Nevereverland

För mig var Michael Jackson en modern människa. En tragisk människa som längtar efter sig själv. Det har stått en massa om hans förlorade barndom. Som om det räckte som förklaring. Vad var det Arthur Miller sa om Marilyn Monroe? Nånting om det ödesdigra i kombinationen psykisk störning och kommersialism? Härifrån Sverige ser det nästan ut som om den amerikanska kulturens kärna består av grundantagandet att det går att konsumera bort alla negativa affekter. Det är förföriskt. Vem vill lida? Inte jag. Jackson försökte inte sörja sin förlorade barndom. Han verkar ha vägrat göra det. Det är väl det som kännetecknar den tragiska människan. Hon vägrar sörja och agerar istället. Agerandet underlättas av att ha gott om pengar och en massa rådgivare. Det är så ironiskt att hans nöjespark heter Neverland. Insteget i Neverland leder till Ingenting. Agerandet måste ständigt intensifieras för att täcka det ständigt vidgande hålet i själen som uppstår i flykten från sorgen. Och det funkar ju inte så det är liksom följdriktigt att det sen krävdes lugnande tabletter i allt större omfattning. Kanske är det därför hans musik är så ytlig. Den verkar inte ha haft nån annan källa än själva flykten. Det är det som är så modernt. Nån borde ha tagit honom om axlarna och lett honom till en stadig och moderlig terapeut. Inte Elisabeth Taylor. I en intervju för länge sen råkade MJ undslippa sej nåt negativt om sin pappa. Det uppstår då ett ögonblicks panik i hans ansikte. Han vänder sej till kameran och säger med en vädjande nästan tårfylld blick: "Sorry dad!" Det är det mest berörande jag upplevt i relation till Michael Jackson. Synd att han inte själv förstod hur sorgligt det var. Eller det kanske han gjorde egentligen innerst inne. Vem vet, inte jag.

Midsommartraum(a)

Nu skimrar lägenheten av rengöringsmedel. Och Lagaplan blänker i solen. Jag lyssnar på Kate Bush, Sunset.
Därtill hyser jag medkänsla med de irakiska grönsakshandlarna på torget. Varje morgon kl halv sju börjar de bygga upp sitt grönsaksstånd och varje kväll vid nio börjar de montera ner alltsammans. Och så samma sak nästa morgon. Den senaste tiden i isande ösregn. Alla dessa stänger som ska passa ihop och hamras fast i sina fästen. Det är ljudet jag vaknar av. Kan inte nån stadsdelsförvaltarperson ordna ett permanent grönsaksstånd åt dem? De bidrar betydligt mer till trivseln och livet på Lagaplan än till exempel den svenska kyrkans outhärdliga trivselaktiviteter på andra sidan torget. När svenska kyrkan ska ordna trivselaktivitet på Lagaplan ställer de upp ett bord och säljer läsk och kokosbollar. Tänk om Jesus kunde dyka upp med ett schysst järnrör.
Fast jag hade tänkt att det här inlägget skulle handla om debatten som uppstått på grund av "humanisternas" annonskampanj. Jag håller som vanligt med båda sidor. För att undkomma religiöst förtryck är det en fördel att vara en medelålders heterosexuell man. Det samma gäller väl kommunism. Det sant profana är till för att skydda oss andra. Så jag sympatiserar med "humanisterna". Men håller samtidigt med Göran Rosenberg som ifrågasätter kampanjen. En gul stjärna kan inte användas i en kampanj mot judendom. Det är osmakligt och aningslöst. Det är en typisk svensk form av aningslöshet. Dessutom finns det väl en hel del annan blind tro som kan kritiseras. Religionen kan ju i bästa fall innebära ett sökande. Den svenska kyrkans läskförsäljning innebär mer av en uppgivenhet. Det finns inget mysterium men det finns läsk som piggar upp. De har även ett pingisbord och ballonger. Är det svaret på de stora frågorna?
Fast egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om att det återigen är midsommar i Jämmerdalen. Jag känner mig som Olle Ångest när jag går omkring bland jordgubbarna. Det kommer som vanligt att äga rum ett firande lite här och var. Det kommer att försäljas läsk och finnas tombola och fiskdamm precis som vid alla andra högtider. Gud så härligt.
Jag måste nog börja i terapi igen. Jag vaknar i gryningen och är skitförbannad på allt möjligt. Men nånting som är väldigt positivt är att jag köpte Maret Koskinens bok "I begynnelsen var ordet". Den handlar om Ingmar Bergmans tidiga författarskap. Fascinerande. Hon visar till exempel hur dikt och verklighet flyter ihop. Bergman klagar över att han alltid har en iskallt betraktande blick, även i känslomässigt nära och laddade situationer. Koskinen visar hur han använder scener ur sina filmer för att skapa sin självbiografi. Dikt blir liv alltså. Tydligen blev Bergman själv "chockad" av boken. Det kan man förstå. Koskinen har också en skarp blick. Hon skriver dessutom njutbart. Enkelt, ledigt, effektivt. Ni kanske redan har läst boken, den kom ju för några år sen.