetarna och kvinnorna. Hon lyckades väl sådär. Fy fan vilket vedervärdigt liv hon hade. Och även Gauguin. Deras olika personligheter och olika sätt att försöka hitta ett liv som funkar är berörande. Språket är stramt och liksom hetkallt. Finns i pocket.

Sommarstockholm

2007-07-07T23:41:00.000+02:00

Tillbaka i härliga sommarstockholm. Jag tvekade att sätta foten i The Arlanda Express. 19 minuter. Man skulle behöva mycket mer tid på sej att närma sej den fruktansvärda Jämmerdalen med sin anticeptiska lukt. Och människor knuffades som vanligt. Senare på kvällen försökte man pigga upp sej med en sur svensk öl för femtisex spänn. På nåder serverad av gud fader bakom bardisken. Fler knuffar. Människor som inte talar med varandra. Ångest. Bara tonåringar på stan. Vad gör alla andra? De tittar på teve, slappnar av. Kanske till äventyrs letar flybiljetter på nätet. Men Al Gore har bestämt att vi inte ska resa mer. Vi ska stanna där vi är och titta på Sting på teve. Vad gör Al Gore åt det svenska klimatet? Hur ska han få solen att skina i Dödsskuggans dal? Var det inte Jämtlands län som ville köpa en ö i Medelhavet så att invånarna skulle ha nånstans att ta vägen och inte bli galna? Vi lyder ju alla under lagen om psykiatrisk tvångsvård. Men de flesta av oss är tillräckligt stoiska för att inte uppfylla kriterierna. Vi vecklar ut våra vingar i en underjordisk gång eller vad Tranströmer skrev. Eller sitter på en pinnstol och möblerar våra drömmar med chockrosa isterband som Kristina Lugn uttryckte det.

Laurie Anderson / Only An Expert / Maybe if I Fall

2007-07-04T20:00:00.001+02:00

Ännu en gång blev jag trakterad av Damerna. Fick se Laurie på Teatro Grec i Barcelona. Som vanligt helt genial. Denna version är från Lincoln Center, på Teatre Grec var hon ännu vassare och stakade sej inte.

"Only an expert can see there's a problem, only an expert can deal with the problem."

A non smoking conspiration

2007-06-22T15:06:00.000+02:00

Å underbara blog. Nu är jag här igen och det är Midsommarafton. Bilarna på Hornsgatan färdas åt sydväst, fullpackade med all skit man behöver för att fira midsommar. Plattor med öl tornar upp sig i bakrutan. Man hoppas att ingen ska tvingas tvärbromsa. Då blir det inga små grodorna. Snart är jag ensam på Hornsgatan. Att inte fira midsommar är att ta ett steg ut i mörkret. All konkret frånvaro riskerar att gegga ihop sej och skapa andningssvårigheter. Men hellre det än sill å nubbe i partytält. Den svenska naturen vibrerar av ångest, lövträden dallrar. Syrebrist. Läser i tidningen att Östersund, denna framsynta, hälsosamma och bidragsberoende kommun, blir först i landet med att införa rökförbud på gågatan. Förutom att det är i led med en kär gammal folkhemsfascism så är det lite underligt. Det finns så mycket i Östersund man skulle kunna förbjuda. Men det är klart att man väljer rökningen. Glidningen från hälsofara till hysteri har nu fullbordats. Det har kanske att göra med två väsentliga socialiserande grundaffekter: avsmak och aversionslukt (distaste och dismell). Den förstnämnda syftar till att vi snabbt ska reagera på giftiga saker vi stoppat i munnen och genast spotta ut dem. Den andra handlar om att undvika det giftiga redan genom att reagera på lukten. Distaste har länkat rökning till giftighet och fått folk att sluta röka, vilket väl är bra. Dismell är däremot starkt kopplat till förakt. Rynka på näsan och ta en omväg. I Östersund finns det säkert mycket förakt och nånstans måste det ju kanaliseras. Inte ens tjocka människor får man tycka illa om längre (även om man i teve "fortfarande kan jaga tjockisar med lavemangskanna" som brodern uttryckte det. Stockholmare kan man nog fortfarande förakta men det finns ju inte så många i Östersund att ett förbud att beträda gågatan om man är 08 skulle ha någon större effekt. Frågan är hur man gör med de som råkar korsa gågatan med en cigg i handen. Ska de tvingas ta en omväg eller kan de småspringa över gatan? Finns då risken att ickerökarna traumatiseras av lukten? Så till den grad att de kanske måste uppsöka kommunens kristeam? Det blir ju i så fall ganska dyrt i längden. Det bästa vore nog kravallstaket runt gågatan med väktare vid ingångarna, ungefär som på den helmysiga Storsjöyran. Där innanför kan sen ickerökarna gå omkring och andas lugnt och supa och slåss som de brukar. Frågan som då kommer infinna sej är vem som är utanför och vem som är innanför. Föraktet är evigt men föremålet växlar. Vilken grupp står på tur när alla slutat röka? Vi borde nog vara lite rädda. Varje förbud kräver övervakning. De som har makten i stunden blir därför de kära väktarna, dessa samhällsbärare som vi ju alla bara har positiva erfarenheter av. Nu när de inte längre kan spöa invandrare hur som helst kan de ju iaf spöa en invandrare som röker. "Det var nödvärn, han blåste livshotande rök på mej!"

