torsdag, november 30, 2006

yesterday's news

Förra veckan råkade jag läsa en krönika som handlar om min arbetsplats. Det var nedslående. Att man aldrig lär sig att man inte ska läsa kvällstidningarna. Jag har sett Hakelius stryka omkring i kvarteret och undrat om inte hans förakt för än det ena än det andra till slut kommer att smeta av sig även på mitt jobb. Här är iaf länken till krönikan för den som känner sig hugad: www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,939984,00.html Efter krönikan vidtog en mailkorrespondens som tyvärr inte var mindre nedslående. Hakelius är upprörd över att ungdomar "pippar runt" och över den allmänna normlösheten, framförallt "den sexuella radikalismen", var han nu sett den. Han skrev också att den sexuella revolutionen fört med sig "mycket skit". Menade han sig själv? Jag valde att inte fråga. Men det värsta är att han tycker att hans åsikter är "inopportuna". Jo det är hans eget ord. Det bekräftar det där som vi alla vet: när man säger "det här får man ju egentligen inte säga men..." så följs det ofta av nån unken gammal åsikt som hängt med sen 30-talet. Det man skulle kalla för "folkets röst". Finns det nåt mer skrämmande än "folket" och dess "röst"? Jag lät honom få sista ordet för jag blev liksom likgiltig. Så gick jag på teater på Brunnsgatan 4 och såg "Jag har ett flygfotografi av kärleken". En sån vacker och sorgsen men ändå på nåt sätt hoppingivande titel. In i den trånga foajén struttade förstås Hakelius. Min likgiltighet övergick i debattlust som sen tyvärr övergick i blyghet så jag lämnade Hacke och hans fru ifred. I pjäsen förekom tyvärr en, visserligen påklädd och tafatt, men ändå sexscen mellan två ogifta personer. Jag hoppas att inte Hacke tog illa vid sig.

fredag, november 24, 2006

Bubbla

Här sitter jag på min snålt beskärda studietid och tänker på Irak. Det är underligt hur parallella skeenden kan ha så lite med varandra att göra. Kanske är allt parallellt och inte sådär magiskt förknippat med allt annat som man tror ibland och som new-ageprofeterna vill få oss att tro. Vad ska man ta sig till? När jag satt i biosalongen och såg Djävulen bär Prada och log åt Meryl Streeps elakheter fanns det folk som planerade ett bombattentat som skulle döda så många som det bara var möjligt i Bagdads fattigaste stadsdel. De packade väl sina bomber när jag satt där i godan ro, lite pinknödig och sugen på en öl. I min bubbla. Det hade varit trovärdigare om Meryl hade klivit ut ur duken med en AK 5:a och mejat ner oss. Vad det är meningslöst. Man kan bli som i Ingmar Bergmans Persona, alldeles tyst, vägra tala för vad är det för mening. Men även om man är tyst sipprar det in livsyttringar. Man börjar hoppas, man tränger bort, man gläds. Vardagslivet är en enda stor bortträngning. Tack och lov för försvarsmekanismerma. Men om de inte fanns, skulle vi bli förlamade av skräck eller fruktansvärt handlingskraftiga?
Svara på det.

onsdag, november 22, 2006

Svart galla

För att må bra behöver man inte bara äta tre mål mat om dagen, springa på löpbandet tills man får blodsmak och i exakt rätt sekund binda räntan på det rörliga bolånet, man måste kunna vara mogen också. Man måste kunna uppnå den depressiva positionen, som trots namnet är något eftersträvansvärt. Att kunna sörja, kunna inte bestämma sig och ändå till slut göra det, kunna stanna kvar, kunna stå ut med det onda och det goda samtidigt och stå ut med glappet, mellanrummet, kunna artikulera det. ”Bristens ömkliga sekvens, likt två trädgrenar som vidrör varann i blåsten.” Kunna se subjektet i objektet. Vad det är mycket vi måste klara. Och ändå trivs vi inte. Även om vi ibland lyckas inbilla oss det. Har lagt märke till en anmärkningsvärd förmåga hos mig själv att tvinga mig. Vareviga dag. I novembermörkret. Det har regnat i tre veckor, det är drivis i Kvarken, snart kommer det gråsvarta snöslasket som ligger kvar så länge månaderna innehåller R. Och inte blir man gladare av att läsa om Libanon. Men från en pålitlig källa har jag fått veta att man inte blir lyckligare för att man har social trygghet och bor i ett i-land. Inte om i-landet har ett klimat som påminner om Bladerunner. I regnet i London gick nog psykoanalytikern Melanie Klein omkring och utformade sin teori om den depressiva positionen. Kanske skulle inte en kuban eller thailändare låtit sig nöja med ett sådant dystopisk mognadsideal. Det krävs rätt klimat för att hävda det inre bristtillståndet som ideal, för att se det som en styrka att alltid skjuta upp behovstillfredsställelsen. Vi som bor här i Jämmerdalen skulle aldrig synda omedvetet, skulle aldrig hänge oss utan en viss betänketid. Så det gör oss mogna. Eller projicerar jag nu?

