måndag, oktober 30, 2006

Bli av med saker

Förruttnelse hasta o älskade brud
Att bädda vårt ensliga läger
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud
Blott dig till förhoppning jag äger

Lite höstkänsla med Stagnelius. På hösten kan man bli kyrkogårdsromantiker. Eller uppleva det grå oktoberskimret vid korvmojen i Högdalen (se trogen). Jag försökte i alla fall hitta en kompost. Sex stycken tioliterskrukor med jord skulle tömmas nu när balkongsäsongen är till ända. Jag la jorden i papperskassar från ikea. Det luktade död och ruttna körsbärstomater. Solrosornas illgröna stjälkar var hårda som massiv ek och stack upp ur ikeakassarna som nån marsiansk roadkill. Jag knixade med jordpåsarna mellan bilarna på Hornsgatan i riktning mot Tantolunden. Men då lossnade botten i en av påsarna och ca tjugo liter jord föll ut i en hög på gatan. Förutom att det kändes som en lättnad fick jag en surrealistisk förnimmelse där jag svettigt med bara händerna försökte liksom göra mig av med jordhögen genom att ösa den lite hit och dit. Och jag blev återigen förundrad över hur svårt det är att göra sig av med saker. Det är betydligt svårare än att skaffa dem. Vi människor ruttnar bort eller brinner upp, men våra ägodelar, alla mänskliga rester och artefakter, de liksom försvinnner inte. Inte ens blomjorden. Man måste bära bort dem och hoppas att ingen ser en. Man måste börja redan nu. Om man vill ha kontroll över kvarlåtenskapen. Om man inte tänkt leva i 200 år som min analytiker hävdade att jag verkade planera. Stagnelius dog ung och efterlämnade sina dikter och pjäser. Hans farsa som var präst ändrade sista raden i första strofen till: "Förskjuten av världen men icke av Gud". Ett sådant svek mot sonen. Var det agggressivitet bakom? Eller omsorg om sonen som hädade. Fadern som Fader, för Stagnelius kanske en och densamme.

fredag, oktober 27, 2006

Förvirrad

"Passera spärren gående."

Vad betyder det?

Man blir förvirrad.

Enligt Laurie Anderson skickar NASA bilder rakt ut i rymden. Bilder på människor som säger hej genom att lyfta armen upp i luften. Det är ett meddelande till rymdvarelserna. Så hon undrar: "Do you think that THEY will think that his arm is permanently attached in this position? Or do you think they will read our signs?"

Jag är en rymdvarelse. Jag kan inte tyda tecknen. Min bank skickade ett mail där de sa att iMac inte kan läsa deras säkerhetsprogram. Jag är välkommen att ringa deras support om jag har några frågor. Vad betyder det? Jag fattar ingenting. Måste jag ringa? Förväntar de sig ett samtal?

Och varför finns det tre gratistidningar i tunnelbanan? Vem betalar dem och varför? Vill någon att att jag läser dem? och varför? Vad betyder det? Jag vill ha svar. Allt är så mystiskt.

"Sometimes the answers just come in the mail. And one day you get that letter you've been wating for forever. And everything it says is true. And then in the last line it says: burn this."