Semester

2007-06-19T00:03:00.000+02:00

Första dagen på semestern har nu nått sitt slut. Resten av den är framför mig på ett lite oroväckande sätt. Man måste ju försöka njuta vilket jag, trots en skenbar lättja och indolens, har ganska svårt för. I personlighetstesten hamnar jag ganska högt på tvångsmässighet. Men tiden går ju oavsett hur man beter sej och oavsett vilka ångestreducerande ritualer man spenderar den med. Borde redan nu boka tid hos husläkaren i förebyggande syfte eftersom jag alltid blir sjuk när jag är ledig. Känner redan att det är på gång nånstans inom mej trots en viss frånvaro av symtom. Ingen har så vitt jag vet anmält mej till nån aktivitet i sommar så jag kommer ströva helt planlöst på Hornsgatan. Det finns en uppsjö av meningsfulla projekt någonstans i bakgrunden. Nån sa att mitt hem ser ut som ett laboratorium. Man skulle ju kunna satsa allt på att få det lite mysigare. Hamnade av den anledningen, eller för att jag blev yr av "sofo" och ville ta fasta på nåt konkret, på Stalands möbler idag. Slog knäna mot alla trämöbler. Avdelningen för köksmöbler var som en hel tallskog i förädlad form. Unga par gick omkring och måttade och provsatte sej här och var. De såg glada ut trots den trätyngda atmosfären men jag tyckte ändå synd om dem. Hur kan man börja sitt samboliv med ekmöbler? Är det inte att skapa en onödig belastning? Kanske fick man lust att lägga kinden mot de omsorgsfullt slipade matborden, kanske t o m häva sej upp och lägga sej på mage och verkligen gona sej i trädoften? I vilket fall ville jag bara dra därifrån och slippa den överväldigande tyngden av alla tårtkalas och ändlösa parmiddagar som möblerna anspelade på men sjönk istället ner i en solsäng av nylon på väg mot utgången. Mil efter mil av tallskog passerade bakom ögonlocken, sömnig i baksätet på en bil, det kompakta mörkret bland träden. Hela Sveriges ödslighet, vilse i pannkakan. Man tror att man tittar in i skogen men det är skogen som tittar in i dej. Kan inte ha legat där mer än en halv minut men ändå kändes det som en semester. Sen liksom gled jag fram över Södermalm. Upptäckte att Judith säljer begagnade kalsonger.

Laurie Anderson - Women and Money

2007-06-17T17:11:00.001+02:00

"hmmm"

Bob & Alice bl a

2007-06-13T13:48:00.001+02:00

I natt var jag en bebis kommen från en annan planet, nyanländ, med stora ögon som inte fattar nånting men fascineras. Alltså en rymdbebis. Precis som alla bebisar. Sen vaknade jag med ångest och drack ett glas mjölk. Allting i drömmen var mitt fel, även om det inte riktigt framgick vad som var fel. Men jag kände en stor skuld. Den har vidhängt mej hela dagen. En person berättade att Bob Dylan inte berättade ens för sina närmaste vänner när han skulle gifta sej. Jag tror inte att man avstår från konvenansen utan att vara tvungen. På något sätt tvungen för att rädda sig själv. Då är ju frågan om man har några närmaste vänner. Och om man förtjänar dem. Och det gör man ju naturligtvis inte. Men det är kanske grejen med vänner, att man inte behöver förtjäna dem. Även om det sägs att man ska "förvalta" vänskapen, ungefär som med fondinnehav och gamla fastigheter. Värdesänkning, mögelskador. Samma person berättade att Bob Dylan stod och snackade med en student som beklagade sej över att ingen lade märke till honom när han gick in i ett rum. Bob sa: Har du funderat på varför de skulle lägga märke till dej? Eller nånting i den stilen. Blev lite berörd av filmen om Alice Timander där hennes dotter säger att modern ringer och försäkrar sej om att hennes barn älskar henne, tjatar om det. Dottern tyckte att det var fel sätt, att det kanske vore större chans att barnen skulle älska henne om hon kunde älska dem. På det svarar Alice att hon inte vet vad det är att älska. Vilket får mej att tänka på det där med dekonstruktion och konstruktion. Att t ex skaffa familj och älska den bara för att man ska. Man har handboken och man följer manualen men till slut så är det nåt som inte stämmer. Handbokens sidor börjar lossna från sitt fäste, några faller bort, fladdrar in i mörkret och blandar ihop sej. Fostran och socialisation. Det sanna självet kanske inte är mer än ett par vidöppna ögon omgivna av dunkla rörelser och röster, nånstans kanske ett vagt dåligt samvete. Som i Smutronstället där professor Isak Borg får frågan vad som är en läkares första plikt. Han vet att han kan svaret men han kommer inte på det. Så får han veta att det naturligtvis är "att be om förlåtelse". Och när han hör det låtsas han att han förstår och att han hela tiden har vetat det. Men han fattar ingenting. Precis som Alice när hon tittar in i kameran och verkligen inte fattar. Och man inser att hon på sätt och vis har kommit väldigt långt.

