A non smoking conspiration

Å underbara blog. Nu är jag här igen och det är Midsommarafton. Bilarna på Hornsgatan färdas åt sydväst, fullpackade med all skit man behöver för att fira midsommar. Plattor med öl tornar upp sig i bakrutan. Man hoppas att ingen ska tvingas tvärbromsa. Då blir det inga små grodorna. Snart är jag ensam på Hornsgatan. Att inte fira midsommar är att ta ett steg ut i mörkret. All konkret frånvaro riskerar att gegga ihop sej och skapa andningssvårigheter. Men hellre det än sill å nubbe i partytält. Den svenska naturen vibrerar av ångest, lövträden dallrar. Syrebrist. Läser i tidningen att Östersund, denna framsynta, hälsosamma och bidragsberoende kommun, blir först i landet med att införa rökförbud på gågatan. Förutom att det är i led med en kär gammal folkhemsfascism så är det lite underligt. Det finns så mycket i Östersund man skulle kunna förbjuda. Men det är klart att man väljer rökningen. Glidningen från hälsofara till hysteri har nu fullbordats. Det har kanske att göra med två väsentliga socialiserande grundaffekter: avsmak och aversionslukt (distaste och dismell). Den förstnämnda syftar till att vi snabbt ska reagera på giftiga saker vi stoppat i munnen och genast spotta ut dem. Den andra handlar om att undvika det giftiga redan genom att reagera på lukten. Distaste har länkat rökning till giftighet och fått folk att sluta röka, vilket väl är bra. Dismell är däremot starkt kopplat till förakt. Rynka på näsan och ta en omväg. I Östersund finns det säkert mycket förakt och nånstans måste det ju kanaliseras. Inte ens tjocka människor får man tycka illa om längre (även om man i teve "fortfarande kan jaga tjockisar med lavemangskanna" som brodern uttryckte det. Stockholmare kan man nog fortfarande förakta men det finns ju inte så många i Östersund att ett förbud att beträda gågatan om man är 08 skulle ha någon större effekt. Frågan är hur man gör med de som råkar korsa gågatan med en cigg i handen. Ska de tvingas ta en omväg eller kan de småspringa över gatan? Finns då risken att ickerökarna traumatiseras av lukten? Så till den grad att de kanske måste uppsöka kommunens kristeam? Det blir ju i så fall ganska dyrt i längden. Det bästa vore nog kravallstaket runt gågatan med väktare vid ingångarna, ungefär som på den helmysiga Storsjöyran. Där innanför kan sen ickerökarna gå omkring och andas lugnt och supa och slåss som de brukar. Frågan som då kommer infinna sej är vem som är utanför och vem som är innanför. Föraktet är evigt men föremålet växlar. Vilken grupp står på tur när alla slutat röka? Vi borde nog vara lite rädda. Varje förbud kräver övervakning. De som har makten i stunden blir därför de kära väktarna, dessa samhällsbärare som vi ju alla bara har positiva erfarenheter av. Nu när de inte längre kan spöa invandrare hur som helst kan de ju iaf spöa en invandrare som röker. "Det var nödvärn, han blåste livshotande rök på mej!"

Semester

Första dagen på semestern har nu nått sitt slut. Resten av den är framför mig på ett lite oroväckande sätt. Man måste ju försöka njuta vilket jag, trots en skenbar lättja och indolens, har ganska svårt för. I personlighetstesten hamnar jag ganska högt på tvångsmässighet. Men tiden går ju oavsett hur man beter sej och oavsett vilka ångestreducerande ritualer man spenderar den med. Borde redan nu boka tid hos husläkaren i förebyggande syfte eftersom jag alltid blir sjuk när jag är ledig. Känner redan att det är på gång nånstans inom mej trots en viss frånvaro av symtom. Ingen har så vitt jag vet anmält mej till nån aktivitet i sommar så jag kommer ströva helt planlöst på Hornsgatan. Det finns en uppsjö av meningsfulla projekt någonstans i bakgrunden. Nån sa att mitt hem ser ut som ett laboratorium. Man skulle ju kunna satsa allt på att få det lite mysigare. Hamnade av den anledningen, eller för att jag blev yr av "sofo" och ville ta fasta på nåt konkret, på Stalands möbler idag. Slog knäna mot alla trämöbler. Avdelningen för köksmöbler var som en hel tallskog i förädlad form. Unga par gick omkring och måttade och provsatte sej här och var. De såg glada ut trots den trätyngda atmosfären men jag tyckte ändå synd om dem. Hur kan man börja sitt samboliv med ekmöbler? Är det inte att skapa en onödig belastning? Kanske fick man lust att lägga kinden mot de omsorgsfullt slipade matborden, kanske t o m häva sej upp och lägga sej på mage och verkligen gona sej i trädoften? I vilket fall ville jag bara dra därifrån och slippa den överväldigande tyngden av alla tårtkalas och ändlösa parmiddagar som möblerna anspelade på men sjönk istället ner i en solsäng av nylon på väg mot utgången. Mil efter mil av tallskog passerade bakom ögonlocken, sömnig i baksätet på en bil, det kompakta mörkret bland träden. Hela Sveriges ödslighet, vilse i pannkakan. Man tror att man tittar in i skogen men det är skogen som tittar in i dej. Kan inte ha legat där mer än en halv minut men ändå kändes det som en semester. Sen liksom gled jag fram över Södermalm. Upptäckte att Judith säljer begagnade kalsonger.