fredag, november 17, 2006

Dimmigt

Dimman tätnar över förorten
Och döden har en röd rosett
I sin lilla pannlugg

Och jag har ischias eller nåt allvarligt för resten av livet handikappande njurproblem. Ligga i dialys och ligga där och bli matad. Sjunka ner i regressionen, regressionsmat, fadd, ofarlig. Kanske är det aggressioner som inte fått utlopp? Att tycka synd om mig själv kan vara ett sätt att slippa tycka synd om Jan Myrdal. Han är åter på tapeten, kränkt av en artikel där han utmålas som en girig bedragare. Alva bröt med Jan, eller Jan med Alva. Enligt Jan kunde Alva inte fortsätta äta söndagsmiddag med en kommunist, om det så var hennes son. För hon ville bli utrikesminister. Vad skulle Säpo säga om kommunistsamröret med sonen? Och enligt Jan sa hans fru till sin ömma svärmor: ”Då får du fortsättningsvis äta middag med säkerhetspolisen istället.” Repliker värdiga Lars Norén. Varför har ingen skrivit pjäsen om den söndagsmiddagen? Alla ingredienser i samhällsfamiljsdramat förtätade, den ärelystna modern, på-nåder-sonen, det paranoida samhället utanför den gemytliga av Markelius ritade brommavillan där Alva bland alla praktiska lösningar t ex låtit sätta upp en skjutbar vägg mitt i dubbelsängen. Man hisnar inför hennes frejdiga lösningsfokusering. Snarkning - vägg fram, älskog - vägg bort. Barnpsykolog – son fram, utrikesminister – son bort. Man blir fascinerad. Känns som om Alvas ande svävar i dimman över Södermalm. Hon skulle ha gillat kognitiv beteendeterapi. Gillat de kurser man nu ger föräldrar på Södermalm, i konsten att vara tonårsförälder. En tonårspappa som går kursen berättar i Södermalmsnytt att han nu håller på att upprätta ett skriftligt avtal med sin tonårsson. Avtalsbrott innebär förmodligen sanktioner. Även om de positivt tänkande kbt:arna hellre talar om ”positiv förstärkning”. Kärleken är kärv Alexander, som biskopen sa. Och supernannyn har en skamvrå i sin verktygslåda. Barnen är en del av vårt ambitiösa jagprojekt. Kanske en besvärjelse mot det borgerliga samhällets upplösning? Eller är det inte aktuellt längre? Kognitiv beteendeterapi passar i alla fall perfekt som besvärjelse mot det mesta. Bevare de stackars barnen. Och mig som inte fattar nånting.

måndag, november 13, 2006

Måndag

November, denna månad från helvetet, som C beskrev den. Och på jobbet ligger vi i konflikt med landstinget, denna abnorma koloss som skriven av Orwell. På dyrbar mötestid får vi ägna energi åt dess esoteriska utfall. Och alla högar av glassiga inbjudningar till olika verksamheter med "råd och stöd till unga tjejer". Verksamheter som man öser skattepengar över. Att vara "ung tjej" har blivit en sjukdom i Sverige. Hon behöver tas om hand på alla sätt, varnas för farorna där ute i livet och erbjudas "råd och stöd", vad i helvete det nu är. Uppfostran låter det som. Det låter som en moralens och rädslans diskurs. Offerrollen reproducerad. Någon tjänar på det. Kvällstidningsanalyser som tuggas i diverse sekreta utskott. För oss att svälja. Ack ständigt undflyende arbetsro. Och imorgon blir det regn. Hallå!

