lördag, februari 24, 2007

Nej tack


Något gick fel. Jag ämnade visa en åsikt. Men jag tror att macen som vanligt ville jävlas så det blev spegelvänt. Men det kan vara en stimulerande övning att läsa från höger och upptäcka hur raffinerad hjärnan är när den automatiskt vänder tecknen rätt. T-shirten är designad av Magnus, Ja.nu.

torsdag, februari 22, 2007

Febergnäll

Har fastnat för uttrycket "praktiskt taget". Det rör sig någonstans mellan det närvarande och det utopiska. Jag har praktiskt taget legat i koma de senaste dagarna i en svårartad förkylning med diverse kroppsliga och själsliga bieffekter. Praktiskt taget någon annanstans. I hjärnans trögflytande sörja trampade neuronerna runt med motstridiga men påtagliga budskap om tid och rum. Istanbul föreföll ett tag ganska övertygande. Pga Orhan Pamuk vars bok föll ur mina händer när feberyran satte igång. Topkapi en mulen januarieftermiddag med långa skuggor bakom människorna. Kall snö , varmt te, frossa, het hud, rött svullet innandöme. Och A stekte mat i köket, kombinationen välbehag och livsfarlig här-och-nu-känsla. Då och då uppstod behovet att kommunicera ut ur drömvärlden till en verklighet jag nästan kunde tro på. Det fick mej att ibland utstöta ett läte som avsåg att beskriva hur plågsamt det var bara att försöka låta. Sen förflyttad till soffan för några dvd-filmer. Orkade säga att Transamerica var en riktigt asdålig skitfilm innan jag tuppade av igen. Hollywoodmakarna kan krysta fram hur mycket skit som helst för hur mycket dollar som helst utan att det ens luktar. De är som mest förljugna när de gör sina så kallade independent-filmer. Oklara ångestvisioner utan riktning eller substans. Sötat med aspartam och påfläskat med några käftsmällar. Man blir diffust illa berörd, affekten som självändamål, själslig onani. Osv. Vaknade till för filmen Requiem som fungerade febernedsättande. En tysk film om en flicka som försöker frigöra sig från sin strängt religiösa familj men blir besatt av djävulen och tvingas genomgå exorcism. Samtidigt förstår man att den handlar om nånting annat och det blir smärtsamt, sorgligt men inte förrän efteråt när man funderar och fattar. När konsten imiterar verkligheten är den som bäst. Det är kanske konstigt.

Släpade mej till jobbet idag. Min nuvarande handledare har blivit som en guru som jag behöver träffa för att kunna tänka klart. Men på telefonsvararen snörvlade han fram att vår timme var inställd p g a en virusinfektion. Och där satt jag så tapper med kroppen full av treo. Utan tillstymmelse till tankeförmåga. Vilket praktiskt taget kan vara en fördel när man behöver idka ofokuserat lyssnande och hitta en andemening.

Fick vatten på min kvarn apropå föregående blogginlägg när jag nu läste att Astoria ska börja konceptualisera sina filmvisningar så att de vänder sig till olika målgrupper. Skräddarsytt alltså för den "grupp" man tillhör. Somliga vill ha skitfilm med popcorn och läsk, andra finfilm med espresso och belgisk choklad. Le Mikkos målgrupp vill däremot ha fruktansvärt bra film, liggstolar, askfat och ingen reklam. Men vem frågar mej? Ska väl egentligen vara tacksam. Den dagen man tillhör en målgrupp är luften slut. Då är det kört. Man har blivit en stepford-wife.

fredag, februari 16, 2007

Distinktion

Missförståddhet kan vara en privilegierad position. In splendid isolation. Men min narcissism räcker inte till. Det smyger sig in livsyttringar. Som häromnatten när jag vaknade av att en kvinna och en man i powersuits höll på att möblera om min lägenhet. Jag reste mig upp och sa ganska myndigt: "Nä nä, låt möblerna stå kvar!" Min röst ekade ut i rummet. Jag gnuggade ögonen och det flinka paret var borta. Det var bara en psykos. Nattskräck. Brukar vara mycket värre, ofta med ormar och spindlar, eller den gången det stod en brandman i slalompjäxor i hallen. Då blev jag riktigt förbannad. I alla fall så fick jag utan vidare en tolkning av en kollega. Vilket får mej att minnas Freuds ord: Ge aldrig ut en tolkning utan att ta betalt. Men kollegan hävdade gratis att ommöbleringen av lägenheten var en gestaltning av min känsla av att ha tappat kontrollen. I vilket fall stod jag kvar där en stund för att se till att de där mäklartyperna inte skulle komma tillbaka. Sen öppnade jag balkongdörren och tittade ner på Hornsgatan som såg otroligt konkret ut. Klockan var 5.25. Vargtimmen hade passerat och det fanns ingenting att vara rädd för.
Missförståddheten får mig inte att njuta i förträfflig isolering. Den gör mej bara nervös. Föregående blogginlägg tolkades som barnhat. Hur tydlig måste jag vara här uppe i mitt barnlösa elfenbenstorn? Det var ju bara den pågående och ständigt allomfattande disciplineringen jag avsåg att beklaga mej över. Disciplineringen av den svenska människan. Så fort vi hänvisas till grupper är vi på väg att disciplineras. Vi måste se upp. Barnvagnsförbud och barnfria resmål må vara hänt. Jag kan förstå att man inte vill ha en bamseklubb nedanför fönstret när man släpat sej iväg på sin solitära solresa. Jag skulle sitta där på balkongen med min ginåtonic och inte våga titta ned av rädsla för att se ett barn bli mobbat eller åthutat. Det problematiska är disciplineringen genom segregation. Vad kallades det där som Bourdieu ritade upp över staden Lyon? Sociogram? Hur vi rör oss genom stan i vattentäta skott. Våra aktiviteter är ålders- och klassanpassade. Det är ett maktmedel som inte märks, en diskurs som vi internaliserat och till och med tror att vi gillar. De sociala ingenjörerna har lyckats. Var sak finns på sin plats och låter sig omärkligt kontrolleras. Eller är jag paranoid?