Laurie Anderson - Women and Money

"hmmm"

Bob & Alice bl a

I natt var jag en bebis kommen från en annan planet, nyanländ, med stora ögon som inte fattar nånting men fascineras. Alltså en rymdbebis. Precis som alla bebisar. Sen vaknade jag med ångest och drack ett glas mjölk. Allting i drömmen var mitt fel, även om det inte riktigt framgick vad som var fel. Men jag kände en stor skuld. Den har vidhängt mej hela dagen. En person berättade att Bob Dylan inte berättade ens för sina närmaste vänner när han skulle gifta sej. Jag tror inte att man avstår från konvenansen utan att vara tvungen. På något sätt tvungen för att rädda sig själv. Då är ju frågan om man har några närmaste vänner. Och om man förtjänar dem. Och det gör man ju naturligtvis inte. Men det är kanske grejen med vänner, att man inte behöver förtjäna dem. Även om det sägs att man ska "förvalta" vänskapen, ungefär som med fondinnehav och gamla fastigheter. Värdesänkning, mögelskador. Samma person berättade att Bob Dylan stod och snackade med en student som beklagade sej över att ingen lade märke till honom när han gick in i ett rum. Bob sa: Har du funderat på varför de skulle lägga märke till dej? Eller nånting i den stilen. Blev lite berörd av filmen om Alice Timander där hennes dotter säger att modern ringer och försäkrar sej om att hennes barn älskar henne, tjatar om det. Dottern tyckte att det var fel sätt, att det kanske vore större chans att barnen skulle älska henne om hon kunde älska dem. På det svarar Alice att hon inte vet vad det är att älska. Vilket får mej att tänka på det där med dekonstruktion och konstruktion. Att t ex skaffa familj och älska den bara för att man ska. Man har handboken och man följer manualen men till slut så är det nåt som inte stämmer. Handbokens sidor börjar lossna från sitt fäste, några faller bort, fladdrar in i mörkret och blandar ihop sej. Fostran och socialisation. Det sanna självet kanske inte är mer än ett par vidöppna ögon omgivna av dunkla rörelser och röster, nånstans kanske ett vagt dåligt samvete. Som i Smutronstället där professor Isak Borg får frågan vad som är en läkares första plikt. Han vet att han kan svaret men han kommer inte på det. Så får han veta att det naturligtvis är "att be om förlåtelse". Och när han hör det låtsas han att han förstår och att han hela tiden har vetat det. Men han fattar ingenting. Precis som Alice när hon tittar in i kameran och verkligen inte fattar. Och man inser att hon på sätt och vis har kommit väldigt långt.

bl a bl a tisdag morgon

På Bakelit kan man söka tröst när till exempel Gabriel Fors och Torbjörn Fälldin försöker ge oss andlig Alzheimer. Tack för det. Och nu är sommaren här och jag ägnar all min tid åt att beklaga mej. Bara midsommaren är avklarad kanske jag slipper den där känslan av att jag borde ta på mej snickarbyxor och ge mej iväg till Sommartorpet. Eller bränna vid nånting på en engångsgrill i glada vänners lag på Långholmen medan Gud sjunger nånting av Ted Gärdestad. Att vantrivas en vacker junidag är förmodligen tecken på ett tvångssyndrom. Jag får inte, får inte, vantrivas. och så gör man det bara därför. Laurie Anderson sjunger att det finns en annan värld som roterar inuti den här. Det blir särskilt tydligt i vargtimmen. Man vänder och vrider på frågan vem man är och vad som är meningen egentligen. Hornsgatan ligger öde från öster till väster. Bakom fönstren vrider sej andra kroppar med andra hjärnor som också försöker få bokstäverna att passa ihop. Vi är meningssökande varelser trots att man egentligen kanske bara behöver ett glas ramlösa för att återställa saltbalansen i kroppen. Eller lite fett, protein och kolhydrater. Sen sover man som ett barn igen. Kanske är det språket som ställer till det. Ska skaffa en t-shirt med texten "Detta är ett ORD". Men bakom det finns den oändliga spegelrörelsen av vad som är vad, det ena betyder det andra. Inget slut. Bakom solen finns det kanske en tyst generator. Nånting som leker med oss. Imorron är det "nationaldagen" och stan ska delas upp i vänster- och högerextremister. Vad är det för skitsamhälle? Är det produkten av alltför mycket meningssökande i alltför små hjärnor? Vi räcker kanske inte till för de omständigheter vi hamnat i. Varför kan vi inte bara kila omkring som hundar och vifta lite på svansen? Eller som riktiga människor. Såg igår bilder från Kina som C hade med sej. Ett stort torg där folk bara lekte omkring, gjorde behagliga saker för kropp och själ i morgonsolen. Det behövde inte vara tai chi. Det verkade räcka med att snurra omkring lite och vifta med nånting. Kan vi inte fira "nationaldagen" på det viset? Eller skulle vi bli tvångsomhändertagna då? Nånstans inom oss finns det väl förnimmelser som är djupt begravda. Våra neurotiska lösningar är krampaktiga och leder ingenstans men vi kan inte ge upp dem. Hela livet går och vi förblir främlingar för oss själva. Det är jävligt synd eller hur? Förresten så har vissa personer kommenterat att det var länge sen jag bloggade. Det tycker jag är helt otroligt. Att det finns nån som läser dessa inlägg, eller åtminstone orkar logga in och notera intervallerna mellan inläggen. Jag fylls av tacksamhet. Man vill ju liksom att nån läser. Fråga mej inte varför men så är det.