bl a bl a tisdag morgon

2007-06-04T10:24:00.000+02:00

På Bakelit kan man söka tröst när till exempel Gabriel Fors och Torbjörn Fälldin försöker ge oss andlig Alzheimer. Tack för det. Och nu är sommaren här och jag ägnar all min tid åt att beklaga mej. Bara midsommaren är avklarad kanske jag slipper den där känslan av att jag borde ta på mej snickarbyxor och ge mej iväg till Sommartorpet. Eller bränna vid nånting på en engångsgrill i glada vänners lag på Långholmen medan Gud sjunger nånting av Ted Gärdestad. Att vantrivas en vacker junidag är förmodligen tecken på ett tvångssyndrom. Jag får inte, får inte, vantrivas. och så gör man det bara därför. Laurie Anderson sjunger att det finns en annan värld som roterar inuti den här. Det blir särskilt tydligt i vargtimmen. Man vänder och vrider på frågan vem man är och vad som är meningen egentligen. Hornsgatan ligger öde från öster till väster. Bakom fönstren vrider sej andra kroppar med andra hjärnor som också försöker få bokstäverna att passa ihop. Vi är meningssökande varelser trots att man egentligen kanske bara behöver ett glas ramlösa för att återställa saltbalansen i kroppen. Eller lite fett, protein och kolhydrater. Sen sover man som ett barn igen. Kanske är det språket som ställer till det. Ska skaffa en t-shirt med texten "Detta är ett ORD". Men bakom det finns den oändliga spegelrörelsen av vad som är vad, det ena betyder det andra. Inget slut. Bakom solen finns det kanske en tyst generator. Nånting som leker med oss. Imorron är det "nationaldagen" och stan ska delas upp i vänster- och högerextremister. Vad är det för skitsamhälle? Är det produkten av alltför mycket meningssökande i alltför små hjärnor? Vi räcker kanske inte till för de omständigheter vi hamnat i. Varför kan vi inte bara kila omkring som hundar och vifta lite på svansen? Eller som riktiga människor. Såg igår bilder från Kina som C hade med sej. Ett stort torg där folk bara lekte omkring, gjorde behagliga saker för kropp och själ i morgonsolen. Det behövde inte vara tai chi. Det verkade räcka med att snurra omkring lite och vifta med nånting. Kan vi inte fira "nationaldagen" på det viset? Eller skulle vi bli tvångsomhändertagna då? Nånstans inom oss finns det väl förnimmelser som är djupt begravda. Våra neurotiska lösningar är krampaktiga och leder ingenstans men vi kan inte ge upp dem. Hela livet går och vi förblir främlingar för oss själva. Det är jävligt synd eller hur? Förresten så har vissa personer kommenterat att det var länge sen jag bloggade. Det tycker jag är helt otroligt. Att det finns nån som läser dessa inlägg, eller åtminstone orkar logga in och notera intervallerna mellan inläggen. Jag fylls av tacksamhet. Man vill ju liksom att nån läser. Fråga mej inte varför men så är det.

Dekonstruktion

2007-05-19T21:38:00.000+02:00

Clara kastade en pinne i debatten apropå DN:s artikel om mansrörelsen som försvann och apropå konstruktionen av könen. Av många uppenbara skäl tillhör jag de felkonstruerade. Men det var inte det jag ville säga. Jag känner mig ändå inte befriad. Men om man ska befria Mannen från sin sociala konstruktion som Man, liksom man försökt göra med Kvinnan, vad ska man konstruera istället? Jag tycker vi ska låta oss dekontrueras men jag skulle vilja ha ett bra alternativ. Jag kanske längtar efter det sanna självet? I Pamuks Den svarta boken är det en frisör som fruktansvärt enkelt frågar en framstående journalist: Har ni svårt för att vara er själv? Till svar får han en "intelligent kvickhet". Då ställer frisören en följdfråga: Finns det något sätt människan kan vara bara sig själv på? Han får ytterligare en "intelligent kvickhet" till svar. Några dagar senare börjar journalisten besväras av ett inre mantra: Du måste vara dig själv, du måste vara dig själv. Och lyckas till slut vara sig själv en kväll när han sitter i sin fåtölj och röker och tittar på sina smala ben och sina "stackars fötter".

Är dekonstruktionen ett uttryck för vår längtan efter att slippa ta oss själva för givna? Vi är ju alla lurade så vi måste väl åtminstone lida av det och försöka komma på vari själva lurendrejeriet består och varifrån det kommer. Liksom bli levande frågetecken. Men då kanske vi bara halkar omkring och ramlar omkull. Fritt fall ner i identitetslösheten. Tills en hjälpande hand drar oss upp i nästa diskurs. En schlagerfjolla är visserligen befriad från den stereotypa mansrollen men insnärjd i en annan lika svagsint konstruktion. Vart vi än vänder oss vill nån ha vår själ. Makten finns överallt, i varje ord vi säger, i vilka ord vi väljer, vilka miner vi lärt oss anta. Men bakom dem är det alldeles tyst. Det är fruktansvärt. Ingen guide. Vi irrar som myror i biologins öken. De goda sakerna, är de också påhittade?

