Vad som hänt

Läser om Stalins uppväxt. Visste ni att han var en populär bröllopssångare i sin ungdom? Det är nåt speciellt med att kunna säga "och så var det Stalin som sjöng" när man berättar om sitt bröllop. Eller hur?
Att lyssna på Leonard Cohen brukar vara ett dåligt tecken för min del. Men jag vet inte på vilket sätt. Nånting med ett släpigt indolent vemod utan riktning. Hans bästa skiva är kanske Various Positions. Jag var 19 år och bodde i ett krypin på Gärdet som gradvis blev en geggarkvart pga en kompis som experimenterade med artificiell lycka och inte hade nån annanstans att hålla till. Jag svävade i ett gränsland mellan litt.vet.inst på Stockholms universitet och den intensivt mönstrade syntetfilt som utgjorde överkastet till den säng där jag låg och läste det ena efter det andra. På grammofonen spelade Cohen sina visor som för att ytterligare låta mig lossna från mina slarvigt svetsade fästen vid "verkligheten". När jag hade feber trodde jag att jag var - Raskolnikov.
Vad har hänt sedan dess? Hur väl man än vet att man inte har förändrats kan det vara omöjligt att avgöra vem man är. Men om jag fick spola tillbaka skulle jag ha gått med i en förening.
Idag sa en kollega: "Man måste ha gott om tid för att vara så pretto som du är."
Jag svarade inte att det handlar mer om graden av självcentrering än om mängden tid. Jag blev svarslös. Visste inte att det handlade om tid. Jag trodde att det snarare var ett tecken på en brist än ett överskott.
"Enslighetens kropp i samhällets kropp" skriver Willy Granqvist.
Redan på den tiden gjorde jag en god café au lait.
Vad har hänt sen dess?
Häromdan blev jag lagd på en brits i Björkhagen och ur mig skar de en godartad tumör som levt under min hud i ungefär 15 år. Nyförlöst låg den i kirurgens hand och såg ut som jag tänkt mej att allt under huden ser ut. Ett hopkok av rosa celler och en hinna som markerar dess entitet i relation till alla andra hopkok. Som en liten varelse men dödfödd. Det fanns inga tecken på att klumpen var min outvecklade tvillingbror. Inte som mannen i "Nedstörtad ängel" som har sin syster i pannan sjungandes en outhärdlig sång av smärta över sin ofullgångenhet. Eller som de där människorna man hittar i avlägsna byar i Anderna som till slut söker hjälp och man i den enorma tumören gräver fram hår, naglar, ett svagt bultande hjärta och några tänder.
De hamnar i världspressen men vad händer sen? Är lättnaden över att slippa den onödiga klumpen blandad med sorg?
All melankoli härrör ur det omöjliga och oförmågan att acceptera att det var omöjligt. Melankolin är således en vägran att inse faktum och en strävan att hålla kvar vid fantasin. Ungefär så har jag förstått oidipuskomplexets komplexitet.
Liksom ångest saknar melankoli riktning. Den är en sorg som inte fått bli sorg av vägran att inse att objektet är förlorat. Att man förlorat den oidipala kampen.

You win a while, and then it’s done –
Your little winning streak.
And summoned now to deal
With your invincible defeat,
You live your life as if it’s real,
A Thousand Kisses Deep.
- Cohen

Verkligt

Varför är fantasyböcker och människor som läser dem så tråkiga?
Det är som en litterär form av karnevalbeteende. Och finns det nåt tråkigare än karneval? För att inte tala om filmerna. Ta t ex den ändlöst ointressanta sagan-om-ringen-trilogin. Den är på ytan fantastisk och till innehållet banal. Datoranimerat trams som fick tiden att stå stilla som när man väntar på nästa droppe. Tolkiens böcker tvingades vi genomlida som högläsning i grundskolan. Det var som ett helt projektarbete att halvsovande försöka hålla reda på alla figurerna. Och till vilken nytta? Eller glädje?
Den realistiska romanen är tvärtom. Balzac, liksom alla stora författare, använde vad Roland Barthes kallade effets de réels. Beskrivningen av till exempel ett stolsben skapar den trovärdiga inramningen till nånting fantastiskt. Tack vare det förledande verkliga stolsbenet tror vi att kusinen Bette verkligen existerar och vi måste få veta hur illa det kommer att gå för henne. Patrick Whites målande beskrivningar av någons armhåla likaså. Det realistiska är en illusion.
Motsvarigheten i filmens värld är väl t ex Michael Haneke. I Dolt hot (Caché) skruvar han till det realistiska så det blir en parabel-parabel. Filmen börjar med att man får se en gata, en vanlig parisgata med bilar som far förbi och ljud från motorer och människor. Man sitter där och tittar på gatan och ingenting särskilt händer. Men så börjar bilden snabbspola. Det visar sej vara en videoinspelning. Någon filmar gatan och skickar filmen till huvudpersonen som råkar bo på den gatan. Nästa gång samma gata dyker upp i bild är det inte en videoinspelning utan på riktigt. Tror man. Men det är ju en film. Men det har man glömt. För det är bara filmen i filmen som är en film. Den film man tittar på är "verklig". Men eftersom filmen i filmen helt och hållet efterliknar det "verkliga" så tror man på filmen i filmen också. Vilket gör att man blir rädd för filmen i filmen. För den har ett dolt syfte, till skillnad från den "verkliga" filmen som man i illusionens namn föreställer sig som ett allseende öga utan nåt särskilt syfte. Huvudpersonen lyckas ta reda på vem som smygfilmar hans gata och konfronterar honom. Sen får han ytterligare en film på posten som visar just den konfrontationen. Man ser dem samtala, man ser huvudpersonen gå därifrån och sen händer nåt fruktansvärt. I filmen i filmen. Som man då inser händer "på riktigt". Fast inte i realtid för då man ser det har det ju redan hänt. Vilket av någon anledning är ännu värre.
Realtid är ett sånt där ord som förutsätter en upplösning av tid och rum. Det innebär ett lite desperat sätt att försöka fånga tiden och verkligheten. Som om nånting skulle kunna vara i realtid. Att ordet uppfunnits beskriver väl snarare hur omöjligt det är.
På grund av upplösningen av tid och rum är vi besatta av verklighet. Men den som omger oss går oss förbi. Den måste gestaltas mimetiskt för att uppfattas. Jag skulle vilja begripa varför.