fredag, februari 03, 2012

Om glassens sedativa funktion

Om man inte kan hitta ett hem i sig själv så kan man göra det i böcker. Filmer är för opålitliga. Jag vet till exempel inte om jag sett en amerikansk film som inte slutat med att jag känt mig manipulerad. Såg The Descendants igår. Det är en film som fått lysande kritik rakt av. Det är faktiskt ganska obegripligt. Den är förstås välgjord och lite witty, men den är förljugen. Det är som om en amerikansk film anses bra om den tagit bort de värsta bitarna av cheap sentiment. Men räcker det? Stommen av unkenhet finns ju kvar ändå, både i och utanför bild. Egentligen tror jag man ska se en film som en nerfälld ridå varunder det försiggår ett sorts idéinnehåll. Det är det som är ur bild som räknas. Och i The Descendants händer samma sak utanför bilden som det gör up front i alla amerikanska filmer. Man slipper bara se det, men det gör inte historien bättre. Det handlar om en vit heterosexuell man, elegant spelad av George Clooney med en ibland frampressad tår i ögat, som försummat sin kärnfamilj och som sen bättrar sej. I slutscenen sätter han sig bekvämt tillrätta med barnen i en soffa och äter glass. Jag önskar att jag hade sluppit se det.
Har någon skrivit en uppsats om betydelsen av glass i amerikanska filmer? Kan någon göra det? Här kommer en abstract: Glass i amerikansk kultur symboliserar en sorts len välgörande stämning av eftertanke och (ibland melankolisk) förnöjsamhet. Den kan symbolisera eftertanken i olycklig kärlek (tröst) eller i att ha kämpat klart och nu fått rätt att njuta (seger). Glassen tjänar som ett medel att motverka tittarens abjektion och låta han/hon/hen dras in i den skenbart identifikationsskapande atmosfären av att åtrå något och till slut få det eller inte få det men ändå till slut få det. Ofta handlar det om att få rätt, eller få monogam kärlek. Glassen kan dyka upp innan själva peripetin när huvudpersonen tror att slaget är förlorat, eller i slutet då slaget de facto är vunnet. Glassen är söt och sval som en berättigad hämnd eller som ett ersättningsobjekt. Oavsett vilket är glassen förstås det goda bröstet för tittaren. Det som man kämpar hela vägen över mammas mage för att nå fram till. Och när man lyckas blir man lugn. Således kan amerikansk filmglass ses som den sederande finalen i en katarsis, i form av den eviga kampen om bröstet. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det förmodligen är amerikanska filmer och teveserier som gjort mej laktosintolerant.

Som Margo Channing sa: - I detest cheap sentiment.