So when you see a man who's broken
Pick him up and carry him
If you see a woman who's broken
Put her all into your arms
'Cause we don't know where we come from
We don't know what we are

-Laurie Anderson

Suedehead

2007-05-17T15:42:00.001+02:00

Morrissey går omkring i James Deans hemtrakter i Fairmount, Indiana, med boken Le Petit Prince av Saint-Exupéry under armen. Det kan man fundera över.

ikea

2007-05-16T21:39:00.000+02:00

Skulle skriva om positiva saker på den här bloggen men den har helt spårat ur. Mer och mer har det blivit ett allmänt skitsnack om ingenting. Man kommer att säga att jag ägnade mitt liv åt att beklaga mej. Men idag var en bra dag. Nådens ljus sken över Mikko som gick planlöst genom stan på jakt efter - ja en liten bänk av trä som jag såg för min inre syn. Solen sken och fåglarna gapskrattade. Så varför fick jag för mej att dra till ikea? Det tog bara 20 minuter därinne så började jag hata: kapitalismen, globaliseringen, barnarbete, barnfamiljer som står i vägen, heminredning, kamprad och all skit som tillverkas helt i onödan. Så mindes jag när C var på ikea och helt enkelt gav upp och satte sej ner och grät. Helvetets förgård eller är det de fladdrande själarnas limbo? I vilket fall måste den labyrintiska konstruktionen innan man når utgången ha en helt sadistisk innebörd. På tunnelbanan i ett transcendent tillstånd blev alla människor omkring mej som en skulptur, pietá, alla verkade trötta och inte direkt ledsna men - ja bara så in i norden trötta. Ett medlidande växte fram i den del av mig som inte var bedövad. Jag tittade som vanligt på händer. I vila och i rörelse. Och somliga däremellan i ett tillstånd av ovisshet och beredskap. Att göra av sina händer. Ett par som inte kunde hålla händerna i styr, ett annat som slocknat. Allt outtalat mellan dem som ett svart hål som sög energi. Jag tittade bort.
"Vi var inte kära men vi var... ledsna." (Liv Ullman i Scener ur ett äktenskap)
Jag var inte ledsen men medlidsam intill projektionens gräns. Kanske har jag börjat kännas vid min självtröstande förmåga. Kom hem med servetter, glödlampor och en hel del annan skit. Om man kunde bygga det man tror att man behöver. Det är en begränsning att inte vara händig. Nästan som ett handikapp. Så nu kommer min fråga: kan jag ansöka om medlemskap i de handikappades riksförbund eller måste jag starta en egen förening? Det är i alla fall ett gott tecken att man kan trösta sej själv. Det betyder inte att man håller på att tappa stinget. Jag tror egentligen att självempati är den största mänskliga förmågan. Och bristen på den en livslång förbannelse. Jag träffar så många duktiga magra ledsna människor. De har lärt sig självdisciplin och har nått höjden av sin förmåga men de kan inte se på sig själva med ömsinthet. Kanske skulle den förmågan äventyra tillväxten.
De som läser den här bloggen (eller skummar den) brukar råda mej att skriva en bok istället, eller en artikel åtminstone. Ungefär som man säger till nån som inte kan sjunga att han borde sjunga på operan istället så man slipper lyssna. Jag som trodde att bloggen som fenomen uppfanns just för såna som mej. "Såna som mej". En hemlig önskan om kollektiv alienation. Vi håller varandras händer på tunnelbanan och sjunger nånting av Sade. Försonade med bristerna i vår anala retention. Men det vore att ha kakan och äta den. Det har man ju lärt sej att det går inte.

Cindy

2007-05-15T01:18:00.000+02:00

Såg Cindy Sherman på Louisiana i lördags. Trettio års bildproduktion. Den här gången blev jag inte bara fascinerad av bilderna utan också faktiskt lite berörd. Men just den här bilden är väl en parafras, men på vad det vet jag inte. Nån som vet?

Gammal kråka

2007-04-28T00:17:00.000+02:00

Kanske är det så att varje människa jag känner tror att just han eller hon inte blivit bjuden på min 40-årsfest. Det skapar ju en sorts gemenskap det också. För nån 40-årsfest lär det inte bli. Jag har i alla fall inte sett nån. Det kändes ett tag som om den var på väg men sen blev det suddigt vid horisonten.

