Stjärnor forts

Var tvungen att försöka fatta hur morgonstjärnan kunde bli en symbol för djävulen. Och nånstans hittade jag en förklaring som bygger på en störtad babylonisk kung, alltså inte en nedstörtad ängel. Det var en ond härskare, stjärnglansen låg i statusen och de yttre attiraljerna ungefär som med solkungen Ludvig XIV. I romerska översättningar av de gamla hebreiska texterna blev den fallne kungen en fallen ängel med namnet Lucifer, lucem ferre, bärare av ljus. Från kung till ängel i onåd. Det tycks inte ha funnits en idé om djävulen i de tidiga hebreiska texterna. Kung, stjärna, ängel, djävul, och dichotomin ont-gott uppstod som en himmelsk lag. Ungefär så fattade jag det. Men det återstår ju ganska många frågetecken. Staden av svart kristall som Boye skrev om är ju en intressant bild, ljus som förtätats, som tjock is, svarta hål i rymden eller mer mänskliga varianter utifrån själva fallandet, den störtade kungens förmörkade sinne när han fallit i onåd och inte förmår reflektera något ljus längre. Eller är jag helt ute och cyklar?

Baby the stars shine bright

Går in i olika tillstånd och ut ur dem, julefrid å julångest, huvet i molnen å fötterna i skorna. Ut på balkongen och in i värmen. Vaknade i ett akvarium med en lysande sjöstjärna. Diskodans i går som om jag var 18.

The saddest of them all
Mirror mirrorball

Det var tur att de tre vise männen befann sig i ödemarken i dåtiden och inte på Hornsgatan i nutiden. För nu strålar det stjärnor i varje fönster och satelliter glider över himlahavets yta. Ingen är på väg mot Jesus. Inte jag heller. Julen är en rysning av meningslöshet. En sprittning i den leda själen. Put out the light, then put out the Light. Fuglesang såg fram emot att fira jul med sin familj. Det måste väl ändå kännas lite trivialt efter en sån resa? Han har väl inte snickrat julklappsrim medan han bökat omkring bland stjärnorna?

Och på tal om stjärnor följer här en dikt av Karin Boye. Hur Djävulen, Jesus och Morgonstjärnan respektive Ljusbringaren hänger ihop får nån med teologisk insikt gärna förklara för mej. God jul mina vänner.

"Fall", sade Herren, "fall,
trotsiga morgonstjärna!
Mörker jag unnar dig gärna.
Du är mig kärast i världen all."

"Fall", sade Herren, "fall,
brinnande blåa låga!
Glimma i djupens plåga,
res dig en stad av svart kristall!"

"Fall", sade Herren, "fall!
Du som allt ont skall smaka,
kommer du snart tillbaka?
Du är mig närmast i världen all."

Söndag i den gyllene buren

Bloggberoende kan med ett finare ord benämnas uttrycksbehov. Men trots ett uppdämt dito företog jag istället en mildare form av urban exploration. Utan pannlampa men med en sojalatte i famnen. Solen strålade över Hornsgatan och den iskalla luften nafsade vänligt i kinden. Människorna irrade omkring i ett uppdrivet förväntansmys. Allting var så fint och härligt att jag nästan höll på att köpa en julgran.

Såg den nya romantiska julkomedin The Holiday som visade sig vara en av årets mest kräkkänsloframkallande filmer. Inget för en romantik- och spyfobiker. Men jag var glad ändå.

Och så på bussen två damer bakom mig. En svennetant och en blattetant. De kände inte varann men började apropå nån akut incident att samtala. Jag spetsade som vanligt öronen. Till viss del för att jag tar varje chans att spionera. Men även för att jag irriterade mej på svennetantens tonfall. Hon lät så där välvilligt pedagogisk som vi svenskar ofta gör när vi snackar med utlänningar. Blattetanten försökte sticka in några ord på bruten svenska i svennetantens föreläsning. Så småningom framkommer det att blattetanten inte motsvarar svennetantens förväntningar. Blattetanten visar sig vara läkare, bosatt i Bromma med sommarhus på Öland och hade därtill just börjat ställa ut sina egna tavlor. I takt med att svennetanten såg sitt kulturkapital devalveras blev hon allt tystare och började humma. Lite försmått lät det. När bussen nått Odenplan var rollerna ombytta. När jag klev av så tänkte jag att vi svenskar kanske inte är främlingsfientliga utan snarare främlingsföraktfulla. Vilket är värre eftersom fientlighet åtminstone bygger på nåt slags respekt. Sossarna (here we go) har ju lärt oss att vi är världsbästa och att det är synd om praktiskt taget alla människor som inte kommmer härifrån (är inte ordet "nysvensk" ett exempel på det?). Och så dyker det upp blattar som har egen villa i Bromma och inte städar svart i nån annans. The world is upsidedown. Vi sitter här uppe i ödsligheten och till och med vår självgodhet är på väg att tas ifrån oss.

Sen på kvällen ytterligare en film: Vargens tid av Michael Haneke. Om hans förra film Pianisten var en riktig feel-bad-film så var den här feel-even-worse. Den fick ganska dålig kritik när den kom. Tro dem inte, se den. Men feel-absolute-worst-filmen är fortfarande Funny Games av samme regissör. Vid sidan av Pasolinis Salò förstås.