måndag, oktober 23, 2006

baveuse

När man egentligen ska plugga kan man få en lust att göra saker som är lite postmodernistiska. Som att diska diskstället eller damma dammmsugaren. Och sen sno ihop en omelett. Det finns nästan ingenting godare. Bland maträtter är den Skapelsens krona. Man kan t ex lägga vad som helst i den och ändå är det en omelett. I Spanien kallas den tortilla. Men det är den franska som är äkta. Den ska vara lös inuti. Det har t o m Patrick White intygat. I romanen Stormens öga, en av hans fruktansvärt vidrigt bra romaner försöker en ganska ledsen och lite desperat australiensiska med franska anspråk förföra en fåordig träbock till norrman med en omelett. Och han säger: "Den är god. Det är bara... i mitt tycke... för mycket slem."
Och hon säger: "Baveuse! Det är så vi vill ha den."
Sen går hon vidare och påstår att det var fransmännen som uppfann omeletten men blir i samma stund osäker. Hela omelettepisoden är en så bra karaktärsskildring. Hon känner sig avslöjad av omeletten och missförstådd. "Hon torkade bort alla spår av den, men kunde inte befria sig från sitt äckel: det hade varat sig och efterlämnat ett ärr, synligt endast i ett visst introspektivt ljus."
Jag brukar tänka på den romanen när jag står och fixar en omelett. Och så igår läste jag i Joyce Carol Oates senaste roman "Fallen" (om det nu är hennes senaste fortfarande, hon skriver ju så helvetes snabbt) och plötsligt dyker det upp en omelett där också, och den är också "baveuse" och symbolisk. Syster och bror sitter på en diner och käkar och hon får in en omelett. Brorsan säger: "Det ser lite löst ut. Är det gott?" Och hon säger: "Jag tycker att en omelett ska vara mjuk inuti. Dubbbelvikt och mjuk inuti." Omeletten blir en symbol för hennes utveckling bort från det hårdstekta livet fram till något nytt mer odefinierbart. Det där var en tolkning. Omeletten får också en metonymisk funktion. Den bärs fram av en kock som precis som australiensiskan försöker förföra omelettätaren. Metonymin: omeletten hjärtat, känslolivet. Eller bara det dallriga i att visa sina känslor. Eller liksom hela situationen.
Och vi säger omelett när vi ska flina inför kameran. Det är ju så dumt då omeletten är så äkta och anspråkslös. Världens bästa maträtt, eller vad det nu egentligen är för nåt. Ett tillstånd. En existentiell grej. Eller nåt.

måndag, oktober 16, 2006

Ruttet

Det är någonting som ligger och ruttnar här i lägenheten men jag vet inte vad. Har nämligen invaderats av fruktflugor. Eller om de kallas bananflugor. Eller kanske blomflugor? Under tiden jag försökt tillaga middag har jag dödat åtta stycken små rackare. Nu blev det nio. Var lägger de sina ägg? Eller föder de levande ungar? I öronen? Är det jag som håller på att ruttna inifrån? Förutom dessa ganska irriterande och förmodligen helt onödiga varelser råder det nu harmoni här sex trappor upp i vår herres underbara trädgård. Spelade Spindelharpan och Macken lät mig vinna varje gång. Fast det kanske borde göra mig oroad. Håller han på att planera nåt fanstyg? Eller blidkar han mig för att jag fortfarande inte kan läsa mina mail? Utanför pågår dock ett krig. Kulturministern med det för mig lite komplicerade namnet har avgått. Jag undrar mest över hur man uttalar det sista efternamnet. Kilo? Eller Tjiló? I DN tycker 90 % av läsarna att det var rätt av henne att avgå. Jag vet inte vad jag tycker. I västvärlden har massmedia mer makt än politikerna. När någon avgår har den personen ofta redan blivit avsatt av medierna. En kollega berättade att journalister legat i buskarna i Maria Borelius trädgård. Vem avsätter en journalist? Det skulle jag vilja veta. Knappast en profithungrig kvällstidningsredaktör. Jag misstänker dock att de gärna gör sig av med journalister som finner det under sin värdighet att krypa omkring i buskar. Vi är i vår oändliga rättrådighet mer rädda för licensfuskande ministrar (jag som trodde det var folkligt att licensfuska!) än journalister som går över lik med sin laptop i högsta hugg. När drevet går kan vem som helst bli Josef K. Ner i diket, ett skott i nacken, rätt åt han!
Därmed inte sagt att jag sörjer att kulturministern avgått. Det är bara så obehagligt med massmedialt orkestrerad rättrådighet.