onsdag, november 08, 2006

Man-machine



Läser just nu Yvonne Hirdmans biografi om Alva Myrdal. Vad den familjen är fascinerande. Hela svenska 1900-talet förkroppsligas i Alva, Gunnar och Jan. Alva framstår som aggressivt ambitiös, känslig och highly intelligent. Men på 20-talet var hustruidealet en hushållerska och hon fick mest skala potatis åt Gunnar trots alla sina examina. Och ställa upp på natten: "Dennna simpla köttslighet, denna liderlighet som i varje kvinna ser ett redskap", skriver hon i dagboken. Ett tag hatar hon Gunnar och äktenskapet och vill skiljas. Hon står vid det öppna fönstret på vintern och hoppas bli sjuk och dö. Men hennes lösning är att med hjälp av sin egen narcissism ingjuta storhetsdrömmar i sin man. Det är en ganska genial men desperat lösning. Om han blir furste slipper hon vara piga. Hon lyckas på nåt sätt. Hon blir barnpsykolog. Det förtjänar ett sånt där "sic". Med tanke på hur hon behandlar sin son. Observationer, mätningar, skattningar. Myrdalarna hade hela socialdemokratin runt köksbordet. Den nya människan ritades upp, husen de skulle bo i, maten de skulle äta och barnens leksaker. Allting planlagt för att förverkliga den sunda friska människan med en god mental hygien. Deras ande svävar fortfarande över oss. Den svenska sundheten, samhällsindividen som sköter sin hälsa, tillber den, för att tjäna ett högre syfte, samhället. Ett samhälle som lider av en isande dödsskräck. Men Alva var mer komplicerad och mer kluven än hon vågade visa. Om hon hade visat det så hade nog Jan fått lite mer kontakt med morsan sin. Och hon med honom. Bra bok i alla fall. Läs den.

lördag, november 04, 2006

Att sjuda i sin egen avsky

Ted Haggard upptog mina tankar. Ända tills en gullig liten gråsparv eller nåt liknande flög in i köket och flaxade omkring. Den lugnade ned sig till slut och promenerade omkring i lägenheten och slutligen ut genom balkongdörren. Den tvekade lite på tröskeln eftersom det snöade men till slut flög den iväg. Välkommen tillbaka nån annan gång! ropade jag. När du har mer tid!
Åter till Ted Haggard. Han är alltså president för NAE, National Association of Evangelicals. Trettio miljoner anhängare i USA. En präktig representant för den kristna högern, gift, fem barn, vän till George Bush. Han säger i en intervju att det enda han och Bush inte är överens om är val av bilmärke! Så nu har han blivit anklagad för att under tre års tid köpt sex och metaamfetamin av en "massör" som heter Mike Jones. Mike Jones gick ut i media och berättade med anledning av att Mr Haggard alltmer högljutt börjat förfasa sig över samkönade äktenskap. Det är lite Brokeback Mountain eller Far from Heaven över det hela. Nu blir Ted Haggard fördömd av vissa som en hycklare. Men jag hoppas att hans anhängare kan se lite kristet ömsint på honom, lite så där jesuslikt förlåtande. För det är väl samhället man ska fördöma? Som tvingar människor att leva dubbelliv. Å andra sidan har han varit en stor maktfaktor. Hans självförakt måste ha varit en enorm drivkraft. Han har även skrivit böcker, bl a "The Jerusalem Diet" om hur man håller sig i form med en särskild diet av grapefruktjuice och bröd! Och en bok som med tanke på det som framkommit har en underbar titel: "The Pursiut of the Good Life".
Vi står på stranden, eller i öknen på natten, eller hur en existentialist skulle beskriva det. Det är kallt, vi söker skydd i vad som helst mot ovisshetens mörkerkyla. Om man är en främling för sig själv blir det ännu kallare. Tack och lov finns det då religioner och ideologier. Men man får nog tacka dubbelmoralen för att den också finns till hands. Allt är ordnat till det bästa. Pangloss rules. Undrar vad Haggards nästa bok kommer heta.

http://www.youtube.com/watch?v=gmNjfpoRZpE

Se filmerna om Haggard. Lite creepy.
(tyvärr tillåter inte den fantastiska webläsaren Safari att jag lägger in länkar i bloggen. Man måste kopiera och klistra in.)

fredag, november 03, 2006

På bussen

Buss nr 4 är underbar. Idag körde den på en bil bakifrån. Sen skällde busschauffören ut bilisten. Men innan det hände utspann sig följande samtal. Jag stod upp med en Metro i handen och immiga glasögon. En kvinna satt ner framför mig.
Hon: Kan jag få din tidning?
Jag: Ja varsågod.
Hon: Jag blev så sugen på att läsa... nyheter.
Jag: Ja.
Paus.
Hon: Den är alldeles ny. Du har inte läst den.
Jag: Näe. Jag hade inte lust.
Hon: Du var inte så sugen på nyheter.
Jag: Näe. Jag läste den igår.
Hon: Det står ju inte exakt samma sak varje dag.
Jag: Nej det är sant.
Hon: Ja tack i alla fall.

torsdag, november 02, 2006



Tillfällig vinter på min balkong.