Anna & Anna

Konstfackseleven som fejkade ett sammanbrott och tvångsvårdades på psyket får mej att tänka på förra SSU-ordföranden Anna Sjödin. Båda är ganska unga kvinnor som hängts ut i massmedia som vore de massmördare. Båda har hanterats av samhällets övermakt. Med övervåld. Och sen blivit beskyllda för den hanteringen. Folkets röst David Eberhard (tidigare omnämnd i denna blogg!) rasar över konstfackselevens tilltag. Människor omkring mej har också låtit upprörda. Jag undrar vad det beror på. Kanske på det faktum att en ung kvinna inte ska tro att hon är något. Samhällets väktare och vårdare måste lära dem en läxa. Personalen på psyket fick sig tydligen ett och annat blåmärke (vilket jag iofs tvivlar på). Men de får grundlig debriefing. Tror ni patienterna som läggs i bälte eller tvångsinjiceras får debriefing? Man glömmer att psykiatrin är en makt vars språk är hegemoniskt. Det språket styr vår bild av oss själva och samhället. Uppdelningen i friskt och sjukt är ett sätt att fördela makt. Ambitionen är att bota eller hämma oönskade beteenden.

Psykiatrins språk. It's like elevator music. Ta en människa och översätt henne till psykiatriskt språk. Det blir inte mycket kvar men det blir hanterbart. Det är som att göra hissmusik av Stravinskij. Jag hoppas att Anna Odells ambition är att undersöka det där. Vem ska annars göra det? Jag tror att det bara är konsten som kan närma sig psykiatrin relativt opåverkad av det hegemoniska språkbruket. När pappa hade quality time med sej själv med ett glas whiskey och en bok, lyssnandes på James Last, Classics Up to Date, var jag tvungen att beklaga mej över hans musiksmak. Det var ju ganska löjligt. Men jag verkar ha en fobi för förenklingar. Occams rakkniv är för mej en obehaglig liten sak. En mycket vass liten kniv.

Språkets gränser är väl världens gränser. Och varje språk resultatet av en konspiration. En svårgenomtränglig väv varigenom vi försöker andas. På tunnelbanan kan man överväldigas av språkbruket hos de ansikten man möter. Talande blickar, gester, mungipor. Dålig hy, svett, sorg och oro. Aldrig är väl människor så oförställda som i trängseln på tunnelbanan. Man kan genom att praktisera medveten närvaro gripas av medlidande med både sig själv och andra. Det är klart att vi gärna låter oss reduceras. Någon kikar i sin diagnostiska manual eller kanske i söndagsbilagans personlighetsformulär och säger: Det här är du. Det kan vara lugnande. Jaha ja. Finns det en diagnos finns det oftast en behandling. Det kan vara till exempel stesolid eller knipövningar. Det kan finnas en stödgrupp som har möten på tisdagar. För hur lugnad man än blir behöver man tröst. Så är det ju.

