tisdag, januari 12, 2010


Man reser inte till Rom för nattlivet. Påven har lagt en tjock filt över staden. Således klev vi upp tidigt, så tidigt att vi fick ta en kaffe medan vi väntade på att kyrkan San Luigi dei Francese skulle öppna för sina bedjande och oss andra. Tillbedjande. Därinne hänger två av Caravaggios mästerverk, bland annat bilden här, Martirio di San Matteo, Matteus martyrskap. Man stoppade en euro i den lilla metallådan så tändes två lampor som belyste målningarna underifrån. Ljuset i själva målningen kommer från en oklar punkt ovanifrån. Målningen skildrar Matteus i dödsögonblicket, under sin baneman. Med handen sträckt mot ljuset och den palmkvist av martyrskap som ängeln försöker räcka honom. Längst in i målningen, lite till vänster, står Caravaggio själv. Han ser medlidsamt och sorgset på det som händer. Det är kanske hans sorg som målningen handlar om. Det andra rekvisita. Matteus är oväsentlig, liksom hela den kristna patetiska mytbildningen. Det eviga temat är kanske grymheten och betraktandet av den. Och genialiteten i gestaltningen. Och kropparna. Kanske handlar hela målningen om den till hälften upplysta ryggtavlan i förgrunden till höger. Liksom Vermeers Utsikt över Delft enligt Proust handlar om den lilla solbelysta fasaden som skymtar fram på andra sidan floden. Själva meningen. Smärtan. Caravaggios blick blir i så fall en gestaltning av sorgen i människans möte med den oförklarliga döden och åtrån. Det outhärdligt levandes påminnelse om förgängligheten. Jag tror det. Målningen handlar om konsten.

Sedan, en annan dag, en lång och ganska komisk vandring i Vatikanen. Kändes som om vi var i Ullared. Någon ville ha våra pengar. Med femtitusen besökare per dag som alla betalar ca femti euro kan ni ju tänka er vad mycket flis påven drar in för att finansiera sina antiabort- och antigaykampanjer. Men magnifikt är det. Om det inte vore för att man vandrar i myrsteg i en grötig mobilisering av sammantvinnade guidegrupper som försöker separera de sina från de andra. Guiden påpekade att man behöver tre egenskaper i Vatikanen: Nyfikenhet, tålamod och sinne för humor. Vi hade fyllt på av alla tre och gled som insmorda genom massan. Men allting såg mycket bättre ut i boken jag köpte efteråt.

Någon av påvarna hade skurit av alla penisar från de romerska och grekiska statyerna. Det finns ett lager av bortskurna penisar i en källare i Vatikanen. Och det var det mest bestående intrycket av den eviga staden, det bitvis bortskurna. Händelsevis hittade jag en bok om Caravaggio och Bacon. Alltså i samma bok. Kändes som om nån liksom avslöjat mej. I boken citeras Francis Bacon: "No mind can engender until divided into two."

Precis så är det ju. Det är kanske därför själen dör i det enhetliga Sverige. I Rom balanserar man hela tiden mellan olika historier, framförallt den förkristna och den kristna. Man halkar mellan den ena och den andra. Jag blev uppfylld av tanken att det fanns nånting före kristendomen. En tid när det kanske inte behövdes psykoanalys för att försöka få fatt i det bortträngda och dess neurotiska symtom. Och i Vatikanen blev dubbelheten som en luftspringa. Den katolska kyrkans centrum och samtidigt Roms enda gaydistrikt (ironisk sidokommentar av guiden). Det bortskurna sticker ut.