Jag skulle så himla gärna vilja ha en hund. Men sen tänker jag på att jag måste stressa iväg till hunddagiset varje morgon och eftermiddag och tvingas umgås med den där jycken hela helgerna. Är nog ingen djurvän. Kanske för självupptagen för det. En del djur, typ hundar, pockar på uppmärksamhet och man måste ge nån sorts respons. De vill ha nånting och man vet inte riktigt vad. Andra djur, typ katter och fåglar, ignorerar en och det är lika jobbigt för då måste man liksom försöka få kontakt. Kråkor till exempel. Turkiska kråkor lever tydligen i tvåhundra år. Betyder det att de blir alltmer visa, eller finns det en kråkbegränsning? Jag minns fortfarande en kusligt intelligent kråka på Djurgården för länge sen. Den stod framför oss och bredde sina egna smörgåsar. Men blir man klokare ju längre man lever eller var man så klok man kunde bli från början och sen blir man bara mer bekväm och energisnål? Man blir alltså inte klokare utan bara latare och smartare. "Gud vad skönt att bli äldre." Men den ångestdämpande känslan av att vad som helst kan hända nån gång i framtiden ersätts av den småkalla insikten om att vissa saker aldrig kommer att bli av. Som om man tappat telefonnumret. Till nån man skulle ha kunnat ringa om man hade velat det. Det är inte tiden som fladdrar bort, det är lusten. Hjärnan tätar sina sprickor så att snart inget nytt kommer in. Morgonluften man andas börjar kännas precis som igårluften. Allt som man vet är himla trevligt börjar ruttna i minnets förtätning. Man börjar vänta på svaret.

And one day you get that letter you've been waiting for forever

And everything it says is true

And then in the last line it says: burn this.

På tal om det.

2007-04-21T22:28:00.000+02:00

Jag har också stått utanför Rue de Fleurus 27. Fråga mig inte varför. Andra kanske la blommor på Jim Morrisons grav men jag har aldrig gillat The Doors. Så jag stod utanför Rue de Fleurus 27. Måste ha varit 19 år. Inte lyckades jag förnimma något. Men där bodde Alice och Gertrude och gubevars även Gertrudes man Leo. Picasso tog dit alla sina kvinnor för att de skulle bli godkända av Getrude. De blev tydligen förhörda utan att ens få nåt att dricka. Men när de svarade nåt som misshagade Gerrtrude stack Alice fram sitt kakfat och tvingade i kvinnan en riktigt torr kaka. Var har jag läst det och varför minns jag det? Och varför tycker jag sånt är komiskt? Det finns personer som känner mig ganska väl och som säger att jag inte har någon humor. Skrattar på fel ställen. Skrattar för ofta. Säkert tecken. Eller bara en sjabbig persona. I vilket fall kanske det var därför Picasso bytte kvinna så ofta. De stod inte pall för Gertrude. Sen gick jag väl till Luxembourgträdgården och hängde. Eller vandrade tårögd i blåsten längs Seine. Vad jag ville säga var att man kan klä sin längtan i vad som helst. Jag har på känn att det inte är över än. Nån gång kommer jag säkert att stå och hänga utanför Patrick Whites villa i Centennial Park i Sydneys södra förorter. Det är väl nåt projektivt. Paris var i alla fall ganska ödsligt på sina håll och på vägen hem från Balzacs grav såg jag en vild hund. Sen stannade jag på hotellrummet varje kväll. Gick hela dagarna omkring och låg hela kvällarna i sängen och läste. Nu skulle jag gjort tvärtom. Så vem säger att man inte förändras. Man blir mer och mer rädd för döden. Idag på tunnelbanan såg jag reklam för Humanova. En bild av en saliggjord kvinna med ett inre lugn. Rubriken löd: "Nu hinner jag leva". Och A sa: "Och snart ska du dö". Och så garvade vi. Den typen av reklam för skylla sig själv.

Elakartade underlåtelser
Spred sig i hans tomma rum
Läkarna maktlösa
Fåtöljen andas fortfarande
Värmen från hans kropps
Försent

Såna där som Humanova säljer oss billigt. "Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet. Det ligger till grund för hela min affärsverksamhet." K Lugn. Det är inte så dumt ibland att göra saker mer problematiska än de är. Det finns ett slags respekt i det. Eller hur?

