fredag, oktober 22, 2010

Två bra saker

En under bar sak hände igår: Till favvobokhandeln jag gick, med bestämda steg, över den kusliga Medborgarplatsen, Stockholms motsvarighet till Röda torget, för att köpa och handla in den roman som jag vet kommer att fylla mej och inspirera mej under säkert hela långa vintern: 2666 av Roberto Bolaño. Jag höll i den tunga tjocka boken som i en flytdyna i simskolan. Gick ned i tunnelbanan. Som en sköld mot den sorgliga åsynen av alla trötta människor inmurade i pissgrått kakel höll jag den otroliga produkten. Jag undrar hur man gör om man inte kan läsa. Vart fan tar man vägen med blicken.

En underbar sak hände i morse. Jag vaknade kl 0600. Tittade på mobilens display och såg att jag fått två sms. Båda handlade om lilla Inga, min nya brorsdotter. En bild också på en sovande bebis som tryckte sin gapande mun mot mammans hud. Lilla Inga. Hon föddes medan jag sov. Och när jag drog ifrån gardinerna såg jag första snön täcka marken. Medan kaffet tillverkades tittade jag ut genom fönstret och kände att världen var annorlunda. Jag borde inte förminska såna saker. De har verkligen betydelse. Kanske all. Men jag vågar inte tro det. Hela dagen har jag i alla fall hållit mej varm av tanken på lilla Inga.

Osökt kom jag att tänka på något så skrämmande som foglossning. Fast av mer själslig karaktär. Mina mardrömmar låter sig alltmer beblandas med min idé om verkligheten. Saker har lossnat ur sina fogar och förenats på nya oroande sätt. När jag vaknar undrar jag vad som är sant och vad som inte är sant.

Man är ofta försjunken i tankar. Det handlar om outhärdligt banala saker som: Hur gör man kalops? Men idag var jag faktiskt försjunken i tankar på två svårfångade begrepp: transcendens och dissociation. Hur förhåller de sej till varann? Borde jag bli orolig över mina återkommande transcendenser? Är de en flykt från verkligheten? Jag kan inte få svar på det förrän jag fått klar för mig vad som är verkligt och vad som inte är det. Jag kan knappast lita på dagstidningarna. Man dissocierar inför det outhärdliga eller övermäktiga. Men transcendens tycks mej mindre reaktivt, en klarhet som sköljer genom hjärnan. Det finns ju ingenting som säger att verkligheten är trovärdig.

Ritualerna, de tjänar en hårt hållen illusion om närvaro. Mitt i deras utförande kan ett mellanrum av inspiration uppstå. Jag läser alltid dagstidningen på samma sätt, börjar med huvuddelen, ledarsidan och alla dramatiska händelser och minst ett par krönikor. Sen tittar jag på vädersidan. Men mitt i alltihop pågår en transcendens. Jag är någon annanstans, kognitioner, emotioner, minnen, samtalsfragment i en salig röra.



What are days for?
To wake us up, to put between the endless nights. (Laurie Anderson)