lynch-stämning

För mig känns David Lynchs film Inland Empire som Årets Kulturhändelse. Ändå har jag inte sett den. Det är ju egentligen fjolårets kulturhändelse, men vi lever ju i utkanten av världen. I synnerhet sen skräpfilmsbolaget SF har fått monopol på utbudet. Förmodligen kommer Filmkrönikans recension av Inland Empire också gå till historien, ungefär som Olof Lagercrantz när han kallade Bergmans Sommarnattens leende för "regissörens senaste uppkastning". Den poppiga göteborgskillen i Filmkrönikan tyckte att IE var "konstig" och gav den två "stolar". "Den börjar normalt men sen blir den konstig" som han uttryckte det. Om man ser nåt som är konstigt, vill man inte förstå mer då? Kulturbevakningen i Sverige, i synnerhet av film och musik, är som en matpatrull som har McDonalds som smakideal. Om det inte smakar bigmac och glider ner lätt, då är det konstigt. SvD gav filmen högt betyg men tyckte också att den var konstig och rekommenderade att man bara skulle slappna av och låta bilderna liksom komma. Det är väl ganska svagsint tänkt. Som om man utgår ifrån att filmen är en slumpmässig samling av bilder och man själv som åskådare har rollen av en aningslös idiot. Tänk om man skulle ha samma kriterium på t ex 1900-talsromanen. Ja tänk.

När jag var gammal.

Min brorson som är 4 år brukar berätta om när han var gammal. Då bodde han på ett annat ställe och gjorde helt andra saker. Han är ganska hemlighetsfull om vad vi andra gjorde när han var gammal. Kanske är han bunden av nån sorts sekretess. En gång undslapp han sig i alla fall att vi, till skillnad från honom, bodde i Spanien på den tiden. Det kan förklara ett och annat.

I natt drömde jag att jag och Jan Myrdal registrerade partnerskap. Jag gjorde det för hans skull för jag tyckte synd om honom. Nånting måste ha hänt med mej efter hans inlägg på Brännnpunkt i SvD. Jag minns att jag tänkte (och varför skulle jag inte få psykoanalysera honom när han lägger sig i andras privatliv?) att han skrev det där inlägget samtidigt som hans livskamrat sedan 51 år låg för döden. Känslor och tankar kring relationers varaktighet måste ha fyllt honom. Det kanske skrämde honom att andra människor (i hans ögon med all sannolikhet lägre stående) kunde få göra anspråk på det heliga äktenskapet och därmed besudla det? Myrdal är ett politiskt och intellektuellt djur. Hans privata smärta har tidigare omvandlats till intellektuella processer, t ex hans inre övergivna och psykiskt misshandlade barn. Svåra förluster brukar väcka ambivalenta känslor, t ex sorg som liksom koaguleras av förbjudet hat. Kanske behövde Myrdal vässa pennan och rikta sin ambivalens åt annat håll när hans älskade Gun skulle lämna honom för alltid? Om han hade haft tillgång till andra försvar än intellektualisering och isolering hade han kanske i sin sorg istället kunnat se med ömsinthet på andras strävan efter "lycka".

Jag var faktiskt lite lättad när jag vaknade och insåg att det bara var en dröm. Jag vet inte, men jag tror inte jag och Myrdal skulle ha funkat tillsammans. Han är alldeles för röd och rund för min smak.

Va fan. När jag var gammal förföll jag inte till såna där billiga personangrepp. När jag var gammal var jag en mild och blid människa. Som en allergitestad tvål ungefär. Nu däremot. Värre. Sämre.

Apropå våldet

En manifestation mot våldet får oss att må bra. Men borde vi inte få en örfil? En kollektiv örfil för allt vi inte ser och vågar och fattar. Vi har en karta som inte stämmer med terrängen.

Doris!

Nu blev jag glad. Hoppas hon kommer i pocket.

Apropå politik säger Doris i en intervju i DN från 2003: - Man kan förändra saker i smått, men inte i stort. Jag gillar inte kapitalism, och om det gör mig till vänstersinnad, så är jag fortfarande det, men jag tror tyvärr att vi är hjälplösa. Det enda vi kan göra är att anpassa oss till nya omständigheter.

Vi är hjälplösa. Så är det.

Folkhälsan

När jag blev så här gammal trodde jag att jag skulle upphöra med att vara ett levande frågetecken. Men jag fattar bara mindre och mindre. Samtidigt som jag har en känsla av att det finns nånting annat att begripa. Nåt ogripbart. Just nu undrar jag vad man menar med folkhälsan. Det står om den i tidningarna. Att man måste skydda den. Det verkar inte vara precis samma sak som hälsa i allmänhet. En folkhälsa låter ju större. Det får mej att tänka att det inte är just min hälsa som avses. Jag har en känsla av att det som jag mår bra av inte alls ökar min folkhälsa. Kanske till och med tvärtom. Jag vill inte ha nån hälsocoach. Och så länge skönlitteratur inte är avdragsgill tänker jag inte utnyttja min friskvårdstimme heller. Jag tycker hela samhället är en mardröm. Ibland känns det som om steget är väldigt kort mellan att ta en sojalatte på Götgatan och att bli ihjälsparkad på Kungsholms hamnplan. Men det finns inte ord för det. Jag vet inte hur man säger det. I Jämmerdalen är de existentiella betingelserna avskaffade. De ansågs kanske vara en borgerlig kvarleva. Numera anses de kanske vara en patriarkalisk kvarleva. Den djupaste förtivlan är avskaffad och ersatt med en diffus vantrivsel som är svårbehandlad men ganska lätt att bedöva. Om man är harmonisk bidrar man till tillväxten och tjänar som föredöme för andra. Man går där med sin latte i höstsolen och myser samtidigt som man känner nåt iskallt mot ryggen. Det är inte direkt ångest men det är nåt diffust som inte släpper. Man kanske köper en muffin och hyr en trevlig svensk relationskomedi på dvd. När man kommer hem drar man ner persiennerna och försöker hålla sig innanför huden. Det är fruktansvärt. Men samtidigt mysigt.

Vad jag egentligen försöker säga är att vi tror att vi behöver hjälp när vi egentligen kanske behöver nånting som kan lätta på skuldbördan, typ en örfil. Var kan man få det?