Hej hej

Som Kristina Lugn sa: "Det fanns en tid när jag var villig att knäcka näsbenet mot vilken fönsterruta som helst bara för att någon skulle vinka åt mej."

Jag vill inte att nån ska vinka åt mej men jag kan inte låta bli att titta in genom fönsterrutor. Jag tittar bara i förbigående och lyckas sällan fånga nånting alls förutom ett mystiskt skimmer, ett lugn. Jag vet inte hur de gör. Vet inte hur man använder ett hem. Tiden verkar stå stilla. Allt verkar så självklart. Jag har fortfarande den där idén om ett hem som nånting min analytiker nästan inte kunde låta bli att ironisera över, ett hem som ett kloster. Fast inte i puritan mening. Fuck no. Men ett hem där jag inte behövs.

Tittade igenom några av mina gamla blogginlägg och blev generad. Det är precis som med ett hem, man vill hela tiden vara nån annanstans. Därför känner jag ofta en press att skriva ett nytt blogginlägg så att ingen ska hinna läsa det föregående. Jag kommer en regnig dag att redigera, ändra och ta bort. Men det finns väl ändå kvar nånstans. Och riskerar att hinna ikapp mej ungefär när jag börjat tro att jag blivit en ny människa.

Det här kommer jag t ex att stryka när jag får tid: Pär Lagerkvist kom till mej i ett inspirerat ögonblick på jobbet och nu kan jag inte släppa honom. Det var strofen "Jag är en lus i min moders hår." Har för mej att det är ur Kaos men tyvärr har jag inte den boken. Letade i antikvariat och hittade Samlade dikter men där var inte den strofen med. Så kanske har jag drömt den och projicerat den på PL. Men om nån vet så meddela mej.

Jag undrar vad som skiljer människor som är förtvivlade över existensens villkor från de som är nöjda och glada och "fångar dagen" och "lever i nuet". Vad är det som gör att somliga river sej till blods mot molnens frusna trasor? Varför är vissa av oss bortskämda svenskar gripna av förtvivlan istället för tacksamhet? Det verkar så onyttigt. Pär Lagerkvist tillhörde väl de förtvivlade. Men han verkar ha varit förankrad i sig själv, i direktkontakt med sitt inre barn. Därför kunde han protestera mot nazismen medan de flesta svenskar var nassar. Alltså jag hoppas att ångesten är en arvedel och inte en onödig belastning. Folk verkar laga middag och ha det trevligt. Jag tittar in med gapande mun, en helt omedveten gestaltning av en sorts kronisk häpnad. Varför verkar alla så nöjda?

Och så högtidlighållandet av 68. Alltså kårhusockupationen etc. Den spred sig ju från Frankrike över hela Europa, de flesta kårhus i de större städerna i Västeuropa ockuperades. Pasolini gjorde sig obotligt impopulär genom att ställa sig på polisernas sida i kravallerna. Med en psykoanalytisk/marxistisk analys menade han att studentupproren var pseudouppror. Det handlade inte om revolution utan om fadermord. Det var borgerlighetens söner som gjorde sitt obligatoriska fadermord, bara denna gång lite våldsammare och dessutom inlindat i tidens politiserade nomenklatur. En pesudorevolution men dessvärre enligt Pasolini med den tråkiga konsekvensen att vi alla blev småborgare. De tunga draperierna, bakom vilka en viss tolerans och bildning varit idealet, revs ner och ersattes av ett nytt moralistiskt ljus, en idé om ett rent och öppet och sunt liv. Och en idé om att klassisk bildning är värdelös. Så vi blev alla obildade småborgare med en förkärlek för rättrådighet och själlös konsumtion. Och se er omkring. Hade Pasolini fel eh?

det här är inte ett debattinlägg

Jag klev av tunnelbanan i Bagis dimögd och dissocierad som vanligt efter jobbet och stod framför ett bekant ansikte, en gammal kollega. Det visade sig att hon bor i Bagarmossen. Hon som bättre än jag följt spåren från gamla kollegor och kursare visste att de flesta faktiskt numera bor i Bagarmossen. Det vimlar alltså av dem i trakterna kring Lagaplan. Vi pratar ett tag jag och kollegan och jag får veta att hon gjort en strålande karriär och blivit chef för en framgångsrik verksamhet vilket inte förvånade mej eftersom hon är både smart och ambitiös. Hon säger ungefär: "Vi bedriver KBT på olika nivåer." Jag säger ungefär: "Åh jag är så jävla trött på KBT. Så in i helvete trött på det!" Hon säger ungefär, eller ganska exakt: "Jag vet, men det säljer!" Vi skrattar lite åt det är så.

Bakom persiennen, försänkt i den omfångsrika biografin om Pasolini som jag redan läst en gång för länge sen, faller allting på plats. Den kognitiva beteendeterapin är vår tids marxism. Liksom marxismen en gång i tiden är KBT numera den enda läran. Liksom marxismen har den svar på allt och liksom marxismen bortser den från, eller försöker avskaffa, människans mer komplicerade nivåer, det som skulle kunna kallas själ. Liksom marxismen passar den hand i handske med ett starkt föränderligt samhälle som behöver nya ord och som inte har råd eller tid med komplikationer. Och liksom marxismen försöker den uppfostra människor. För KBT:s räkning med föräldrautbildningar, massiva utbildningar för all offentliganställd personal, olika typer av dressyrkurser för att lära människor att tänka rätt. Rent marxistiskt skulle man kunna säga att KBT försöker rensa bort allt borgerligt navelskåderi som i vilket fall bara den härskande klassen har kunnat ägna sig åt. Men med tanke på alla privata KBT-institut som anlitas för att massutbilda hela den offentliga sektorn så har nog aldrig så många skattemiljarder lagts ut på "personlig utveckling".