fredag, oktober 13, 2006

Macken & jag vid frukostbordet

Idag försökte Macken tala med mig. Det var väl ett gott tecken. Men jag orkade inte lyssna. Han lät mig t o m ladda ned windows media player. Men det visade sig vara en version som jag inte begriper mig på. Skrattar bäst som skrattar sist sa han. Så nu är det terrorbalans igen. Han vill att jag använder iTunes. OK då sa jag. Men då får du låta mig högerklicka. Ok då sa han. Pilsnabbt passade jag på att kopiera alla författarrekommendationer i DN till en wordfil. Men då sa han att mitt word kommer att avslutas om 29 dagar. Men jag har ju just installerat det! sa jag. Ha ha ha, sa han. Men kom igen nu sa jag. Jag skulle vilja se lite god vilja. Du kan väl åtminstone vifta på svansen när jag kommer hem? Nehej sa han. Inte så länge du baktalar mig på bloggen. Hur visste du det? sa jag. Jag ser och hör allt sa han. Jag har ögon i nacken. Öron som tefat, en inbyggd kamera som du aldrig kommer att begripa dej på. Och jag vet inte hur man gör när man glömmer.
Shit tänkte jag.
Jag hör vad du tänker, sa han.

torsdag, oktober 12, 2006

Att återvända

Nu ska jag rekommendera Almodóvars senaste film. Härmed rekommenderas den.
Och Estrella Morente sjunger titellåten, Volver. Som finns inspelad med många av de stora flamencoartisterna, däribland Camarrón. Hjärta smärta på rätt sätt. Salt i ögonen, grus i rösten. Barfota.
Filmen, den är tårögd och lättsinnig. Våldtäkter och incest men kvinnokraften överlever allt. Somliga kan nog finna det stötande. I Sverige hade historien förmodligen filmats socialrealistiskt och förståndigt med efterföljande paneldebatt. Ungefär som Lilja Forever. Volver kommer aldrig visas i skolorna. Hos Almodóvar blir människorna inga offer. Och trots det eländiga ämnet blir man - ja glad. Tills man kastas ut i ett mörkt parkeringsgarage i den svenska hemska Jämmerdalen. Varför måste man gå ut bakvägen när man varit på bio? Är inte det lite okänsligt?

onsdag, oktober 11, 2006

iMikko forts



Jag har inte insett tidigare att det jag framförallt brukar ägna mig åt framför datorn är att högerklicka. Men nu när jag inte kan det längre p g a den underliga "Mighty Mouse" så är det som om jag inte kan göra nånting alls. Man högerklickar ju för att 'spara som' eller för att enkelt kopiera och stjäla saker från nätet. Det enda jag egentligen kan göra på macken är att läsa Svd och DN. Men jag kan inte ens kopiera en länk. Nej framför macken är jag som en turist som gått vilse i nån exotisk temapark, utan vare sig karta eller parlör. Jag kommer inte under den glatta ytan. Ska jag lära mig älska detta skinande lyxiga husdjur med sin frånvända iskalla blick? Eller kommer jag ställa ut det på Hornsgatan som om jag gett upp försöken att få det rumsrent? Eller uppstår det gradvis en terrorbalans mellan mig och maskinen där vi med ömsesidig respekt håller oss undan varann så gott det går? Eller ska jag i min övergivna position framför den stumma blanka skärmen helt enkelt hämnas genom att lyfta på höljet och blotta dess innersta smärtpunkt och sedan - hånskratta?

tisdag, oktober 10, 2006

iMikko

Känns som om jag flyttat och numera lever i exil. Men jag har bara bytt dator. Från pc till mac. Min första förnöjsamhet när jag packade upp den stiliga bländvita apparaten ur kartongen har gradvis förbytts i en dov och ihållande frustration. Datorn är konstig. Den är inte som jag. Den talar ett konstigt språk. Den förstår mig inte. Vi förstår inte varann. Den har en webläsare som heter Safari. Det verkar som om man bara kan ha en Safari öppen åt gången. Varför då? Och jag kan inte läsa mina mail. Jag vet inte ens hur jag stänger av datorn. Den står på dygnet runt och liksom andas verkar det som. I natt tyckte jag att den kved. Den kanske känner sig lika främmande som jag.

lördag, oktober 07, 2006

Ågren

Den kristna högern har nu tagit sig in i regeringen och blivit socialminister. Och det är delvis mitt fel. Fan.

