onsdag, augusti 14, 2013

Extas

Willy Granqvists ord om relationalitetens kärva lag: "bristens ömkliga sekvens". Så jävla vackert uttryckt. Och fortsättningen som är mer av en klassisk metafor: "två grenar som vidrör varann i blåsten". Vet inte om det är exakt återgivet. Men det motsatta skulle väl vara extas. Åtminstone utifrån de gängse beskrivningarna. Att uppgå i något och förlora sig i det. Kate Bushs senaste skiva heter "50 Words for Snow". Där finns bl a en sång om någon som älskar med en snögubbe som sakta smälter bort och försvinner. På Laurie Andersons senaste skiva Homeland dyker också snön upp. Hon sjunger bl a:

If somebody asked me to design a religion
I would make it all about snow.
No good or evil and no suffering.
Just perfect crystals spinning
In ecstasy ecstasy ecstasy ecstasy.

På en särskilt cool beach club i Neapelbukten har vår bedagat eleganta värdinna signora Bormioli ordnat in oss och som vi förstår med viss möda lyckats få oss placerade i solsängarna a la primera ligna. Där ligger jag och läser Judith Butlers essäsamling "Osäkra liv, sörjandets och våldets makt" och saker faller på plats, kanske pga värmen och de caipirinas som serveras. Butler nämner extas på ett hoppingivande sätt som ett sätt för förtryckta grupper, t ex 70-talets kvinnokamp och gayrörelse, att nå bortom något som är instängt och normativt. "Jag tror att jag, om jag fortfarande kan tilltala ett 'oss', eller innefatta mig själv i det begreppet, så talar jag till de av oss som på sätt och vis lever utom oss själva, oavsett om det är av sexuell passion, emotionell sorg eller politisk ilska." 

Butler möjliggör genom sitt skarpsinne och sitt vackra språk oavsiktligt en förståelse av det Laurie Anderson och Kate Bush förmedlar och som jag hade svårt att fatta, det om extasen. Genom Butler blir extas en motståndshandling och något som vi behöver känna respekt inför. Jag har alltid misstänkt att de artister som jag gillar är queera i en djupare omedveten mening. Och att de artister som tråkar ut mig saknar den kvaliteten. Att älska med en snögubbe och att skapa en religion om snö är att bryta ned något, låta det upplösas och låta oss bli medvetna om att "vi upplöses av varandra". Granqvists ord om bristens ömklighet kan ses som den motsatta och melankoliska positionen, förnekandet av sorgen och kvarhållandet vid idén om en total autonomi. Det är nästan inte nämnbart, men jag kan inta låta bli, att tänka på att Granqvist tog livet av sig. Och att han gjorde det efter en serie diktsviter om att vara instängd, upplöst i ett mörker eller innefrusen i is. Fasthållandet vid idén om autonomi och förnekande av beroende och sorg kanske bara kan leda till den positionen, om man ihärdigt behöver förneka något som är hotande (i Granqvists fall hans egna otillåtna förnimmelser?).

Det finns något väldigt hoppingivande och djup empatiskt i Butlers texter. När jag skriver det här sitter signora Bormioli i telefon med en särskilt fullbokad restaurang och övertalar ägaren att ta emot "detta bedårande par" till kvällens middag. Tankarna går till hur hennes sparsamt möblerade salar och hennes på höga klackar vingliga stramhet deltar i en befrielseprocess som är nödvändig (och endast i hennes samhällsklass och endast till viss del möjlig) för en kvinna i ett sexistiskt katolskt land som Italien. Jag gissar att hon är bekant med fenomenet extas.