Ingenting

2007-04-07T23:48:00.000+02:00

Var det Saul Bellow som skrev att individens värde är på nedgång? Att han själv är död behöver iofs inte ses som ett bevis. Men kanske ett oroande tecken. Kommer ni ihåg den där serien med filmatiserade noveller av Roald Dahl? Jag minns dem. En film handlade om en kvinna vars strängt moraliske och religiöse make avled på sjukhuset. Fast han avled inte riktigt. De innovativa läkarna hade lyckats hålla liv i hans hjärna som de placerat i en glasburk tillsammans med ett av hans ögon. På det viset kunde han leva vidare och observera allt omkring sig. Kvinnan som var en ganska grå och trist typ bad att få ta hem burken med makens hjärna. Väl där hemma placerade hon burken med maken på soffbordet och började hämnas på honom för att han under sin mer fysiska levnad hållit henne i ett på något sätt hämmat och olevt tillstånd. Hon började röka, supa och bete sej framför hans observerande öga och använda fult språk som hon visste att han inte gillade. Det var ju en ganska töntig historia. Den kallades för en "rysare". Jag vet inte varför jag minns den så väl. Måste ha varit i slutet av 70-talet. Nånting kanske fick mej att rysa. Minns att jag undrade hur han andades. Själv hade jag ibland svårt att andas. En hjärnrest från spädbarnskruppen. Att dessutom tvingas titta. Utan att kunna blunda. Stackars man. Den filosofiska frågan när man upphör att leva och huruvida dödsbegreppet behöver omprövas var nog inte nåt underliggande motiv i filmen. Vad jag minns. Häromdan lånade en kollega ut en stor tung bok till mig. Det var romanen "Allt" av Martina Lowden. Den är så gott som oläslig men kritikerna har varit positiva och nästan hyllat den. Det kan bero på till exempel två saker: antingen att de inte har läst den (för det går i princip inte) eller också för att man som kulturelitist (dvs läsare med extremt god smak) finner ett hem i sig själv när man inser att Lowden har väldigt god smak. Boken består mest av en skön namedropping: Proust, Morrissey, Kristina Lugn, Gertrude Stein, Gombrowicz osv. Eftersom hon har så bra smak måste ju boken vara bra. Men jag har inte heller läst den. Jag gav den en och en halv timme, sen kändes det som om allt blev tomt. Den är en sorts iskall tvångsonani i bibliotekets mest obskyra avdelning. Mellan hyllorna efter stängningsdags. Jag blev deprimerad. Man säger att postmodernismen gjorde att ytan blev innehållet. Tecknen betecknar sig själva. Hjärtat blev "hjärtat" i en oändlig spegelrörelse. Lowdens post-postmodernistiska bok saknar både hjärta och "hjärta". Vad jag egentligen försöker säga är att hon verkar så skärpt och verbal och nästan genial så när hon får kontakt med sig själv (inte "sig själv") så kommer hon förmodligen att skriva nåt fruktansvärt läsvärt. Boken "Allt" är mest en gestaltning av en narcissistisk personlighet. Och det är förmodligen oavsiktligt. En hjärna, ett öga. Det finns ett kort avsnitt i boken där huvudpersonen (om det nu finns en sån) får uppskattande blickar och kommentarer pga sitt utseende. Hon beklagar att ingen av dem som tittar på henne orkar lägga märke till titlarna på låneböckerna hon har under armen. Får mej att tänka på en Lugn-pjäs där ett par har samlag på scenen och kvinnan utbrister: - Åh det här är bra för mitt självförtroende!

Det värsta med tomheten, förutom att den är outhärdlig, är att den kanske får oss att börja bli religiösa. På nåt bakvänt sätt lägga en filt över vår mödosamt erövrade tankeförmåga. Som när allt hopp är ute och t o m ateisten ber till Gud. Och på tal om det så tycker jag att lapparna man ser på stan med slagorden "USA ut ur Irak" borde ersättas av "Religionen ut ur hjärnan". Kan ingen sätta upp såna lappar? Jag orkar inte. Jag har tvättid idag.

Bob igen!

2007-03-29T20:51:00.001+02:00

Som ni säkert förstår har jag inte hämtat mig från krisen. Den är ju i själva verket livslång. Men igår fick jag ytterligare soulagement av AU som överraskade mej med en bob-dylan-kväll. Jo jag fick se honom äntligen. Rakt genom Globens folkmassa såg man glimten i hans öga. Det svängde om honom. Ändå är det ju underligt att andra människor befann sig där. Min relation med Bob Dylan är ju av en strikt privat natur. Tänk om alla som var där känner så. Var och en i sin bubbla med sitt hjärta i handen. Det måste vara skrämmande för honom. Inte konstigt att han kan vara bångstyrig. Men igår kväll verkade han mest förnöjsam. Jag undrar hur han gör för att inte bli uppäten.

I dokumentären om honom kunde man ana desperationen i att på 60-talet bli utsedd till en generations språkrör. Nåt så fruktansvärt. En tsunami av projektioner över den där spenslige känslige killen. Måste finnas nåt benhårt inom honom som gjorde att han stod pall. Självkänsla kanske. I hans memoarer (första delen, har det kommit fler?) går han mycket omkring och tittar. Med alla blickar på sig orkar han ändå titta, betrakta, inte fastna i andras ögon.

Then she says, "I know you're an artist, draw a picture of me!"
I say, "I would if I could, but,
I don't do sketches from memory."

"Well", she says, "I'm right here in front of you, or haven't you looked?"
I say," all right, I know, but I don't have my drawing book!"
She gives me a napkin, she says, "you can do it on that"
I say, "yes I could but,
I don't know where my pencil is at!"

She pulls one out from behind her ear
She says "all right now, go ahead, draw me, I'm standing right here"
I make a few lines, and I show it for her to see
Well she takes the napkin and throws it back
And says "that don't look a thing like me!"

I said, "Oh, kind miss, it most certainly does"
She says, "you must be jokin.'" I say, "I wish I was!"

krishantering 2

2007-03-15T14:16:00.000+01:00

Ett tack riktas härmed till de två helt extra-ordinära damer, Carola till vänster, syster till höger, som tog mej och min 40-årskris och satte oss i baksätet och lät oss färdas i ytterfil genom krisens alla faser, inbäddad som i ett slags härligt badskum, ett mysigt vitt mikroskum på baristans finaste latte. Som tog mig från min allra vilsnaste vildmark och la mej tillrätta i ett ulligt dun. Temat för deras insatser gick under namnet "pleasure and pain". Jag tror att själva painen var att efter fyra dagar behöva skiljas från alltsammans och återvända till vardagen. Dessutom med magknip till följd av en lysten hängivelse åt en av dödssynderna; frosseri. Min nervösa disposition tycks dessvärre ämnad åt sträng asketism. Men ner åkte det ena ostronet efter det andra, de mjuka runda vinerna, solomillon och grillade lökar, tårta, cava, cortado med avec, den feta fina pata negran, ostarna, gåslevern och sista kvällen en perfekt rörd martini. Sjönk in i dimman på hotellet när kroppen så smått började sin eskalerande protest. Men det var det värt. Jag gör om det när som helst. Förstås.