Julstress

Det är torsdag kväll och storm över Hornsgatan. Det är ofta storm här. Jag undrar om gatan är felbyggd. Jag borde gå och lägga mej men det lider mot jul och jag har drabbats av julstress. Jag som inte ens firar jul. Man smittas av den ändå. Människorna på gatorna som springer omkull en. Man befinner sig i en förväntan. Under tiden kan man alltid klaga på Filmkrönikan. Helena von Tjohejberg är så fantastiskt irriterande i sin tillkämpat antiintellektuella framtoning. Som kvinnlig programledare har man förmodligen inte tillstånd att ta sig själv på allvar. Eller också kan man vänta på att Fuglesang äntligen ska lyfta. Jag hoppas att det inte blir ett antiklimax för honom efter alla dessa år av väntan. "Jaha, så det här är rymden. Och där ser man jorden ja." Som den där sången med Peggy Lee: Is that all there is? If that's all there is my friend, then lets keep dancing and drink up the booze. Eller också kan man fundera över avdragsmöjligheter nu när året snart är slut. Jag gick till Svanströms och köpte en kalender. Den ska jag dra av. Det var årets skatteplanering. Måste komma på nåt roligare att fylla fritiden med. Det verkar som om jag saknar hobbies. Kan man önska sig det i julklapp?

bl a bl a måndag kväll

Inte visste jag att Strindbergs Intima teater är samma teater som när det begav sig. Där hade han uruppförande av de flesta av sina enaktare. Jag var där ikväll på "strindbergsafton" eller nåt sånt. När jag anlände hade kulturbärarna redan samlats. De som genom att vara besökare upprätthåller Sveriges kulturliv. De har blivit lite till åren. Jag trodde först PRO hade möte för sina äldre medlemmar. Jag var helt klart yngst. Det var fullsatt och dålig luft. Gamlingarna stånkade och hostade och jag började bli orolig att någon av dem skulle kollapsa därinne och att jag skulle vara den ende i stånd att ingripa. Började fundera på om jag lärt mig nåt av alla kurser i hjärt- och lungräddning. Hade det nåt med framstupa sidoläge att göra? Jag mindes inte. Konstigt att livräddning är så lätt att glömma. Det gick bra i alla fall. Strindberg hatade julen. Även på anda sätt är han en människa man känner sig befryndad med. En levande människa på nåt sätt. Fortfarande. Eller mer nu. Han var hatad när han levde. Eller ignorerad eftersom han ansågs obegriplig. Fem besökare till urpremiären av Pelikanen. Och då var han ändå värlsberömd. Och nu som hans texter är så kristallklara. De flesta i alla fall. Det är inte konsten som är konstig. Det vilar som ett raster över samtiden, det är den som är obegriplig. Vi begriper ingenting av det vi ser. Vi är blinda. Sen gick jag förbi Bonniers konsthall som är snygg och lite trist på utsidan. Lite så där lagom snygg som det ska vara i Stockholm. Inget som förargar, ingenting farligt. Och så kom jag på att tänka på Putin, att han naturligtvis har mördat den där ex-spionen. Historien skrivs just nu. En ny Stalin? Har utrensningarna börjat? Borde vi vara rädda? Det kändes så när jag var med brodern och fadern i St Petersburg i maj. Ett riktigt obehagligt samhälle. Liksom ett hopkok av diktatur och anarki. Man traskar omkring på de ändlösa gatorna och undrar om man ska bli mördad för en dollar eller skickad till Sibirien för att nån stämpel fattas i nåt av alla de dokument man måste bära omkring på och som man betalat dyrt för på den korrupta ryska visumavdelningen i Stockholm. Så jag tänkte på St Petersburg och var glad att jag gick över Västerbron och inte över Neva.

Ytflyt eller ej

Till stor sorg för alla som känt sig för muntra under veckan har jag inte haft nåt att bloggklaga på. Månens dragningskraft tycks dock ha släppt. I morse kunde jag andas ut. Men den kommer och går som ebb och flod. Insomnia och hypokondri ingår ibland en djävulsk pakt och allt är månens fel. Tro nu inte att jag är gränspsykotisk. Eller ens självcentrerad. Idag var jag knappt inom gränserna för min fattningsförmåga. Återigen i lärdomsstaden Uppsala. Föreläsaren hade a way with words. "Ytflyt men berövad sitt djup" hann jag skriva i mitt block. Skulle kunna gälla allt möjligt men idag gällde det något som benämns normotisk. En normotisk person är överdrivet normal. Har alltså inte lyckats skaffa sej en norm att avvika ifrån. Det är ju annars inte så svårt. Jag köpte en flaska Ajax och kände mig helt normal. Men när jag skulle bespruta badrummet trilskades flaskjäveln. Jag pressade "avtryckaren" men ingen rengörande vätska kom fram. Men när jag storögt konfunderad (eh) kikade in i flaskans mynning kom det plötsligt en rejäl dusch i ögat. Det kändes inte skönt men ögat blev skinande rent. Fördelen med att bo ensam är att ingen står bredvid och frågar: hur tänkte du? Det finns säkert fler fördelar men jag kan inte komma på dem just i detta ögonblick.