måndag, februari 05, 2007

Segregation

Februari. Kylan motverkar visserligen brunslasket men får både kropp och själ att frysa. Ville i söndags kväll bada bastu men badhuset stängde kl 17. Allt är så fiffigt ordnat här i Jämmerdalen. Inga aktiviteter efter Bolibompa. Ändå bor vi i ett av världens kallaste länder. I Istanbul är det nog bara hälften så kallt. Men där vimlar det av vackra hammam där man kan ligga på en varm stenhäll och titta upp mot det välvda taket som har små gluggar där ljuset svagt sipprar in och njuta av tystnaden och av att få tänka sina egna tankar. Men i Sverige är badhusen lika lite som nåt annat utformat för att skänka njutning. De är gjorda för barnen. Dessutom är de skitiga (badhusen alltså, inte barnen kanske). Vi andra bör ägna oss åt uppbyggliga aktiviteter som stärker vår folkhälsa och höjer vår BNP. Lite värms man av ryktet att ett hammam ska byggas på Söder. Men jag misstänker att det kommer ha öppet under kontorstid och till bristningsgränsen fyllas av lattemammor, varannan-helg-pappor, mountainbikebarnvagnar och korv- och glassförsäljning. Vingresor har infört barnfria resmål. Det är ytterligare ett kulturellt sjukdomstecken. Vad är det med oss? Vad är det vi lider av? Minns en spanjorska som på besök i Sverige fascinerades av vår förmåga till grupptillhörighet. Hon såg alkisarna på parkbänken, typ: "Här sitter vi som är alkisar." Var och en på sin plats. Allt på rätt hylla. Etiketterna framåtvända.

lördag, februari 03, 2007

Såg en film

Såg en himla bra film: The Queen. En film om hur Dianas död satte drottningen på pottan. Hennes stoiskt brittiska återhållsamhet utmanades av "folkets" eller tidningarnas längtan efter kollektivt känslosvall. En kollision mellan en gammal viktoriansk tradition av keepin a straight face och den moderna massmediala känsloutlevelsen som Lady Di representerade medan hon levde. I filmen visas en autentisk intervju med Diana där hon framstår som ganska infantil och med bristande mentaliseringsförmåga. Drottningen à la Helen Mirren tittar fundersamt på intervjun som om hon har en känsla av att hon betraktar en ny sorts människa. Det är verkligen riktigt bra gestaltat. Brytpunkten mellan det gamla neurotiska samhället med sin självbehärskning at all times och det nya borderlinesamhället där alla impulser släpps loss och den inre världen läcker som ett såll och hela tiden behöver påfyllning. Diana som den bekräftelsetörstande moderna människan. Dramat blir existentiellt. Drottningen står och betraktar en skjuten hjort och får en diskret tår i ögat. Det kan misstas för hennes sorg över Dianas död men handlar nog om en identifikation med villebrådet, den stolta 14-taggaren som skjuts ner av en kickorienerad investmentbanker på viltsafari. Symboliken i filmen är helt underbar. Bilkraschen föregår den kulturella kraschen. Men man kan strunta i all symbolik och njuta av Helen Mirrens skådespeleri. Bra skådespeleri är som konstverk. Man kan sitta där och bara njuta och förundras.

torsdag, februari 01, 2007

Svans värld

Fågelkvinnan som hade elva svanar i sin lilla etta på Kungsholmen. Man fascineras. Förutom de uppenbara frågorna som infinner sig: Hur och varför? Så undrar man: Vem är hon? Och hur har hon det nu när svanarna forslats bort och hon har blivit Fågelkvinnan i massmedia?

Bilden av hur hon smyger ner till Norr Mälarstrand, hur hon på nåt magiskt sätt lyckas fånga in en svan som hon sen pustandes och stånkandes och helt osedd släpar upp till lägenheten. Detta gigantiska och argsinta fjäderfä.

Jag kan vara en av de personer som faktiskt sett Fågelkvinnan. Min arbetsplats vetter mot en innergård där jag och en kollega upptäckte en fågel som omöjligt kunde tillhöra den normala faunan i Vasastan. Den var stor och såg ovanlig ut och låg där på marken och spelade död medan en katt försökte få liv i den för att kunna döda den långsamt och lekfullt. Katten slog otåligt på den med tassen men inget hände. Vi ingrep genom att ringa Djurskyddet. De skickade en äldre dam som såg ut precis som en sån som har elva svanar i lägenheten. Smidigt fångade hon in fågeln och bar iväg med den så enkelt och okonstlat. Det märktes att hon föredrog djur framför människor och att hon hade en särskild relation till fåglar.

Vad är det med svanar? De är långhalsade och (sägs det) monogama. Ett svanpar hade byggt bo precis utanför Kapellskärs uteservering. Kanske var det deras monogami som fick det att verka liksom både värdigt och skamlöst på samma gång där de låg och gonade sej tillsammans precis nedanför våra fötter. Vem bryr sej om två ankor hånglar? Men svanar borde sköta det mer privat.

En kollega berättade ett barndomsminne. En svan hade frusit fast i sjön. Den fick hackas loss och tinas upp i deras badkar. Kollegan gick upp på natten för att pinka och där satt en svan i badkaret och fräste. Fellini och Dalí på en gång. Man undrar hur svanar tänker i såna stunder.