söndag, juni 22, 2008

Norén









Jag har läst att 70 % av svd.se:s läsare skulle känna sig säkrare med en gasmask. Vad betyder det?

I vilket fall fortsätter jag med Lars Noréns "skandalösa" dagbok. Den liknar de s k borgerliga pjäserna som han skrev på 80-talet, Höst och vinter, Sanning och konsekvens, Bobby Fisher bor i Pasadena m fl, i mitt tycke geniala pjäser. Karaktärerna i de pjäserna har i enlighet med den klass de tillhör tillägnat sig ett språk för känslor som gör att de pladdrar sig fram till avgrundens brant. Det fanns ingen annanstans att ta vägen än in i det sköra och sårbara som pladdret tjänat att undvika. Ungefär så är det med dagboken också. Den beskriver ett tillstånd av tystnad.

Han är 56 år när han börjar föra dagboken. Han känner sig gammal och ful. Han röker för mycket och tränar för lite, sover dåligt, käkar Fontex utan att man riktigt förstår varför, oroar sig för sjukdomar. Ständigt köper han nya kläder eftersom han upplever att han bara har gamla trasor att ha på sig. Han är omgiven av människor med cancer och alkoholproblem. Han längtar hela tiden någonstans, hem eller bort eller att få vara ensam. Till skillnad från t ex Maja Lundgren, Unni Drougge eller Carina Rydberg lämnar Norén bara ut offentliga personer i boken. Den är dessutom inte någon vendetta som de nämnda kvinnornas böcker. Han är mest kritisk och skoningslös mot sig själv. Att kalla dagboken för "en hink med skit" som Schottenius gjorde tyder på att hon inte läst den. Hon hade väl inte tid. Det är ju ändå typ 1500 sidor. Hon kanske bad en assistent leta upp det avsnitt där hon själv omnämns. Norén är också väldigt stressad. Handlar hans längtan om att han fastnat i en omedvetenhet om sina djupare behov? Fastnat i en omedvetenhet = endast delvis lyckats tränga bort ett djupare behov. Av vad? När jag läser dagboken vill jag säga till honom att lägga av med all skit och dra sig tillbaka och skriva. Sluta shoppa, sluta bli förälskad, sluta gräla, sluta försöka vara chef, sluta försöka adoptera barn. Sluta leva? Texten gestaltar en konflikt mellan att reducera och att belamras. Är det en allmängiltig konflikt? I vilket fall sa Norén själv i en intervju att eftersom hans pjäser blivit alltmer ordkarga så uppstod ett behov av att få vara mer ordrik, därav dagboken. Alltså en kamp mellan reduktion och expansion, båda behäftade med faror: att det blir ödsligt eller att man blir uppäten. Då blir själva relationen till orden en gestaltning av det svårlösta dilemmat distans kontra närhet. Den livslånga närmandefasen. Gå in i men ut ur. Ut ur men in i. Svår- eller olösligt.

lördag, juni 07, 2008

Klagaplan

Ettusenfemhundra nynazister demonstrerade på Karlaplan igår. Jag antar att judarna som bor i trakten höll sig inomhus. Om jag hade haft vägarna förbi Karlaplan igår så hade mina ben förmodligen börjat skaka. Sådär som de gör när jag upplever en kombination av grundaffekterna skräck och raseri.

Här på Lagaplan var allting till en början frid och fröjd. Ett kommunalt finansierat firande med kulturskolans elever ägde rum utanför vårt fönster. Det fanns kanske inte så mycket publik men det förstärkte bara den svenska känslan. Samtidigt som kulturskolans elever framförde en cover på The Knifes Heartbeats utbröt ett bråk utanför restaurang Caprese på andra sidan torget. Det föreföll vara ett domestic drama som pga värmen hade flyttat utomhus. En man skrek på nåt slags gangstaengelska till en av gästerna på uteserveringen. "Fuck you man! Fuck you asshole." Och sen slog han omkring sej. Det var så hjälplöst. I alla fall bildades det nån sorts pöbel som slog ner mannen. När han reste sej var han blodig i ansiktet och hans tröja var sönderriven. Men det mest bekymmersamma var den rush av adrenalin som rusade genom min kropp. Det var som om en del av mej njöt av situationen.

När jag är på väg att somna, eller åtminstone slumrar, är det som om en sjunkande känsla tar mej ner till ett annat skikt, och därnere har det flera gånger hänt att jag avlyssnat en pågående konversation, eller snarare debatt, mellan två individer. Eller två röster. Den ena försöker övertyga den andra och de använder alla möjliga argument. Jag hinner inte uppfatta ämnet men jag hinner tänka att jag ska lägga argumenten på minnet. Men sen är det som om jag tvingas ut ur slummern och tillbaka till sovrummet. Allt har gått förlorat men jag har en känsla av att debatten pågår även om jag inte är där. Ständigt finns det en sorg och en brist. Ju mer adekvat man försöker vara, desto mer går nåt annat förlorat som egentligen är mer väsentligt. Än att vara adekvat. Hela tiden känns det som om jag motarbetar mej själv. Det enda som återstår är de hastigt uppflammande förnimmelserna av nånting.