Läser förresten att den franska organisationen De la Question Gourmande har skickat en petition till påven för att få frosseri struket ur de sju dödssynderna.

Damerna på bilden gjorde dock sitt bästa att mildra effekterna av frosseriet. Jag introducerades i kanotism och uppnådde under några korta ögonblick i kajaken en känsla av samförstånd med vattnet omkring mej. Vi vandrade i bergen. Solen sken och löven viskade. Vi simmade i bassäng och bubblade omkring i jacuzzi. Varje dag låg instruktioner i ett vackert kuvert. Plats, tidpunkt och lämplig klädsel. På mitt vackra hotellrum hängde generande foton av mig från dåtiden. De hängde liksom i ett försonande sken. Det var ett nådens ljus över hela krisen. Tack.

Krishantering

2007-03-10T16:23:00.000+01:00

Detta är precis vad det ser ut som. Jag har 40-årskris och lär mej paddla kajak. Mer rapportering från krisen kommer.

Corazón loco

2007-03-04T19:29:00.001+01:00

Bebo Valdés och El Cigala. Från skivan Lagrimas negras som ju är en av de bästa skivor man kan tänka sej. Bebo som av nån anledning bor i Brandbergen är en i Sverige okänd världsartist. Latin Kings fick med honom på sin senaste skiva. El Cigala är gitano, tänk om man hade hans sångröst. Och hans frisyr.

bl a bl a söndag eftermiddag

2007-03-04T18:39:00.000+01:00

Fortfarande ingen hobby. Om man nu inte kan säga att 40-årskrisen, som pågått i ca två år, är en sorts hobby. Att ta ut kriser i förskott är väl ett av kriterierna för melankoli. Det är lite fegt. Som Kristina lugn säger: "Det är mycket modigare att vara glad än att vara ledsen. Och det är mycket smartare att vara smart än att bara stå där som en slaktfärdig idiot medan personnumren förlorar kontrollen över sin inbördes ordning." Eller nåt sånt. Mitt personnnummer är från föregående sekel. Det känns inte så himla up to date nu på 2000-talet. Snart är man som ett svartvitt fotografi av en förfader långt upp i familjeträdets grenverk. Fast grenen som föll av. An also-ran in the human race. Tiden som går är en skymf. Man kanske borde ordna en 40-årsfest. Fast egentligen borde det vara ett tillfälle till solitär kontemplation. Insnärjd i ångest-försoningscykeln, eller är det för tidigt? Man kanske skulle satsa allt på att fortsätta leta efter handboken för livet. Som agnostiker är man väl i och för sig suspenderad, hängande i luften mellan ett moraliskt universum och en tyst grå himmel. Inga ledtrådar, gör man rätt eller fel? Finns det en inneboende mening, innebörd, en röd tråd, eller bara den överväldigande komplexiteten i allt? Eller också skaffar man sig en hårtransplantation som enligt somliga ska vara meningen med livet. Men man vill inte vara jagad heller. Hellre lägga sej ner och låta sig perforeras av sylvass tidsinsikt. Ju äldre man blir desto mer gillar man livet. Då infinner sig en närhetsproblematik, det man gillar vill man inte förlora. Så sätter försvarsmekanismerna in. Hellre då en hårtransplantation. Det är mer hands-on. Eller bläddra rastlöst i bostadsannonserna på jakt efter ens sanna själv. Kanske ingen hobby men en strävan mot ett dunkelt mål. Nästa fråga blir vilken kris jag ska ta ut i förskott när jag fyllt 40? Tips mottages.

Nej tack

2007-02-24T23:30:00.000+01:00

Något gick fel. Jag ämnade visa en åsikt. Men jag tror att macen som vanligt ville jävlas så det blev spegelvänt. Men det kan vara en stimulerande övning att läsa från höger och upptäcka hur raffinerad hjärnan är när den automatiskt vänder tecknen rätt. T-shirten är designad av Magnus, Ja.nu.

