PW igen

Det finns en speciell anledning till att jag läser om alla romaner av Patrick White en gång till, och dessutom hans självbiografi Flaws In the Glass och en bok om hans verk, utgående från temat om "den Andre". Han fyller nämligen hundra år nästa år. Om han hade levat. Han dog 1990 och efterlämnade sin grekiske sambo Manoly Lascaris som han levt med i över 50 år. De träffades i Nordafrika under andra världskriget då de båda tjänstgjorde i armén. De flyttade vid krigsslutet till Alexandria där Patrick White skrev boken The Aunt's Story, sittande på en balkong vid en gata mitt inne i Alexandria där kaoset av sinnesintryck enligt honom själv bidrog till porträttet av the aunt, Thedora Goodman, den första av hans särlingar till romangestalter. Theodoras mor dör och hon, ensam i världen, reser till Europa där hon tar in på ett hotell på rivieran och blir sittande i deras jardin exotique, under en monstera deliciosa. White inleder det avsnittet av boken med ett citat från Henry Miller om "mognadens stora fragmentisering". Theodoras utveckling som romankaraktär går just åt det hållet, mot en tilltagande psykisk fragmentisering som är en sorts undergång men som på vissa sätt framstår som en välsignelse. Hon slås emot den nyktra omvärlden inbäddad i sin egen outgrundliga värld, det är riktigt vackert skildrat. Hans nästa roman Riders in the Chariot heter på svenska De fyra utkorade, och det finns nåt vettigt i att kalla dem för utkorade, för alla Whites romangestalter är det på något sätt. De är udda på ett diskret och undflyende sätt, och genom deras ögon betraktar man det omgivande så kallade samhället. Deras mission är oklar men handlar kanske om att vara just främmande. White skulle aldrig ha kunnat vara amerikan eller engelsman. Hans skrivande måste ske i imperiets utkant, i hans fall Australien. En engelsman skulle aldrig kunna titta runt hörnet på det där sättet. Och en amerikan skulle behandla samma temata alldeles för övertydligt. Nej jag tar tillbaka det, en judisk amerikan skulle han ha kunnat vara, typ Isaac Bashevis Singer (läste de varandra?). Men han skulle också ha kunnat vara latinamerikan. Fast nu måste jag dra mej tillbaka från nåt slags etnifierat gungfly. Men egentligen är det en sak jag har funderat på, att det borde finnas ett begrepp motsvarande det underbara ordet heternormativ, fast som handlar om kulturellt (och/eller) etniskt ursprung. Iofs finns ordet orientalism, men det handlar ju mest om det västerländska betraktandet av den muslimska världen. Och diskurs är för snårigt och stort. Etnonormativt skulle kunna funka. I svensk politik brukar man uttrycka uppskattning över människor som vill bli som "oss". Det kallas för integration och det är jätteviktigt. Att bli svensk är kanske förutom att man lär sig tala svenska utan brytning att man gillar naturen, fläskkött, att förakta äldre människor, att bli för full och att gå förbi och inte låtsas se om någon blir nedslagen i tunnelbanan. Än så länge verkar integrationen inte helt ha lyckats kan jag säga, det har jag sett på nära håll.
Vad jag egentligen försöker säga är att jag håller på och läser om ytterligare en roman av Patrick White, den som kanske blev lite av en bestseller på 70-talet, The Twyborn Affair. Den anses av många, bl a Whites biograf David Marr, som hans främsta. Jag håller inte med. För mej är den lite som Ingmar Bergmans Höstsonaten, ett verk som är lite för typiskt för sin upphovsperson. Bergman sa om Höstsonaten att han hade gjort en "bergmanfilm". Det är som om White i The Twyborn Affair vill hamra in budskapet, eller budskapen. Fast helt underbart gestaltat. Språket är som i alla hans böcker sådant att man vill memorera varje rad, även de man inte alls begriper. I synnerhet de man inte begriper, men har en känsla av att man ändå fattar. En queerroman för övrigt. Huvudpersonen Eudoxia/Eddie/Eadith överskriver de flesta barriärer. 
En person sa till mej att han blir skrämd av personer som gillar PW. Jag fick aldrig veta varför men jag tror att det var av något svårbegripligt akademiskt skäl.
Fortsättning följer.

We mind, but we don't care

Jag vet inte om det är en depression jag har, det kanske bara är en recession. Men det är nånting som pressar inifrån och ut. Som en svart svällande sörja. Och nu kom det där ordet sörja igen. Jag tycker i alla fall att man, förutom att avskaffa upphandlingsförfarandet inom vården, borde lagstifta mot separationer. Eller arbeta förebyggande genom att inte inleda något som man sedan kanske måste avskiljas från. Det gör för ont. Men det handlar inte bara om det. Jag har en känsla av att samhället har lossnat från sitt fäste och att det alltså inte bara är jag som är osammanhängade. Eller om jag menar sammanhangslös. Sedan jag skaffade bil lyssnar jag på P1 och kommer till jobbet omskakad och huller om buller. Den fasansfulla radiokanalen har på nåt sätt rört upp den där sörjan. När jag väl har parkerat behöver jag egentligen gå och lägga mig. Inte gå och arbeta i den nedläggningshotade landstingsvården. Först var det den arabiska våren. Jag vet att jag grät för vindrutetorkarna hade ingen effekt. De som torterats av militär och polis i Egypten och Syrien riskerar, om de lyckas fly, att hamna i det sverigedemokratiska Jämmerdalen. Där kommer de erbjudas effektiv korttidsbehandling i We Minds nya tortyrcenter.

Det finns en manual för varje form av lidande. En manual för varje empatisk gest. Jag kan bara inte hitta den. Det finns en outtömlig brist på förståelse hos landstingets beställare. Det finns en byråkrati som förhåller sig opåverkad av känslor. Och det är ju egentligen bra. Magkänsla är, precis som sunt förnuft, livsfarlig. Men det borde finnas någonting annat. Någon sorts kontakt med sig själv. Jag vet inte. Insåg plötsligt att separationer nog redan är avskaffade. Eller åtminstone manualiserade. Undrar om Söderbokhandeln har köpt in någon manual för sorg och smärta. Eller kan man istället ladda ner en brandvägg mot affektsmitta?

Vad betyder egentligen we mind? Jag har för mej att det betyder att man är emot något. Do you mind? Yes, I do mind. Det är något man vill att den andre ska upphöra med. Något beteende som man släcka ut. Det hänger inte ihop, eller också har jag tappat fattningsförmågan.