Ninna ninna ninna na, här är dagens boktips

Några fler besvikelser? Nånting annat jag kan beklaga mej över? Nån att skylla på?
Under jullovet återupplevde jag den förunderliga befrielsen i bokläsning. Mitt projekt bestod i att försöka ta mej igenom nån ny roman, nån aktuell, nån som normala människor i samtiden läser. Utan att genast drabbas av det där gråa missnöjet. Det lyckades över förväntan. Härmed kan jag rekommendera Haruki Murakamis roman Fågeln som vrider upp världen. Den bygger upp en fantastisk intrig. Måste ha hämtat inspiration från Orhan Pamuks Den svarta boken. Båda handlar om en fru som försvinner och om den borttappade maken som försöker orientera sig. Murakamis huvudperson är dock mer reaktiv medan Pamuks borttappade make aktivt söker efter djupare förståelse. Båda romanerna tar upp frågan om föränderliga utbytbara identiteter. I Pamuks fall våra dubbelgångare som går omkring på jorden. Och att allting redan finns. Allt vi tänker och känner, allt vi tror att vi är. Pamuks svarta bok är kolsvart. Mer raffinerad än Murakamis som efter den långsamt tätnande mystiken mynnar ut i nånting i sammanhanget trivialt. Men som är fruktansvärt underhållande fram till dess. Huvudpersonen är en lallande idiot som bara drabbas av saker. Han är tom och låter sig fyllas. Bifigurerna är underbara, den ena efter den andra. Särskilt Kanel fascinerade mej. Det var länge sen jag blev kär i en romanfigur.
Och därefter vidtog den obligatoriska läsningen av årets nobelpristagare, Le Clézio. En tråkmåns trodde jag som hade ett vagt minne av nån träig roman på 80-talet. Men det som kan verka tråkigt kan i själva verket vara djupt allvarligt och äkta om man bara ser till att mogna lite. Så läste jag Vandrande stjärna om den judiska flickan Esther och hennes palestinska olyckssyster Nadjma. Ett rop rakt in i Gazas ruiner. När Esther och hennes mor som överlevande spillror efter Förintelsen kryper i land i den palestinska sanden samma dag som staten Israel utropas möts Esther och Nadjma en kort stund. Esther på väg in, Nadjma på flykt. Nadjma ser i Esthers ansikte sitt eget öde.
Så effektivt har ingen annan sammanfattat mellanösternkonflikten.
Esther bär hela livet med sig minnet av Nadjma, som den enda som kan förstå vad hon själv har varit med om.
Det finns israeler som är förtvivlade över invasionen i Gaza. Det finns palestinier som avskyr Hamas. Vad krävs för att de ska höras undrar man.

Vuxna människor

Vad är det som gör en vuxen människa? Förmågan att längta efter en sak och samtidigt göra något helt annat? Att vistas i bristens ömkliga sekvens?
Den man är och den man vill vara, två trädgrenar som av en olyckshändelse vidrör varann i blåsten.
Vi vill gärna att det slutar blåsa. Vi strävar efter att bli nöjda och må bra. Samtidigt vet vi att det blir isande tomt och meningslöst de få gånger vi lyckas. Det är en spännande paradox.

Varför är all svensk kultur så barnvänlig? Jag skulle vilja se nåt barnförbjudet. Vad ska barnen längta efter om det inte finns nånting barnförbjudet? Det finns inte en utställning som inte är gjord för barnen. För att barnen inte ska ha tråkigt. Och nästan varenda svensk film är gjord av barn för barn. Även om det inte verkar så vid första anblicken. På tal om filmen Låt den rätte komma in. En urdum historia. Linjärt och förnumstigt berättad. Ännu en sprittning i den leda själen.

Det verkar som om alla jag känner har läst Harry Potter och sett de ledsamma Sagan om ringen-filmerna. När jag säger att jag inte vill läsa Harry Potter uppfattas jag som snobbig. Eller som en person som inte har kontakt med barnet inom mej.
Men barnet inom mej är inte alls barnvänligt. Det är ingen liten Harry Potter som dväljs där inne.

Infantiliseringen kommer väl från Amerika, precis som finanskrisen.
Filmer som Överflödiga människor (Cantet), Pianisten (Haneke) eller Mulholland Drive (Lynch) är gjorda av människor som är intresserade av att komplicera nånting. Den enda bra svenska film som gjorts det senaste decenniet är Farväl Falkenberg. Den fick nån form av finansiellt stöd men inte i närheten av vad till exempel Colin Nutleys pekoral Angel fick. Sju miljoner skattekronor bidrog vi med till den filmen. Det är alltid löjligt att bli upprörd över såna saker, men ska filmstödet verkligen gå till kommersiella skitfilmer?
Jag vill ha nånting att bita i.

Man längtar efter blodig entrecôte och det enda som är öppet är McDonalds.
Jag kommer ihåg när Folkpartiet tryckte upp affischer där det stod: "För ett barnsligare samhälle". Jag antar att ett barnsligare samhälle betyder ett samhälle utan tolerans, utan impulskontroll, utan förmåga att stå ut med frustration, utan nyanser och förnuft. Hur tänkte de?
Min teori är följande: Vi har förlorat språket för vårt lidande. Förmodligen av ideologiska orsaker som är svåra att undersöka. Själva grejen med en diskurs är ju att den inte syns. I tomrummet som uppstått hägrar en disney-version. Och en stor hink popcorn.

Själv har jag försökt gå i inre exil. Omgiven av några böcker, några gamla låtar och filmer som jag tycker förstår mej. Det kan inte vara nyttigt i det långa loppet.