Febergnäll

2007-02-22T16:22:00.000+01:00

Har fastnat för uttrycket "praktiskt taget". Det rör sig någonstans mellan det närvarande och det utopiska. Jag har praktiskt taget legat i koma de senaste dagarna i en svårartad förkylning med diverse kroppsliga och själsliga bieffekter. Praktiskt taget någon annanstans. I hjärnans trögflytande sörja trampade neuronerna runt med motstridiga men påtagliga budskap om tid och rum. Istanbul föreföll ett tag ganska övertygande. Pga Orhan Pamuk vars bok föll ur mina händer när feberyran satte igång. Topkapi en mulen januarieftermiddag med långa skuggor bakom människorna. Kall snö , varmt te, frossa, het hud, rött svullet innandöme. Och A stekte mat i köket, kombinationen välbehag och livsfarlig här-och-nu-känsla. Då och då uppstod behovet att kommunicera ut ur drömvärlden till en verklighet jag nästan kunde tro på. Det fick mej att ibland utstöta ett läte som avsåg att beskriva hur plågsamt det var bara att försöka låta. Sen förflyttad till soffan för några dvd-filmer. Orkade säga att Transamerica var en riktigt asdålig skitfilm innan jag tuppade av igen. Hollywoodmakarna kan krysta fram hur mycket skit som helst för hur mycket dollar som helst utan att det ens luktar. De är som mest förljugna när de gör sina så kallade independent-filmer. Oklara ångestvisioner utan riktning eller substans. Sötat med aspartam och påfläskat med några käftsmällar. Man blir diffust illa berörd, affekten som självändamål, själslig onani. Osv. Vaknade till för filmen Requiem som fungerade febernedsättande. En tysk film om en flicka som försöker frigöra sig från sin strängt religiösa familj men blir besatt av djävulen och tvingas genomgå exorcism. Samtidigt förstår man att den handlar om nånting annat och det blir smärtsamt, sorgligt men inte förrän efteråt när man funderar och fattar. När konsten imiterar verkligheten är den som bäst. Det är kanske konstigt.

Släpade mej till jobbet idag. Min nuvarande handledare har blivit som en guru som jag behöver träffa för att kunna tänka klart. Men på telefonsvararen snörvlade han fram att vår timme var inställd p g a en virusinfektion. Och där satt jag så tapper med kroppen full av treo. Utan tillstymmelse till tankeförmåga. Vilket praktiskt taget kan vara en fördel när man behöver idka ofokuserat lyssnande och hitta en andemening.

Fick vatten på min kvarn apropå föregående blogginlägg när jag nu läste att Astoria ska börja konceptualisera sina filmvisningar så att de vänder sig till olika målgrupper. Skräddarsytt alltså för den "grupp" man tillhör. Somliga vill ha skitfilm med popcorn och läsk, andra finfilm med espresso och belgisk choklad. Le Mikkos målgrupp vill däremot ha fruktansvärt bra film, liggstolar, askfat och ingen reklam. Men vem frågar mej? Ska väl egentligen vara tacksam. Den dagen man tillhör en målgrupp är luften slut. Då är det kört. Man har blivit en stepford-wife.

Distinktion

2007-02-16T19:19:00.000+01:00

Missförståddhet kan vara en privilegierad position. In splendid isolation. Men min narcissism räcker inte till. Det smyger sig in livsyttringar. Som häromnatten när jag vaknade av att en kvinna och en man i powersuits höll på att möblera om min lägenhet. Jag reste mig upp och sa ganska myndigt: "Nä nä, låt möblerna stå kvar!" Min röst ekade ut i rummet. Jag gnuggade ögonen och det flinka paret var borta. Det var bara en psykos. Nattskräck. Brukar vara mycket värre, ofta med ormar och spindlar, eller den gången det stod en brandman i slalompjäxor i hallen. Då blev jag riktigt förbannad. I alla fall så fick jag utan vidare en tolkning av en kollega. Vilket får mej att minnas Freuds ord: Ge aldrig ut en tolkning utan att ta betalt. Men kollegan hävdade gratis att ommöbleringen av lägenheten var en gestaltning av min känsla av att ha tappat kontrollen. I vilket fall stod jag kvar där en stund för att se till att de där mäklartyperna inte skulle komma tillbaka. Sen öppnade jag balkongdörren och tittade ner på Hornsgatan som såg otroligt konkret ut. Klockan var 5.25. Vargtimmen hade passerat och det fanns ingenting att vara rädd för.
Missförståddheten får mig inte att njuta i förträfflig isolering. Den gör mej bara nervös. Föregående blogginlägg tolkades som barnhat. Hur tydlig måste jag vara här uppe i mitt barnlösa elfenbenstorn? Det var ju bara den pågående och ständigt allomfattande disciplineringen jag avsåg att beklaga mej över. Disciplineringen av den svenska människan. Så fort vi hänvisas till grupper är vi på väg att disciplineras. Vi måste se upp. Barnvagnsförbud och barnfria resmål må vara hänt. Jag kan förstå att man inte vill ha en bamseklubb nedanför fönstret när man släpat sej iväg på sin solitära solresa. Jag skulle sitta där på balkongen med min ginåtonic och inte våga titta ned av rädsla för att se ett barn bli mobbat eller åthutat. Det problematiska är disciplineringen genom segregation. Vad kallades det där som Bourdieu ritade upp över staden Lyon? Sociogram? Hur vi rör oss genom stan i vattentäta skott. Våra aktiviteter är ålders- och klassanpassade. Det är ett maktmedel som inte märks, en diskurs som vi internaliserat och till och med tror att vi gillar. De sociala ingenjörerna har lyckats. Var sak finns på sin plats och låter sig omärkligt kontrolleras. Eller är jag paranoid?