Jag fortsatte kartläggningen av Nackareservatet, de tre sjöarna Söderbysjön, Ulvsjön och Sandasjön. Köpte kryddväxter i handelsträdgåden på Ältavägen. Gick med papperspåsen slängande i vinden vidare mot Hammarby Sjöstad-reservatet. Femton tusen steg. Passerade fyra, eller var det fem, sushiställen. Som inför en alltför mäktig dessert tappade jag aptiten medan jag reflekterades i de jättelika fönstren som "upplöser gränsen mellan inne och ute" eller vad arkitektkontoren hade tänkt sej för slogan. Som om det var nåt fel på gränser. Såg en bild på en toalettstol och en pedagogisk skylt med rubriken: "Det här får du inte slänga i mig." Jag fick lust att sätta mej på en kyrkogård och skriva en elegi. Men jag tog mej hem på nåt sätt och tog ett fotbad.
Häromdan läste jag nåt som kändes kusligt aktuellt för mitt bakhuvud. Jan Söderqvist skrev en krönika i Svenskan där han gjorde en association mellan På spaning efter den tid som flytt och The Wire. Mitt bakhuvud svarade med en känsla av uppenbarelse. Och till råga på allt nämner han katedralen i Chartres. Det kanske var en misslyckad cykelsemester jag kom att tänka på men det solkiga med den resan har trätt tillbaka för minnena från katedralen och besöket i Tante Léonies hus i Illiers. Och i samma tidning en intervju med Tracey Thorn. Hennes röst är väldigt fin och hennes sätt att sjunga gör att man tror på texterna. Det är nånting med hur hon drar ut på tonerna i slutet av varje strof. Drar ut dem i rymden, nästan som en suck i ett tomt rum.
Tanken på Hampstead Heath fick mej att längta till London. Det ligger närmare till hands att längta till sådant man redan har upplevt. Men om man agerar i den längtan blir man besviken eftersom man tvingas konfronteras med det där glappet som finns mellan bilden och verkligheten och dessutom med det pucko man var då. Om man å andra sidan längtar till ställen man ännu inte besökt är man en stackars eskapist.
Jag tog förresten tunnelbanan hem. Satt mitt emot två ungdomar som pillade med sina iphones. På kläderna hade de knappar som det stod rebelliska vänstergrejer på. En av dem hade en röd vimpel ihopvirad bredvid sej. De hade alltså helgat första maj. Alltmedan jag bara hade gått omkring och varit uppfylld av mej själv. Men det känns så främmande. Att förknippa rebelliskhet med socialism och första maj. Det är liksom motsatser för mej. Men jag inser ju att ungdomarna har vuxit upp med kapitalism medan jag vuxit upp med folkrörelsemoralism, en stämning av fasansfull självgodhet som säkert skadat mej för livet. Men i dessa tider är lite naiv socialism snart det enda som kan rädda oss. Det är ju inte bara burka som kommer att förbjudas. So gimme back that badge bro.
Men socialismen hör ungdomen till eftersom den antyder en möjlighet att slippa glappet mellan vad vi är och vad vi kan vara. Eller vad vi behöver och vad vi kan få. Lyssna på farbror Mikko. Han vet att man istället ska bejaka glappet, simma omkring där, omslutas. Eller kanske inte förresten.
