Könet är ingen konstruktion

DN skrev att Alice Munro aldrig kommer att få Nobelpriset eftersom hon inte är tillräckligt grandios. Det var i alla fall andemeningen. Det fåtal kvinnor som får Nobelpriset i litteratur får det för lång och trogen tjänst, en ersättning för det grandiosa. Om en kvinna ska få Nobelpriset redan i medelåldern bör hon ha mäklat fred i mellanöstern eller botat aids. Det räcker liksom inte med böckerna, litteraturen. Tror jag. Dessutom sysslar Munro med något så omanligt som förvirring. Inga stora ord, inga riktningar, inga budskap. Bara människor som försöker fatta vad de håller på med medan de lever. I en av novellerna i Äpplen eller apelsiner frågar sig huvudpersonen hur det skulle vara om man levde sitt liv som om man ska dö. Hon svarar själv att det skulle vara annorlunda. Men hon törs inte säga det på allvar. Hon säger ordet lite ironiskt skämtsamt. Kanske för att gömma sig.

Om Alice Munro var konstnär på 1600-talet skulle hon nog vara Vermeer van Delft. Det exakta, nästan fotografiska. Den tunna färgen. Och samtidigt detaljen, nästan vilken som helst, som man bara kan titta på och tänka: det där är konsten, det där är livet. Så där är det. Det är en enorm lättnad när någon sätter ord på det, eller hur.

Och Lokko skrev att det kanske blir Kate Bush som kan anses ha format pophistorien snarare än David Bowie. Det stämmer naturligtvis. Vem orkar lyssna på Bowie eller de glamepigoner som följde efter. I vågsvallet ser alla blöta stenar vackra ut men när man plockat dem och burit hem dem och lagt dem på verandaräcket ser de bara för trista ut. Kate Bush musik är oupphörligen fascinerande. Från The Dreaming, när hon bestämde sig för att använda sitt geni på allvar, till Aerial. Hon passar inte in i den manliga bilden av pop/rock. Det ska vara ett band, helst unga vita heterosexuella medelklasskillar. Det handlar förstås om identifikation. Om jag var ett sånt band skulle jag gå och gömma mej. Eller leta rätt på en svart kvinna, en dragqueen, en vaktmästare. Vad som helst som kunde spräcka den där svettiga spegelbilden.

När jag cyklar till och från jobbet passerar jag både galgbacken och kolerakyrkogården. Det ger en klangbotten som det heter. Åt vår jordiska upptagenhet med futtigheter. Massgravar av fattiga bortglömda stockholmare, the small people, fast inte så små som vi är nu för tiden. Men kanske mindre upptagna med sina jagprojekt.

Men jag har läst att 90-talisterna månar mer om familjen, naturen och tryggheten än tidigare generationer. Det låter som en backlash. Kanske Wetterstrand och Hägglund kan hitta ett sätt att gemensamt surfa på det. Men jag vet inte om det stämmer. De är nog bara trötta. Varje ny generation föds med nån sorts immunitet mot tidigare generationers skitsnack. Myterna ljuger nästan alltid. Jag ser fram emot nästa generation. Som reser sig ur askan av de utbrända idealen och tillåter sig att våga vara förvirrade.

Vi som steg av i Bagarmossen

Vi steg av i Bagarmossen. Efter resan från stan var det bara vi kvar. De som skulle ända till Skarpnäck var lätt räknade. Tre. Vi som steg av i Bagarmossen hade ett osynligt band mellan oss. Vilket kanske förstrött noterades av de två väktare som stod på perrongen. De stod och tittade på det ankommande tåget, på dörrarna när de öppnades och på oss som steg av. Den där andlösa stunden när tåget helt har stannat och dörrarna ännu inte har öppnats. Och sedan när dörrarna öppnas och vi som stiger av i Bagarmossen steg av. Det var något som förenade oss men ingen av oss låtsades om det. Vi var tilltufsade av det blöta vädret och flera av oss hade lite svårt att gå. Jag vet inte varför. En hade till och med rullstol. Jag hade ont i en punkt på vänster sida av vänster trampdyna. Det var antagligen få av oss som helt och hållet befann sig i ett tillstånd av förnöjsamhet.

Vi sällade oss i kön till rulltrappan. Bakom oss hade vi redan och oberört lämnat de tre personer i sista vagnen som valde att fortsätta resan. Under vägen upp med rulltrappan skingrades långsamt den gemenskap som uppstått i det faktum att vi rest tillsammans med exakt samma tåg och klivit av på exakt samma station samtidigt. Samtidigt som vi rörde oss på ett likartat sätt, beslutsamt men samtidigt tveksamt. Vi steg upp på rulltrappan som om vi inte var säkra på att vi fattat rätt beslut när vi valde att stiga av i Bagarmossen. Eller ens valde att stiga på tåget som visade sig färdas dit. Eller ens hade något val. Först lättnaden i att tåget äntligen ankommer Bagarmossen. Sedan lättnaden i att dörrarna äntligen öppnas. Sedan vidtog möjligen andra tillstånd, mer dova och flyktiga. Tveksamheten inför rulltrappans uppfordrande enkelriktning. Den obönhörligt annalkande separationen från samhörigheten vi var tvungna att bortse ifrån och kanske inte ens önskade.

Tunnelbanestationens två utgångar begränsar rent arkitektoniskt de outtömliga möjligheterna till vägval. Inför vägval ligger såväl optimism som depression på lur. I massan som rörde sig mot utgången var det praktiskt taget omöjligt att göra ett ickeval och bli stående, hängande, i mellanrummet mellan spärrarna och dörrarna. En sådan möjlighet borde kanske erbjudas.

Vi lever i ett fritt land men obevekligt föstes jag ändå hemåt.