Det fanns en tid när KBT hade support även av intellektuella människor. Man såg den till exempel som en motvikt till den alltför dogmatiska och verklighetsfrånvända psykoanalysen. Numera är det bara ganska oreflekterade och försvarsinställda människor som talar väl om KBT. Såna som läser kvällstidningar och nästan tror på vad som står där. Men precis som marxismen först förde samhället framåt och sen rakt ner i ett cementhål har KBT kört oss ner i ett åtgärdshål där allt är precis vad det ser ut att vara. Den nya människan. Om hon inte ler och trivs med sig själv och "uppnår sina mål" har hon helt enkelt fått för lite KBT. Men ni som bor i Bagis behöver inte misströsta. Med tanke på alla kollegor med den rätta läran som tycks dväljas här kring Lagaplan vimlar det av möjligheter att få sin dos påfylld, kanske en snabb insats i kön på Ica, en exponering eller en positiv förstärkning. En blixtsnabb kartläggning av dina dysfunktionella tankemönster. You can come as you are. And pay as you go.

Lagaplan

Varje gång jag drar upp persiennerna förstummas jag av utsikten över Lagaplan. Förra helgen förrättade en överentusiastisk präst med stort blont hår en utomhusgudstjänst där höjdpunkten bestod i frisläppandet av ett knippe färgglada ballonger. De stackars frusna och förvirrade kyrkobesökare som denna gång fick sitta utomhus på campingstolar tycktes göra ett krampaktigt försök att dela prästens högstämda förtjusning när hon till synes helt oväntat rusade ut på torget och höjde och flaxade med armarna medan ballongerna svävade iväg över Lagaplan. Jag tänker inte ens försöka kommentera den svenska kyrkans fullständigt bisarra disney-andlighet som de tycks tro ska locka människor närmare Gud. Eller Gud har väl inget med svenska kyrkan att göra längre. Så jag säger ingenting. Låt dem hålla på. Svenska kyrkan har blivit en sorts andlig obsklass. Och när jag nyss drog upp persiennerna hade Lagaplan förvandlats till en marknadsplats där människor i solljuset dragit ut allt de borde ha fortsatt att gömma på sina vindskontor. Människor håller upp och betraktar de mest fasansfulla tyger och vaser som byter ägare. Antalet saker minskar alltså inte utan byter bara plats från ett vindskontor till ett annat. Finns det verkligen inget sätt att mer konstant göra sig av med sakerna? Krävs det ett kärnvapenkrig för att vi ska befrias från tyngden av dessa artefakter? När man sitter här och tittar ut över Lagaplan inser man att här kan man leva och framförallt dö. Själen har hamnat rätt till slut. Lagaplan forever.

Pasolini på Lagaplan

Solen går ner över Lagaplan och blattekidsen börjar "hänga". Eller vad de gör. Deras överskottsenergi studsar mellan folkhemmets väggar. Å ena sidan den oproportionerligt stora godisaffären som ligger vägg i vägg med Bagarmossens kyrka. Å andra sidan krogen där såväl hel- som halvalkisar sitter kväll efter kväll, vägg i vägg med Kulturskolans utställningslokal. Därav de behjärtansvärda teckningarna i fönstret. Detta måste vara folkhemmets sista utpost. Ett tomt skal. Men blattekidsen bryr sej knappast. De verkar oskiljaktiga. Det uppstår lite bråk och genast rullar två polisbilar in på det lilla torget. Det är nåt lite oroväckande med en yrkesgrupp som har rätt att använda våld. De vet på en gång vem de ska ge sej på. En svart kille som är lite längre än de andra och som gör misstaget att käfta emot. Det ger en ståtlig arisk polisman anledning att visa sina makt. Han flyger på den svarta killen och brottar ner honom på asfalten. De kvinnliga poliserna står och flinar. Blattekidsen ska lära sej veta hut. Sen drar poliserna i väg. De har gjort en insats. Nån försöker trösta eller lugna den svarta killen. Kommer han drabbas av revanschlusta och söka till juristlinjen eller kommer han förstå precis hur betydelselös han är?

När Pasolini gav ut sin första riktiga roman, Ragazzi di vita, kritiserades han från alla håll. Folk upprördes över att huvudpersonerna, småkriminella pojkar från Roms slumkvarter, inte gick i skolan på dagarna. Den katolska kyrkan förfasade sig över att huvudpersonerna inte ångrade sina synder. Kommunisterna upprördes över att huvudpersonerna inte ens i slutet av romanen skrev in sig i lokalavdelningen av PCI, det italienska kommunistpartiet. Det går ju inte att bortse från parallellen till reaktionerna på Lars Noréns dagbok. Leif Zern verkar beklaga att Norén inte skriver om en ekorre i snön en ljuvlig vintermorgon. Det är litteratur det. Istället visar han ett osunt intresse för märkesprylar. Det är DN Kultur som bestämmer vad som är litteratur. Det måste finnas ett moraliskt gott budskap. Förmodligen ett arv från 68, vilket i sin tur skulle kunna ses som den fascistoida ersättningen för religionens tjocka filt. Vår längtan och vår vanmakt måste kanaliseras politiskt eller åtminstone moraliskt. Vi står i skogen och tittar på en ekorre och har kanske med oss en ekologisk matsäck som vi snart ska avnjuta på en sten i gläntan. Medan de osunda står och dreglar i en pradabutik. Om DN kultur hyste intresse för intellektuell verksamhet skulle de kanske kunna problematisera den bilden.

"Pasolinis texter blöder fortfarande" som Lars Norén sa i nåt sammanhang.