Dekonstruktion

Clara kastade en pinne i debatten apropå DN:s artikel om mansrörelsen som försvann och apropå konstruktionen av könen. Av många uppenbara skäl tillhör jag de felkonstruerade. Men det var inte det jag ville säga. Jag känner mig ändå inte befriad. Men om man ska befria Mannen från sin sociala konstruktion som Man, liksom man försökt göra med Kvinnan, vad ska man konstruera istället? Jag tycker vi ska låta oss dekontrueras men jag skulle vilja ha ett bra alternativ. Jag kanske längtar efter det sanna självet? I Pamuks Den svarta boken är det en frisör som fruktansvärt enkelt frågar en framstående journalist: Har ni svårt för att vara er själv? Till svar får han en "intelligent kvickhet". Då ställer frisören en följdfråga: Finns det något sätt människan kan vara bara sig själv på? Han får ytterligare en "intelligent kvickhet" till svar. Några dagar senare börjar journalisten besväras av ett inre mantra: Du måste vara dig själv, du måste vara dig själv. Och lyckas till slut vara sig själv en kväll när han sitter i sin fåtölj och röker och tittar på sina smala ben och sina "stackars fötter".

Är dekonstruktionen ett uttryck för vår längtan efter att slippa ta oss själva för givna? Vi är ju alla lurade så vi måste väl åtminstone lida av det och försöka komma på vari själva lurendrejeriet består och varifrån det kommer. Liksom bli levande frågetecken. Men då kanske vi bara halkar omkring och ramlar omkull. Fritt fall ner i identitetslösheten. Tills en hjälpande hand drar oss upp i nästa diskurs. En schlagerfjolla är visserligen befriad från den stereotypa mansrollen men insnärjd i en annan lika svagsint konstruktion. Vart vi än vänder oss vill nån ha vår själ. Makten finns överallt, i varje ord vi säger, i vilka ord vi väljer, vilka miner vi lärt oss anta. Men bakom dem är det alldeles tyst. Det är fruktansvärt. Ingen guide. Vi irrar som myror i biologins öken. De goda sakerna, är de också påhittade?

So when you see a man who's broken
Pick him up and carry him
If you see a woman who's broken
Put her all into your arms
'Cause we don't know where we come from
We don't know what we are

-Laurie Anderson

Suedehead

Morrissey går omkring i James Deans hemtrakter i Fairmount, Indiana, med boken Le Petit Prince av Saint-Exupéry under armen. Det kan man fundera över.

ikea

Skulle skriva om positiva saker på den här bloggen men den har helt spårat ur. Mer och mer har det blivit ett allmänt skitsnack om ingenting. Man kommer att säga att jag ägnade mitt liv åt att beklaga mej. Men idag var en bra dag. Nådens ljus sken över Mikko som gick planlöst genom stan på jakt efter - ja en liten bänk av trä som jag såg för min inre syn. Solen sken och fåglarna gapskrattade. Så varför fick jag för mej att dra till ikea? Det tog bara 20 minuter därinne så började jag hata: kapitalismen, globaliseringen, barnarbete, barnfamiljer som står i vägen, heminredning, kamprad och all skit som tillverkas helt i onödan. Så mindes jag när C var på ikea och helt enkelt gav upp och satte sej ner och grät. Helvetets förgård eller är det de fladdrande själarnas limbo? I vilket fall måste den labyrintiska konstruktionen innan man når utgången ha en helt sadistisk innebörd. På tunnelbanan i ett transcendent tillstånd blev alla människor omkring mej som en skulptur, pietá, alla verkade trötta och inte direkt ledsna men - ja bara så in i norden trötta. Ett medlidande växte fram i den del av mig som inte var bedövad. Jag tittade som vanligt på händer. I vila och i rörelse. Och somliga däremellan i ett tillstånd av ovisshet och beredskap. Att göra av sina händer. Ett par som inte kunde hålla händerna i styr, ett annat som slocknat. Allt outtalat mellan dem som ett svart hål som sög energi. Jag tittade bort.
"Vi var inte kära men vi var... ledsna." (Liv Ullman i Scener ur ett äktenskap)
Jag var inte ledsen men medlidsam intill projektionens gräns. Kanske har jag börjat kännas vid min självtröstande förmåga. Kom hem med servetter, glödlampor och en hel del annan skit. Om man kunde bygga det man tror att man behöver. Det är en begränsning att inte vara händig. Nästan som ett handikapp. Så nu kommer min fråga: kan jag ansöka om medlemskap i de handikappades riksförbund eller måste jag starta en egen förening? Det är i alla fall ett gott tecken att man kan trösta sej själv. Det betyder inte att man håller på att tappa stinget. Jag tror egentligen att självempati är den största mänskliga förmågan. Och bristen på den en livslång förbannelse. Jag träffar så många duktiga magra ledsna människor. De har lärt sig självdisciplin och har nått höjden av sin förmåga men de kan inte se på sig själva med ömsinthet. Kanske skulle den förmågan äventyra tillväxten.
De som läser den här bloggen (eller skummar den) brukar råda mej att skriva en bok istället, eller en artikel åtminstone. Ungefär som man säger till nån som inte kan sjunga att han borde sjunga på operan istället så man slipper lyssna. Jag som trodde att bloggen som fenomen uppfanns just för såna som mej. "Såna som mej". En hemlig önskan om kollektiv alienation. Vi håller varandras händer på tunnelbanan och sjunger nånting av Sade. Försonade med bristerna i vår anala retention. Men det vore att ha kakan och äta den. Det har man ju lärt sej att det går inte.

Cindy

Såg Cindy Sherman på Louisiana i lördags. Trettio års bildproduktion. Den här gången blev jag inte bara fascinerad av bilderna utan också faktiskt lite berörd. Men just den här bilden är väl en parafras, men på vad det vet jag inte. Nån som vet?