julmys 2

Har flutit omkring hela eftermiddagen på varuhuset PUB:s klädavdelning. Det är otroligt skönt att flyta omkring där. I synnerhet på översta våningen där ytorna är stora och tomma. Man kan ta en fika där i skum belysning längs en lång bardisk. Snart går de nog i konkurs. En expedit var vänlig att upplysa om att det och det och det märket har gått i konkurs. Därav all space.

I Time var det nån krönikör som föreslog att nu i dessa kristider borde man nog bygga den där Bron till Ingenstans. Vars ritningar ligger och skräpar i nån låda. Som en satsning på infrastrukturen.

Jag har alltid trott att infrastruktur var nånting man hade inombords. I bästa fall. Så länge man håller en cynisk distans kan man bli fascinerad av Krisen. Jag skulle vilja att vi såväl finansiellt som emotionellt går i borgen för varandra. Men jag vet inte hur man gör. Jag kan inte ta hand om mej själv. Jag kan inte se om mitt eget hus. Jag tycker det är så ointressant.

Jag vet inte hur det ser ut i resten av stan men i Bagis tycker jag mej se övergivna barn. Jag pallar inte att se det. Men det står barn, typ syskon, och hänger i regnet. De verkar inte ha nånstans att ta vägen. I alla fönster tindrar det av julmys. I går kväll låg jag i soffan och orkade inte läsa för jag kunde inte skaka av mej alla övergivna barn. Och det finns ingen. Ingen varm famn. Ingen som går fram och frågar hur det är. Ingen socutredning för den är nedlagd. Har hört folk berätta att när de hamnade på BUP eller Soc som barn så såg de till att vara välartade och säga att allt är bra. De trodde att det var så man gjorde. Och de Professionella lät sig övertygas och utredningen las ner.

Man kan ha som ambition att mena varje ord man säger. Men barn har inte den ambitionen. De vill göra vuxna nöjda. Vi kanske borde lura alla övergivna barn att det är någon som vakar över dem. Någon som inte syns. Som vill dem väl. Barn är så lättlurade. En del tror till och med på tomten. Själv var jag rädd för tomten. I min förvirrade lilla hjärna var tomten en inbrottstjuv. Allt kom sig av att det fanns en bonad på väggen. Den föreställde en tomte med en lykta och en nyckelknippa. Jag trodde det var en tjuv. Utklädd till tomte. Jag kunde inte passera den där bonaden. Pappa vände på den så jag inte skulle vara rädd. Alla skrattade. Jag fattade inte varför.

julmys

Har läst en bok om sjukdom och död, Philip Roths Everyman. Rekommenderas.
För övrigt är existensens grundvalar ett helvetes gungfly. Det är inte kris som leder till utveckling. Till exempel finanskrisen leder till extremism. Det är perfekt jordmån just nu. Glänsande svampar poppar upp, svarta eller vita. Se bara på Grekland. Den tunna hinnan har brustit.
I DN, som jag inte kan sluta läsa trots att den är hemsk, ger privatekonomerna rådet att man ska se om sitt hus. Varför ger de inte rådet att man ska hjälpa varandra. Det är bara every man for himself. Och på nästa sida ännu fler klibbiga julrecept på glöggkryddade fetkorvar & mumsmums & skit. Det växer i munnen.
Själv önskar jag mig en volvo i julklapp. För att ännu mer frossa i glappet mellan vad jag vill och vad jag kan få. Det är där lekutrymmet finns. Det finns nästan ingen annanstans. Drömmen, önskedrömmen, önskelistan. Ligga och skvalpa i sin varmkalla längtan.
Finanskrisen har underlättat diagnosticerandet av samhället. Det rör sig definitivt om en borderline personality disorder. Först det regressiva aggressiva ohämmade lustbejakandet. Illusionen av tillfredsställelse. Sedan när pengarna är slut kommer svartmålandet, nedvärderandet. Bristande frustrationstolerans. Snart kommer säkert syndabockarna också. Sverigedemokraterna ökar sin andel i enlighet med borderline-karaktärens behov att projicera allt oönskat på andra.
I've seen the future brother. It is murder.
Go jul.