Poesistunden

Det finns ingen
Ingen grön chartreuse i ensamhetens murkna lilla skola.

Jag kommer ihåg när Kristina Lugn var persona non grata i Kultursverige. Hon fick alltid dåliga recensioner, i synnerhet i DN. Professorerna på litt vet inst fällde hånfulla kommentarer om henne när samtida svensk litteratur var ämnet. Det är ju egentligen ett gott tecken. Ungefär som Edith Södergran som fick sina första dikter publicerade på skämtsidor i dagstidningarna. Ingen tog henne på allvar. Kanske måste de stora författarna vara missförstådda eftersom omgivningen inte är redo. KL slog hål på alla myter. I synnerhet myterna om det svenska samhället. Hennes gestaltning av förortsångesten i psalmform. Det höga och låga.

Det finns stiletter som plötsligt fälls ut
ur vänligt framsträckta bananer.

Vi satte upp hennes första (?) pjäs i gymnasiet 1986. Då ansågs hon fortfarande vara nåt slags smaklös underhållning i tv. Pjäsen var knivskarp även om vi inte var det. En kvinna kommer till vårdcentralen p g a lite diffusa smärtor och träffar där en fotvårdsspecialist och en överläkare som beslutar sig för att amputera hennes fötter och när de ändå är igång ge henne dödshjälp. Det var en ganska kondenserad text. När KL fick veta att vi satt upp den i skolan föreslog hon att vi skulle göra den hemma i hennes vardagsrum. Men det blev aldrig av. Vi var chockade över att överhuvudtaget tala med henne. Det kändes som om vi gjort nåt förbjudet som bara snott hennes pjäs från radion, skrivit ned den och satt upp den. Vi sa till henne: Du är Sveriges största poet. Hon sa: Det var det snällaste någon sagt till mig. Och det var det förmodligen. Med tanke på att hon var lika hatad som Palme. Men nu är hon invald i Svenska akademin och DN skriver: Kristina Lugn har landets bästa språkkänsla med ett absolut språkligt gehör. Hon är helt enkelt fruktansvärt bra. Hennes glidning mellan allvar, komik, subtiliteter och grovheter är djupt originell.
Varför förstod man inte det då? Kanske är det så att om man står med båda fötterna i samtiden tappar man bort sig i den. Man kanske ska stå och vingla lite med ena foten ute i ett gungfly? Som när man går gymnasiet. Fick förresten en sentimental flashback igår på väg uppför rulltrappan vid Östermalmstorgs t-bana. Det var också 1986. Då gick jag uppför samma rulltrappa och hörde julsånger som ekade mellan väggarna. Det stod en kör däruppe som bjöd på pepparkakor. Jag blev varm i själen för jag var ensam i Stockholm, det var en fruktansvärt kall december, jag bodde i ett sunkigt kyffe och låg hela dagarna, som jag minns det, och läste romaner. Men igår när jag gick där var det ingen kör som sjöng, bara en massa stressade människor som knuffade sig förbi, men plötsligt ser jag en man i den andra rulltrappan som vinkar glatt till mig och ropar: "Bonjour Monsieur!" Det var ett fyllo. På Östermalm snackar fyllona franska. Jag hojtade glatt "Bonjour!" tillbaka men jag kände mig avslöjad. Stod där och kände mig sentimental. Med fuktig blick och hjärnan fylld av förtätad tid. Såna där ögonblick när decennierna smälter samman känns det som om allting omkring en hela tiden byts ut. Utom jaget. Är inte det konstigt?